lilldjurets blogg

Att börja läsa Joyce Carol Oates är som att dyka ner i ett oändligt hav. Det är som om hon skriver snabbare än vad någon människa kan läsa. Det är romanerna, det är 400 noveller, det är kortromanerna, det är böckerna hon skriver under sina två pseudonymer, det är ungdomsböcker, diktsamlingar, teaterpjäser, essäer. Gå in på ett bibliotek och titta efter henne och tänk på att det ändå är långt ifrån allt som är översatt.

Hon skriver varje dag, vardagar och helger, och när hon inte skriver tänker hon på det hon skriver. 

Läser man på baksidorna på böckerna blir man inte lockad. Det verkar ofta dystert, människor på samhällets utkant, trailer trash, olycklig överklass, USA och medborgarrätt, våld och osympatiska huvudpersoner. Men när man läser böckerna är de intensiva, drömska, som svarta virvlar som suger in och ner läsaren i människans allra mörkaste sidor.

I samtalen med Stig Björkman, som verkar ha bedrivits brevledes och per fax, redovisas Oates och Björkmans tankar om hennes böcker, som i långa essäer. Vissa kapitel fokuserar kring en bok, andra kryssar mellan titlar för att belysa något enskilt fenomen. Precis i början finns en mer traditionelle intervju där Oates berättar om sin upväxt, med enkla föräldrar som avslutade sin skolgång tidigt, och hennes man som hon träffade som ung på universitetet och gifte sig med efter en kort romantisk uppvaktning.

Det är omöjligt att förstå att denna kvinna kan veta så mycket om alla samhällsklasser och alla slags destruktiva relationer. I bok efter bok skriver Oates om den unga vackra labila kvinnan som oemotståndligt dras till den mörka, intelligenta och våldsamma mannen. Ändå ger hon inte sken av att själv vara eller ha varit den kvinnan. Just detta tar inte Björkman upp, böckerna relateras bara ibland till Oates eget liv, som till "Jag ska ta dig dit" som enligt Oates är delvis självbiografisk, om en namnlös kvinna som förälskar sig handlöst i en svart och självisk, nästan ond, man, och också har en komplicerad relation med sin far. Ändå säger Oates att varken förälskelsen eller fadersgestalten är sanna, och man undrar vad hon undanhåller.

För trots att man läser hela boken får man inget grepp om Oates. Hon undflyr en, visar upp ett ansikte som verkar mindre trovärdigt än karaktärerna i hennes egna romaner. Eller också ställer Björkman för fega frågor. Det blir som att både Oates och Björkman diskuterar en helt utomstående författare, en tredje person som inte är närvarande.

Alla de frågor som väcks av Oates romaner förblir obesvarade, vad anser hon om manligt och kvinnligt, var, exakt, står hon politiskt, tror hon på människans godhet, eller på att bejaka sina instinkter? Trots det intellektuella djupet i samtalen, de många belysande citaten av litteraturens stora män och kvinnor, blir det ändå ytligt och allmängiltigt. Medan så mycket av förebilderna är abstrakta, får man aldrig veta mycket om den konkreta inspirationen. Åh, jag läste en rubrik i en tidning säger Oates, min mor blev bortlämnad av min mormor och i min släkt har många dött av våld. Och ändå kan jag undra vad det är som driver henne att fördjupa sig i dessa kvardröjande känslor från främlingar och gamla generationer.

Samtidigt är det lite skönt att inte få lära känna Oates, att hon är precis lika främmande som alltid.

Och trots att jag tycker att varannan bok jäg läser är Oates, märker jag att jag bara läst en bråkdel.

ISBN: 915010523X