lilldjurets blogg

Maria Doyle Kennedy spelade den bästa sångerskan i The Commitments-filmen, men privat tycker hon nog om samma musik som jag, Cat Power och Nina Simone i alla fall. Och hennes egen musik låter just så, som musik jag tycker om. Inte direkt någon renodlad genre, som country eller lo-fi, men väldigt långt från tråkig gubbrock också. Som Feist lite, fast mörkare i tonen, som Heather Nova men mindre kommersiell och med en mer mänsklig röst. Många av sångerna är mörka, spöklika på sina ställen, med ekon från brittisk shoegaze och regniga parker i skymningen.

I fredags spelade hon i Dublin och var så passionerad och sympatisk att jag blev helt tagen. På skivan (som jag naturligtvis var tvungen att köpa) är hon lite mer utslätad, de rockiga sångerna är lite snällare, de desperata kärlekssångerna är lite prydligare, utan de vildsinta toner i rösten som var så gåshudsframkallande live.

Men det är ändå en ganska ljuvlig skiva, Doyle Kennedy har en varm och känslig röst, texterna är rörande om än inte alltid möjliga att urskilja och tolka. Men ofta tycker jag nästan mest om just det, när man hör fragment, och får fylla i med det man själv vill att sångerskan ska mena och sjunga. Det man faktiskt hör är kanske lite banalt, "Why don't you just call me" och "There's no shame in giving more than you receive" och "There's no better you" till exempel, men fungerar fantastiskt bra i de ibland nästan gotiska inramningarna. Unbelievable, Call Me och Stuck är originella, vackra och rörande. 

Men jag misstänker att skivan aldrig kommer hit ändå.