Inspirerad av Philip Pullmans Mörka materia-trilogi kastade jag mig över Cornelia Funkes Bläckhjärta som skulle vara magisk barnfantasy som handlar om böcker.

Det verkade ju spännande, och framsidan var fin, boken dryga 500 sidor lång, med ett rött bokmärkessnöre i ryggen. Handlingen kretsar kring Meggie, hennes pappa Mo, förmågan att läsa fram figurer ur böcker och boken Bläckhjärta. Dessutom börjar varje kapitel med ett citat från en känd barnbok. Så jag väntade mig något i Pullmans stil, med inslag av Michael Endes Den oändliga historien, som också handlar om att gränsen mellan bok och verklighet suddas ut.

Men Bläckhjärta var en besvikelse. Det är bovar, och eldslukning och älvor, och gamla böcker. Men språket är torftigt och handlingen saknar djup. Kanske är det bara för barnsligt. Pullmans böcker är så invecklade att även en vuxen kan bli utmanad och få några nya tankar. Bläckhjärtat ett betydligt mer lättsmält äventyr, förutsägbart och tillrättalagt. Alla får vad de förtjänar, och det som ska vara spännande: att bli tillfångatagen och rymma, drar ut över hundratals sidor medan man uttråkat väntar på den dramatiska upplösningen.

Sen tycker jag att citaten är onödiga. På sina ställen är de välvalda. Det är väl tänkt att de ska locka barnen till att utforska de citerade böckerna. Men till 59 kapitel har Funke bara citerat 40 böcker och många av de har samma författare. Ur blandbandssynpunkt är det inget vidare. Idelaet vore väl 59 böcker, och helst lika många författare. Det verkar lite som att Funke inte har läst tillräckligt många böcker någonsin. Astrid Lindgren citeras ofta, men de flesta citaten kommer från Kalle Blomvist, som inte direkt är en av Astrids bästa böcker. Citaten är inte språkligt briljanta, de tillför heller inte något nytt till handlingen. Visserligen kan man alltid se sambandet mellan citatet och kapitlet, men även om man har läst de citerade böckerna, tillför inte dessa samband speciellt mycket.

Det här får mig att tänka på inspiration. Kanske är det bäst att alltid inspireras av det som är svårare och mer renodlat än det man själv gör. Alltså att man inspireras av det som kom först. Till exempel så här: Joni Mitchell var en av de första som gjorde bra kvinnlig singer-songwritermusik. Kate Bush kom senare, kanske lyssnade hon på Mitchell men hon lät helt unik. Sen inspirerades Tori Amos av Kate och Joni och gjorde också bra musik. Sen kom det massa tjejer och lyssnade på Tori Amos och gjorde musik som lät lite som hennes, och det blev mest trist. Bright Eyes är tydligt inspirerade av Bob Dylan, men det vore trist med ett band som försöker låta som Bright Eyes.

Philip Pullman är tydligt inspirerad av William Blake, och citerar honom flitigt i Bärnstenskikaren. Och även om Pullman aldrig kommer att få samma status som Blake så har han siktat högt, och gjort något bra.

Men Funke citerar andra barnboksförfattare och en hel del böcker som inte är så tänkvärda från början. Skattkammarön till exempel, som mest är ett enbottnat äventyr. Tsatsiki-böckernas författare Moni Nilsson-Brännström citeras flera gånger. Och så vidare. Inget fel, men det blir lite som att hitta sin egen soul-stil bara genom att lyssna på Mary J Blige och Angie Stone.