The Trial of Van Occupanther - Midlake
I pod-sändningen med Simon Raymonde berättade han att Midlake var hans favorit bland de egna, Bella Unions band och sångare. Jag tyckte inte om det. Det kändes inte bra att han hade favoriter alls. Ungefär som att en förälder inte ska ha favoriter bland sina barn. Dessutom tyckte jag att låten Roscoe var ganska trist.
Men men. Jag lyssnade igen. Och en gång till. Och det är ju bra. Americana verkar vara ett populärt ord nuförtiden. Men vad betyder det? Att det låter som allmän amerikansk pop/rock med elgitarrer, musikanter med skägg och lite stämsång? Så låter det i alla fall. Men melodierna är finurliga, efter ett par genomlyssningar blir man indragen, musiken låter mer och mer egen. Plötsligt hör jag ändå Bella Unionsoundet. Roscoe är en pampig singel, Young Bride har kinesiska tongångar, lyssnar man noga finns det små udda ljud i de flesta sångerna, texterna är intellektuella (se bara titeln!), och det låter uppdaterat, nytt, 2006.
Men att det skulle vara en Raymondes bästa skivor någonsin, alla kategorier, verkar fortfarande väldigt märkligt.
Ys - Joanna Newsom
Vad lycklig man blir när en skiva är precis allt man önskar att den ska vara. Joanna Newsom släpper sin andra fullängdare, Ys, i november, men den har redan läckt ut på nätet (tack vare Pitchfork enligt ryktet).
Det spelar ingen roll, alla som hör den kommer vilja köpa den också, om inte annat för framsidans skull, där Joanna Newsom poserar som en renässanskvinna omgärdad av symboler, en skära, en kråka med ett bär och en liten tavla med en fjäril.
Det är bara 5 sånger men skivan är ändå 55 minuter lång, med låtlängder på sju till sexton minuter. Inspelad av Steve Albini och mixad av Jim O’Rourke med instrument arrangerade av Van Dyke Parks som jobbat med bland andra Beach Boys och Tim Buckley. Bill Callahan (Smog) sjunger på en spår. Så allt låter fantastiskt på pappret (även om jag inte känner igen Albini utan de aggressiva trummorna).
Och sen är det verkligen precis så bra som det har potential att vara. Jag tyckte om Milk-Eyed Mender, men den var barnslig och okomplicerad. Newsom’s röst var ibland överdrivet gäll, som Björk när hon är som mest självupptagen. Newsom sjöng ordet Cassiopeia som om hon var stolt över att ha lärt sig uttala det, och när hon sjöng Sadie lät det så skärande att man ville stänga av. Texterna var komiska på gränsen till tramsiga. Live var hon charmig och entusiastisk.
På Ys är allt det som var omoget borta och allt det som var förtrollande förstärkt. Joanna Newsom har fortfarande en unik röst med en bedårande barnslighet, men nu är den finslipad, känsligare, mer avancerad. Hon kontrollerar varje stavelse så att den är perfekt betonad. När rösten spricker, spricker den exakt rätt. Hon sjunger "Desire / desire / desire" med olika betoningar så imponerande att det är som att lyssna på en lindansare som översatt sin dans till sång. Texterna är otydliga, men enstaka rader sticker ut och överväldigar. Hon lånar från John Donne i Sawdust and Diamonds: ”and it tolls – well / I believe, that it tolls – for me! / it tolls for me!”
Första skivans harpa och cembalo var unika, men lite enahanda. Nu finns stråkar och flöjter och sångernas längd möjliggör en oändlig variation i tempon och instrumentering. I Only Skin, börjar det med harpa och filmstråkar, flöjter kommer in, sen är det bara harpa, melodin förändras (sången är uppbyggd av den gamla sången Only Skin som tidigare framförts live, och Be a Woman, också en sång som bara funnits live tidigare, möjligtvis finns det fler sånger i väven också), mot slutet kommer Smog in, Newsom kommer själv in och sjunger i stämmor med sig själv, melodin blir hetsig. Newsom låter som Kate Bush (från tiden med The Kick Inside, kinesiskt nästan), som en tidig David Bowie (från tiden med The Laughing Gnome), allt exploderar. Only Skin är 16:53 lång och den är inte tråkig en sekund.
Den är det mest fascinerande jag hört i år.
The End of History - Fionn Regan
- Sångaren ska vara en god musiker.
- Sångaren ska ha en underbar uttrycksfull röst.
- Det ska vara starka melodier.
- Det ska vara texter som är tillräckligt bra för att man ska vilja citera dem och trycka dem i böcker och på t-shirtar.
- Det ska vara texter som är så personliga, självutlämnande och ändå så allmänna att varje hjärta berörs.
- Skivan ska vara jämn. Varje sång ska kunna bli en älsklingssång.
- Sångaren måste framkalla känslor av sympati, attraktion, identifikation.
- För att skivan ska gå till musikhistorien krävs det något helt nytt. Ett element av något helt nyskapande när det gäller författandet, sången eller instrumenteringen.
- För att skivan ska bli verklig kult ska artisten gärna sluta göra musik direkt efter att skivan släpps, alternativt dö.
Fionn Regan har hållit på länge (för sin ålder på 25), och har putsat på åtminstone fem av sångerna på debuten länge, de har tidigare varit med på olika EP-skivor. Han är en skicklig gitarrist, har en ljuvlig röst som är lika vacker nedtonad som i falsett. Texterna flödar av bilder, litterära referenser som Paul Auster och Saul Bellow och det finns mängder av rader att citera. "I have become, an aerial view of a coastal town / that you once knew" är min tragiska favorit. Min enda kritik är att det finns en viss feghet i berättandet. Det är kryptiskt och vackert, men med få raka historier och en tendens att välja det fyndiga framför det utlämnande. Melodierna är hypnotiska, och inte så långsamma och sorgliga som man skulle kunna tro. Visst kan man påminnas om Nick Drake, med picking och folkinfluenser, gitarr och sparsamt ackompanjemang av stråkar, men här finns också ekon av The Magic Numbers och Bright Eyes pigga stunder.
Av skivans 13 spår (inklusive bonusspår) är 10 rent beroendeframkallande. Hunter's Map är rytmisk och framkallar biler av lägereldar och vilda djur som ylar tätt intill, Put a Penny in the Slot låter som en skämtsam Conor Oberst, Noah med sin text om vinden (There's nobody out there / It's just the noise of the wind) suggererar känslan av att vara inne i ett hus ute på en blåsig engelsk hed, The Underwood Typewriter sexuell med sitt "I climb back on top of you", Snowy Atlas Mountain hotfull med sitt Carrie-aktiga "My jumper is soaked in pig's blood / I'm comin' out lookin' for you".
Många av sångerna framkallar ett tvångsmässigt behov att lyssna och lyssna, tills inte en enda ton överraskar längre. På jobbet längtar jag tills jag får lyssna på vägen hem.
Kanske är The End of History inte helt nyskapande. Men det är en debut som innehåller många av de element som behövs för att bli en klassiker.
The Prey - Shell
Den börjar som metalliska smällar, sen en liten melodi på kultig synt, innan Marianne Nowottnys unika mörka röst bryter in, suggestiv, nästan flämtande. Framåt framåt, till en distad explosion.
It's just / the same / ancient game / Someone's got to be / The Prey
Det är på en gång aggressivt, oerhört dansant, och samtidigt förmodligen omöjligt att dansa till. Det är alltså tonåriga Nowottny som samtidigt som hon gjorde sin egen underliga debut, gjorde en skiva ihop med bästisen Donna Bailey, lite mer lättillgänglig och melodiös, goth-teen-pop, med The Prey som en självklar hit. Shell is Swell. De unga tjejerna sa i en intervju att de gjorde den på skoj, för att visa hur himla enkelt det är att göra en popdänga. Det får mig inte att känna mig så smart, men det är i alla fall en underbar sång, en mörkare och mer alternativ Garbage-låt.
Det enda som är tråkigt är det oerhört amatörmässiga över alltihop. Okej att det är hemmabränd CD-Rom, och CD-fodral i en enda hemmatryckt färg. Men att det är så dåligt mixat är tråkigt. Klart det ska låta störigt och distat, men det är synd att det känns som att högtalarna ska gå sönder när man vrider upp. Det skär sig på fel sätt.
Men men, när Nowottny mässar
Call me up on the blood line / Call me up on the blood line / Call me up / Don't answer
känns det coolt ändå.
Katell Keineg
När det gäller musik är jag desperat. Kastar mig från famn till famn i hopp om en äkta känsla. Kan inte vara ensam en sekund. Så fort jag tröttnat på en letar jag efter en annan och varje dag söker jag nya alternativ, nya världar att vila i.
Häromdagen hittade jag, efter planlöst surfande, en lista på Amazon där en viss Katell Keineg nämndes. Röst som Liz Fraser, texter som Joni Mitchell, keltiska influenser, god vän med Jeff Buckley, hennes andra skiva Jet omtalades som en av 90-talets bästa skivor och Keineg själv som en av vår tids mest underskattade sångerskor, och så vidare. Det tog flera timmar innan jag hade möjlighet att provlyssna, så under tiden letade jag upp fler recensioner, myspace-sidan, live-utlåtanden, sångtexter och foton, alltmer övertygad om att jag hittat min nästa förälskelse.
Men när jag äntligen fick lyssna (på till exempel CDbaby) blev jag besviken. Ja rösten är fin och varierad på ett sätt som man med god fantasi skulle kunna jämföra med Liz Fraser, men arrangemangen är så tråkiga att klockan stannar. Jag tycker om lågmäld och sparsmakad instrumentering, jag tycker om ovanliga instrument, harpor och samplingar, jag tycker om välspelad och illa spelad gitarr, amatörmässigt pianoklink, klassiskt skolat piano, smäktande stråkar och gnisslande stråkar. Allt utom det här: tristast möjligast kompetenta pubband, eller gubbrockskomp som doftar 90-tal, trummor och gitarrer och bas som sitter ihop i en enhet utan karaktär och som brassar på lite extra i varje refräng. Och texterna om bitvis är fantastiska bryts av banala rader, som ”Just remember me when I say / I had one hell of a life”. Usch, som en dålig power ballad.
Det är populärt att kalla gubbrock för guilty pleasure, det lättillgängligas förförelse, men nej det är inte ens det. Slätstrukna refränger enligt formulär 1A är inte njutbart även om jag skulle vilja att det här tråkiga, vore det nya experimentella, och att jag ska falla handlöst vid nästa lyssning. Att allt ska sluta låta som en urvattnad piratkopia av musik jag älskat.
Men det finns undantag. När den första besvikelsen lagt sig kan jag tycka att vissa sånger påminner om min fantasi om dem. Det här läste jag om There you go i New York Times:
"In the spring, at a small Lower East Side club called Sin-é, I watched Keineg perform a song called "There You Go," which tells of a woman parting company with the man she loves, though how long she has known him or what passed between them is left unsaid. Opening in a mood of quiet resolve, Keineg used a tender, delicate register to speak, as it were, to the back of her receding lover: "There you go now — swinging down the boulevard, a miracle, that's what you are." As the narrator faced the brute fact of her impending loss, however, Keineg's voice grew more fervent, and rhymes and repetitions served the darker purpose of reminding her of all she once possessed: "I held out my hand and you gave it to me — on a plate, all I could take, I could take more of that." Halfway through the song, as the woman struggled to absorb the fullness of the blow, Keineg replaced her serene refrain of "there you go" with the rhythmically similar but utterly devastating phrase — the plea — to "bring it back," which she kept repeating in a voice soaked with pain: bring it back, bring it back. It was an extraordinary moment: Keineg sang with such ecstatic desperation, so in thrall to the rapture of her loss, she might have been weeping. As the man disappeared for good — "down the boulevard, the avenue, the runway, the white lines" — Keineg murmured: "I turned. I don't know why I did it, but I did," over and over, until she declared, enigmatically, "Now I must return to the underworld." Had she just performed a heart-rending modernization of the parting of Orpheus and Eurydice?"
Självklart oemotståndligt för en romantiker. Och sången lyser klart över de andra. Jag ska lyssna några gånger till innan jag börjar se mig omkring efter någon ny.
iTunes
Nu har jag köpt en extern hårddisk, flyttade över all musik till den och sen klarade jag inte ut att låta alla inställningar följa med, så plötsligt är lla dessa uppgifter borta. Det känns hemskt. Som om mina dagböcker försvunnit i en flytt. Jag försöker se det som att man får börja om från början, men det känns sådär.
Det konstiga var att de där siffrorna fyllde mig med en märklig tillfredsställelse. Aha, tydligen är min favoritlåt med Martha Far Away, för den har jag lyssnat på 33 gånger och så vidare. Och varje gång jag lyssnade på en sång från början till slut kändes det duktigt, för jag visste att det registrerades. Som anteckningar om ens liv, de dagar man inte orkade föra anteckningar.
Nu ser det ut som att jag inte lyssnat på en enda sång.
Den her sang handler om at få - Under Byen
Sedan kom ett utskick från Francoiz Breut, där hon sa samma sak.
Hur låter det då? Som en stilla Björk och kanske lite som The Knifes lugnare spår. Suggestivt och vackert, med en finurlig melodi. Hetsiga stråkar, viskig röst. Och nej det låter inte uttalat danskt.
Marissa Nadler
Marissa Nadler har en sån röst. Det blir på gränsen till behaglig bakgrundsmusik, en slags indievariant av skivan man ska sätta på samtidigt som man tänder värmeljusen och tappar upp ett varmt bad. Som när man i drömmen föreställer sig en vacker kvinnlig sångröst, som sirener och änglar sammanfogade i gyllene stämband.
Men ändå inte. Det är för melodiöst och intressant. Hon sjunger "Old love haunts me in the morning" och "Under an old umbrella" och det är mycket mer än bakgrundsmusik. Det är sånger man vill lyssna på om och om igen, sånger man vill ska spelas i varje sorglig scen i varje sorglig film.
Det påminner om Mia Doi Todds debut, som hon spelade in, enligt sägen, mitt i natten, ensam i en kyrka. Teatraliskt och gammaldags och med varje ord som enskilt drama. Jag borde skriva om den någon gång också.
Avalanche - Shannon Wright
Avalanche är en sång jag aldrig trodde att jag skulle få höra med Shannon Wright. Bara piano och nedtonad sång. Två verser, och sen samma två verser en gång till, mycket enkelt. Sorglig och enkel melodi, nästan entonig, på samma sätt som Cat Powers piano-covers kan vara. Men mellan verserna är det allra vackraste pianospel som lyfter sången till en nivå högt över resten av skivan Over the Sun.
Det låter som att man har fyllt händerna med toner och sedan kastar dem genom ett såll som spelar in dem. Som om en liten flicka fyllt händerna med grus, kastat upp dem, och frågat sig hur många barn hon ska få när hon blir stor. Och alla gruskornen bara faller mellan fingrarna när hon försöker fånga dem.
"Our plans / There's no plans"
CDwow
Den går att förbeställa på Bella Union för £10.40 inklusive frakt hit. Men den finns också på CDwow för £8.25 inklusive frakt.
CDwow är en konstig affär. Hemskt billiga och man förstår inte riktigt varför, eller hur de kan vara det. Det har med moms och import och länder att göra, och ett tag blev de nästan förbjudna att sälja skivor mer. Men det fungerar, även om det tar några dagar extra att få skivorna. Dessutom har de ett väldigt begränsat utbud med underliga undantag. Mitt bland all topplistemusiken kan man hitta en del ganska udda titlar. Som Fionn Regan. (En annan gång hittade jag en skiva med Karen Mok, en kinesisk skådespelerska som gjort en massa tråkiga ballader, och en experimentell dans/elektronikaskiva. Just den fanns.)
Begin To Hope - Regina Spektor
Regina Spektor är jättebra. På många sätt. Men hon är jobbig också. Pippi Långstrump kallar de henne i Aftonbladet och det är nog inte helt fel. Jag missade henne på Accelerator i onsdags, men har inte ångrat mig hittills.
Hennes musik är lite som en sån där tonårig tjej som är väldigt intensiv och väldigt orginell och ganska självupptagen. Det är charmigt och uttröttande på samma gång. Som de här raderna från That Time, en sång på nya skivan Begin to Hope, när man bara känner att man aldrig vill träffa henne (även om jag inte röker).
Hey remember that time when I would only smoke Parliaments
Hey remember that time when I would only smoke Marlboros
Hey remember that time when I would only smoke Camels
Hey remember that time when I was broke
I didn’t care I just bummed from my friends
Bum, bum, bum, bum, bum...
Begin to Hope är ljudmässigt ganska radiovänlig. Det är en jämn ljudnivå, inget som skär sig för högt eller viskar för tyst. Det är fler instrument, tydliga melodier och en oerhörd variation i sången. Ofta låter det som att Spektor är en liten flicka som precis håller på att experimentera med sin röst för första gången, härmar olika ljud, andas medan man pratar, låta som hicka och skratt och en prinsessa och ett monster.
Samson som ursprungligen var med på en tidig skiva: Songs, i mer demoaktig version, är upputsad och vacker. On the Radio är en fyndig sång med catchy refräng:
On the radio
We heard November Rain
That solo's really long
But it's a pretty song
We listened to it twice
'Cause the DJ was asleep
Men min favorit är definitivt öppningssången Fidelity, ett sådant där kort litet mästerverk som man vill höra på repeat hela tiden. Coolt intro, som känns nästan mer gammeldags Hip hop än indie-singersongwriter, men sen kommer Spektors röst och avslöjar genren. Det är rytmiskt, melodiöst, hittigt och melankoliskt på samma gång. Texten är också en av de mjukaste på skivan, mer känsla än kaxig humor.
I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost, in the sounds.
I hear in my mind
All of these voices
I hear in my mind
All of these words
I hear in my mind
All of this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
Det påminner mig om One Art, en dikt av Elizabeth Bishop, jag nyligen föll för. Det finns egentligen inget samband, utom kanske rytmen och en viss tvetydighet i känsla. Har Spektor en fot på marken? Tycker Bishop att det är lätt att förlora? Här kommer dikten om någon är intresserad.
The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster.
Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.
Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.
I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.
I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.
--Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.
Bella Union podcast
Podcasten kan man ladda hem här. Vill man gå den långa vägen hittar man den på denna iCast-sida. Där finns fler spännande saker också.
Fionn Regan
Bella Union är ett favoritskivbolag, ungefär som jag skulle vilja att 4AD fortfarande var. Simon Raymonde och robin Guthrie som är huvudmän för det var en gång med i Cocteau Twins (som jag visserligen aldrig lyssnar på längre av olika skäl, men som jag ändå tror alltid kommer att vara det viktigaste bandet i mit liv). De tycker om Cat Power, Goth och Jeff Buckley. De ger ut The Czars, Laura Veirs, Francoiz Breut och Dirty Three.
Nu har de skrivit kontrakt med Fionn Regan, en ung irländare som ser mycket ung och mycket söt ut på kortet. Man kan läsa mer på Bella Unions artistsida. Skivan kommer inte förrän i augusti, men där kan man få lyssna på Black Water Child. Det låter som The Magic Numbers lite grand: poppigt, melankoliskt, en titel som en gammal folksång, och en vacker röst som på Buckleysätt går upp i falsett mot slutet. Och textrader som "It's gonna be a long cold winter". I vanliga fall hade jag nog inte lyssnat så många gånger, men just för att den inte på något sätt går att få in i iPoden lyssnar jag besatt på webben om och om igen.
Det finns några sånger till på Myspace också.
Det är nästan som när jag för tio år sen lyssnade på musik i skivaffärer för att jag inte hade råd med själva skivan. Kanske är det inte det bästa jag hört i år, men magin omkring musiken är det.
Soviet Kitsch - Regina Spektor
Anti-folk beskrivs musiken som. Punkigt skulle man kunna säga. Spektor följer inte alltid konventionerna för skönsång. Hon gör konstiga ljud, hon låter rå. Jag tänker mer på Patti Smith än feminina Tori. Rolig är hon också. Det är tvära kast mellan det ilska och det sköra. I spåret Whisper viskar ett barn till Regina (och dessa viskningar är så obehagliga och skräckfilmsaktiga att min första impuls är att stänga av): When is that song gonna start? The song that goes like Nanananananana? och Regina svarar: It's gonna start in a second. Och sen gör den det, Your Honor heter den: I kissed your lips and they tasted blood / Danannananananana! Musik gjord för att hoppa till.
Poor Little Rich Boy är unikt framförd med ord som verkar trilla ut ur munnen huller om buller och blixtsnabbt men ändå genomtänkt:
And you don't love your girlfriend
You don't love your girlfriend
And you think that you should but she thinks that she's fat
But she isn't but you don't love her anyway
And you don't love your mother
And you know that you should
And you wish that you would
But you don't anyway
Regina Spektor är lite påfrestande. Det är charmigt men opolerat. Men jag är svag för sångerna med piano och stråkar, som Ode to Divorce och min favorit Somedays med den ljuvliga texten I'm in love with your daughter / I wanna have her baby, helt oväntad när den är sjungen av en kvinna och galet vackert sjunget. En rad som sticker ut, men kanske måste den höras i sitt sammanhang för att uppskattas fullt ut.
I dagarna släpps Regina Spektors nya skiva Begin to Hope, den verkar betydligt mer radioanpassad. Ska skriva om den när jag hunnit lyssna.
Till dess får Soviet Kitsch gå ett varv till i iPoden.
Accelerator
Men i år när jag för första gången bor i en storstad så att det verkligen är sådär bekvämt som det ska vara så är det ingen jag riktigt vill se som ska spela. Jenny Lewis (gäsp), Vashti Bunyan (fint men trist) och Robyn Hitchcock (kan vara spännande) är väl okej, men den som skulle kunna locka mig är Regina Spektor, som sjunger punkigt, vackert och slamrigt på samma gång. Jag ska skriva om henne snarast.
Frågan är bara om jag tycker att hon är värd att betala 450:- + serviceavgifter för. Nja. Det är nästan lika mycket som flygresan till berlin.
Blue Horse - Be Good Tanyas
Liz Phair
Turning Japanese var snabb och kul. Min favorit var California där hon pratar sig igenom en lång rolig historia om gamla och unga tjurar som vill ligga med kor. Insprängt sjunger hon en söt refräng om att det är därför hon aldrig vill åka till kalifornien igen. Det fanns fler bra sånger, även om jag aldrig köpte hela hennes katalog. Annars ska väl Fuck and Run vara hennes bästa sång har jag hört.
Men idag var hon med i Bewitched. Ja. Det där trista programmet med tre snygga häxor som alltid råkar bli ihop med demoner, som man bara tittar på om det inte är något annat på TV. Där dyker Liz Phair upp. Sminkad precis likadant som huvudrollsinnehavarna står hon på scenen på äldsta häxans "klubb", med en välartad publik som står och nickar leende och parvis. Hon sjunger en sång som är så slätsruken radiorock att jag gapar av besvikelse. Jag vet inte vad den heter men jag är säker på att det inte är Fuck and Run.
Blev hon bara gammal, eller går det så dåligt att hon måste göra den här typen av reklam för sig själv? Jättetråkigt.
Lovesongs for Underdogs - Tanya Donelly
Men 1997 släppte Donelly sin första soloskiva, Lovesongs for Underdogs. Med tanke på hennes långa bakgrund på 4AD med experimentell rock och underliga ljud, låter den här skivan förvånansvärt lättsmält och traditionell. Mer pop än rock, mer Heather Nova vackert än Kristin Hersh aggressivt.
Donelly har en oskyldig röst, sockersöt samtidigt som hon låter aningen hes. Och precis som många sångerskor som sjungit länge kan hon utnyttja rösten på alla sätt som får henne att låta bedjande, mystisk, stark och svag, ögonblicken efter varandra. En röst som är lätt att tycka om. Sångerna är melodiösa. Acrobat har såna där körpartier man vill sjunga med i, (oooa o o oo, o oo o)och när sången tystnar och sen börjar igen med ny styrka med olycksbådande stråkar jublar jag.
Nästan varje sång känns som en hit, Pretty Deep, The Bright Light och Swoon som avslutar skivan med sin sagoaktiga rad: There's always a green door / and green gets you out, är andra favoriter. Men det är en jämn skiva som går att njuta av från början till slut som en riktigt lyckad efterrätt.
Hips and Makers - Kristin Hersh
i married a brewer to keep me from drinking. Hersh har inte någon extraordinärt vacker röst. Den är inte heller så unik att man skulle känna igen den var som helst. Men sättet hon sjunger på, tydliga fraseringar där man kan höra varje ord, starka känslor, undertryckt ilska, försiktiga meningar och hungriga meningar efter varandra.
September 29, 1984 Dear so and so
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I might cry I won't go home
I am turning up in circles
And I'm spinning on my knuckles
Don't forget that there are circles left undone
And very close to me
Forgive me comfort me
I'm crawling on the floor rolling on the ground
There's a blanket wrapped around my head
I'm moving in a line that's shaped like this
I'm holding in my breath
I have a room
Can you tell if I am lying
Don't forget I'm living inside the space where walls and floor meet
There's a box inside my chest
An animal stuffed with my frustrations
Can you hear me?
You make me act like other people do forgive me
Comfort me You comfort me You make me die
I'm gonna cry I won't go home
Don't kill the god of sadness
Just don't let her get you down
See the man inside this book I read can't handle his own head
So what the hell am I supposed to do ?
I wonder how he died
My hands are shaking don't you love me anymore
I only need a person, keep my shoulders
Stand around lie down move your hand above the floor
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I'm gonna cry you look for me
Love Kristin
P.S. keep them coming
Springtime Can kill You - Jolie Holland
But like a stubborn beast when the barn is on fire
I might resist you when you try to save my life
I might resist you when you try to save my life
When the flames rise around us and I can't see the door
This is still my home and it has never burned before
This is where I've taken my solace and my peace
The walls are caving in but I am still a stubborn beast
Avskalat och naket med rösten i centrum. Nya skivan Springtime can Kill You verkar mer lättillgänglig och melodiös än de tidigare.
Och jag har lyssnat. Visst har jag lyssnat. Och visst tycker jag om det. Men den där riktiga passionen saknas. Trots den vackra rösten, trots lyckade textrader, trots att det är en genre jag älskar, blir jag aldrig riktigt gripen.
Nu spelar hon på Pusterviksbaren imorgon kväll. Jag är inte säker på om jag tycker att det är värt pengarna och den sena timmen att gå dit. Men jag skulle så gärna vilja fastna för det här. Och en dag kanske jag gör det. Kanske behövs det bara mer tid.