lilldjurets blogg

Ibland är det svårt att vara objektiv när det gäller svensk musik. Man blir så glad när det kommer något som låter lite annorlunda att man tycker att det är genialt nästan utan att tänka efter. Jag såg en gång en tidning där man hade spelat upp svenska artister för ett utländskt band och låtit dem uttala sig. Usch, Madonna, gammalt, stäng av, sa de när The Knife sattes på. Ok, det kanske var okunnigt eller orättvist, men kanske hade de lite rätt också. På många sätt låter The Knife som gammal mossig 80-talspop, med konstiga röster.

The Knife –syskonen har på sig fågelmasker när de intervjuas, och de har konserter som är mer som performance-artisteri än som spelningar. Och Karin Dreijer experimenterar så mycket med sina röst och förvrängningsinstrument, att resultatet oftare är just experimentellt än vackert.

Musiken måste vara väldigt bra för att överleva allt detta. Framför allt för att överglänsa allt detta.

Den självbetitlade debuten var bra, Deep Cuts ännu bättre. Jag kan nog hålla med om att Heartbeats är en av 2000-talets absolut bästa (svenska) låtar, om inte den bästa.

Och nu har Silent Shout kommit, mörkare, svårare, bäst någonsin enligt kritikerna. Men mja. Om man börjar med förstasingeln Silent Shout, så är den enformigare än samtliga tidigare singlar med The Knife. Hade jag hört den på något techno-ställe på 90-talet hade jag inte lagt märke till den särskilt. Viskig sång och blipp-ljud liksom. I övrigt är det lätt att känna igen sig i The Knifes ljudlandskap. Det är melodiöst, knepigt, teknologiskt, och ibland så underligt på ett fult sätt att det gränsar till komik. Som i One Hit, med sina ho-ho-ho, som påminner om jultomten. Men Forest Families är suggestiv, F As In Knife påminner om Kate Bush’s Running Up That Hill, Marble House känns som en långsam Take My Breath Away, Na Na Na är vacker med hög sång. Men överlag känns melodierna svagare än tidigare, musiken lite långsammare, mer entonig och mindre dansvänlig. Kanske är det mer budskap än någonsin, men vill man ha musik mer än performance kan man bli besviken.

Jag pratade häromdagen om att dela in min musiksamling i känslo-ordning. Men det kan bli svårt, anmärkte den jag pratade med. Ja, det blir mest en uppdelning mellan Vackert/Deppigt och Dans. Två känslolägen i hela samlingen.