lilldjurets blogg

Då läste jag debuten också. Det är verkligen svårt att få ihop skådespelaren Steve Martin med författaren. Boken är inte rolig alls, i alla fall inte på ett sätt som förknippas med komedi. Den är inte lika bra som I eget sällskap. Men den är snabbläst och ibland tänkvärd.

Stilen påminner om Douglas Couplands också här. Ett Amerika med alienerade människor, osäkra på sin egen vilja och sina egna känslor.

Mirabelle (som skickligt skissas upp genom att jämföras med Karl-Alfreds Olivia) lever ett halvt misslyckat vuxenliv. Trots att hon är en begåvad konstnär och har avslutat sin utbildning jobbar hon i en handskdisk och har låg lön och höga skulder. Dessutom har hon problematik från barndomen med en otrogen far, och hon växlar ständigt mellan olika former av psykofarmaka (likheten med I eget sällskap gör att man undrar om Mr Martin själv har provat dessa mediciner).

Så träffar hon Jeremy, en annan misslyckad vuxen, och sedan Ray Porter, en ekonomiskt framgångsrik men känslomässigt omogen 50-åring.

Det finns vissa saker med romanen som känns typiska för genren. Trots att Mirabelle är 28 och Ray 50 är det som att deras liv börjar på bokens första sida. Jag kan förstå logiken i att vilja göra sina romankaraktärer sådana, speciellt om man inte vill skriva en lång roman. Samtidigt gör det karaktärerna lite overkliga och endimensionella, när de måste träda fram som oskrivna blad, med egenskaper, men med ett förflutet som är så luddigt i konturerna att alla verkar nyfödda. Någon av boken tre karaktärer borde ju rimligtvis ha varit djupt förälskade vid ett tidigare tillfälle?

Det ständiga påpekandet att Ray inte upplever Mirabelle som en jämlike känns också dåligt underbyggt. Visserligen tjänar han mer, men hon är ung, konstnärlig och intelligent, och ojämlikheten är inte påfallande för läsaren.

Men det är en relationsroman som fokuserar på relationer, inte miljö, politik eller ens iakttagelser om livet i stort. Det är kärlek, sex, känslor och förhållanden i koncentrat och det stramar upp romanen och gör den läsvärd.

En lysande iakttagelse är samtalet Ray har med Mirabelle för att förklara att hon kommer att vara ett sexuellt tidsfördriv medan han letar efter en jämlik kvinna, och hennes tolkning av det. Här närmar det sig faktiskt en tragisk komik, träffsäker och grym (från sidan 98):