lilldjurets blogg

"Beatrice sa till Shipley att han fick ligga med henne, och sedan slocknade hon. När hon vaknade nästa morgon sa han att han hade gjort det ändå. Han klädde på sig och bad om skjuts till polisstationen så att han kunde anmäla sig för våldtäkt, men hon sa att det inte gjorde någonting."

Så börjar denna brutala novellsamling och fortsätter i samma stil. Det snuddar vid tokroligt, men är konstant tragiskt. En värld där unga kvinnor till synes nonchalant avsagt sig tron på kärleken och faller in i destruktiva mönster av glädjelöst sex, maktdrivna relationer och giftermål som man underkastar sig snarare än väljer. 

 

Allt lite lagom torrt berättat som om ingenting spelar någon roll. Utom just det, det spelar roll att inget spelar roll, men den moraliska kartan, alternativen till huvudpersonernas liv, finns bara hos läsaren, aldrig i texten.

De första novellerna suger in mig i den totala cynismen. Det är välskrivet och övertygande. Sen tappar novellerna i fart och de sista nästan skummar jag igenom. Det är synd, för det kunde ha varit en perfekt liten bok i sin genre.

ISBN: 9188748502

Jag tycker fortfarande att John Ajvide Lindqvist känns som en svensk Stephen King. I ena stunden tycker man att man känner igen varenda berättarknep stephen King använder sig av, sättet att låta en berättelse spåra ur detalj för detalj. Man börjar med något relativt ”verkligt” som en förmåga att känna på sig vem som döljer något, en nära-döden-upplevelse som gör den nästan-döde halvt vansinnig, ett ovanligt vackert lik, sådant som skulle kunna inträffa. Sen ökas antalet obehagliga detaljer på och helt plötsligt har alla gränser till det ”overkliga” passerats och det finns monster, levande döda, troll och ihåliga människor. Man får det övernaturliga som till hälften förklarat, men precis som man får veta mer, uppstår det fler frågor. Just det okända, det irrationella, ondskans inneboende kaos, är det som gör att berättelserna kan ge upphov till mardrömmar.

Novellerna i Pappersväggar påminner också om Roald Dahls noveller som alltid avslutas med en knorr, något oväntat och ohyggligt.

Men här finns också något genuint svenskt, som är trevligt på ett sätt men som också förtar mystiken lite grand om man är van vid anglosaxisk skräck. Svenska skogar, svenska förnamn som Roland och Berra, svensk byråkrati, något svenskt och vardagligt i historier om att snatta på Åhlens, ordet ångest insprängt i en text i kursiv stil, kvinnan som tillverkar korsord till Kamratposten. Det blir charmigt och liksom bonnigt på samma gång.

Här får läsaren alltså ta del av ett antal noveller med olika grader av skräckfaktor. Som bonus får man också en lång och fristående fortsättning på Hanteringen av odöda, där man får veta vad som hände sen. Det är spännande och underhållande, fyllt med populärkulturella referenser, sångtexter (”Shoplifters of the world unite” får en egen novell), referenser till filmer och TV. Det är så mycket ”just nu” att man undrar hur väl det kommer att åldras. Pappersväggar kommer förmodligen inte att bli en klassiker. Men den är lite lagom läskig läsning på en resa.

Sen är det kanske en konstig sak att irritera sig på i en novellsamling, där berättelserna ändå är fristående, men jag tycker inte om att novellerna motsäger varandra. Att döden fungerar på ett sätt i Evig/kärlek och ett annat i Sluthanteringen. Jag skulle vilja att författaren byggde upp en konsekvent världsbild. Men men. Det är kanske bara jag.

Jag är fortfarande lite blyg inför Paul Auster. Han är så känd och så ansedd och jag har bara träffat honom en gång. Det känns som att jag inte riktigt har rätt att uttala mig än.

Orakelnatten är en något krävande bok. Jag pratade i helgen med en vän som sa att om man ska rekommendera något till en ovan läsare så måste det vara något med driv i. Jag har inte tänkt riktigt så innan, men det slog mig som väldigt sant. Lättviktig litteratur har ofta ett driv i sig. Det är mycket handling, många cliffhangers, det är lätt och snabbläst, ett element som gör att det blir lättare att läsa ut boken.

Mer ambitiös litteratur är oftast mer stillastående, fler reflektioner, en mindre självklar handling, mer sidospår, ett svårare språk som tar längre tid att läsa. Precis så är Orakelnatten. Trots att jag tyckte om den från början tog den flera veckor att läsa ut. Trots att handlingen egentligen är spännande: en författare köper en ny anteckningsbok i en mystisk affär och både hans liv och hans berättelser börjar spåra ur, brann jag inte av längtan att läsa vidare.

Det är en ask i ask-historia. Vår huvudperson skriver en berättelse om en man som ska publicera en bok som heter Orakelnatten, samtidigt som man som läsare vet att det i verkligheten är Paul Auster som skrivit romanen Orakelnatten, med alla dessa berättelser inuti. Kanske kan frågan väckas om vem som läser oss. Vem ingår i vilken bok och vad är egentligen sant? Det hela är lite som en vuxenversion av Jostein Gaarders (Sofies värld och Spelkortsmysteriet) böcker.

När jag var tonåring läste jag Maria Gripe och Tove Jansson. (Okej, jag läste Virginia Andrews och Jackie Collins också, men det var den mer kvalitativa litteraturen jag brann för.) Maria Gripes skuggserie var gotisk, mystisk och filosoferade kring Schopenhauer och Swedenborg, Tove Jansson skrev visserligen om Mumintroll men hade mellan raderna en del att säga om det verkliga livet också.

Inger Edelfeldt läste jag också. Hon skrev om att leva i utkanten, på gränsen till det vi kallar det onormala, om gravitation, om att dras till den mörka stjärnan.

Ungdomsböcker idag verkar alla berätta om samtiden och de har ofta skojiga omslag i klara färger, i chicklit-stil. Systrar i jeans är en sådan bok. Den handlar om fyra 16-åriga tjejer (med fyra vitt skilda personligheter såklart) som är bästisar sen de var små. När den första sommaren de ska spendera isär kommer, bestämmer de sig för att skicka runt ett par magiska jeans (magiska för att de sitter perfekt på alla fyra tjejerna, trots att de har så olika figurer), som de alla ska uppleva spännande saker i.

Det här är inte olikt Dawson’s Creek i bokform. En tjej träffar en yngre cancersjuk kompis (som är otrevlig till en början men sen god, mogen och tapper), en annan åker till Grekland och blir kär för första gången, en tredje förlorar oskulden till en äldre fotbollscoach på träningslägret (och naturligtvis går det illa), en fjärde blir tvingad att göra upp med sin själviske pappa. Men på det stora hela är det väldigt välartat. Tjejerna är superbra kompisar hela tiden, alla lär sig något och mognar under sommaren. Ingen dricker eller knarkar och den enda som har sex inser bittert att hon borde ha väntat.

Språket är en tudelad blandning av slentrianmässigt lättläst och något mer litterärt ambitiöst som bryter av så mycket att det är svårt att hänga med. Som här: ”Skuldkänslorna snodde runt benen på henne som den katt hon aldrig hade haft.  ’Gå din väg’ sa hon till skuldkatten…”

Det blir underliga abstrakta kontraster i en text som blir alldeles för inkonsekvent. Försöken till insikter blir också ytliga och underskattar läsaren: ”Lycka kanske inte behövde vara så märkvärdigt och storslaget, när allt kom omkring. Det kanske bara var att kunna ta tillvara på alla de små glädjeämnena här i livet och ha vett att uppskatta dem.”

Jag tycker mest om böcker som inte är svenska. Man skulle kunna tro att allting mister i översättning. Eller att man som svensk förlorar för mycket genom att läsa på ett språk som inte är ens eget om man väljer att läsa en bok på originalspråk.

Ändå känns det tvärtom. Just för att språket är främmande blir det nyare, mer unikt. Svenskan är svår att variera, det är lätt att falla in i uttryck och nötta ordvändningar. Men i filtret mellan ett annat språk och svenskan, oavsett om det sker i ens eget huvud eller i en översättares, uppstår nya glidningar. Vissa sammanhang blir oklara, går inte att översättas, tematiken kan kännas främmande, ändå finns en spänning som saknas i det som skrivs och läses av samma grupp.

I en översatt bok kan engelskan ofta spåras. Mitt i ett replikskifte märker man att man översätter tillbaka till originalspråket. Man ser båda replikerna, den svenska och den engelska, som parallellt. Man jämför tonen i dem, innebörden, vad som gått förlorat och vad som kommit till. Det blir som att läsa en tolkning av repliken, en analys av variansen, som fördjupar upplevelsen av boken. Peter Höegs danska översätter sig lika väl trots att mina danskakunskaper är begränsade. ”En förändring kommer inte till stånd” står det och orden ligger ovana i munnen, men ändå rätt. Gammeldags, liksom utländska ligger de där; man läser ett annat språk trots att det är svenska. Och i Isslottet, översatt från norskan böjer sig meningarna lika exotiskt, grammatiskt korrekta men ändå främmande: ”Hon skulle gå bort till den halvt okända flickan Unn, för första gången, till något som hon inte kände till och därför var det skrämmande.”

Det är märkligt med barndomsidoler. Jag läste Osalig ande av Carina Rydberg flera gånger och tyckte det var en fantastisk intrig där huvudpersonen dör på en gång, följt av incest, bisexualitet, mord och besatthet, som huvudpersonen bevittnar som ande. I centrum stod anden Marika och hennes tvillingbror Carl.

Sen blev den sågad av en lärare jag respekterade och sen dess har den känts annorlunda. Obefintliga miljöbeskrivningar, alla bor i hus vid havet, karaktärerna saknar konturer och allt vad det var.

Sen kom de självbiografiska Den högsta kasten och Djävulsformeln, där Rydberg blev beskylld för att lämna ut kändis-Sverige men egentligen mest lämnade ut sig själv som en mycket ensam kvinna med ett så rikt fantasiliv att hennes kärlekshistorier mest utspelas i henne inre.

Den som vässar vargars tänder är en tillbakagång till stilen från Osalig ande. Incest, mord, besatthet, i centrum står tvillingparet Jannis och Sonya (eventuellt avlade av två män). Tillsammans äger de ett café i ett mindre samhälle och parallellt med att de spinner sin olycksbådande väv kring en ensamstående mor och hennes dotter, återberättas deras förflutna bitvis, som ett avslöjande som måste portioneras ut.

Jag läste i en intervju nyligen att Rydbergs favoritförfattare är Joyce Carol Oates. Det märks. Det är samma skiftningar mellan vanlig och kursiv text, samma teman, tvillingarna, ondskan, den destruktiva kärleken, osympatiska huvudpersoner. Men nej nej. I Rydbergs romanvärld är allt så förvrängt att det är svårt att identifiera sig alls. Kärleken handlar aldrig om ömhet och uppriktiga känslor utan färgas mer av hat. Flertalet av huvudpersonerna är så ondskefulla att det känns som att läsa en hel bok med bara mördartankar i kursiv stil. Lite enformigt. Lite långt med 380 sidor.

Visst blänker det till ibland. Boken är sprängfylld av reflektioner kring kärlek och människans natur och Rydberg skriver långt ifrån dåligt. Men boken känns lång, historien som rullas upp mest märklig, och på slutet när allt spårar ur som det måste göra, är det lika obehagligt som att titta på en riktigt rå skräckfilm. Detaljerade beskrivningar av en pedofils fantasier och handlingar, utdragna mord och en total brist på försoning eller hopp. Det är ovanligt att bli så illa berörd av en bok, det får jag beundra.

Men vad Rydberg egentligen vill berätta är oklart.

ISBN: 9100578231

I den första av Elizabeth George’s böcker om Lynley är Barbara Havers knappt med. Däremot är Lady Helen med, som en vän, medan han är förlovad med Deborah som senare gifter sig med Lynleys bästa vän S:t James. Dessutom är stora delar av deras familjer, föräldrar och syskon med i handlingen.

Jag undrar om George visste att hon skulle fortsätta skriva om samma personer. Boken är annorlunda efterföljarna och känns betydligt mer avslutad och mer som en helhet.

Goerge presenterar sina personer, låter de egna släktingarna vara inblandade i morden, och på slutet knyts alla trådar ihop, förlovningar slås upp, nya relationer inleds, precis som slutet i en vanlig fristående bok.

Jag är egentligen inte intresserad av hårdrock. Inte sedan gymnasiet när man tyckte att killar med långt hår var det tuffaste som fanns i alla fall. Men nu när jag läst Neil Strauss andra böcker, tyckte jag att det var lite roligt att läsa även om Mötley Crüe också.

Det är oerhört mycket sex and drugs and rock’n roll. Och våld. Och svordomar. Efter första kapitlet är jag proppmätt på det. Men fortsätter läsa Tommy Lees avsnitt ändå. Man har ju sett honom i skvallerspalterna med Heather Locklear och Pamela Anderson. Och okej, det är lite underhållande. Men mest är det repetitivt och trist. Och förvånande att en bok om ett band handlar så otroligt lite om musik och skapande.

ISBN: 0060989157

Detta är en riktigt fånig och ytlig bok. Det skulle ju kunna vara underhållande, och det finns några (få) roliga sekvenser, men på det stora hela förvånar det mig lite att jag ens läste ut den.

Det handlar om Rebecka som har tappat kontrollen över sin ekonomi. Hon har övertrasserat alla sina kreditkort och klarar inte ens av minimi-inbetalningarna på dem. Hon undviker bankpersonalen som försöker få tag på henne, och samtidigt shoppar hon och shoppar igen. Kläder, skor, smink, fina brevpapper, små presenter, dyra utekvällar, lyxiga cappuccinos på väg till jobbet, en näve månadstidningar och sen börjar hon om igen.

Det finns något psykologiskt intressant i alla former av missbruk. Oprah Winfrey har en serie nu i sitt program om människor som lär sig att sanera sin ekonomi genom att minska utgifterna och öka inkomsterna och det händer att jag tittar på det. Rebecka i boken försöker båda varianterna men kan inte minska utgifterna och misslyckas med att få ett mer välbetalt jobb. Som läsare blir man mer och mer irriterad på hennes skuld- och ljughärva där hon hela tiden sätter krokben för sig själv.

Det här är tyvärr en riktigt dålig bok, med sådant som borde ha kastats i slasken. Det står lovande att den ska innehålla sju noveller och det gör den, men det mesta av de 400 sidorna är krönikor som skrivits för diverse damtidningar.

Har man läst Marian Keyes finns här inga överraskningar. Här får man krönika efter krönika om skor, handväskor, smink, choklad, modevisningar, tokroliga upptåg med Maken, något kapitel om Keyes alkoholism och så vidare. Dessutom två gråtmilda resereportage från Etiopien och Ryssland (”andra dagen träffar vi en otroligt vacker och värdig kvinna som kämpar mot HIV”). Det som kan vara lite roligt är att man får se hur mycket av Keyes som finns i hennes romanhjältinnor (de är i princip samma personer), men redan efter första krönikan känns allt som tjatiga och flåshurtiga upprepningar på sådant som hon skrivit bättre i sina egna romaner.

Keyes erkänner själv att hon inte är särskilt bra på noveller, och det märks att de sju novellerna är mer skrivexperiment än seriösa försök. En handlar om en ängel som kommer till jorden för att prova på dödssynderna (men när det räcker att hon sprutar på sig en parfym som heter Envy, förstår man att det inte kommer att komma i närheten av tänkvärt), nästa handlar om en kvinna som får dejta motsvarigheterna till de sju små dvärgarna, Toker, Glader och så vidare, en tredje novell handlar om en osynlig rymdfigur som förälskar sig i en ledsen kvinna på jorden, ytterligare en om en kvinna som ligger i koma efter att hennes man misshandlat henne. Samtliga noveller har en ganska rolig grundidé, men är så slappt och ytligt skrivna att man knappt orkar igenom dem.

Pengarna från försäljningen av boken går till barnhemsbarnen i Ryssland. Det är det enda som är bra med den.

ISBN: 9113015788

I en klass för sig handlar om Lee, som 14 år gammal börjar på internatskola. Ung aka-porr. I recensioner står det mycket om att Sittenfeld utforskar klasskillnaderna i sådana här miljöer, och hackordningen i skolmiljö. Det är ju sant, här finns de snygga sportkillarna, utbytesstudenterna som talar dålig engelska, de snygga rika tjejerna, och så Lee som är där på stipendium och aldrig riktigt vågar visa vem hon är. Men just detta känns egentligen inte så nytt, det är bara något mer nyanserade varianter av ungdomstyper som exponerats i hundratals filmer. Tänk Scream-filmer, Buffy och romantiska komedier med Alicia Silverstone och Molly Ringwald.

Boken beskriver alla de fyra åren på skolan och är indelad i olika långa, novellartade kapitel. Lite som Melissa Banks böcker. Ju längre man läser, ju mer komplex Lee och hennes miljö blir, desto bättre blir boken. Första kapitlet är så tråkigt att jag funderar på att lägga ifrån mig boken, sista kapitlet inbjuder till sträckläsning. Ett kapitel handlar om en lärare, ett om stöld, nästa om en kompis det tar slut med. Det sista avslutande, och 150 sidor långa kapitlet är en förödmjukande kärlekshistoria, så obehaglig att jag vaknar morgonen efter att ha läst ut den med känslan av att det finns något viktigt och dåligt att komma ihåg, trevande efter den obehagliga sanning som hotar att förstöra dagen, eller året. Inte ens när jag minns att känslan bara kommer från en roman går det riktigt över.

Oförmågan att passa in, den obesvarade kärleken, tankar kring anti-semitism och rasism, allt påminner starkt om en yngre och snäppet mindre outhärdlig version av Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit.

Lee är långt ifrån en sympatisk hjältinna. Hon fjäskar för de elever som står över henne, även om hon själv är övertygad om att det är just det hon inte gör. Samtidigt sviker hon de som tycker om henne. Hon föraktar alla, hon står inte för sig själv eller sin bakgrund, hon skäms över sina föräldrar, hon slätar ut sig själv, gör sig tråkigare än hon är. Hon engagerar sig inte i skolan, betygen hon måste ha haft för att få stipendiet dalar, hon anstränger sig inte, hennes lärare är frustrerade. Någonstans anmärker hon själv att andra fejkar engagemang, men att hon själv fejkar likgiltighet. Ändå känns det inte som fejk, Lee är verkligen likgiltig inför det mesta. Det som lyfter boken är hennes analyser av sig själv, av omvärlden, det knivskarpa och osminkade i hennes iakttagelser. Som här:

”Jag har alltid tyckt att de stunder när en annan människa visar sig ha förstått vem man är, är märkligt sorgliga; jag misstänker att de stundernas patos ligger i deras sällsynthet, deras kontrast mot de flesta dagliga möten. Påminnelsen om att det kan vara annorlunda, att man inte behöver gå genom livet oförstådd, fast man förmodligen ändå kommer att göra det – det är den som är nästan olidlig.”

Det faktum att boken skrivs många år efter examen ger också Lee möjligheten att blicka bakåt i ett vuxenperspektiv och reflektera ovanifrån. Det ger möjligheten till berättartekniska framåtblickar av typen ”jag skulle senare få många tillfällen att fråga, men jag gjorde det aldrig”, och naturligtvis en epilog där man får veta hur det gick för alla efteråt. Framåtblickar av det slaget är ett klassiskt knep för att dra uppmärksamheten från vad det är som ska hända, till hur det ska hända, och här fungerar det väldigt bra. Det händer ingenting oväntat i boken, ändå är man tidvis trollbunden av spänning av hur det ska hända och vad det ska betyda.

ISBN: 9146213082

Jag vet inte varför jag inte skrev om fulboken på en gång. jag läste den för flera månader sen. Den gjorde verkligen intryck på mig, och är en av de där böckerna som jag kommer referera till i samtal en lång tid framöver.

Ottar annonserade om att få ta del av fula personers (eller snarare, människor som upplever sig som fula) berättelser. Resultatet blev en bok med intervjuer, egna berättelser, berättelser om andra och också en del essäer om skönhet och fulhet.

Berättelserna tar upp den vindögda äldre kvinnan, som i intervjusituationen inser att andra kanske tror att hon är synskadad och att det kan vara därför de inte möter hennes blick. Kanske beror det inte på att hon är ful? På fotot ser hon riktigt bra ut.

En annan ung kvinna har känt sig ful och osynlig hela livet och sedan gift sig med en man som kallar henne ful. 

 

Ytterligare en kvinna berättar att hon aldrig haft en romantisk relation trots möten med ett 40-tal olika män genom tidningsannonsering och brevväxling. Hon ställer inte upp på bild, men som läsare undrar man ändå om någon verkligen kan vara så ful, att den andre inte kan se någon skönhet trots att det finns gemensamma intressen, och en relation som odlats genom brev och telefonsamtal.

 

Essäerna tar upp olika aspekter på fulheten. Det finns en föreställning om att det inte finns några fula människor, i alla fall får man inte säga det. Samtidigt översvämmas media med artiklar om skönhet, mode, skönhetsoperationer, bantning, frisyrer, forskning kring skönhet och så vidare i det oändliga. Och genom att peka ut något som ideal säger man ju att motsatsen är just fult, även om ingen vill låtsas om det. Skamligt är det att vara ful i en tid när man förväntas ägna timmar varje dag åt sitt utseende.

Fulhet i ett historiskt perspektiv är också tankeväckande. Nuförtiden får fulheten inte finnas till. Verkligt gamla, fysiskt avvikande och handikappade göms undan på olika institutioner, på TV får man inte ens presentera vädret utan att se ut som en fotomodell. En ful Fröding hade fått gömma sig på sin kammare idag, en ringare i Notre Dame hade aldrig varit med i folklivet.

Kulturella skillnader diskuteras också. Extra intressant idag kan jag tycka, när det västerländska skönhetsidealet hyllas som om det var kulturellt obundet. Som om ungdom, stora ögon, stora bröst, smal midja, liten näsa är ideal överallt, som om hyllandet av denna skönhet är medfödd och primitiv. Det är självklart inte sant, men ibland behöver man bli påmind.

 

Men det som underligt nog känns mest banbrytande med boken är dess definition på skönhet. Den första definitionen är att man måste vara älskad för att vara attraktiv. Det har jag aldrig sett någon våga skriva innan. Det brukar i vanliga fall vara massa prat om självkänsla och älska dig själv, något som jag alltid tyckt verkar orimligt. Bara en galning skulle kunna älska sig själv innan någon annan gör det. En person som ingen tyckt om någonsin, har ytterst små möjligheter att få god självkänsla på egen hand.

Det andra är att själva det fysiska inte är så viktigt. Tvärtemot all forskning i Illustrerad vetenskap och alla andra artiklar man har läst där det går att räkna ut skönhet med speciella formler och datorprogram (ansiktshalvorna ska vara lika varandra, dragen ska vara arrangerade enligt gyllene snittet, inre ögonbrynsgränsen ska vara i linje med näsvingen, kindbenen står för 75% av utseendet, midjan ska vara till höfterna i relation som 7 till 10), så poängteras här andra egenskaper. Och inte det där luddiga ”inre skönhet” som också det kan vara väldigt vagt i medias värld, handlar det om självkänsla, styrka eller påklistrad godhet liksom? Nej, snarare något slags helhetsintryck av utseende, hälsa, utstrålning, livlighet, intelligens, intresse för omvärlden. Det är ju helt sant. Man träffar massor av bildsköna människor som verkar helt själlösa, och efter fem minuter ser man inte ens att de är snygga längre. Vad skönt att få se det i tryck. Och likadant är det väl ingen som bli överraskad av att charmtroll med dubbelhakor och kroknäsor kan vara hur snygga som helst.

Jag läste att en elak recensent kallade De kanske lämpade, för Fem och klockan. Det är en misslyckad förolämpning, för i kontrast med en fembok framstår De kanske lämpade, som än mer genial än den kanske är. Eller nej, den är genial ändå.

På ytan skulle den kunna vara oerhört ung och sorglig självbiografisk aka-porr. Internatskola, en huvudperson med oväntad mognad, och ett namn som till både för- och efternamn stämmer överens med författarens. Detta är alltså berättelsen om Peter Höeg som ung, föräldralös, inlåst på den mest rigida privatskola du kan tänka dig, älskad av ingen, utom kanske Humlum, hans vän som tagit livet av sig men som ändå deltar i händelserna, tyst, ödmjukt som en skugga.

Peter dras, inte till de vanliga barnen, utan till Katarina, föräldralös liksom honom, och August som dödat sina egna föräldrar efter år av misshandel. Tillsammans, Peter, "kvinnan" och "barnet" iscensätter de en revolt mot skolan, ett omkullkastande av de lagar den står för.

Det är också en berättelse om tid. En besatthet av begreppet tid, i en omgivning där varje minut är schemalagd. Katarina förklarar att när hon tänker bakåt kan hon se händelserna linjärt och kronologiskt men bara till en viss punkt. Bakom den breder tiden ut sig som ett fält och man minns inte i vilken ordning allting fanns. Sådana tankar är boken full av.

Man måste läsa uppmärksamt. Viktiga skeenden kan avhandlas i en enda mening i ett långt stycke av andra tankar. Slappnar man av får man strax vända tillbaka en sida för att kunna följa med igen.

Men Peter Hoeg är inte svårläst. Orden i sig är lätta, varje mening genomtänkt. Men det är koncentrerat, destillerat till ett smärtsamt nödvändigt.

Det är inte alls olikt Per Olov Enquist. Här finns samma sanningssökande och ständiga utvärderande, och samma nattsvarta barndomsskildring som i Kapten Nemos bibliotek.

Så någon fembok är det inte, inte någon charmig aka-porr med kloka lärare heller. Det är något helt unikt. Dystert, men ändå med tillräckligt många ljuspunkter och ett triumfatoriskt slut, för att man ska känna sig berikad mer än betryckt när boken slås igen för sista gången.

ISBN: 9172976160

I taket lyser stjärnorna är en underbar bok. En debut som fick Augustpris, och en fulländad ungdomsroman, med innovativt språk och äkta känslor, om Jenna som förlorar sin mamma i cancer samtidigt som puberteten river i själen.

Så förväntningarna är uppskruvade inför Det fattas en tärning, som handlar om Puck som också förlorat en förälder, pappan som är opålitlig och dricker och till slut försvinner. I vartannat kapitel är Puck 11 år och lever fortfarande med båda föräldrarna, i vartannat kapitel är det bara 16-åriga Puck med mamman, nerbitna svarta naglar och relationsproblem, en känsla av att inte räcka till, att vara oälskad, att vara rädd för att bli lämnad.

Men nej, och det här kanske är orättvist, det är inte lika bra som debuten. Det är fortfarande bra dialog, och ungdomarna upplevs som äkta. Det är inte inställsamt, utan precis det där hånglet på toaletten, drickandet, de sura kajaltjejerna, tepåsen man delar på café, precis som det var och förmodligen fortfarande är, att vara 16 år.

Men överlag berör boken mindre, den är lite spretigare, lite tråkigare, kärlekshistorien mindre trovärdig. Det känns som en mellanbok, och hade detta varit första boken jag läste av Johanna Thydell hade jag nog inte sett henne som en av de blivande stora svenska författarna.

Men det här kan vara lite skönt. Nu är förväntningarna inför nästa bok mer normala, och det finns en möjlighet för Johanna Thydell att utveckla ett långt författarskap som står sig.

ISBN: 9127105318