Aerial - Kate Bush
Ständigt på jakt efter ny favoritmusik kunde jag inte motstå en lång artikel om Kate Bush och en entusiastisk femstjärnig recension av hennes dubbelskiva Aerial som tog 12 år att bli klar med.
Och jo självklart, jag har lyssnat på henne innan detta. Wuthering Heights, Running up That Hill, Army of Dreamers och så vidare. Det går inte att undvika Kate Bush om man är intresserad av originella kvinnliga röster, pampiga arrangemang och självutlämnande texter. Men jag har inte varit så intresserad av hennes senare verk och jag har aldrig trott att hon gjorde några jämna skivor.
Men Aerial skulle innehålla en text med hundratals siffror Pi, en text om att tvätta sina kläder tillsammans med en mans kläder, en text om hur mycket hon älskar sin son, två skivor som skulle forma två fulländade sviter, A Sea of Honey och A Sky of Honey, inspelat fågelkvitter och ljuvlig sång. Mojo's reporter var förvirrad, fascinerad och längtade efter att lyssna sönder den.
Så den hamnade i min iPod shuffle såklart. Och nu kommer det märkliga: nej det är inget mästerverk, den är precis sådär lite småtråkig och medelålders och mogen som jag alltid misstänkt att Kate Bush nya skivor skulle vara. Och det är klart, hon har redan gjort sina spännande skivor och sånger och nu har hon familj och hon tycker om att vara i sitt hus och umgås med sin son. Det blir inte så mycket passion och motstridiga känslor att gestalta då.
Och det ännu märkligare: jag har ändå inte tröttnat på den. Trots att jag aldrig blev sådär galet förtjust och ville lyssna om och om igen, trots att jag aldrig identifierade mig gråtfärdig eller ens berörd, trots att jag inte ens har valt någon favoritsång eller lärt mig titlarna, så är varenda sång kvar i iPoden och jag brukar aldrig hoppa över dem när de kommer.
Det är inte gåshudsbra, men det är vackert, behagligt, tillräckligt intressant för att man ska vilja höra det igen, välgjort och kompetent. Kanske börjar jag också bli gammal.