lilldjurets blogg

Jag brukar alltid läsa klart böcker jag börjat på. Speciellt om jag sett fram emot dem och är nyfiken på dem. Jag kan läsa klart det som är tråkigt och dåligt och ologiskt, nästan som av tvång.

Men nu, för första gången på länge, känner jag att jag bara inte har någon lust att läsa vidare.

Katarina Wennstam är kriminaljournalist och har tidigare gett ut Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Välskrivna debattböcker med en skoningslös undersökning av diskrepansen mellan det vi säger är våldtäkt (allt som händer efter att tjejen sagt nej) och det som verkligen och av domstol anses vara våldtäkt (våldsamt samlag mellan två nyktra främlingar, varav mannen måste vara psykiskt sjuk och kvinnan ordentlig, helst småbarnsmor). Det är böcker som lade sig djupt i minnet och där finns en mängd argument jag alltid drar upp så fort man pratar feminism och kvinnosyn.

Så när hon nu ger ut en skönlitterär bok om en advokat som också är torsk är jag nyfiken. Det börjar med en "spännande" prolog, där huvudpersonen i ett officiellt sammanhang, känner igen och blir igenkänd av en prostituerad kvinna.

Sen kommer det kapitel berättade ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv, pappa torsken, mamma snälling, och brådmogna dottern som super, hånglar och skickar SMS. Pappa torsk agerar advokat och ondgör sig över invandrares kvinnosyn utan att göra minsta koppling till sin egen.

Och det är sådär fullständigt slentrianmässig, urtråkig svensk "spänning", med klyschiga människor, ett språk helt befriat från poesi och litterära ambitioner, vardagliga oviktiga detaljer ("hon lyckades inte bita av en sena i en bit parmaskinka"), vardagsmiljöer i ett gråmulet Sverige. Förmodligen ska det vara naturalistiskt och det är inte ens spännande. Jag kan redan gissa att mannen kommer gräva sig allt djupare ner i sin egen grav genom att gå till allt fler prostituerade, medan mamman anar oråd. Sen kommer det att bränna till och han blir avslöjad. Eller också blir han aldrig det, men han får sig en rejäl tankeställare i alla fall.

Om man läser en skrivarbok, en bok om att lära sig skriva skönlitterärt, så står det alltid att man ska börja sin berättelse med något spännande, och så ska det vara många konflikter, mellan personer och inom personer. Och man ska inte krångla till det, man ska hålla sig till sånt man känner till, miljöer och situationer man känner till och man ska inte krångla till språket i onödan.

Men då får man sånt här: Karaktärer som sitter och kallpratar i kafeterian och biter i sin sega parmaskinka. Och det är skittråkigt. Det ger precis ingenting. Och ja, jag vet att det är omoraliskt att köpa sex. Speciellt om man är gift och har barn. Slipper jag läsa boken nu?

ISBN: 91-0-010933-9

Att börja läsa Joyce Carol Oates är som att dyka ner i ett oändligt hav. Det är som om hon skriver snabbare än vad någon människa kan läsa. Det är romanerna, det är 400 noveller, det är kortromanerna, det är böckerna hon skriver under sina två pseudonymer, det är ungdomsböcker, diktsamlingar, teaterpjäser, essäer. Gå in på ett bibliotek och titta efter henne och tänk på att det ändå är långt ifrån allt som är översatt.

Hon skriver varje dag, vardagar och helger, och när hon inte skriver tänker hon på det hon skriver. 

Läser man på baksidorna på böckerna blir man inte lockad. Det verkar ofta dystert, människor på samhällets utkant, trailer trash, olycklig överklass, USA och medborgarrätt, våld och osympatiska huvudpersoner. Men när man läser böckerna är de intensiva, drömska, som svarta virvlar som suger in och ner läsaren i människans allra mörkaste sidor.

I samtalen med Stig Björkman, som verkar ha bedrivits brevledes och per fax, redovisas Oates och Björkmans tankar om hennes böcker, som i långa essäer. Vissa kapitel fokuserar kring en bok, andra kryssar mellan titlar för att belysa något enskilt fenomen. Precis i början finns en mer traditionelle intervju där Oates berättar om sin upväxt, med enkla föräldrar som avslutade sin skolgång tidigt, och hennes man som hon träffade som ung på universitetet och gifte sig med efter en kort romantisk uppvaktning.

Det är omöjligt att förstå att denna kvinna kan veta så mycket om alla samhällsklasser och alla slags destruktiva relationer. I bok efter bok skriver Oates om den unga vackra labila kvinnan som oemotståndligt dras till den mörka, intelligenta och våldsamma mannen. Ändå ger hon inte sken av att själv vara eller ha varit den kvinnan. Just detta tar inte Björkman upp, böckerna relateras bara ibland till Oates eget liv, som till "Jag ska ta dig dit" som enligt Oates är delvis självbiografisk, om en namnlös kvinna som förälskar sig handlöst i en svart och självisk, nästan ond, man, och också har en komplicerad relation med sin far. Ändå säger Oates att varken förälskelsen eller fadersgestalten är sanna, och man undrar vad hon undanhåller.

För trots att man läser hela boken får man inget grepp om Oates. Hon undflyr en, visar upp ett ansikte som verkar mindre trovärdigt än karaktärerna i hennes egna romaner. Eller också ställer Björkman för fega frågor. Det blir som att både Oates och Björkman diskuterar en helt utomstående författare, en tredje person som inte är närvarande.

Alla de frågor som väcks av Oates romaner förblir obesvarade, vad anser hon om manligt och kvinnligt, var, exakt, står hon politiskt, tror hon på människans godhet, eller på att bejaka sina instinkter? Trots det intellektuella djupet i samtalen, de många belysande citaten av litteraturens stora män och kvinnor, blir det ändå ytligt och allmängiltigt. Medan så mycket av förebilderna är abstrakta, får man aldrig veta mycket om den konkreta inspirationen. Åh, jag läste en rubrik i en tidning säger Oates, min mor blev bortlämnad av min mormor och i min släkt har många dött av våld. Och ändå kan jag undra vad det är som driver henne att fördjupa sig i dessa kvardröjande känslor från främlingar och gamla generationer.

Samtidigt är det lite skönt att inte få lära känna Oates, att hon är precis lika främmande som alltid.

Och trots att jag tycker att varannan bok jäg läser är Oates, märker jag att jag bara läst en bråkdel.

ISBN: 915010523X

Lara Quade ser ut som en svarthårig docka på lite håll. Kommer man nära ser man att hennes ansikte och kropp är täckta av små ärr. Kommer man ännu närmare märker man de psykiska ärr hon lever med efter en våldsam uppväxt och en labil mor.

Lara får en konsertbiljett anonymt skickad till sitt arbete och när hon går på konserten hamnar hon bredvid Zedrick Dewe, mörk, ovårdad och burdus. Oförklarligt dras hon till honom och bjuder in honom till sitt hem, där den tillfälliga ömheten byts mot ursinne och våld. Ändå fortsätter hennes fascination av Zedrick, han skrämmer henne samtidigt som hon dras till honom, och hon tvingas konfrontera sitt förflutna.

Och ja, detta är naturligtvis ännu en pseudonym för Joyce Carol Oates. Här finns det för henne karakteristiska spelet med identiteter, kontrasten mellan Laras städade liv som forskarassistent och toppelev och den ovårdade Zedrick, och samtidigt mörkret som förenar dem. Den kluvna identiteten och tvillingsjälarna ligger inte långt från Rosamond Smiths böcker om tvillingskapet.

Boken skiftar i tid, med vartannat kapitel om Laras barndom och vartannat om nutiden. Och medan barndomen med en mamma som leker roligt genom att ta strypgrepp på barnet Lara, känns något slentrianmässig, är den irrationella nutiden med den märkliga magnetismen mellan Lara och Zedrick, bland det bästa Oates har skrivit.

Någonstans läser jag en recension av boken, att "när man väl har kommit in i Lara Quades värld vill man inte lämna den". Och trots att den är så dimmig och hotfull är det helt sant. Det är som en mardröm man måste drömma klart innan man kan vakna.

"Tag mig, tag mig med dig", är en underbar titel och Lara säger exakt de orden till sin bror mot slutet av boken. Ändå är de inte riktade till honom utan till något långt större. Det är en vädjan om ett uppenbarande av hemligheter, om att få förlora kontrollen, om att bli uppslukad. Om att bli tagen in i sina mest förbjudna och destruktiva begär.

ISBN: 9146214119

Stenarna skola ropa avslöjar sitt slut på en gång. Vi får veta namnet på mördaren, vilka hon mördade, och varför. Ett drastiskt drag för att förflytta spänningen i en thriller från vad till hur. Även efter detta avslöjande förväntas läsaren villigt läsa resten av romanen.

Och det gör man, även om jag är osäker på om det tillför något att veta slutet från början, speciellt som det inte blir några oväntade vändningar som får morden att framstå i ett nytt ljus.

Eunice Parchman är ett effektivt och skickligt hembiträde med ett stort och hemligt lyte: hon är analfabet. Något hon är beredd att göra vad som helst för att dölja.

Boken kretsar mycket kring denna analfabetism, och den hävdar bestämt att Eunice som analfabet är blind inte bara för bokstäver utan för alla högre värden. Eunice jämställs nästan med ett djur, omedveten om moral, kärlek, äkta vänskap och djupa tankar. Hon är helt egoistisk, endast bekymrad om sin egen bekvämlighet.

Den första svenska upplagan kom 1982 och jag tvivlar på att man idag hade skrivit en sådan här bok. Att peka ut en dyslektiker som en simpel driftsvarelse känns lite hårt. Samtidigt finns en glidning, vad som är Eunices sanna natur och vad som är orsakat av hennes oförmåga att läsa, blir upp till läsaren att avgöra.

Det är mycket som känns gammeldags med boken, de unga syskonen i familjen Eunice arbetar för och senare mördar förefaller ofta som karikatyrer av välartade ungdomar i en svunnen tid. Men det är ingen ointressant bok. Morden känns på sitt sätt ovanligt realistiska när man lärt känna människorna innan deras död. Trots att slutet redan är avgjort läser man förnöjsamt till sista sidan.

ISBN: 91-7448-692-6