lilldjurets blogg

Katerina Janouch svarar på relationsfrågor i Expressen, och nu har hon samlat och redigerat en mängd frågor och svar. Gissningsvis har hon valt ut någon av varje sort så att hon i denna bok kan svara på den vanligaste typen av frågor. Tonvikten ligger på kärlek och relationer, medan mer tekniska sexfrågor tar upp en mindre del. Boken är modern, personerna som skriver SMSar och träffas på nätet, de har moderna familjebildningar med omgiften och styvbarn, och svaren är inte traditionellt moraliska.

Den här typen av frågor och svar i kvällspressen och veckotidningar tror jag att alla läser. Kanske inte alltid för att man vill lära sig något, men för att man får insyn i det allra mest privata. Hur folk har det bakom fasaden, vad de egentligen känner och önskar sig. ”Såhär säger jag till min tjej, men egentligen känner jag…” ”Utåt är jag glad, men…”  Det är som att spionera i en främmande människas hjärta, men utan att göra någon illa.

Och man undrar om de verkligen förväntar sig en sanning från Katerina Janouch, som om hon skulle kunna ge svaren på deras livsproblem efter att ha läst ett kort brev om deras situation. För medan frågorna är intressanta är svaren ganska onödiga: Man får göra vad som helst sexuellt så länge man inte skadar någon, om man känner sig ensam kan man försöka hitta kärleken på nätet, utomlands, på krogen eller på kvällskurs, om en kärleksrelation är dålig är det viktigt att kunna prata med varandra, kärleken är komplicerad och oförutsägbar. Kort sagt, ingenting vi inte hört förut.

Samtidigt är det lite skönt att svaren ofta är svävande, ofta intar Janouch en förlåtande och omtänksam inställning och hon står alltid på brevskrivarens sida. Det är mycket uppmuntran och accepterade, ”Jaha så känner du och det är ok” ”Du verkar vara snygg och social”, ”Ni verkar ha starka känslor för varandra” ungefär.  Brevskrivaren får ta ställning själv till vad han/hon ska göra åt sin situation, utan pekpinnar (och varför skulle någon ha rätt att dela ut pekpinnar efter en så kort kontakt?).

Det här är en bok att bläddra i. Att låna, snarare än köpa. Man lär sig inte så mycket mer än att relationer är komplicerade, men det är gott nog.

ISBN: 9137125281

Hans hustru Dorcas är lite äldre, ännu en dominant figur, en konstnärinna som snidar nakna kvinnor på totempålar.

Det går rykten om att vissa flickor blir hembjudna till dem, och att om man blir hembjuden måste man tiga om det. Gillian avundas dessa flickor som blir hembjudna till makarna Harrow och misstänker än den ena, än den andra. Till slut blir hon en av dem. Det blir en resa in i ett brinnande helvete.

Detta är en av Oates snabbt producerade kortromaner. Den är suggestiv och går snabbt att läsa.

Men den hör till de Oatesböcker man kan vara utan. Det är som om Oates skrivit ihop den lite på slentrian och lånar friskt från sin egen produktion. Den kontroversiella konstnärinnan hittar vi i Oates Vintersolstånd, universitetsmiljön i Jag ska ta dig dit, den karismatiske och manipulerande akademikermannen i Jag ska ta dig dit, Tvillingliv och Mitt i livet, barbituraterna och drogerna i Blonde, sexuellt utnyttjande i Blonde och Våld, mord i Livets uppkomst och så vidare.

Det är inte dåligt men umbärligt.

Fenomenet kring Den vita massajen är fascinerande. Schweiziske Corinne Hoffman åkte för tjugo år sedan till Kenya med sin pojkvän. Där träffade hon massajkrigaren Lketinga och blir huvudlöst förälskad. Hon beslutade sig för att stanna i Afrika och gifta sig med honom och leva under mycket enkla förhållanden med sin mans stam, Samburu. Corinne startar en affär med livsmedel, blir vän med byborna, utstår prövningar och malaria. Lketinga får under tiden problem med sprit och droger, och när Corinne får en dotter och inser att hon inte vill att flickan ska omskäras och giftas bort som tonåring tar hon flickan med sig till Schweiz för att stanna där. Efter en tid skriver hon boken Den vita massajen, som blir en succé och översätts till 16 språk och säljs i 4 miljoner exemplar.

Och även om Corinne Hoffman inte är någon stor författare eller någon särskilt analytisk kvinna så var historien, med massajliv, kulturkrockar och stor och obegriplig (Lketinga är mest lynnig och opålitlig och en dålig älskare) passion tillräckligt spännande för att jag skulle läsa boken två gånger.

Sen kom Den vita massajens dotter, en totalt onödig bok om livet i Schweiz, Corinnes omgifte med en Schweizisk man, och det enorma genomslaget hennes bok fick.

Och nu kommer Resan tillbaka till den vita massajen (och är inte titeln oerhört missvisande, det måste ju vara Corinne som är den vita massajen?), där Corinne reser tillbaka till Kenya och träffar sin afrikanska familj på nytt. Dessutom besöker hon inspelningsplatsen för den film som nyligen hade premiär, om hennes liv med Lketinga.

Det är ju uppenbart att detta bara är ett sätt att mjölka mer pengar ur fenomenet, Den vita massajen, men samtidigt finns här stoff till en läsvärd bok. Corinne har inte varit tillbaka på 14 år, hon har inte träffat sin dotters far sedan dess, och hon vet inte heller hur livet i Kenya har utvecklats. Som läsare får man återse många personer som spelade stora roller i den första boken, Lketinga själv, hans mor, prästen i byn, barnen Corinne köpte presenter till, svågern James som hon hållit brevkontakt med i alla år (övriga familjen kan inte läsa och skriva) och ännu fler. Men Corinne Hoffman är en dålig författare helt enkelt.

Vill man vara snäll kan man säga att hon använder sig av en show-not-tell-teknik, där hon berättar om vad människor gör och inte hur de känner eller tänker. Poängen med en sådan teknik är att människors handlingar ska illustrera det inre skeendet, men så är det inte riktigt här.

Här får vi allt serverat i detalj. Vilka bilar Corinne och hennes sällskap hyr, hur de spänner upp sina tält, att de äter chips under resan, exakt hur varje toalett och dusch fungerar, hur hotellrummen ser ut när de övernattar under resan, vem som står för cateringen under filminspelningen. Men även mycket intressanta saker, som att de traditionella Samburusmyckena bytts ut mot plast för att det anses vara ett exklusivt material. Problemet är att allt bara kommer huller om buller som den mest omständliga sortens dagboksanteckningar.

Men det märkligaste är relationen med Lketinga, denna man som påverkat Corinnes liv mer än någon annan. Han var orsaken till att hon flyttade till Afrika, orsaken till att hon flera gånger riskerade sitt liv, genom att leva under farliga förhållanden och att stanna i Afrika när hon var dödligt sjuk trots att sjukvården var bristfällig, han är far till hennes dotter, han är orsaken till att hon nu är världskändis, och dessutom (antyds det) verkar han vara orsaken till att det nya kärleksförhållandet i Schweiz tagit slut.

Men så här skildras ögonblicket när hon ska kliva ur bilen och träffa Lketinga för första gången på 14 år:

”Just när jag lite omtöcknad tänker stiga ur ser jag två armar komma farande mot mig genom det öppna bilfönstret och lägga sig om min hals. Samtidigt är det någon som kysser mig häftigt. Jag hör hela tiden: ’Åh Corinne, åh Corinne!’ och vet inte vad det är som händer, för att inte tala om vem som hänger om halsen på mig. James skyndar fram och leder bort den uppenbart rörde mannen. Lketinga var det i alla fall inte!”

Vi får alltså som läsare ta del av en händelse som inte alls har med Lketinga att göra, och som stör hela tillfällets dramatik. Dessutom får man aldrig veta vem den upprörda mannen var. Men det hände säkert och därför känner sig Corinne tvingad att redovisa det.

När hon några minuter senare verkligen träffar Lketinga får man bara en objektiv redogörelse för hur han ser ut och rör sig och att de ”hälsar hjärtligt på varandra”. Man har ingen aning om hur Corinne känner sig. Längre fram när Lketinga säger att han ser det som att de fortfarande är gifta försöker Corinne skämta bort det, och mot slutet av boken skriver hon lakoniskt ”Jag älskade honom inte längre”, och därmed är ämnet avklarat. Relationen till Lketingas mamma är desto varmare och jag undrar om Corinne överhuvudtaget reflekterar kring detta.

Ja det är en underlig bok, och de dåligt tryckta svartvita fotona är pinsamt lågbudget för en ny inbunden bok. Uselt, uselt, tänker jag, men lägger inte ifrån mig boken.

Detta är oerhört spännande, som thriller, som kärleksroman, som en studie över själva tvillingskapet. Och det är i denna studie den andra delen av briljansen ligger.

Smith tar upp alla aspekter av att vara tvilling. Att enäggstvillingar som växer upp i olika hem ofta är mer lika varandra än tvillingar som vuxit upp ihop och medvetet försökt göra sig så olika varandra som möjligt. Tvillingskapet som två delar av samma personlighet. Att den tvilling som föds först, den tvilling som från början är störst, sedan dominerar den andra hela livet. Att den dominanta tvillingen ibland suger upp sitt syskon redan i moderlivet, så att den uppslukade tvillingen senare visar sig som en cysta i den överlevande tvillingens kropp, ett hopkok av tänder och naglar och förkrympt kranium. Att tvillingar kan vara spegelvända, med ansiktshalvor som återspeglas spegelvänt i stället för identiskt. Att det verkar som att inte bara utseende och egenskaper, utan till och med öden är sammanflätade, återspeglande. Rosamond Smith blandar fakta med spekulation, myter och fantasi, och allt detta bildar en perfekt balans tillsammans med själva berättelsen, själva triangeldramat och jakten på sanningen om vad som en gång splittrade Mollys båda älskare.

Rosamond Smith är en av Joyce Carol Oates pseudonymer, en persona som verkar besatt av tvillingskap och dubbelhet, titta bara på hennes titlar: Double Delight, Soul/Mate, Nemesis. I en intervju jag nyligen läste med Oates anmärkte hon at hennes romaner under pseudonym har en tydligare struktur och ett mer drivet berättande, medan det hon skriver i eget namn är mer slumpmässigt, mer som livet.

Men det faktum att hon delar in sig själv i så många namn och dessutom olika stilar tyder på att Oates själv har sina inre tvillingar, och att Rosamond Smith är den hon utvalt att gestalta dem. 

ISBN: 91-582-1256-6

Northanger Abbey är Jane Austen första roman som hon skrev i ungdomen. Den är också hennes minst kända. Det finns flera skäl till det: Den är betydligt kortare än hennes övriga romaner, på bara strax över 200 sidor, den är skriven som en parodi på den tidens gotiska skräckromaner vilket gör att den inte riktigt har egna ben att stå på, men främsta skälet tror jag är att hjältinnan är alldaglig, kärlekshistorien relativt ytlig och berättelsen, i stort, barnslig och lättviktig.

17-åriga Catherine Morland faller för en ung man vid namn Henry Tilney och får förmånen att tillbringa en tid med hans familj i ett gammalt kloster. Inspirerad av de skräckromaner hon är så förtjust i, fantiserar hon strax ihop olika spännande scenarier om vad som ska hända där. Snopet nog är det hemliga manuskriptet hon hittar i ett låst skåp bara en vanlig tvättlista med moderna bokstäver, och så vidare.

Catherine är barnslig och omogen. Hon är ganska självupptagen och vet inte hur man ska bete sig som en äkta vän. Hon vet inte vad som är passande och vad som är opassande. Hon är inte vacker, hon fnissar och är tanklös och är betydligt mer som en vanlig tonåring än Austens övriga hjältinnor som alltid är kloka och ädla och vet vad som är bäst.

Dessutom använder sig Austen av direkt tilltal vilket ger boken karaktär av en barnbok nästan. ”Nu märker läsaren att det inte är många sidor kvar i boken” och liknande små fraser flockas. Det gör läsandet gemytligt och hela boken blir som en lättsam kärlekskomedi. Dessvärre blir jag inte heller särskilt engagerad och när Austen i vanlig ordning presenterar fler människor än de strängt nödvändiga och det blir för många sidor med småprat och detaljer kring promenader och bjudningar blir det på gränsen till för drygt. När samtidigt vissa personer försvinner ur handlingen utan att man får veta hur det går för dem blir det hela en olycklig sammansättning av skissartat och långtråkigt.

Historia var mitt sämsta ämne i skolan. Jag förstår inte kungar och krig. Jag förstår inte geografi, inte ens sådant som riktningar och gränser. Men jag är intresserad av människor. De människor och mänskliga angelägenheter som aldrig nämndes i historieböckerna i gymnasiet.

Jag är intresserad av hur man sett på gråt genom tiderna, hur man har upplevt ensamheten, hur man gick på toaletten och hur man inte gjorde det.

Peter Englund skriver om slag och krig i sina historiska essäer, men de kapitlen kan man hoppa över om man vill. Långt mer spännande är just essäerna om smuts och stank, om historiens casanovor, om gråten, om offentligt bajsande, om häxjakt och om hur människor har upplevt sin egen tid. Och det är sant att vi står inför förflutenhetens landskap som inför främmande länder. Vi kan aldrig riktigt veta hur det var eller hur det kändes, men vi kan gissa och spekulera och fantisera.

Bara en sån sak som att det blev nödvändigt med klockor man kunde ta med sig, först när krigsföringen begärde att soldater skulle kunna anfalla samtidigt: vid en tid när uttrycket ”synkronisera era klockor” betydde något annat än ett skämt i en Jönssonliganfilm. Så att den moderna människan kan ”bära det stora krigets märke på sin armled”, med Englunds ord.

Ja det är poetiskt skrivet och tänkvärt och eftersom historia fortfarande är mitt sämsta ämne kan jag läsa om boken hur många gånger som helst utan att lära mig tillräckligt mycket för att tröttna.

ISBN: 9174861166