The End of History - Fionn Regan
För att en Singer-songwriterskiva ska vara perfekt krävs det mycket.
Fionn Regan har hållit på länge (för sin ålder på 25), och har putsat på åtminstone fem av sångerna på debuten länge, de har tidigare varit med på olika EP-skivor. Han är en skicklig gitarrist, har en ljuvlig röst som är lika vacker nedtonad som i falsett. Texterna flödar av bilder, litterära referenser som Paul Auster och Saul Bellow och det finns mängder av rader att citera. "I have become, an aerial view of a coastal town / that you once knew" är min tragiska favorit. Min enda kritik är att det finns en viss feghet i berättandet. Det är kryptiskt och vackert, men med få raka historier och en tendens att välja det fyndiga framför det utlämnande. Melodierna är hypnotiska, och inte så långsamma och sorgliga som man skulle kunna tro. Visst kan man påminnas om Nick Drake, med picking och folkinfluenser, gitarr och sparsamt ackompanjemang av stråkar, men här finns också ekon av The Magic Numbers och Bright Eyes pigga stunder.
Av skivans 13 spår (inklusive bonusspår) är 10 rent beroendeframkallande. Hunter's Map är rytmisk och framkallar biler av lägereldar och vilda djur som ylar tätt intill, Put a Penny in the Slot låter som en skämtsam Conor Oberst, Noah med sin text om vinden (There's nobody out there / It's just the noise of the wind) suggererar känslan av att vara inne i ett hus ute på en blåsig engelsk hed, The Underwood Typewriter sexuell med sitt "I climb back on top of you", Snowy Atlas Mountain hotfull med sitt Carrie-aktiga "My jumper is soaked in pig's blood / I'm comin' out lookin' for you".
Många av sångerna framkallar ett tvångsmässigt behov att lyssna och lyssna, tills inte en enda ton överraskar längre. På jobbet längtar jag tills jag får lyssna på vägen hem.
Kanske är The End of History inte helt nyskapande. Men det är en debut som innehåller många av de element som behövs för att bli en klassiker.
- Sångaren ska vara en god musiker.
- Sångaren ska ha en underbar uttrycksfull röst.
- Det ska vara starka melodier.
- Det ska vara texter som är tillräckligt bra för att man ska vilja citera dem och trycka dem i böcker och på t-shirtar.
- Det ska vara texter som är så personliga, självutlämnande och ändå så allmänna att varje hjärta berörs.
- Skivan ska vara jämn. Varje sång ska kunna bli en älsklingssång.
- Sångaren måste framkalla känslor av sympati, attraktion, identifikation.
- För att skivan ska gå till musikhistorien krävs det något helt nytt. Ett element av något helt nyskapande när det gäller författandet, sången eller instrumenteringen.
- För att skivan ska bli verklig kult ska artisten gärna sluta göra musik direkt efter att skivan släpps, alternativt dö.
Om man med singer-songwriter menar en ensam sångare som skriver sitt eget material, skulle jag nog kategorisera Joni Mitchells Blue som en perfekt skiva, Jeff Buckleys Grace, lite ojämn men kult, Björks Vespertine som ett nyskapande mästerverk, Martha Wainwrights självbetitlade som en explosion av känslor och sånger som finslipats i åratal, Cat Powers Moon Pix en fulländad representant för en hel genre.
Fionn Regan har hållit på länge (för sin ålder på 25), och har putsat på åtminstone fem av sångerna på debuten länge, de har tidigare varit med på olika EP-skivor. Han är en skicklig gitarrist, har en ljuvlig röst som är lika vacker nedtonad som i falsett. Texterna flödar av bilder, litterära referenser som Paul Auster och Saul Bellow och det finns mängder av rader att citera. "I have become, an aerial view of a coastal town / that you once knew" är min tragiska favorit. Min enda kritik är att det finns en viss feghet i berättandet. Det är kryptiskt och vackert, men med få raka historier och en tendens att välja det fyndiga framför det utlämnande. Melodierna är hypnotiska, och inte så långsamma och sorgliga som man skulle kunna tro. Visst kan man påminnas om Nick Drake, med picking och folkinfluenser, gitarr och sparsamt ackompanjemang av stråkar, men här finns också ekon av The Magic Numbers och Bright Eyes pigga stunder.
Av skivans 13 spår (inklusive bonusspår) är 10 rent beroendeframkallande. Hunter's Map är rytmisk och framkallar biler av lägereldar och vilda djur som ylar tätt intill, Put a Penny in the Slot låter som en skämtsam Conor Oberst, Noah med sin text om vinden (There's nobody out there / It's just the noise of the wind) suggererar känslan av att vara inne i ett hus ute på en blåsig engelsk hed, The Underwood Typewriter sexuell med sitt "I climb back on top of you", Snowy Atlas Mountain hotfull med sitt Carrie-aktiga "My jumper is soaked in pig's blood / I'm comin' out lookin' for you".
Många av sångerna framkallar ett tvångsmässigt behov att lyssna och lyssna, tills inte en enda ton överraskar längre. På jobbet längtar jag tills jag får lyssna på vägen hem.
Kanske är The End of History inte helt nyskapande. Men det är en debut som innehåller många av de element som behövs för att bli en klassiker.
Kommentarer
Postat av: Dan
Intressant. Har du hört Carole Kings Tapestry? Den tycker jag är ett sånt där perfekt album. Samma sak med Don McLeans American Pie-album.
Förresten borde du kolla in John Mayers senaste om du inte gjort det. Jag gav den högt betyg i min blogg, med risk att MTV kanske spelar sönder den men riktigt nice är den. Jag blev direkt förälskad i skivan.
Trackback