Little Britain
Jag hade bara hört talas om detta av engelska vänner men misstänkte att det skulle vara roligt. Lånade en DVD-box med åtta avsnitt på biblioteket och, ja, det är roligt. Kanske inte sådär så man viker sig av skratt och krampaktigt ligger på golvet, men absolut så man sitter och småfnittrar och vill härma de roligaste replikerna.
Engelsmän är liksom alltid roligare än amerikaner.
David Walliams och Matt Lucas är två roliga kontraster i sig, en mörk och lång och ganska stilig, en kort och tjock och skallig och väldigt fjollig. I god Monty Pythonstil klär de ut sig till alla möjliga karaktärer, ungefär lika många kvinnor som män, och så porträtterar de "Lillbritannien", ett Storbritannien i koncentrat med alla de typer av människor som finns där. Fast extremt och helgalet.
Vicky, tonårsligisten, som pratar så extremt fort och slangigt att översättaren bara får med hälften i textremsorna. Emily, väldens minst övertygande transvetit. Den hemska bantningsklubben Evil fatfighters där ledaren är tjockast och elakast av alla. Daffyd som vill tro att han är den ende bögen i byn, fast alla bevis pekar på motsatsen (han är inte ensam och inte så mycket bög heller). Och så vidare. Det roligaste är såklart när man lärt känna alla karaktärer och längtar efter att återse dem. Och att man med ett barns förtjusning gillar just upprepningarna. När den odräglige rullstolsbundne Andy för tionde gången lurar sin personlige assistent att han vill ha något som han egentligen inte vill ha, bara för att ångra sig så fort det är klart, är det ju egentligen repetitivt, men också frustrerande roligt.
Hehe, ja Little Britain blandar verkligen frisk i sina karaktärer och sketcher, men tyvärr även genialiskt med fullkomligt smaklöst och utstuderat överdrivet. Jag önskar att de bara hade sållat lite mer i sitt material så hade detta varit en fullkomlig fullträff.
"Computer says no"-sketcherna är mina personliga favoriter. :-D