lilldjurets blogg

Det som egentligen är dåligt med Väninnan är det som gör den intressant.

Men jag ska erkänna. Jag är inte snobbigare än att jag kan säga att jag sträckläste boken från första till sista sidan även om det är svårt att förklara varför.

Jo en sak vet jag: Romanen håller sig på många sätt till chicklit formulär 1A. Kristin är överviktig, olycklig och framför allt olyckligt gift, och hon ska snart fylla 30. Efter att ha träffat en jämnårig väninna, Eva, som lever det glada singellivet, spårar allt ur och skilsmässan blir snabbt ett faktum. Kristin träffar sedan trevligare killar, bantar bort sina överflödskilon och förverkligar sig själv. Så långt är allt i Keyes och Hambergs anda.

Med en stor skillnad: Kristin och hennes bekanta tillhör den svenska överklassen och är adliga och stenrika allihop. Dessutom dricker de kopiöst. Boken svämmar över av historier om att beställa in tio helrör och tio flaskor champagne på krogen, och huvudpersonerna påpekar själva vilka alkoholist-tendenser de har hela tiden. Kristin toppar dessutom det hela med Imovan och Treo Comp, kända för att vara extremt beroendeframkallande läkemedel. Samtidigt ser de ner på icke-adeln som dricker simpel starköl och inte har något bordsskick.

Så hela boken undrar jag hur det ska gå med huvudpersonernas missbruksproblem, och om de kommer att vakna upp till ett nytt klassmedvetande och bli kära i arbetar- eller åtminstone medelklasskillar och inse hur dumma de har varit. Detta är en del av spänningsmomentet.

Det antyds tidigt att Evas kusin Johan kan bli den romantiskt utvalde för Kristin. Till skillnad från knapadeln och "nyrika wannabees som försöker dölja sin lantliga dialekt", är Johan äkta vara, stenrik, snygg, adlig, trevlig och med bara en brist: han har aldrig haft något längre förhållande, förmodligen för att han satsat på förortsbrudar han innerst inne inte respekterar och som, när han kallt dumpat dem, betett sig ”överdrivet och neurotiskt”. På fest sitter Johan omsvärmad, med en arm om varje bordsdam. Också här funderar jag på om Johan kommer att ändra på sig, eller om Kristin kommer inse att han är en relationsfobiker med obehaglig människosyn.

Men ok, (SPOILER!), jag kan avslöja att jag hade helt fel, om det finns någon politisk propaganda i denna bok så är den mörkblå.

En annan sak som var underlig är de ändlösa redovisningarna av shopping, märken och pengar. Kristin går på NK sida efter sida och tittar på kläder, köper möbler, redogör för vilket sängmärke som är det enda rätta (Hästens är för nyrika), väljer lakan och kuddar, adderar summor och sliter upp sitt VISA-kort stup i kvarten. När hon köper kläder får man veta märke, pris, färg och modell på allting. När hon ska gå och lägga sig får man veta vilken nattkräm hon använder, och när hon ska ut får man veta exakt hur hon sminkar sig, i vilken ordning och med vilka produkter (”Clinique-krämen var verkligen ett mirakel, precis som Eva sagt. Den stramade upp huden som en liten ansiktslyftning”). Det är lite som att bläddra i en veckotidning minus bilderna men med reklamen.

Ännu underligare är det att Kristin tjänar 12 000 kronor i månaden, men glatt kan betala 20 000 för två täcken och lite sängkläder. Och att hon blir helt överväldigad över att gå upp till heltid och tjäna det dubbla. Visserligen nämns ett arv, men det är ändå något i ekvationen som är helt galet.

För att inte tala om skildringen av Kristins före detta man, som i ena stunden är en psykopat och i nästa mest löjlig och ömkansvärd, men som framför allt mest verkar som ännu en frustrerad "uppkomling" med ett bonnigt son-namn.

Men, det är alla dessa logiska luckor och moraliska glapp och underliga transportsträckor som gör romanen så fascinerande. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Och i dessa Ebba Von Sydow- och allianstider verkar ingen icke-adlig läsare reagera på att det är de själva som kritiseras och förlöjligas.

ISBN: 9170549338