lilldjurets blogg

Det känns som att jag inte förklarade tillräckligt varför jag tycker Martha Wainwright är så bra förra gången jag skrev.
Så här är det: Jag har några favoritsångerskor (ja sångerskor, jag föredrar kvinnlig sång). När jag upptäckte dem första gången var det som förälskelser. Här är tecknen: Jag köper samtliga skivor, inklusive singlar med exklusiva b-sidor. Jag läser noga igenom alla texter, och alla intervjuer jag kan hitta på nätet. Jag köper eventuellt en t-shirt, eller funderar på att göra det. Jag lyssnar också på relaterad musik som släktingar (se Rufus Wainwright från igår), före detta pojkvänner, vänner och så vidare.
Det händer inte så ofta att jag hittar någon jag tycker så mycket om. Sist var det nog Björk när hon kom med Vespertine 2001. Och innan det var det Cat Power 1999. Och nu, kanske, Martha Wainwright 2005.
Nu hör jag inte ens att Marthas röst påminner om Chrissie Hynde och Mary Margaret O'Hara, nu tycker jag snarare att de påminner om henne.
Och trots att jag verkligen fastnat för massvis med skivor, bara i år: The Magic Numbers, Frida Hyvönen, Bright Eyes, Jenny Wilson, Antony and the Johnsons, Khonnor, och ännu fler, så är det Martha Wainwright jag blivit besatt av. Sådär att jag jagar brusiga bootleg mp3or, bara för att höra om hon betonar orden på ett annat sätt live.
Skivan släpps i oktober i Sverige. EPn Bloody Mother Fucking Asshole är också bra. Och singlarna, och låten Year of the Dragon från mammans skiva The McGarrigle Hour. Ja ni förstår.

Rufus är egentligen mer känd än sin syster, och kanske hade han varit en normalare ingång till hela kändisfamiljen Wainwright (Pappa Loudon och mamma McGarrigle kommer kanske inte att få egna inlägg någon gång dock). Men nu blev det Martha jag började med, och så Rufus nu.
Och jag ska erkänna, jag har inte kommit så långt. Agnus Dei är första sången på hans senaste skiva, men jag lyssnar på den oavbrutet så det känns rimligt att skriva om bara den just nu.
Först bara knarrar det filmiskt, som en dörr som står och gnider sig kring sin egen axel i ett öde vinddrag. Sen kommer en ensam fiol som påminner om Grekland.
Och sen sjunger Rufus.
Sakralt och på latin påminns jag om Lisa Gerrard från dead Can Dance.
Och det är som en psalm, översättningen går så här enligt musiktextsajterna:

Lamb of God
You who take away the sins of the world
Lamb of God
You who take away the sins of the world

Give Us Peace
Give Us Peace
Peace
Give Us Peace.

Så bombastiskt, så mycket att jag vill yla med. Och jag som väntade mig lågmäld underproducerad lo-fi.
Som en parantes kan nämnas att "Little Sister" är med på skivan också, och den påminner helt om filmen Amadeus. Och så handlar det om Martha. Bara en sån sak.

Van Morrisons "Astral Weeks" är en klassiker. Jag har alltid tyckt om den och den har funnits i mitt hem, men gjorde det inte längre när jag köpte den för några veckor sedan. Den är precis så bra som alla topplistor över världens bästa skivor säger. Till och med min pappa som avgudar Bob Dylan och nästan ingen annan, erkänner att den hör till världens bästa skivor.
Den är inte gubbig, inte tråkig, bara hjärtskärande vacker. Enligt myten spelades den in på några dagar av en mycket inspirerad Morrison, som musikerna fick kompa i efterhand för att det var för improviserat från början.
Breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe ... sjunger han extatiskt och det låter som att han kommit på det precis just då, när han sjunger det. Som om han måste säga till sig själv att andas eller att han hjälper dig, lyssnaren, som sitter andlös för att något kan leta sig så djupt in i ditt eget hjärta.

Heather Nova kom nyligen med "Redbird", som blev fullständigt sågad i Aftonbladet. Och ok, hon upprepar sig, och texterna är lite larviga, snudd åt New Age och Mitt livs novell romantik. Och det är sant att covern på "Wicked Game" är ganska onödig. Och det är lite tråkigt efter förra skivan "Storm" som var hennes bästa på mycket länge, kanske tack vare att Mercury Rev spelade, vilket gjorde hela skivan mer personlig.
Men rösten är fortfarande himmelsk och några sånger är ändå gripande vackra. "Mesmerized" och "Singing you Through" är fina om än anonyma ballader, och "This Body" skulle nästan kunna vara tagen från hennes bästa album "Oyster" även om det där unga och uppriktiga känns borttvättat nu. Och hitten "Welcome" skrev hon med Dido. Så, man kan köpa den om man har allting annat, och vill ha mer. Annars finns det bättre skivor att börja med.
Det är som om hon blivit för vuxen nu, sångerna mindre passionerade, mer anpassade för romantiskt mys, än ett verkligt utryck för något.