The Prey - Shell

Om The Prey var filmmusik skulle den spelas när ett gäng vampyrer sakta promenerar i en nedsläckt industrilokal.

Den börjar som metalliska smällar, sen en liten melodi på kultig synt, innan Marianne Nowottnys unika mörka röst bryter in, suggestiv, nästan flämtande. Framåt framåt, till en distad explosion.

It's just / the same / ancient game / Someone's got to be / The Prey

Det är på en gång aggressivt, oerhört dansant, och samtidigt förmodligen omöjligt att dansa till. Det är alltså tonåriga Nowottny som samtidigt som hon gjorde sin egen underliga debut, gjorde en skiva ihop med bästisen Donna Bailey, lite mer lättillgänglig och melodiös, goth-teen-pop, med The Prey som en självklar hit.
Shell is Swell. De unga tjejerna sa i en intervju att de gjorde den på skoj, för att visa hur himla enkelt det är att göra en popdänga. Det får mig inte att känna mig så smart, men det är i alla fall en underbar sång, en mörkare och mer alternativ Garbage-låt.

Det enda som är tråkigt är det oerhört amatörmässiga över alltihop. Okej att det är hemmabränd CD-Rom, och CD-fodral i en enda hemmatryckt färg. Men att det är så dåligt mixat är tråkigt. Klart det ska låta störigt och distat, men det är synd att det känns som att högtalarna ska gå sönder när man vrider upp. Det skär sig på fel sätt.

Men men, när Nowottny mässar

Call me up on the blood line / Call me up on the blood line / Call me up / Don't answer

känns det coolt ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback