lilldjurets blogg

I en klass för sig handlar om Lee, som 14 år gammal börjar på internatskola. Ung aka-porr. I recensioner står det mycket om att Sittenfeld utforskar klasskillnaderna i sådana här miljöer, och hackordningen i skolmiljö. Det är ju sant, här finns de snygga sportkillarna, utbytesstudenterna som talar dålig engelska, de snygga rika tjejerna, och så Lee som är där på stipendium och aldrig riktigt vågar visa vem hon är. Men just detta känns egentligen inte så nytt, det är bara något mer nyanserade varianter av ungdomstyper som exponerats i hundratals filmer. Tänk Scream-filmer, Buffy och romantiska komedier med Alicia Silverstone och Molly Ringwald.

Boken beskriver alla de fyra åren på skolan och är indelad i olika långa, novellartade kapitel. Lite som Melissa Banks böcker. Ju längre man läser, ju mer komplex Lee och hennes miljö blir, desto bättre blir boken. Första kapitlet är så tråkigt att jag funderar på att lägga ifrån mig boken, sista kapitlet inbjuder till sträckläsning. Ett kapitel handlar om en lärare, ett om stöld, nästa om en kompis det tar slut med. Det sista avslutande, och 150 sidor långa kapitlet är en förödmjukande kärlekshistoria, så obehaglig att jag vaknar morgonen efter att ha läst ut den med känslan av att det finns något viktigt och dåligt att komma ihåg, trevande efter den obehagliga sanning som hotar att förstöra dagen, eller året. Inte ens när jag minns att känslan bara kommer från en roman går det riktigt över.

Oförmågan att passa in, den obesvarade kärleken, tankar kring anti-semitism och rasism, allt påminner starkt om en yngre och snäppet mindre outhärdlig version av Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit.

Lee är långt ifrån en sympatisk hjältinna. Hon fjäskar för de elever som står över henne, även om hon själv är övertygad om att det är just det hon inte gör. Samtidigt sviker hon de som tycker om henne. Hon föraktar alla, hon står inte för sig själv eller sin bakgrund, hon skäms över sina föräldrar, hon slätar ut sig själv, gör sig tråkigare än hon är. Hon engagerar sig inte i skolan, betygen hon måste ha haft för att få stipendiet dalar, hon anstränger sig inte, hennes lärare är frustrerade. Någonstans anmärker hon själv att andra fejkar engagemang, men att hon själv fejkar likgiltighet. Ändå känns det inte som fejk, Lee är verkligen likgiltig inför det mesta. Det som lyfter boken är hennes analyser av sig själv, av omvärlden, det knivskarpa och osminkade i hennes iakttagelser. Som här:

”Jag har alltid tyckt att de stunder när en annan människa visar sig ha förstått vem man är, är märkligt sorgliga; jag misstänker att de stundernas patos ligger i deras sällsynthet, deras kontrast mot de flesta dagliga möten. Påminnelsen om att det kan vara annorlunda, att man inte behöver gå genom livet oförstådd, fast man förmodligen ändå kommer att göra det – det är den som är nästan olidlig.”

Det faktum att boken skrivs många år efter examen ger också Lee möjligheten att blicka bakåt i ett vuxenperspektiv och reflektera ovanifrån. Det ger möjligheten till berättartekniska framåtblickar av typen ”jag skulle senare få många tillfällen att fråga, men jag gjorde det aldrig”, och naturligtvis en epilog där man får veta hur det gick för alla efteråt. Framåtblickar av det slaget är ett klassiskt knep för att dra uppmärksamheten från vad det är som ska hända, till hur det ska hända, och här fungerar det väldigt bra. Det händer ingenting oväntat i boken, ändå är man tidvis trollbunden av spänning av hur det ska hända och vad det ska betyda.

ISBN: 9146213082