Orakelnatten - Paul Auster
Jag är fortfarande lite blyg inför Paul Auster. Han är så känd och så ansedd och jag har bara träffat honom en gång. Det känns som att jag inte riktigt har rätt att uttala mig än.
Orakelnatten är en något krävande bok. Jag pratade i helgen med en vän som sa att om man ska rekommendera något till en ovan läsare så måste det vara något med driv i. Jag har inte tänkt riktigt så innan, men det slog mig som väldigt sant. Lättviktig litteratur har ofta ett driv i sig. Det är mycket handling, många cliffhangers, det är lätt och snabbläst, ett element som gör att det blir lättare att läsa ut boken.
Mer ambitiös litteratur är oftast mer stillastående, fler reflektioner, en mindre självklar handling, mer sidospår, ett svårare språk som tar längre tid att läsa. Precis så är Orakelnatten. Trots att jag tyckte om den från början tog den flera veckor att läsa ut. Trots att handlingen egentligen är spännande: en författare köper en ny anteckningsbok i en mystisk affär och både hans liv och hans berättelser börjar spåra ur, brann jag inte av längtan att läsa vidare.
Det är en ask i ask-historia. Vår huvudperson skriver en berättelse om en man som ska publicera en bok som heter Orakelnatten, samtidigt som man som läsare vet att det i verkligheten är Paul Auster som skrivit romanen Orakelnatten, med alla dessa berättelser inuti. Kanske kan frågan väckas om vem som läser oss. Vem ingår i vilken bok och vad är egentligen sant? Det hela är lite som en vuxenversion av Jostein Gaarders (Sofies värld och Spelkortsmysteriet) böcker.
Boken är liten och relativt tunn, men tätskriven, med små bokstäver som utnyttjar sidorna maximalt. Texten vimlar av långa fotnoter som ofta tar lika stor plats som själva texten, och som är precis lika viktiga som huvudtexten, vilket ger känslan av att läsa två parallella böcker stundtals. Det är välskrivet utan krusiduller, rakt berättat med en olycksbådande ton.
ISBN: 9100102598