lilldjurets blogg

Will Oldham som står bakom pseudonymen Bonnie "Prince" Billy och Palace-konstellationerna är alldeles för produktiv för att man ska orka samla och älska allt han gör. Men Ease Down the Road, och I See a Darkness skivorna är mästerverk som räcker för mig.
Det är något så bräckligt och vemodigt över Oldhams röst. Det är som om den skulle vika sig hela tiden, försvinna in mittemellan ett gnäll och ett gråtljud. Ändå är det stadigt och tonsäkert hela tiden. Det är inte som Smogs kraftfulla stämma, eller vackert som Jason Molina (Songs Ohia), men tankarna går till båda.
Kärlekstexter, som i May it Always be, skivans öppningsspår, där Oldham sjunger I've been with you for a fairly long time / May I call you, may I call you mine? dominerar skivan. Det är avskalat, som en gammal folksång, eller en countrysång av Dolly Parton. Men sen kommer lite sex, och en rolig rad om att förstöra magen med kaffe. Det är lite enkelt och lite vardagligt, väldigt uppriktigt och nästan genialiskt. De flesta sångerna handlar om kärlek och sex (ibland så snuskigt att det inte går att upprepa utan att rodna), precis som att de flesta sångerna på I See a Darkness handlar om döden.
Melodierna är lågmälda, men inte deprimerande långsamma. Det är små finurliga slingor som slingrar sig kring lyssnarens öron som trivsamma vaggsånger. Do-to-do-to-dotodo-to sjunger Oldham och det går bra att nynna med.
Men den bästa sången är After i Made Love to You. kanske en av mina bästa sånger någonsin, och definitivt den bästa duetten om den får räknas som det. En inte speciellt namngiven kvinna stämmer upp och lägger en ljuvlig andrastämma bakom Oldham, så att det låter som ett älskande (otroget) par som sjunger om varandra. Obeskrivligt vackert, livsbejakande och sorgligt på samma gång, med en text som berättar en liten historia.