Crash
Crash är en film i Short Cuts- och Magnoliastil, där alla berättelser på något sätt handlar om fördomar och rasism. I vanlig amerikansk stil är det med poliser, vapen, stulna bilar och inbrott också. Människor är onda och goda på samma gång, människor har fördomar mot männsikor med annan hudfärg, och mot de som har samma hudfärg. Ibland stämmer fördomarna, oftast inte. Och mest är alla rädda och ensamma.
Det är många starka scener, och det är mycket som är så obehagligt att titta på att man nästan vill gå därifrån. Visst finns det försoning många gånger, men några verkligt gemytliga och trevliga scener hittar man inte.
Och det är klart att det är bra och tänkvärt, även om rasismen som skildras känns så långt ifrån vanligt svensk stadsliv att det är svårt att relatera. Det gör ju att det är svårt att bedöma hur realistisk eller orealistisk filmen är också. Men men. Klart att det här är bättre än det mesta, även om jag kan känna att det inte riktigt angår mig. Det kanske det gör.
Da Vinci-koden
Jag har varit negativ till Da Vinci-koden (superbästsäljande roman om konsthistorikern och symbolexperten Langdon som på thrilleraktigt sätt och med hjälp av symboliska gåtor, kända konstverk och anagram kommer fram till att den katolska kyrkan är en komplott). Fast det är en bestseller med dåligt rykte. Det brukar ju annars utöva en lockelse att en bok läses av många men får dålig kritik. Man blir nyfiken.
Och nyfiken var jag ju. Men efter några sidor introducerades en ond albinomunk och det blev bara för löjligt. En James Bond-bov liksom. Någon med ett utseendemässigt handikapp som per automatik är sinnessjuk och våldsbenägen.
Så jag läste inte vidare.
Men det har varit roligt att höra alla olika omdömen om boken. En del har känt som jag, att det är en larvig kioskdeckare, en del har känt att den är konsthistoriskt intressant, andra har pratat lyriskt om mystiken. Oftast har den väckt någon slags känsla, positiv eller negativ, alla måste ha en åsikt om den.
Häromdagen såg jag ett helt program på Discovery om vad det är som gjort boken populär. Konspirationsteorier ligger i tiden var ett av argumenten. Misstron mot auktoriteter gör att alla tycker om en teori som bevisar att allt vi fått lära oss är lögn (precis som att det i så fall skulle finnas en annan oemotsäglig sanning, som ingen vinner på). Dessutom tar boken upp en mängd populära fenomen som nästan alla är intresserade av, alla har väl funderat på Mona Lisas leende, alla har sett Nattvarden, alla har läst sagor om kungar och framför allt har alla hört historien om Jesus. Det är fantasy och religion och skjutvapen och gåtor som fascinerar på samma sätt som rövarspråket gjorde i Kalle Blomkvist.
Dessutom blandar Dan Brown cliffhangers i varje kapitel, med en viss förutsägbarhet i de många chiffren, så att läsaren får känna sig engagerad och intelligent på samma gång. Allt enligt Discovery alltså. Jag har som sagt inte läst boken.
Men nu har jag sett filmen. Den som har blivit odelat sågad av alla som sett den.
Och den är tråkig. Det är sant att Tom Hanks i huvudrollen är uttryckslös och charmlös. Man får inte minsta grepp om eller sympati för karaktärerna. Allting känns mest osannolikt och lite på låtsas. Som när Langdon och hans vän äntligen är den största hemligheten i världen på spåren: De går in i en öppen kyrka, går ner för en trappa och lyfter på en fullt synlig lucka i golvet. Klurigt va! Dessutom struntar de helt i att personalen ser dem.
Och det är så mycket ”oväntade” vändningar och dubbelspel att det mest blir ologiskt. Allra mest ologiskt är det att det finns katoliker som är medvetna om den stora komplotten och som ändå är katoliker. Varför skulle man viga sitt liv åt en Gud som man redan vet är en annan slags Gud än den man tror på, som man rimligtvis inte kan tro på då? Här staplas de logiska kullerbyttorna så tätt att det är som att titta på religiös akrobatik.
Men okej då, lite rolig var filmen att se. Om inte annat för att jag ville veta hur den var.
ISBN: 9100102970
I hennes skor
I hennes skor är en riktig flickfilm. Två systrar, en ordentlig och plikttrogen (Toni Colette), den andra totalt oansvarig (Cameron Diaz), bråkar, utvecklas och blir sams. Ordentliga systern blir tvingad att inhysa oansvariga systern i sin lägenhet och oansvariga systern tackar för detta genom att förstöra skor, stjäla pengar och ligga med ordentliga systerns kille.
Dessutom dyker Shirley MacLaine upp som den förlorade mormodern, tillsammans med andra skojiga seniorer a la Cocoon.
Men filmen är över förväntan. Cameron Diaz är kanske lite begränsad som skådespelerska men hon är ändå ganska charmig, och hon spelar full väldigt bra. (Varför är det så roligt att se fulla männsikor på film?) Toni Colette som jag älskat sen Muriels bröllop är underbar. Alldaglig, osäker, med ett lustigt leende med alldeles för mycket tänder.
Så karaktärerna känns äkta och sorgliga med precis lagom mycket socker på för att det ska vara underhållande och mysigt. Man är aldrig orolig för att filmen ska sluta olyckligt, men det är inte så tillrättalagt att det blir uddlöst heller.
Perfekt film för chips och dipp.
Dessutom dyker Shirley MacLaine upp som den förlorade mormodern, tillsammans med andra skojiga seniorer a la Cocoon.
Men filmen är över förväntan. Cameron Diaz är kanske lite begränsad som skådespelerska men hon är ändå ganska charmig, och hon spelar full väldigt bra. (Varför är det så roligt att se fulla männsikor på film?) Toni Colette som jag älskat sen Muriels bröllop är underbar. Alldaglig, osäker, med ett lustigt leende med alldeles för mycket tänder.
Så karaktärerna känns äkta och sorgliga med precis lagom mycket socker på för att det ska vara underhållande och mysigt. Man är aldrig orolig för att filmen ska sluta olyckligt, men det är inte så tillrättalagt att det blir uddlöst heller.
Perfekt film för chips och dipp.
Harry Potter och den flammande bägaren
Det är trevligt att de flesta skådespelare är samma som från början. Ovanligt för en del fyra i en serie. Dessutom känns det fortfarande nästan lika påkostat som första filmen, med specialeffekter som tilltalar sagoälskarna. Tack vare att boken som ligger som förlaga dessutom har en tydlig struktur är filmen logiskt och spännande uppbyggd. Att mycket har strukits är mest en fördel .
Harry Potter blir mystiskt uttagen till en tävling i magisk trekamp. Uppdrag efter uppdrag avhandlas, samtidigt som det händer andra skumma saker på Hogwarts.
Jag är trött på JK Rowlings stil att ägna hundratals sidor åt ledtrådar, för att sedan knyta ihop allting på något kapitel på slutet. Ofta har läsaren inte en chans att gissa sanningen i förväg heller.
Men i Harry Potter och den flammande bägaren finns ett tydligt spänningsmoment med de tre uppdragen. Dessutom har Harry och hans vänner blivit äldre, och den förut antydda kärleken mellan Hermione och Ron blir nu mer uttalad. Hela stämningen är överlag mörkare och mer vuxen.
Så det är fina bilder, lite småmysig magi, lite läskigt för de som är under 11 (sjuårsgränsen känns väl lågt tilltagen). Men ser inte Voldemorts platta näsa liksom klonad ut? Som någonting man själv skulle kunna göra i Photoshop. Och Ralph Fiennes ser ändå lite för snäll ut.
Harry Potter blir mystiskt uttagen till en tävling i magisk trekamp. Uppdrag efter uppdrag avhandlas, samtidigt som det händer andra skumma saker på Hogwarts.
Jag är trött på JK Rowlings stil att ägna hundratals sidor åt ledtrådar, för att sedan knyta ihop allting på något kapitel på slutet. Ofta har läsaren inte en chans att gissa sanningen i förväg heller.
Men i Harry Potter och den flammande bägaren finns ett tydligt spänningsmoment med de tre uppdragen. Dessutom har Harry och hans vänner blivit äldre, och den förut antydda kärleken mellan Hermione och Ron blir nu mer uttalad. Hela stämningen är överlag mörkare och mer vuxen.
Så det är fina bilder, lite småmysig magi, lite läskigt för de som är under 11 (sjuårsgränsen känns väl lågt tilltagen). Men ser inte Voldemorts platta näsa liksom klonad ut? Som någonting man själv skulle kunna göra i Photoshop. Och Ralph Fiennes ser ändå lite för snäll ut.
Match Point
En Woody Allen film utan Woody själv, eller ens någon neurotisk snabbpratande karaktär. Det är inte ens en komedi. Och det är inte New York utan London.
Men visst finns här romantiska sammanträffanden på gatan, intellektuella medelklassmiljöer och ett ovanligt rutinerat manus. Här finns inga logiska fallgropar eller repliker som lämnats åt slumpen.
Chris Wilton (sockersöta Jonathan Rhys-Meyers) är en ung pensionerad tennis-stjärna som ska undervisa den rike Tom Hewett. Toms syster Chloe fastnar omedelbart för Chris, som i sin tur faller för Toms fästmö, den vackra men komplicerade Nola (Scarlett Johansson). Men det är inte bara ett relationsdrama utan något långt mörkare, en mordhistoria. Mer The Talented Mr Ripley än Closer.
I inledningen av filmen ställs hypotesen att det är slumpen som styr över våra liv. En tennisboll som nuddar nätet kan falla ner antingen på ens egen sida eller på motståndarens, och den kan så avgöra matchen. Vad är tur och vad är skicklighet? Kunde Chris ha blivit världsmästare i tennis om han bara haft mer tur?
Som en parallell, mer diskret frågeställning, antyds romanen Brott och straff, som Chris läser i början av filmen. Dostojevskijs roman om studenten Raskolnikov som mördar en pantlånerska är ambivalent i sitt motiv. Raskolnikov är i ena stunden övertygad om att han måste mörda på grund av sin filosofiska övertygelse, i nästa stund handlar det mest om pengar. Dostojevskij själv vacklade mellan de olika motiven genom boken, vilket ger läsaren en känsla av obeständighet och ambivalens.
Jag tycker mig se samma tvetydighet i Match point. Här finns de filosofiska frågorna om slumpen kontra ödet, samtidigt finns en krasshet i de faktiska mord som inträffar i filmen, och något av en vaghet i motivet. Är det kärlek, pengar, eller något annat som driver mördaren? Varför gråter mördaren?
Hur det än är, är det intressant, välspelat, vackert, o-Allenskt och ändå Allenskt. Det enda jag kan klaga på är Jonathan Rhys Meyers (Skruva den som Beckham, Velvet Goldmine), som alltid känns stel och verkar förlita sig på sitt utseende mer än sitt skådepeleri.
Hjärtan i Atlantis
Jag tycker mest om Stephen King när han skriver sådant som drar åt fantasy. Visst kan han bli långrandig och överflödig, men han har en väldig fantasi, en ren känsla för skräck, förmodligen för att han själv har alla fobier och nojor som finns, och, faktiskt, ibland ett bra öga för människor. Kanske speciellt barn. Stand By Me är ett fint exempel på det.
Så när Stephen King skriver en novellsamling som Hjärtan i Atlantis som börjar med en rörande historia om Bobby som utan fadersfigur får uppleva en nära vänskap med en äldre synsk man, är det klart att någon vill göra en ny Stand By Me-film på den.
Men de börjar omedelbart med att ta bort de mest fantasifulla inslagen. Den synske mannen, Ted Brautigan (spelad av den alltid sympatiska Antony Hopkins) är förföljd av ”låga män”, i boken övernaturliga varelser som ska ta med honom till en annan värld. I filmen förvandlas det till en FBI-histora. FBI-män är ute efter Ted för att få hjälp att spåra kommunister. Ungefär lika overkligt men tråkigare.
Men annars är det en trevlig film, lagom för en TV-matiné, sentimentalt, söta barn, elaka föräldrar, uppslitande avsked, våld och hämnd.
Så när Stephen King skriver en novellsamling som Hjärtan i Atlantis som börjar med en rörande historia om Bobby som utan fadersfigur får uppleva en nära vänskap med en äldre synsk man, är det klart att någon vill göra en ny Stand By Me-film på den.
Men de börjar omedelbart med att ta bort de mest fantasifulla inslagen. Den synske mannen, Ted Brautigan (spelad av den alltid sympatiska Antony Hopkins) är förföljd av ”låga män”, i boken övernaturliga varelser som ska ta med honom till en annan värld. I filmen förvandlas det till en FBI-histora. FBI-män är ute efter Ted för att få hjälp att spåra kommunister. Ungefär lika overkligt men tråkigare.
Men annars är det en trevlig film, lagom för en TV-matiné, sentimentalt, söta barn, elaka föräldrar, uppslitande avsked, våld och hämnd.
Men boken är bättre. Där utnyttjar King novellens form, men låter olika personer återkomma. Bobbys flickvän återkommer i tonåren och har en kärlekshistoria med en ung man som åker in i Vietnam-kriget, men utan att någonsin älska honom lika mycket som sin barndoms kärlek Bobby. Den unge soldatens vän berättar i sin tur sin egen Vietnam-historia och så vidare. Det är en rörande bok, utan några skräck-inslag i traditionell mening. Och människorna är sympatiska och äkta.
Falling for a Dancer
Den här stod som Ny i videohyllan i den lokala videobutiken. Colin Farrell står på omslaget, i övrigt inga direkt kända skådespelare. Och Farrell är väl mer känd för sitt kärleksliv än sitt skådespeleri.
När filmen går igång framgår det på två sekunder att det är en TV-produktion. Urklippta ansikten som fälls in i sidled, med skådespelarnamn under och irländska landskap i bakgrunden, komplett med stråkar i TV-stil. Så det är en TV-film från 1998 som klippts ihop till en långfilm. Och alltihop bygger på en roman av alla tanters favorit Deirdre Purcell, en roman som förmodligen var över 500 sidor lång. Så händelserna staplas på varandra i en hisnande fart för att hinnas med i långfilmsformatet.
Så drar det igång. Elizabeth, en 19-årig flicka i 30-talets Irland blir med barn med en kringresande skådespelare och tvingas gifta sig med en betydligt mindre attraktiv man för att slippa Magdalenahemmen. I det nya äktenskapet får hon tampas med en mängd barn från mannens tidigare äktenskap, en märklig granne, och så återser hon sin skådespelare igen. Och de nya döttrarna råkar illa ut. Och hon blir förälskad igen, inte bara en utan två gånger till. Ond bråd död, fler utomäktenskapliga barn, giftermål och skandaler i varenda scen.
Det blir tyvärr nästan lite skrattretande när det ska vara dramatiskt. Man undrar liksom hur den arma Elizabeth ska orka med allting och dessutom bli passionerat kär flera gånger om. Kanske hade det varit bättre om man hade haft en vecka på sig att smälta händelseförloppen, som de ursprungliga tittarna fick.
Men det är habilt hantverk. Man får precis vad man betalar för, varken mer eller mindre. En dramatisk TV-serie hopknycklad på två timmar.
När filmen går igång framgår det på två sekunder att det är en TV-produktion. Urklippta ansikten som fälls in i sidled, med skådespelarnamn under och irländska landskap i bakgrunden, komplett med stråkar i TV-stil. Så det är en TV-film från 1998 som klippts ihop till en långfilm. Och alltihop bygger på en roman av alla tanters favorit Deirdre Purcell, en roman som förmodligen var över 500 sidor lång. Så händelserna staplas på varandra i en hisnande fart för att hinnas med i långfilmsformatet.
Så drar det igång. Elizabeth, en 19-årig flicka i 30-talets Irland blir med barn med en kringresande skådespelare och tvingas gifta sig med en betydligt mindre attraktiv man för att slippa Magdalenahemmen. I det nya äktenskapet får hon tampas med en mängd barn från mannens tidigare äktenskap, en märklig granne, och så återser hon sin skådespelare igen. Och de nya döttrarna råkar illa ut. Och hon blir förälskad igen, inte bara en utan två gånger till. Ond bråd död, fler utomäktenskapliga barn, giftermål och skandaler i varenda scen.
Det blir tyvärr nästan lite skrattretande när det ska vara dramatiskt. Man undrar liksom hur den arma Elizabeth ska orka med allting och dessutom bli passionerat kär flera gånger om. Kanske hade det varit bättre om man hade haft en vecka på sig att smälta händelseförloppen, som de ursprungliga tittarna fick.
Men det är habilt hantverk. Man får precis vad man betalar för, varken mer eller mindre. En dramatisk TV-serie hopknycklad på två timmar.
The Descent
Jag skulle vilja utfärda en varning för denna (skräck)film.
Så här: sex kvinnor (spelade av okända, urusla, men ”sexiga” skådespelare) ska, ett år efter att en av dem varit med om en traumatisk olycka, klättra i en grotta. Nästan omedelbart rasar ingången in och kompisgänget måste komma på ett nytt sätt att ta sig ut. Sen utspelar sig resten av filmen i mörker. Dessutom dyker det upp monster som ser ut som Gollum, och kvinnorna dör en efter en.
Filmen har många brister. Den värsta är förmodligen det tråkiga skådespeleriet/manuset (tillgjorda dialekter och personer som allihop skulle kunna haft mini-roller Melrose Place), vilket gör att man är helt oengagerad i personerna, och inte ens lyckas lära sig deras namn. För att en skräckfilm ska skrämma upp en bör man tycka om i alla fall en av karaktärerna, och oroa sig för hans eller hennes liv.
En annan brist är mörkret. Det kanske skulle ha kunnat vara spännande med en så mörk film, om inte TVn hade reflekterat soffbordet i varenda scen. Kanske vore det bättre på bio.
Följden blir i alla fall att filmen är beroende av chockeffekter, och det blir ingen verklig spänning. När monstren väl dyker upp blir det orgier i blod och äckel och alldeles för mycket närbilder på monstren, vilket förtar all mystik. Och nej, ingen av kvinnorna klarar sig. Inte för att någon bryr sig.
The Beach
Underlig film och underlig bok. Richard är en ung amerikan som backpackrar i Thailand. Av en slump får han en karta till en hemlig strand, ett paradis på jorden.
han tar sig dit tillsammans med ett franskt par, och stranden är allt han önskat. Där lever en liten grupp människor från hela världen i perfekt harmoni på en underskön strand, och det finns hur mycket röka som helst eftersom ön där stranden finns i själva verket är en hemlig marijuanaodling vaktad av thailändska beväpnade män. Gruppen är självförsörjande och har inga regler, bara en ledare, Sal. Så långt hänger jag med.
Men sen uppstår en massa frågor. Det här är alltså en amerikans uppfattning om paradiset? En skön strand, oändliga mängder knark och vattenlekar? Richard påpekar själv att det inte finns någon filosofi bakom alltihop, det är helt enkelt ett turistparadis för folk som inte vill kalla sig själva turister. De spelar gameboy, de fångar fisk, de leker med bollar och lär varandra språk på kvällarna. (Hmm, ungefär som jag tänkte om krabbmakakerna häromdagen.)
Men det finns alltså ingen ambition att förstå någonting, att skapa någonting, att bli klokare eller en bättre människa. Och Sal, som inte ens är demokratiskt vald, bestämmer allting.
Och egentligen, är det inte precis som i TV-programmet Robinson? De bygger sina egna hus, de lagar sin egen mat, de har lite konflikter, och de flesta verkar mest tråkiga och enkelspåriga.
Förmodligen reagerar jag på helt fel saker i filmen. För det är ingen superbra film, i sina stunder är den nästan lite kalkonartad. Leonardo DiCaprio är överlag väldigt överskattad och ser mest barnslig och babyhullig ut. Och det är tråkigt att de ändrade kärlekshistorien från boken (i boken får Richard aldrig tjejen, men i filmen lyckas han). Det är väl tänkt att bli mer rafflande, men i stället tappar historien i logik. Men jag har tänkt en hel del på den, och det är ju ett bra betyg ändå.
han tar sig dit tillsammans med ett franskt par, och stranden är allt han önskat. Där lever en liten grupp människor från hela världen i perfekt harmoni på en underskön strand, och det finns hur mycket röka som helst eftersom ön där stranden finns i själva verket är en hemlig marijuanaodling vaktad av thailändska beväpnade män. Gruppen är självförsörjande och har inga regler, bara en ledare, Sal. Så långt hänger jag med.
Men sen uppstår en massa frågor. Det här är alltså en amerikans uppfattning om paradiset? En skön strand, oändliga mängder knark och vattenlekar? Richard påpekar själv att det inte finns någon filosofi bakom alltihop, det är helt enkelt ett turistparadis för folk som inte vill kalla sig själva turister. De spelar gameboy, de fångar fisk, de leker med bollar och lär varandra språk på kvällarna. (Hmm, ungefär som jag tänkte om krabbmakakerna häromdagen.)
Men det finns alltså ingen ambition att förstå någonting, att skapa någonting, att bli klokare eller en bättre människa. Och Sal, som inte ens är demokratiskt vald, bestämmer allting.
Och egentligen, är det inte precis som i TV-programmet Robinson? De bygger sina egna hus, de lagar sin egen mat, de har lite konflikter, och de flesta verkar mest tråkiga och enkelspåriga.
Förmodligen reagerar jag på helt fel saker i filmen. För det är ingen superbra film, i sina stunder är den nästan lite kalkonartad. Leonardo DiCaprio är överlag väldigt överskattad och ser mest barnslig och babyhullig ut. Och det är tråkigt att de ändrade kärlekshistorien från boken (i boken får Richard aldrig tjejen, men i filmen lyckas han). Det är väl tänkt att bli mer rafflande, men i stället tappar historien i logik. Men jag har tänkt en hel del på den, och det är ju ett bra betyg ändå.
Walk the Line
Ibland är verklighetsbaserade filmer urtråkiga. Antagligen för att ett helt liv oftast är ganska slumpmässigt, med för många människor, för många händelser, och för mycket som inte passar ihop. Och så ska skådespelarna åldras 40 år.
På det sättet är Walk the Line bra. Det handlar om Johnny Cash, men det handlar inte om hela hans karriär och liv utan mest känslolivet och allra mest kärlekslivet fram till giftermålet med June Carter.
Så man får inte veta allt om hans sånger och musikaliska utveckling. Tvärtom verkar karriären ha gått overkligt bra. Han skrev sånger, som han fick skivkontrakt med och sen blev han jättepopulär ungefär.
Medan kärleken till June Carter var mer komplicerad.
Joacquin Phoenix och Reese Witherspoon sjunger oväntat bra, men inte så bra att jag skulle vilja ha en skiva med dem. Det verkar fånigt att se en hel film om Johnny Cash och sen gå och köpa en skiva med någon som härmar honom.
Men Phoenix spelar bra, och är lik, och filmen är ovanligt spännande och sammanhållen för att vara verklighetsbaserad.
På det sättet är Walk the Line bra. Det handlar om Johnny Cash, men det handlar inte om hela hans karriär och liv utan mest känslolivet och allra mest kärlekslivet fram till giftermålet med June Carter.
Så man får inte veta allt om hans sånger och musikaliska utveckling. Tvärtom verkar karriären ha gått overkligt bra. Han skrev sånger, som han fick skivkontrakt med och sen blev han jättepopulär ungefär.
Medan kärleken till June Carter var mer komplicerad.
Joacquin Phoenix och Reese Witherspoon sjunger oväntat bra, men inte så bra att jag skulle vilja ha en skiva med dem. Det verkar fånigt att se en hel film om Johnny Cash och sen gå och köpa en skiva med någon som härmar honom.
Men Phoenix spelar bra, och är lik, och filmen är ovanligt spännande och sammanhållen för att vara verklighetsbaserad.
Stolthet och fördom
Det är svårt att överraska med en filmatisering av Stolthet och fördom. TV-serien med Colin Firth var bra och Jane Austens bok har många läst. Dessutom har ju Bridget Jones populariserat temat med Mr Darcy, och Colin Firth gjorde rollen som Mr Darcy även där.
För den som ändå missat TV-serie och bok och tidigare filmatiseringar, handlar det om Familjen Bennet på den engelska landsbygden i början av 1800-talet, med fem döttar som ska giftas bort, helst till män med pengar. Näst äldsta systern, Elizabeth Bennet står i centrum. En självständig ung dam, utan alltför mycket romantiska griller. Och när hon träffar den rike Mr Darcy tycker hon mest att han är arrogant, och han tycker att hon är simpel. Ja, det är en kärlekshistoria som hindras av just stolthet och fördom.
Men de andra systrarna, och väninnan Miss Lucas har också sina öden, och det är inte helt lätt att tråckla ihop allt i en långfilm, utan att några personer blir styvmoderligt behandlade.
I den här nya filmen är det Keira Knightley som spelar huvudrollen och enligt ryktet fick hon anstränga sig för att bli lite mer alldaglig än vanligt. Och det är hon, men på slutet spårar det ur och hon är jättevacker. Brenda Blethyn, mamman i Hemligheter och lögner, spelar mamma och är lika charmerande/enerverande som i just Hemligheter och lögner. Donald Sutherland spelar pappan och Judi Dench har en majestätisk roll som Lady Catherine.
Överlag är urvalet av händelser bra. Allt viktigt finns med, och mycket utvikningar och transportsträckor har strukits. Man slipper se utdragna bröllop, men får desto mer av jane Austens välskrivna dialog, gammalmodigt brittisk, subtil och precis. Det är lätt att associera till Oscar Wildes fyndigheter, men Austens dialog är mindre bitsk och mer känslig, utan att förlora skärpa.
Det är lätt att avfärda Austen som en författare av romantiska kärleksromaner med lyckligt slut, men riktigt så enkelt är det inte. Visserligen går det ofta bra för hennes hjältinnor, men i övrigt är det verklighetsnära beskrivningar av Austens egen samtid, där kvinnor utan förmögenhet och skönhet stod maktlösa och blev tvungna att gifta sig med vem som än frågade, om de inte ville sluta som nuckor i föräldrahemmet. Och där ett felsteg kunde leda till social utfrysning av en hel familj. Det sociala regelverk som byggde på ekonomi, titlar och uppföranderegler är skildrat utan försköningar. De romantiska förvecklingar som uppstår är inte larviga missförstånd utan ståndsskildringar som beredde en högst reell problematik på sin tid.
Filmen är njutbar, med vackra människor, fina kläder, förtrollande landskap och romantik och förvecklingar i lagom dos. En välgjord kostymfilm. Inget att förvånas över.
Tolken
Jag är dålig på thrillrar. Och dålig på politik. Och ska jag vara riktigt ärlig kan jag nog inte nämna fem saker som jag är säker på att FN gör. Fred och andra världskriget och Kofi Annan blixtrar förbi, men annars vet jag inte mycket.
Tolken handlar om FN och är en thriller. Och så är Nicole Kidman och Sean Penn med. Och så handlar det om Afrika. Det är tur att det är ett påhittat land med en påhittad problematik. Det gör att filmskaparna har bemödat sig om att få sådana som mig att förstå intrigen.
Så jag tycker att det är riktigt spännande. Massmord, rebeller, sorg och förlåtelse och terroristdåd. Och sympatisk sensmoral, mer förlåtelse än dödsstraff. Synd bara att det är påhittat. Jag kunde kanske till och med ha lärt mig något.
Tolken handlar om FN och är en thriller. Och så är Nicole Kidman och Sean Penn med. Och så handlar det om Afrika. Det är tur att det är ett påhittat land med en påhittad problematik. Det gör att filmskaparna har bemödat sig om att få sådana som mig att förstå intrigen.
Så jag tycker att det är riktigt spännande. Massmord, rebeller, sorg och förlåtelse och terroristdåd. Och sympatisk sensmoral, mer förlåtelse än dödsstraff. Synd bara att det är påhittat. Jag kunde kanske till och med ha lärt mig något.
Broken Flowers
Efter Lost in Translation och Life Aquatic känns Bill Murray som en mästare av det uttryckslösa ansiktet. Broken Flowers är specialskriven för just det ansiktet.
Don Johnston får ett anonymt brev där det står att han avlat en son 20 år tidigare. Eftersom han har varit en Don Juan (observera namnlikheten) i hela sitt liv, finns det fyra kvinnor som kan vara mamman. Alltså får han ge sig ut på en resa och besöka dessa fyra kvinnor för att få reda på sanningen.
Kvinnorna spelas av idel stjärnor. Sharon Stone, Tilda Swinton, Jessica Lange spelar tre av kvinnorna. Dessutom figurerar Julie Delpy och Chloë Sevigny.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmens slut avslöjar för lite. Det finns en hel del frågor som dröjer kvar när eftertexterna går upp. Ledtrådar och tolkningar finns utspridda i fäger, bilder, namnlikheter, små skyltar. Det är en film för den som tycker om att tolka symboler och att fylla i handlingens hål med egna teorier.
Don Johnston får ett anonymt brev där det står att han avlat en son 20 år tidigare. Eftersom han har varit en Don Juan (observera namnlikheten) i hela sitt liv, finns det fyra kvinnor som kan vara mamman. Alltså får han ge sig ut på en resa och besöka dessa fyra kvinnor för att få reda på sanningen.
Kvinnorna spelas av idel stjärnor. Sharon Stone, Tilda Swinton, Jessica Lange spelar tre av kvinnorna. Dessutom figurerar Julie Delpy och Chloë Sevigny.
Så det går inte att klaga på skådespeleriet. Tempot är långsamt. Långa scener där Don sitter uttryckslöst framför TVn. Men det är roligt också, skruvat men ändå vardagligt. Som när Dora, en av de fyra kvinnorna, lever liksom Ibsens Nora, i ett dockhem, med rosa och ljusblå visitkort och symmetriska tallriksuppläggningar. Eller när Lauras (en annan av de fyra) dotter Lolita, visar sig vara just det, men utan att ha en aning om var namnet kommer ifrån.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmens slut avslöjar för lite. Det finns en hel del frågor som dröjer kvar när eftertexterna går upp. Ledtrådar och tolkningar finns utspridda i fäger, bilder, namnlikheter, små skyltar. Det är en film för den som tycker om att tolka symboler och att fylla i handlingens hål med egna teorier.
Jim Jarmusch är inte känd för att vara okomplicerad. Man får vara beredd på ett kryptiskt slut, och ett långsamt tempo. Och små skratt.
Capote
Jag har alltid tyckt om Philip Seymour Hoffman. Som flåsare i Happiness, genomsympatisk skötare i Magnolia, som tjock och olyckligt kär i Boogie Nights, som obehaglig buse i Punch Drunk love, han är till och med bra i rollen som odräglig brat i En Kvinnas Doft.
Och nu har han fått en Oscar för rollen som den ganska osympatiske Truman Capote, i en biografisk berättelse om tillblivelsen av In Cold Blood.
I Kansas går ett inbrott överstyr och en hel familj mördas. Truman Capote, redan känd författare, bestämmer sig för att skriva om morden, mördarna och de mekanismer i samhället som ligger bakom det som hände. Mellan den ena mördaren, Perry Smith, och Capote uppstår en märklig vänskap. Tittaren - och kanske också Capote själv - kan bara spekulera i om Capote verkligen tycker om Perry, eller om han bara ser Boken. Den som kommer att bli så bra att Capote nästan inte kan andas när han tänker på den. Capotes vän anklagar honom vid ett tillfälle för att utnyttja Perry, och i samma andetag anklagar han Capote för att ha fallit för Perry. Men det går ju inte ihop! påpekar Capote.
Och det gör det inte, men just ovissheten och dubbelheten är en av filmens styrkor. Vad som verkligen pågår i huvudpersonernas inre förblir något av en gåta. Det som är säkert är att Perry blev en manlig musa som så småningom skänkte Truman Capote all den berömmelse han eftersträvade. Och kanske var konsten, Ordet, det enda Capote kunde älska.
Men visst är han obehaglig, självisk, självupptagen och självgod, med manierad röst och en charm som gränsar till det sinnessjuka. Med oerhörd begåvning och ett analytiskt sinne påminner han stundtals om Hannibal Lecter. Jag tvivlar inte på att Hoffman fångat karaktären perfekt, trots att jag aldrig sett Truman Capote annat än på bild.
Naturligtvis blir man sugen på boken In Cold Blood också.
Bröllopsfesten
Bröllopsfesten kom 1993 och är en Ang Lee film jag inte hört talas om tidigare. Märkligt, eftersom handlingen påminner en hel del om Brokeback Mountain, även om Bröllopsfesten är mer av komedi, med en gladare grundton.
Wai-Tung är en taiwanesisk, homosexuell fastighetsägare, som lever ihop med Simon, amerikansk sjukgymnast, i USA. När Wai-Tungs föräldrar i taiwan blir allt mer ihärdiga i sina försök att få honom gift, och dessutom bestämmer sig för att åka till USA för att hälsa på, bestämmer sig Wai-Tung för att ingå ett skenäktenskap med en av sina hyresgäster som behöver uppehållstillstånd, Wei-Wei.
När Simon får presenteras som ”vän”, men ändå gör allt för att vinna svärföräldrarnas kärlek, och svärföräldrarna enbart bryr sig om Wei-Wei och överöser henne med gåvor, känns det lika tragiskt och förljuget som i Brokeback Mountain. Även om Bröllopsfesten utspelar sig i modern tid, och berör en annan kultur.
Men här finns också komiska inslag, även om den skrattfest som utlovas på omslaget känns långt borta. Den stora bröllopsfesten lockar fram sina små fniss, och Wai-Tungs föräldrar porträtteras skickligt och rörande. Wai-Tung själv däremot är oerhört stel, och hans engelska repliker pressas fram som om han gick en språkkurs. Men på det stora hela är det sevärt och trots det allvarliga ämnet lämnar den ingen gråtklump i halsen när eftertexterna rullar.
I rosens namn
Nej jag har aldrig läst boken. Jag har börjat på den, men inte fastnat. Men Umberto Eco som har skrivit den verkar vara intressant och vis. Så jag ska försöka igen. Berättelsen innehåller allt man kan önska sig. Mord, kärlek, munkar, medeltid, mysterium och inte minst hemliga bibliotek. O lycka.
Och filmen kan man se många gånger. Sean Connery har mörk röst och är oändligt listig. Christian Slater är söt, och alla munkarna sådana utpräglade typer och så välspelade att de framstår som mallar till alla likande karaktärer i filmer som kommit efteråt.
Och så fick jag veta att Eidolon betyder "spegling" på grekiska. Det förklarar ju Inger Edelfeldts val av namn till spegellandet i Skuggorna i spegeln, som jag skrev om nyligen. Bara en sån sak.
Sen att det blir lite krångligt med alla munkar och hur morden egentligen gick till (snabbt återberättade i efterhand på klassiskt Agatha Christie manér) gör ingenting.
Och filmen kan man se många gånger. Sean Connery har mörk röst och är oändligt listig. Christian Slater är söt, och alla munkarna sådana utpräglade typer och så välspelade att de framstår som mallar till alla likande karaktärer i filmer som kommit efteråt.
Och så fick jag veta att Eidolon betyder "spegling" på grekiska. Det förklarar ju Inger Edelfeldts val av namn till spegellandet i Skuggorna i spegeln, som jag skrev om nyligen. Bara en sån sak.
Sen att det blir lite krångligt med alla munkar och hur morden egentligen gick till (snabbt återberättade i efterhand på klassiskt Agatha Christie manér) gör ingenting.
Brokeback Mountain
Det är konstigt hur man bedömer filmer och vad förväntningar gör med dem. Som om förväntningar i relation till hur filmerna verkligen är utgör basen för ett omdöme.
Ser jag en film jag inte ens känt till kan jag anse den mycket bra, bara för att den överträffar förväntningarna. Och tvärtom.
Brokeback Mountain är en film jag velat se länge. Den enda filmen kanske, som jag just nu velat se på bio. En Broarna i Madison County, med yngre människor, försedd i cowboymiljö, kritikerhyllad och stämningsfull liksom. Och jag tyckte om Ang Lees och Crouching Tiger, och hans version av Stolthet och fördom. Och Ice Storm om obehagliga nyckelpartyn och ångest, var en briljant film.
Och Brokeback Mountain är ju en bra film. En sorglig kärlekshistoria mellan två män som inte kan få varandra i en intolerant machokultur. Heath Ledger, Jake Gyllenhaal och Michelle Williams, som man annars bara sett i ungdomsfilmer, och (Dawson’s Creek!), gör djuplodande porträtt av människor på gränsen till förtvivlan. Bara det är ju fascinerande, att plötsligt se skådespelare som tidigare känts så lättviktiga, i blodigt allvarliga roller. Och alla spelar bra. Till och med det obligatoriska åldrandet på 20 år, känns uthärdligt trovärdigt. Och det är fint med omöjlig kärlek, och skönt att få gråta, även om Ennis Del Mar (Heath Ledger) ibland känns så stel och osympatisk att man tycker att han förtjänar att vara olycklig. Och fotot är urtjusigt.
Så ja, en jättebra film. Men mina förväntningar levde den inte riktigt upp till ändå. Kanske är den alltför traditionellt berättad, kanske har jag som betraktare lite för mycket distans till karaktärerna. Kanske kändes filmen lite för färdig på slutet. Vi får veta hur det går med allting, och när eftertexterna rullar är det inte så mycket mer att fundera på.
Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar filmen. Det gör jag. Och har jag rätt i mina fördomar tror jag att det kan vara en viktig film för Amerika, (även om de som mest borde se den, inte kommer att våga se den). Så med lite nerskruvade förväntningar blir det nog bra.
All I Want
All I Want är en jättefin DVD med Rufus Wainwright. Lång dokumentär och live sånger och videosar. För mycket för att titta på allt på en gång.
Men jag såg hela dokumentären och extradokumentären. Och Rufus sjunger jättefint och har precis samma minspel som Martha. Och Elton John och en massa andra tycker att han är ett geni. Och han kunde sjunga rent redan när han var 17 månader gammal. Och ibland är han jättetjusig med sjuttiotalskläder och ibland ser han ut som en mycket ung och väluppfostrad och lite töntig pojke.
Och när man hört honom bli så lovordad och hört så mycket av hans musik, så blir man liksom lurad att tro att han verkligen är den största kompositören och musikern och sångaren någonsin. Och jag vill ladda hela iPoden med bara Rufus och allra helst vill jag att han ska sitta i min lilla lägenhet med sitt piano och kanske kan han intervjua mig och få till mina tankar i känslosamma sånger i sju oktaver och stora orkestrar och Martha i kören.
Eller så.
Det är verkligen en medryckande DVD.
Men jag såg hela dokumentären och extradokumentären. Och Rufus sjunger jättefint och har precis samma minspel som Martha. Och Elton John och en massa andra tycker att han är ett geni. Och han kunde sjunga rent redan när han var 17 månader gammal. Och ibland är han jättetjusig med sjuttiotalskläder och ibland ser han ut som en mycket ung och väluppfostrad och lite töntig pojke.
Och när man hört honom bli så lovordad och hört så mycket av hans musik, så blir man liksom lurad att tro att han verkligen är den största kompositören och musikern och sångaren någonsin. Och jag vill ladda hela iPoden med bara Rufus och allra helst vill jag att han ska sitta i min lilla lägenhet med sitt piano och kanske kan han intervjua mig och få till mina tankar i känslosamma sånger i sju oktaver och stora orkestrar och Martha i kören.
Eller så.
Det är verkligen en medryckande DVD.
Great Expectations
Great Expectations är en film som jag sett omslaget på flera gånger, men som jag av någon anledning inte sett, och inte heller hört mycket talas om, trots att både Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow är så populära skådespelare. Jag är lite förvånad att den gick så obemärkt förbi.
Filmen baseras löst på Charles Dickens Lysande utsikter, och handlar om Finn som i ung ålder blir kär i den kyliga Stella, och aldrig kan glömma henne, hur många år det än går, och hur många gånger hon än sviker honom.
Handlingen är överförd till nutid, och miljöerna är Floridas landsbygd och New York. Fotot är ljuvligt, med flygande fåglar, vilda trädgårdar och ett magiskt vackert slott (nergånget och överdådigt på samma gång) med en galen kvinna som skulle kunnat platsa i en Tim Burton-film. Filmmusiken är nyskriven och bland annat finns en ny sång av Tori Amos med, som är bland det mest melodiösa hon gjort på senare år.
Finn är en konstnär som maniskt avbildar verkligheten, och hans enkla men geniala teckningar förhöjer också skönhetsupplevelsen. Karaktärerna är intressanta och mer nyanserade än de i till exempel Oliver Twist, och En spökhistoria vid jul (som alltid går i någon version på julen, med Bill Murray, Mupparna eller Kalle Anka). Stella är outgrundlig, Robert De Niro är en mördare, men inte helt igenom ond. Och historien är inte helt igenom förutsägbar.
Det är en traditionellt berättad film och för den som vill titta på fina bilder, lyssna på bra musik och gråta lite är den inte alls dum.
Dessutom blir man sugen på att läsa en klassiker, och det är ju inte var dag man blir det.
King Kong
King Kong är en gammaldags rasistisk äventyrsfilm med inslag av Jurassic Park. Ett filmteam ger sig ut i en båt för att göra en film. De hittar en ö, med svarta primitiva infödingar, dinosaurier och en jättestor apa. Sen blir det oerhört många och långa ”springa för livet och slåss mot monster-scener” innan alla beger sig hemåt och äventyret fortsätter i New York. Förmodligen är de där djuren så dyra att göra att filmfolket inte nänns stryka en enda sekund i klipprummet.
Men det är skådespelare som är roliga att titta på: Jack Black är alltid underhållande på sitt sätt, Naomi Watts är oväntat charmig, och Adrien Brody är urtjusig som förste älskare (eller är det kanske King Kong som är förste älskare?). Och miljöerna och dräkterna är fina och Peter Jackson är ju erkänt bra på att hålla intresset vid liv i timmar.
Men mot slutet är jag så glosögd och trött på alltihop att det blir lite snabbspolning ändå. En mellanfilm.