A love Song for Bobby Long
Scarlett Johansson är så vacker, har så mörk röst och hon spelar nästan alltid cool, avmätt och sårbar på samma gång. Man måste tycka om henne. Och John Travolta som var så tuff i Saturday Night Fever och sen lyckades med det omöjliga att göra comeback och vara ännu coolare i Pulp Fiction, fast han var tjockare och äldre och grövre och förlorat sin pojkighet, måste man också tycka om, trots att han varit med i så många bottennapp till filmer.
Här spelar Scarlett en flicka som heter Pursy. När hon får veta att hennes missbrukande mamma dött beger hon sig till mammans hus i New Orleans där det redan bor två män, Bobby Long (Travolta) och Lawson. Hon flyttar in hos dem, trots att de är otrevliga och har uppenbara alkoholproblem.
Låter det underligt och vagt? Låter det som att den ena mannen kan vara Pursys pappa som hon inte tidigare vetat något om? Verkar det märkligt att man aldrig riktigt får veta vad det kommer sig att Bobby Long och Lawson bor i mammans hus? Eller att mamman aldrig är i bild, inte ens på foto och att man aldrig får veta hur hon dog eller hur hon var?
Jo, det är mycket som inte riktigt stämmer. Det känns som att filmen vill vara alternativ med ganska osympatiska huvudpersoner, lite underligt lantliv i New Orleans, en dialog kryddad med litterära citat och ett riktigt hyfsat soundtrack (Nathan Larson, Trespassers William, Thalia Zedek). Men det fungerar inte riktigt. Allting känns lite på låtsas, som om allt utspelar sig framför kulisser som kan fällas ihop som en solfjäder, personerna är överdrivna på fel sätt, skådespeleriet är krystat trots att man verkligen vill tycka att Johansson och Travolta är lika egna som de kan vara och handlingen hänger inte riktigt ihop. Det är ologiskt och förutsägbart på samma gång. Om man kan lära sig något av filmen så är det högst konventionella visdomar, som att ”en familj kan se ut på olika sätt men det är viktigt att man har varandra” eller ”även elaka alkoholister kan vara goda innerst inne” eller ”det kan hända att man blir ledsen som vuxen om man har haft det ensamt som barn”.
Filmen bygger på en bok och kanhända var den omöjlig att överföra till film, kanhända var även boken insmickrande och traditionell bakom fasaden av originalitet.