The Letting Go - Bonnie "Prince" Billy
På The Letting Go uppnår äntligen Will Oldham sin potential och han sjunger lika engagerat som på sina mästerverk. Han låter hoppfull, varm, melodiös och nästan tillfreds. Ingen kan säga att han har en dålig sångröst här.
Dessutom sjunger Dawn McCarthy på nästan varje spår. I vanliga fall sjunger McCarthy i Faun Fables, ett lite galet band med mycket experimentell 60 och 70-talskänsla och dramatik. Tänk Grace Slick.
Tillsammans med Oldham är hon mer nedtonad men fortfarande sin egen. Mer som en duettpartner än en körsångerska.
Men trots att det verkar så bra och låter så bra, känns skivan som helhet mer diffus än mina favoriter. Jag sätter på den, jag lyssnar. Telefonen ringer, jag skruvar ner, och sen glömmer jag att skruva upp. Eller så sätter jag på den, skruvar upp tills högtalarna nästan säger nej till mig, och ändå fastnar den inte riktigt.
Med ett undantag: Strange Form of Life. Kanske är den egentligen inte annorlunda de andra spåren men när Oldham med skärande vacker röst sjunger ”the softest lips ever / 25 years of waiting to kiss them”, låter det som 25 års längtan i en enda rad.
Jag vet inte om det beror på att jag inte har lyssnat in mig ordentligt än, men jag tycker inte att the letting go känns lika enhetlig som många av hans tidigare skivor (framförallt master and everyone). Å andra sidan är det fortfarande fruktansvärt bra. Jag har fastnat totalt för "then the letting go", mycket tack vare McCarthys insats. Blev aningen besviken på både summer in the southeast och the brave and the bold, men det känns som om den här kommer att växa ordentligt.