lilldjurets blogg

När jag börjar läsa Caipirinha med döden vill jag lägga ifrån mig boken. Efter 20 sidor kändes det som att det räckte. Språket är studentikost, som ett kåseri. Det är som lillgamla män i tonåren som tror att de lärt sig bemästra sitt språk genom att använda så långa ord som möjligt i dagligt tal, utan att inse att de i stället för att låta som mogna poeter, påminner lyssnaren om hurtiga journalfilmer. Här finns uttryck som: "fordrade en ansträngning värdig Svenska Dagbladets bragdmedalj". Det kanske ska vara nyskapande, men känns mest flåshurtigt och känslokallt.

Men precis när jag började ge upp blev berättelsen mer intressant, och antingen blev språket mer avslappnat eller så vande jag mig bara. Det handlar om Erica som blir lämnad av sin sambo Tom, och som, när hon kommit hem och druckit sig full, blir besökt av Döden själv. En attraktiv man med svart klädnad och en lie under armen. Döden återvänder och de börjar umgås. Döden lagar god mat, Erica blandar goda Caipirinhas. Och när de lärt känna varandra börjar Döden anförtro några av sina uppdrag till Erica.

Detta är alltså en lite underlig blandning av chicklit: singelliv i storstaden, fantasy och thriller. Dessutom kommer Döden med lite filosofiska visdomar under middagssamtalen av typen ”lev i nuet, morgondagen tar hand om sig själv”.

Livsåskådningsfrågor blir ofrånkomliga när Döden är en av karaktärerna. Vem är det som bestämmer människornas öde? Vad är öde och vad är slump? Var tar själen vägen efter döden? Och så naturligtvis en lång redogörelse för Dödens version av Jesu liv och korsfästelse. Detta blir mest drygt. Är man teologiskt intresserad kan jag i stället rekommendera Mare Kandres Djävulen och gud, eller till och med Anne Rices Djävulens frestelser (som är långt över förväntan tänkvärd).

Men utan att avslöja för mycket blir det några ganska intressanta vändningar mot slutet, och det är trevligt att läsa en bok som faktiskt blir bättre och bättre ju längre man läser. Till och med mycket av det man som läsare irriterar sig på, att Erica är så fullständigt blasé inför livet och döden och kärleken, får sin förklaring, och är alltså inte bara ett skruvat och surrealistiskt stilgrepp.

Drinken Caipirinha var populär och trendig för några år sedan, men redan då förstod man att det var just en trend, en trend inte mer bestående än en roman som denna. Men den är ganska trevlig för stunden.

ISBN: 9170013489