Ys - Joanna Newsom

Vad lycklig man blir när en skiva är precis allt man önskar att den ska vara. Joanna Newsom släpper sin andra fullängdare, Ys, i november, men den har redan läckt ut på nätet (tack vare Pitchfork enligt ryktet).

 

Det spelar ingen roll, alla som hör den kommer vilja köpa den också, om inte annat för framsidans skull, där Joanna Newsom poserar som en renässanskvinna omgärdad av symboler, en skära, en kråka med ett bär och en liten tavla med en fjäril.

 

Det är bara 5 sånger men skivan är ändå 55 minuter lång, med låtlängder på sju till sexton minuter. Inspelad av Steve Albini och mixad av Jim O’Rourke med instrument arrangerade av Van Dyke Parks som jobbat med bland andra Beach Boys och Tim Buckley. Bill Callahan (Smog) sjunger på en spår. Så allt låter fantastiskt på pappret (även om jag inte känner igen Albini utan de aggressiva trummorna).

 

Och sen är det verkligen precis så bra som det har potential att vara. Jag tyckte om Milk-Eyed Mender, men den var barnslig och okomplicerad. Newsom’s röst var ibland överdrivet gäll, som Björk när hon är som mest självupptagen. Newsom sjöng ordet Cassiopeia som om hon var stolt över att ha lärt sig uttala det, och när hon sjöng Sadie lät det så skärande att man ville stänga av. Texterna var komiska på gränsen till tramsiga. Live var hon charmig och entusiastisk.


På Ys är allt det som var omoget borta och allt det som var förtrollande förstärkt. Joanna Newsom har fortfarande en unik röst med en bedårande barnslighet, men nu är den finslipad, känsligare, mer avancerad. Hon kontrollerar varje stavelse så att den är perfekt betonad. När rösten spricker, spricker den exakt rätt. Hon sjunger "Desire / desire / desire" med olika betoningar så imponerande att det är som att lyssna på en lindansare som översatt sin dans till sång. Texterna är otydliga, men enstaka rader sticker ut och överväldigar. Hon lånar från John Donne i Sawdust and Diamonds: ”and it tolls – well / I believe, that it tolls – for me! / it tolls for me!” 


Första skivans harpa och cembalo var unika, men lite enahanda. Nu finns stråkar och flöjter och sångernas längd möjliggör en oändlig variation i tempon och instrumentering. I Only Skin, börjar det med harpa och filmstråkar, flöjter kommer in, sen är det bara harpa, melodin förändras (sången är uppbyggd av den gamla sången Only Skin som tidigare framförts live, och Be a Woman, också en sång som bara funnits live tidigare, möjligtvis finns det fler sånger i väven också), mot slutet kommer Smog in, Newsom kommer själv in och sjunger i stämmor med sig själv, melodin blir hetsig. Newsom låter som Kate Bush (från tiden med The Kick Inside, kinesiskt nästan), som en tidig David Bowie (från tiden med The Laughing Gnome), allt exploderar. Only Skin är 16:53 lång och den är inte tråkig en sekund.


 

Den är det mest fascinerande jag hört i år.


Kommentarer
Postat av: bob

Fin recension. Jag laddade ner den idag och lyssnar inte på något annat.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback