lilldjurets blogg

En ny skiva av Cat Power. En händelse. Den 24:e januari kommer den, men sångerna har läckt ut på Internet en efter en, och plötsligt fanns hela skivan. Det är omoraliskt och oemotståndligt att ladda hem den. 

Indie/lo-fidrottningen Chan Marshall a.k.a  Cat Power har jobbat ihop med Memphis musiker denna gång. Det låter proffsigt, mer än någon annan Cat Powerskiva. Och Chan låter självsäker, rösten bär, och allt låter avsiktligt. Inte som tidigare: Flyktigt, nästan slumpmässigt, som om hon själv förvånats över skönheten i sin egen röst.

Nu är det pampiga blåsinstrument, visslingar, jazziga körer. Fast det är mer instrumenterat än någonsin, är det också det mest lättlyssnade. Det sticker inte ut, låter inte svårt, eller smärtsamt. Kanske får Cat Power en radiohit nu. Jag vill jag vill jag vill älska den här skivan, och jag vill inte få associationer till gubbrock, men det får jag.

Fast det finns ekon från förr. Titelsången The Greatest skrev jag om för länge sen, och den har jag fortfarande inte tröttnat på. Trots den nya ljudbilden påminner den om den skira Moon Pix. Den kommer att leta sig in i mina blandskivor. Love and Communication som avslutar skivan är intensiv och andas samma anda som You Are Free. Where is my Love är monoton, men på ett sorgset meditativt sätt, som om den vore en av hennes tolkningar på The Covers record. Och Hate, med Cobainlånet ’I hate myself and I want to die’, känns som den tonårssång hon inte kunde skriva då, när hon debuterade med Dear Sir och Myra Lee och lät som att hon verkligen ville dö.

Men Lived in Bars är prålig, och texten känns klyschigt bluesig: "lived in bars and danced on tables". Willie, som var underbar med bara M Ward som komp på Speaking For Trees DVDn (Då hette den Willie Deadwilder, en 20 minuter lång kärlekshistoria, dissekerad i olika perspektiv och med melodi och sång som skulle kunna röra det mest blaserade hjärta), är sönderspelad, avpersonifierad. De vackraste verserna är borta, och kvar är en påklistrad refräng. Could We, och The Moon hoppar jag över när de kommer i min iPod Shuffle.

Chan låter plötsligt vuxen, medelålders ibland. Jag önskar att jag inte var så självisk, att jag kunde tycka det var enbart bra. Ingen orkar ha nerverna utanpå och fly bakom pianot i fosterställning på konserter i tio år.