lilldjurets blogg

"Pojkarne" av Anna Maria Lenngren talar nostalgiskt om en ljuv barndom fri från laster och bekymmer. Och The Squid and the Whale, börjar, om än inte idylliskt, så i alla fall fridfullt. Familjen Berkman, mamma och pappa och två söner, sitter samlad kring middagsbordet och det mest dramatiska som händer är att lillebror stoppar in en nöt i näsan och sedan lugnt tar ut den när han blir tillsagd. Allt i ett långsamt tragikomiskt tempo och ett gråmulet 80-tal. Stilen är typiskt alternativt amerikansk, som Sideways och The Royal Tenenbaums utan den stilmässiga bravadon.

Men snart informeras pojkarna om att föräldrarna ska skiljas, och pappan i familjen har redan, i smyg, hunnit köpa ett nytt hus. Nu ska det bli demokratiskt delad vårdnad, till och med katten ska fördelas rättvist. Men som det står på affischen: "Joint custody sucks" och så fort den mogna polityren skavts av (pappans hus är billigt och sjaskigt och pappan kan inte laga mat, mamman visar sig ha haft flertalet långvariga älskare) tvingas pojkarna att välja sida.

16-åriga Walt tar pappans parti och förfäktar alla hans litterära åsikter utan att egentligen själv någonsin läsa en bok. När han får sin första flickvän, blir han övertalad av sin pappa att göra slut för att kunna ligga med snyggare och framför allt fler tjejer. Lillebror Frank trivs bäst hos sin mamma i sitt gamla hem och försvarar hennes affärer med att hon har mått dåligt. Samtidigt börjar han dricka öl på kvällarna och medan han själv börjar upptäcka sin sexualitet blir han psykologiskt alltför indragen i sina föräldrars vuxna sexliv. I stället för att som sin bror söka sig till jämnåriga flickor börjar han bete sig underligt, provar sin pappas kondomer och smetar sperma över böckerna i skolbiblioteket.

Oskulden och friden är långt borta.

Det är ett skilsmässodrama ur barnens perspektiv. Pappan är en grov karikatyr av en självisk man, oförmögen att tänka på någon annan än sig själv. Mamman är mjukare, mer undanglidande. Det är en modern Kramer mot Kramer utan försonande sentimentalitet. En bruten familj som bara rundas av med  deadpan humor och lysande dialog.

Bläckfisken och valen är två stora skrämmande djur på ett museum, som bara går att smälta och avvärja genom att prata om dem. Men trots att mamman och papppan pratar och pratar om sig själva och sina egna behov, blir allting bara mer och mer otäckt.

En välgjord film som inte är öppet känslosam utan stillsamt humoristisk och lätt absurd. Inte tårdrypande sorglig men inte iskallt ironisk heller.