Kvinnan som var en fyr - Viveca Lärn
35 vandringsturer på Kreta - Julia Schreiner Benito
ISBN: 9789197554176
Dublin Encounter - Oda O'Carrol
ISBN: 1740598296
Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
"Tidsresenärens hustru är en storslagen kärleksberättelse om Clare, en egensinnig konstnär och Henry, en äventyrslysten bibliotekarie. De har känt varandra sedan Clare var 6 år och Henry var 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden." Så står det på baksidan.
Det är ett oemotståndligt upplägg och jag har hållit Tidsresenärens hustru i min hand många gånger, läst baksidan, bläddrat i den och sedan alltid lagt den tillbaka. Det har verkat lite för smart. Jag har undrat om det verkligen går att göra ett sådant formexperiment utan att karaktärerna blir tunna och relationerna ytliga. Men den här gången gick det, jag kom igenom, jag engagerade mig.
Varje kapitel börjar med en datumangivelse, Clares ålder och Henrys ålder. Ibland har Henry existerat i två olika åldrar samtidigt, då står hans ålder angiven som två siffror.
Boken ställer frågor om den fria viljan, för här finns ingen "butterfly effect", det Henry gör i det förflutna påverkar inte framtiden, framtiden har redan hänt. När han i det förflutna försöker förhindra något från att hända går det inte. Clare blir kär i honom för att han, redan när de träffas när hon är barn, känner henne utan och innan och redan älskar henne, när Henry som 28-åring träffar Clare första gången blir han kär i henne för att hon redan älskar honom, i ett slags cirkelresonemang som både fråntar kärleken dess slumpmässighet och som samtidigt bekräftar kärleken som något som ligger utanför tid och logik.
Men det blir som en sådan där film, som Butterfly Effect, eller Memento, när man måste lära sig tänka på ett nytt sätt för att förstå boken. Kronologin blir ju uppbryten, och ofta får man först läsa om till exempel 43-åringen Henry som hälsar på Clare på 80-talet, ur Clares synvinkel, sedan får man veta Henrys version flera hundra sidor senare när han i realtid har uppnått samma ålder och på en tidsresa träffar den unga Clare. Jag är inte ens säker på att jag kan förklara det riktigt.
Det är en fascinerande berättelse och ofta är det både välskrivet och rörande. Det enda jag vänder mig mot är könsrollerna: Clare har sedan hon var sex år varit utvald åt Henry och väntar troget tills hon äntligen får träffa honom i hans normaltid. Henry däremot är en ganska typisk bad boy trots att han är bibliotekarie. Han gillar punk och anarki, ligger med massa tjejer, sårar en Ingrid så mycket att hon tar livet av sig (man får inte veta särskilt mycket om hur han känner inför det heller), stjäl och slåss på sina tidsresor för att få pengar och mat (han anländer alltid naken till andra tider och platser), men faller alltså för den fina flickan Clare. Deras förhållande är också romantiserat i överkant. Förutom Henrys tidsresor som innebär att han kan vara borta i timmar och dagar, men som han inte kan göra något åt, har de inte ett enda gräl i boken. De tvivlar aldrig på varandras kärlek. Det poängteras hela tiden hur passionerat förälskade de är och hur mycket sex de har hela tiden.
Övriga karaktärer i boken är däremot suddiga i konturerna och deras känslor verkar inte riktigt räknas så länge Clare och Henry får vara tillsammans. Ingrid som blir utnyttjad, vännen Gomez som är olyckligt kär i Clare men ändå gifter sig med en annan, får finna sig i att bli oviktiga för handlingen. Det blir lite svårt att svälja Clare och Henry som prinsen och prinsessan på dessa villkor.
Men läsvärt är det, absolut.
ISBN: 9170024391
Ett år av magiskt tänkande - Joan Didion
När "Lauren Kelly" släppte sin första bok Tag mig, tag mig med dig, så spekulerades det om vem som stod bakom pseudonymen. Joan Didion var en gissning, och det var väl då jag blev intresserad av henne. Precis som en liten förälskelse kan uppstå omedelbart, var det att läsa hennes namn första gången. Kvinnan som man skulle kunna missta för Oates. Ett namn i stället för ett ansikte i en folkmassa, men ändå ett löfte.
Senare läste jag en artikel om Ett år av magiskt tänkande, en form av självbiografi om döden, och såg fram emot den. På ytan verkar det tråkigt, en berättelse om en författarinna vars man dör. Han är inte så ung, hon är inte så ung, och det är egentligen berättelsen om ett år av sorgearbete. Samtidigt är deras dotter Quintana svårt sjuk och åker in och ut på olika sjukhus och behandlingar. Quintana dog efter att Didion avslutade sin bok och i pjäsen på samma tema är även dotterns död inskriven.
Men trots detta hade boken aldrig fungerat som en "based on a true story" roman, det händer alldeles för lite. Hade vem som helst annan än Didion skrivit denna bok hade den blivit odrägligt tråkig, ett ändlöst beskrivande av gråt och mannens goda egenskaper och sen kanske någon form av läkning. Men det här var hennes första anteckningar efter att maken fick en infarkt medan de åt middag:
"Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut."
Att ha sinnesnärvaro att kunna formulera sig så, en sådan dag, tyder på ett stort författarskap.
Didions bok är passionerad, förtvivlad, galen, snabbskriven och oretuscherad i all sin obarmhärtiga ärlighet. Skoningslöst beskriver hon hur hon sakta blev galen, hur hon trodde att ritualerna med begravningen och allt runt omkring var ett sätt att få honom tillbaka. Att hon kände att om hon gjorde allting rätt så skulle han återvända. Att hon inte kunde förmå sig att skänka bort hans skor för att han skulle behöva dem när han kom tillbaka. Den är ett försök att verkligen förstå vad sorg är och Didion blir inte bättre, finner inga enkla lösningar. Hon ältar detaljer, hon försöker förstå de medicinska turerna, hon begär det omöjliga och som läsare går det aldrig någonsin att bagatellisera hennes lidande. Hennes make sedan 40 år, den man hon levt i total och kreativ symbios med, är borta.
Didion skriver med skärpa, gripande och osentimentalt på samma gång. Smärtan ligger i självigenkänningen för läsaren och inte i Didions självömkande. Hon analyserar allt så frenetiskt, att även det blir en del av hennes magiska tänkande. Som om det var så att om hon verkligen förstod sorgens innersta natur skulle han kunna komma tillbaka. Kanske var det så hon tänkte när hon skrev.
"Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna, vi är lugna typer samtidigt som vi tror att vår make ska återvända och att han då kommer att behöva sina skor. Den version av sorg som vi kan föreställa oss bygger på modellen med 'läkande'. Där kommer det ständigt att gå framåt. Där kommer de värsta dagarna att vara de första. Vi föreställer oss att begravningen kommer att vara den värsta prövningen för oss, sedan kommer detta hypotetiska 'läkande' att äga rum. När vi tänker oss begravningen undrar vi om vi ska misslyckas med att 'klara av den', att vara 'situationen mogen', att kunna visa den 'styrka' som ständigt nämns som ett korrekt sätt att reagera på ett dödsfall. Vi föreställer oss att vi kommer att tvingas stålsätta oss inför den stunden: kommer jag att klara av att hälsa på folk, kommer jag att kunna gå därifrån, kommer jag ens att lyckas klä mig den dagen? Vi har ingen möjlighet att veta att det inte kommer att handla om allt detta"
Och det är fantastiskt att läsa en sann historia så här välskriven, ja, som om det var en mer öppen Oates som hade skrivit den. Och det är fantastiskt att läsa en osminkad skildring av sorg som går emot just alla dessa myter om styrka och läkande och ljuset i slutet av tunneln, som faktiskt bejakar vansinnet och den långvariga smärtan som är en sanning för väldigt många som inte är huvudrollsinnehavare i ytliga amerikanska dramafilmer.
ISBN: 9173893099
Extremt högt och otroligt nära - Jonathan Safran Foer
Detta är ett typiskt avancerat och ambitiöst romanbygge av Nicole Krauss man. Precis som i hennes Kärlekens historia finns det flera parallella handlingar och kluriga sidospår. I Extremt högt och otroligt nära finns det dessutom en mängd bilder, både i svartvitt och i färg, och en del typografiska experiment, en mening på en sida, bokstäver som är satta så tätt att det inte går att läsa och så vidare.
Jag läste att Nicole Krauss var Foers första blind date någonsin och att de fann varandra på en gång. Det förvånar mig inte alls. Deras böcker är så lika att de skulle kunnat skrivas av samma författare. Krauss och Foer måste vara tvillingsjälar om de inte helt enkelt skriver åt varandra.
Boken handlar främst om Oskar Schnell, en nioårig överintelligent pojke som för ordet med lillgammalt och naivt perspektiv. Hans pappa dog den 11:e september 2001 och för att skydda sin mamma har Oskar gömt de fem meddelanden på telefonsvararen som pappan ringde in minuterna innan han dog. Drabbad av sorg och oförmåga att hantera den, hittar Oskar ett kuvert med en nyckel i, som det står "Black" på. Är det ännu en gåta från hans döde far? Oskar beger sig ut på jakt efter alla med namnet Black i New York, som en sista chans att kommunicera med den döde, eller bara ett sätt att hålla sorgen i chack. Samtidigt serveras läsaren farfaderns historia, han som lämnade farmodern så tidigt att han aldrig fick träffa sin son i livet (eller fick han det?), och farmodern berättar på sitt sätt.
Oskars berättarröst påminner något om Christoffers i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, av Mark Haddon. Christoffer är autistisk och en opålitlig berättare trots att han är intelligent, vissa saker kan han beskriva träffande, andra (som har med känslor och gester och miner att göra) blir otydliga för honom men inte för läsaren. Ungefär så fungerar Oskar också, trots att han är psykiskt frisk. Kontrasten mellan hans slutledningsförmåga och naiva uppfattning av världen blir absurd och fascinerande. I hans uppfinnariver och önskan att brevväxla med Stephen Hawking och märkliga vilja att ge komplimanger och kyssa äldre kvinnor, framstår han också som en märklig blandning av social kompetent och totalt oförmögen att sätta sig in i andras känslor.
Så det är skönt med textpartierna av farmodern och farfadern som skriver fullständigt vuxet, med vuxna känslor, vuxet sexliv och hela liv av besvikelser och sorg bakom sig.
Farfadern var med vid bombningen av Dresden och har aldrig kunnat hämta sig efter det, och där finns väl också en parallell till "kriget mot terrorn" som visserligen aldrig nämns, men som ligger skissad i bakgrunden när Oskar funderar kring vad som hände i World Trade Center.
Allt är snillrikt och begåvat, jag älskar formexperimenten, speciellt på de sista sidorna som man läser genom att låta sidorna fladdra snabbt som rutorna i en tecknad film. Det är definitivt en av de bättre böckerna för mig 2007, men kanske inget jag kommer minnas resten av livet. Det går aldrig riktigt under huden.
ISBN: 9170014418
Lagt kort - Joan Didion
"Ett år av magiskt tänkande" av Joan Didion grep mig så mycket att jag inte kunnat skriva om den här än.
Under tiden tänkte jag läsa Lagt kort som ska vara Didions mästerverk från 1970. En tunn liten pocket utan direkt intrig, väldigt typisk för sin tid. Om Maria, vacker skådespelerska i 30-årsåldern med ett förstelnat äktenskap, opålitliga bekanta och våldsamma män, en dotter, ett tablettmissbruk, en skrämmande illegal abort. Samtidigt som det är en bild av en tid och ett Amerika som är så destruktivt och iskallt att Bret Easton Ellis erkänner sig inspirerad av det på baksidan. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att boken var ett plagiat på Blonde, Maria är inte känd som Monroe, men är förvånansvärt lik henne i Oates version. Viljelös, hjälplös, ständigt betraktad, ett objekt snarare än ett subjekt. Gränserna mellan frisk och sjuk suddas ut och livet förlorar all mening.
Och jag vet att det är en klassiker, och det är långt ifrån dåligt, men det biter inte riktigt på mig ändå. Just det korthuggna, oreflekterande och konstaterande, det som beundrats hos Didion förr, är mig ganska likgiltigt. Jag föredrar den analyserande ordrikedomen i Ett år av magiskt tänkande.
ISBN: 917389186X
Den tysta flickan - Peter Höeg
Dagensbok.com
Barnsligt nog kunde jag inte låta bli att bemöta kommentarerna. Men allvarligt, att tro att könet inte påverkar en människas personlighet är ungefär lika begåvat som att säga att föräldrar inte påverkar en människas personlighet. Sen kan man välja att bemöta de krav som samhället ställer på olika sätt, men det påverkar en också.
ISBN: 9113016679
Little Miss Sunshine
En misslyckad pappa som har lagt upp en genomamerikansk strategi för att "aldrig bli en loser" men som faktiskt är det, hans porriga och fördomsfulla pappa, den utarbetade frun och hennes deprimerade bror, tonårssonen som är likblek och vägrar prata, och den lilla dottern som vunnit en deltävling i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine, ger sig ut på en roadtrip till den stora finalen i Little Miss Sunshine.
Men det är mer Sideways än Ett päron till pappa över stämningen. Det är sympatiskt och roligt och väldigt charmigt. Det är feelgood på ett sätt som aldrig känns för insmickrande och det är omöjligt att inte falla för lillflickan när hon står och putar med magen i en helt vanlig baddräkt bredvid sina superplastiga konkurrenter som poserar på snedden i Britney bikinis.
Bitterfittan - Maria Sveland
Baksidestexten börjar så här: "Sara är 30 år och redan bitter."
Det är roligt på många sätt.
Sedan följer en lövtunn historia om att Sara som är gift, med ett barn, åker iväg på en veckas ensam semester samtidigt som hon tänker igenom sin egen jämlikhetssituation med sin man, och jämlikheten i stort i sverige och i världen, samtidigt som hon läser Erica Jong och funderar över Suzanne Brögger (ultrafeministen som gjorde en helomvändning och gifte sig) som hon en gång intervjuat.
Men semestern och äktenskapet är mest en ramhandling för att skapa en grund för debatt.
Jag läste också Brögger i tonåren, och jag tror vi högläste Jong på en fest någon gång, även om jag då fortfarande trodde att "det knapplösa knullet" var samma sak som ett one night stand.
Maria Sveland berättar genom Sara om allt som är skevt och fel, att män vinner på äktenskapet medan kvinnor förlorar med knogarna röda av diskvatten. Att på middagar sitter männen kvar vid borden och dricker cognac och har tid att fördjupa sina samtal medan kvinnorna springer hit och dit och plockar av, plockar fram och försöker samtala i blixtfart när de går förbi varandra på vägen till eller från köket och sedan anses ytliga och korkade.
Att Brögger kanske hade rätt när hon förkastade kärnfamiljen och tvåsamheten. Och så vidare. Även om man hört det mesta förut finns det en del nya resonemang här och det är alltid roligt med sant engagemang så att man själv blir uppeldad, åtminstone medan man läser.
Det är synd bara att det blir så mycket av den lite raljerande Darling-tonen och att det känns som att det ändå går ut på att kvinnor ska bli mer som män, att kvinnor ska ta för sig mer, tala högre, ha fritt och oansvarigt sex. Varför kan det inte komma en bok som handlar om det motsatta? Att män borde lyssna mer, vara tysta mer, ta sex och känslor på allvar. Läs hellre Fräls oss ifrån kärleken. Den är åtminstone riktigt radikal och en riktig klassiker.
ISBN10: 911301658X
Mannen i mina drömmar- Curtis Sittenfeld
The Break-up
Jag tänkte att den kunde vara rolig eller rörande, eller att man skulle känna igen sig. Men.
Mannen i paret, Gary (Vaugn), är fullständigt odräglig från början. Han är högljudd, full av självförtroende, ego, besserwisser, plufsig och mansgrisig. Medan kvinnan, brooke, gör allt för att vara till lags, och när hon gör slut ändå gör allt för att han ska ändra sig och satsa på deras relation.
Paret gör slut i början så det blir dålig stämning på en gång. Och det är verkligen tråkigt. Det är inte tillräckligt skruvat för att vara roligt, inte tillräckligt välskrivet och dramatiskt för att man ska känna igen sig och tycka att det är sorgligt.
Och när man inte hoppas att de ska bli ihop igen blir man ju ointresserad av intrigen också. En besvikelse.
De skamlösa - Sisela Lindblom
I ett försök att vara lite populistisk tog jag hem den omskrivna boken Skamlösa igår. Omskriven därför att den ska ligga skamlöst nära det kommersiella veckotidningsspråket och samtidigt vara en ironisk kommentar till allt vad Chicklit, nutida kommersialism och konsumtion heter.
Romanen inleds med att de två huvudpersonerna Nathalie och Tito äter lunch. de är framgångsrika och tjusiga. Nathalie fantiserar om att göra porrfilm för kvinnor och ägnar några sidor åt att måla upp en tänkbar scen som går ut på att två kvinnor i en lyxbutik iakttar hur butiksinnehavaren kvävs av ett äpple och sedan uppnår ett konsumernade och sexuellt rus när de först provar dyra kläder och sedan ligger med varandra.
Ok, det här ska tydligen vara ironiskt, en kommentar till det självupptagna och känslokalla idealet och kanske till och med en flirt med American Psycho som på ett liknande sätt blandade ytliga långa dialoger, lyxkonsumtion, sex och våld.
Men det spelar ingen roll när det ändå är precis lika dåligt och totalt oengagerande som Tracy Quans helt oironiska bok om att vara lyxprostituerad. Med den här haltande DN-logiken skulle vilken bok som helst kunna vara ironisk och samhällsskritisk, bara för att någon säger att den är det.
Jag vill inte läsa mer om människor som inte bryr sig om varandra och som aldrig tänker en mer djupgående eller omtänksam tanke än "vilken väska passar min image?" och "hur ska jag manipulera min omgivning?". Inte ens i Days of our Lives skulle man göra det så tråkigt att alla var manipulativa egon, de förstår att ingen skulle titta då.
Jag orkade med inledningen, bläddrade lite fram och tillbaka för att se var "attacken" på konsumtionssamhället skulle kunna vara (jag hade tyckt att det vore roligt med ett totalt genrebyte i mitten, att Nathalie blir våldtagen av en porrskådis, hittar Jesus och bygger upp en landsomfattande kvinnojour med inriktning mot kvinnormed ett förflutet i porrindustrin), men kunde inte se någon förändring. Jag avbryter här, innan jag slösat mer tid på en "kritisk kommentar" som hade kunnat sammanfattas på ett par sidor. Jag kanske missar något väsentligt, men det är en risk jag gärna tar.
Det här är ingen svidande uppgörelse utan bara mördande tråkigt.
ISBN: 9113016598
Hannibal : upptakten - Thomas Harris
Usch det här är verkligen uselt. Premisserna är lovande: Äntligen ska man få veta mer om Hannibal Lecters bakgrund, hur blev han som han blev, vem var den första han mördade och så vidare.
Boken börjar med att Hannibal föräldrar dödas och hans lillasyster blir uppäten av nazister under kriget. Han får sedan bo hos sin farbrors vackra japanska fru som lär honom allt om god smak och förfining. Men Hannibal kan inte glömma sin lillasyster och letar upp de som dödade henne och dödar i sin tur dem och äter upp valda delar.
Men hela boken är skriven som scener, direkt för (den sågade) filmen. Man får fortfarande ingen inblick i Hannibals tankevärld. Han som är så omänskligt smart och vet allt om filosofi, hur motiverar han sitt eget mördande? Och om han nu är så oerhört insiktsfull när det gäller psykologi, hur ser han på sig själv? Fanns det tecken på att han var psykopat redan innan systern dog? Man får inga svar, och boken är som en död sten.
Och det är märkligt att Thomas Harris som indirekt skryter så med sin goda smak och sina litteraturkunskaper kan släppa ifrån sig något som är lika illa skrivet som Sidney Sheldon, och lika tråkigt som en oläslig klassiker.
ISBN: 9137131117
Hannibal - Thomas Harris
Hannibal är en tunn och liksom slumpmässig historia som driver hit och dit, med en ganskla rörig grundintrig. När lammen tystnar är bra som bok och fantastisk som film, med en historia som tål att ses om hur många gånger som helst och där varje namn och symbol tycks laddad med Jungiansk symbolik. Parallellt eller liksom under historien om massmördaren Jame Gumb finns berättelsen om Clarice Starlings inträngande i det egna självet, ledd av Hannibal Lecter som är både monstret och kanibalen (Hannibal/cannibal) och lektorn, den lärde psykologen och humanisten (Lecter/lector).
I slutet av När lammen tystnar så rymmer Hannibal Lecter. När Harris då ska skriva en fortsättning har han egentligen inte så mycket att välja på när det gäller handling. Det blir en ytlig spänningshistoria om Hannibal som är på fri hot och jagad av både polis och sitt enda överlevande offer. Clarice får upp spåret på honom igen, och bindningen dem emellan är lika stark som förr. När Hannibal på slutet tillfångatar Clarice och blir hennes terapeut och vän genom att hålla henne konstant drogad med olika preparat, har berättelsen helt tappat tråden och blir till en psykedelisk tripp, som en dröm.
Samtidigt finns det fortfarande precis tillräckligt mycket skräckel och magi för att man ska vilja läsa färdigt. Skildringen av övermänniskan Hannibal Lecter är definitivt mer fantasieggande än samtliga andra massmördarskildringar jag läst.
ISBN: 9137131222
Det hemliga namnet - Inger Edelfeldt
Lite av en mellanbok av Edelfeldt. Det är det vanliga temat, med medelålders kvinna som söker meningen med livet, inte alls olikt handlingen i Finns det liv på Mars? Helena är 46 år med en vuxen son, hon målar och småjobbar och får vardagen att gå ihop på ett ungefär, men hon längtar efter kärleken och är inte riktigt beredd att kompromissa. Hon lever också med en hemlighet, ett hemligt namn hon bar som barn, Ilona. Helena kommer nämligen från ett annat land, och hennes mamma är inte alls död som hon ofta säger, utan lever kvar där, hon och systern som Helena inte tänker på. Eller gör hon det?
En roman om identitet och ensamhet, och som vanligt skoningslöst berättat, när Helena förnedras (förnedrar sig?) med olika älskare innan hon till slut träffar någon som är snäll och hjälper henne att hitta sin bakgrund. Det är rörande och komiskt när hon beskriver sig själv som den magiska prästinnan och sedan blir chockad när hon ser bilder av sig själv med förgrämt ansikte och hennafärgat hår som vilken sur kulturtant som helst.
ISBN: 9113007327
Vad jag älskade - Siri Hustvedt
Detta, är, utan tvekan, en bra och ambitiös bok. Siri Hustvedt är gift med Paul Auster och skriver lika noggrant och perfektionistiskt, men med mer känsla och mindre postmoderna utsvävningar.
Boken påminner också om Nicole Krauss Kärlekens historia, med sin intellektuella judiska miljö och de medelålders män som står i centrum. För det handlar om konsthistorikern Leo och konstnären Bill som utvecklar en djup vänskap som utvidgas till deras familjer. Boken sträcker sig över 25 år och de båda männen skaffar familj, flyttar till samma hus, Bill gifter om sig, de får söner, en tragisk olycka händer, och någon spelar ett dubbelspel.
Samtidigt behandlas Bills konstverk i detalj, hans hustrus avhandling om självsvält och fetma, här finns tankar om tid och död och om lögner och samvete och nutidens fascination av våld. Det finns alltså mängder med saker att fundera vidare på och lära sig mer om om man vill. Det är välskrivet och intelligent.
Men jag saknar ett övergripande tema. Alla dessa utvikningar, alla vindlingar i historien känns slumpartade. Det är som om Hustvedt själv i slumpvis ordning blivit intresserad av olika saker och trycker in dem i boken. Det är som ett stilleben över ett päron, en miniräknare och ett billigt halsband. Det går inte att peka på delarna och säga, "aah vilken underbar helhet, vilka utsökt komponerade varianter av temat döden/kärleken/identiteten/konsten".
Det går inte att säga att detta är en fantastisk bok om vänskap och konst, för den är alltför spretig för det. Och när boken tar slut är det något otillfredställande asymmetriskt över hela handlingen. Leo har blivit alltmer ensam, men vad Hustvedt egentligen vill ha sagt med boken är oklart.
Det hindrar inte att jag vill läsa fler böcker av henne, men det här är en bok jag såg på bokrean för 34.50:- och kände att jag nog inte vill äga.
ISBN: 9113010921
Om jag kunde drömma : [en omöjlig kärlekshistoria] - Stephenie Meyer
Det här verkade så roligt, en kärlekshistoria mellan en high school flicka och en vampyr. Och moderna vampyrvänner som går i skolan och kan vara ute på dagarna, lite Anne Rice, lite Buffy the Vampire Slayer liksom.
Men det är så tråkigt! Huvudpersonen Bella är så charmlös och som jagberättare har hon ingen fantasi. När hon ska beskriva sin middag skriver hon att de åt "kött och potatis" och hela boken är präglad av samma totala frånvaro av målande beskrivningar. Precis som en typisk karaktär i en dålig ungdomsbok har hon slentrianmässiga känslor för sina föräldrar, hon har i princip ingen bakgrund, när hon i början av boken flyttar till sin pappas stad är det som om hon är nyfödd. Hon verkar inte ha haft några vänner tidigare, och definitivt inga romantiska erfarenheter, och egentligen inga intressen heller.
Så blir hon oerhört förälskad i Edward som flinar och ler ett snett underbart leende på varje sida i hela boken. Edward är vampyr och alldeles fantastisk, helt utan brister. Men han är sugen på Bellas blod, hur mycket han än avgudar henne. Alla sekvenser där han trånar och anstränger sig att stå emot henne är slarvigt förklädda bilder av ett tonårigt sexuellt uppvaknande och i spänninsväg bokens enda behållning.
Förutom möjligtvis slutet när det kommer en ond vampyr och jagar Bella och det blir lite slentrianmässig vampyr action. Gäsp gäsp.
ISBN: 91-7130-200-X
Fru Björks öden och äventyr - Jonas Gardell
Gardell kan vara tröttsam i sitt heterofamiljsförakt och hysteriskt svarta humor. Men början av fru Björks äventyr är välskriven och bittert underhållande. Vivian som är en oansenlig flicka blir utbjuden av drömmannen Börje och kan knappt tro sin lycka när det blir de två och de till och med gifter sig. Men Börje är en självisk streber som iskallt lämnar Vivian efter 17 år. Förtvivlad gifter hon om sig med herr Björk, en odräglig och stel överklassman som beter sig som om han äger henne.
Men en dag får fru Björk nog och rymmer till Italien. Och här går berättelsen utför. Italien blir inte som hon har tänkt sig och när hon kommer tillbaka inser hon att hon aldrig kommit över Börje. Hon börjar stalka hans nya familj i bästa Farligt begär-tradition och tänker en massa hämndtankar som tar upp sida efter sida.
Jag kan förstå att Gardell inte ville skriva ett lättköpt slut om att Fru Björk efter att ha blivit så illa behandlad i alla år, plötsligt skulle hitta sig själv och bli lycklig. Men att hon skulle bli halvpsykotisk och vilja köra ihjäl sig själv och Börje i en snabb bil, känns faktiskt också ganska larvigt.
ISBN: 9172637463
Nattvakten - Sarah Waters
Det här är kanske den mest ambitiösa av Waters romaner, men det hjälps inte. Minutiöst researchad och urtråkig som en blandning av gammal journalfilm och vardagsdrama i stil med Coronation Street.
Det börjar i efterkrigstidens England 1947 med i vanlig ordning ett tretal lesbiska kvinnor, en kvinna som har en deprimerande affär med en gift man, och hennes bror. Alla känner sig rotlösa, fråntagna något.
Sedan snurras berättelsen tillbaka några år och man får veta mer om vad som ligger bakom allt. Och sen snurras allt tillbaka ytterligare, till 1941, där man får veta hur allt började.
Så det är ett intressant upplägg, men det är totalt oengagerande. Enda anledningen till att jag läste vidare var att jag tyckt så mycket om Waters andra böcker och att jag hela tiden hoppades på att historien skulle vända och att jag skulle komma in i den.
Men den evighetslånga 1947-sekvensen blir ju tråkig eftersom man vet för lite och det händer för lite (Waters sa själv i en intervju att hon var rädd att ingen skulle komma igenom den). När man väl börjar få veta bakgrunderna är man redan för trött på karaktärerna som bara flyter ihop med varandra.
Det är för många personer och intensiteten i Waters andra böcker som mycket berodde på karismatiska första personsberättare, försvinner helt när allt ska berättas i tredje person. Det blir en massa intetsägande dialog om te och ransoneringskuponger, och en del frossande i äckel (en av kvinnorna arbetar som ambulansförare och det är mycket beskrivningar av bombade likdelar och sargade familjer). Man får en känsla av att det hela ska vara lite småputtrigt med mycket igenkänning för de som var med.
Tiden som sådan är gråare och torftigare än det 1800-tal Waters brukar beskriva och det finns ingen stark historia som för berättelsen framåt. Men jag har ju inte direkt läst Waters för hennes trovärdiga och nyanserade personskildringar så när det ska handla bara om psykologi och människors sinnesstämningar i stället för bedrägerier och dekadens, så håller det helt enkelt inte. Så går den ju också baklänges i stället.
Boken har fått priser och fina recensioner men nej, jag kan inte rekommendera den om man inte är oerhört intresserad av andra världskriget. Blitzen, blä.
ISBN: 9127114406