lilldjurets blogg

Det verkar finnas en ny typ av kvinnlig humor. Eller snarare som att någon har bestämt vad som är kvinnlig humor. I Sverige representeras denna humor av Martina Haag, Emma Hamberg, Kajsa Ingemarsson och några till. Det ska vara vardagligt, igenkänningsbart, med mycket självdistans. Författaren ställer sig själv i kontrast till filmens och veckotidningarnas ideal och förklarar att hon är tankspridd, att hon inte orkar hänga med och läsa kultursidorna eller några dagstidningar alls, att hennes lår inte alls ser ut som Kate Moss lår och att hon blir tokig på sina barn när de skriker och tigger glass och gör bort henne i snabbköpet.

Det ska alltså vara väldigt verkligt, mänskligt och genomsnittligt, och som folk är mest så att det ska vara lätt att identifiera sig.

Sen spelar det inte så stor roll om det är en roman eller om det är en samling krönikor, som det här är.

I Kajsas värld finns ett kapitel om när Kajsa var fotomodell. Det är väldigt distanserat skrivet. Kajsa gjorde några reklamjobb och fick åka till Italien, men var långt ifrån någon toppmodell. Läppstiftet var dåligt och hon var tvungen att fotograferas med en sko på huvudet. Så hahaha. ”Det är ju som en parodi på en modellkarriär, och inte ens i närheten av Kate Moss” ska man tänka. ”Och Kajsa är så himla vanlig och jag kan verkligen identifiera mig med henne.” Fast egentligen, när man tänker efter så var det väl ganska glamoröst ändå. De allra flesta kvinnor skulle aldrig få betalt för att fotograferas med en sko på huvudet.

Sen kommer ett kapitel om när Kajsa ska signera böcker och det inte kommer någon. Det är lite rörande och komiskt, tills man kommer på att det står på framsidan att Kajsa Ingemarsson var Sveriges bäst säljande författare 2005. Då blir det lite svårt att tycka synd om henne, eller ens tro på henne.

Och så känner man, mitt bland snoriga barn och sjaskiga sommarstugor och ensamma boksigneringar, att det här är ju en väldigt lyckad människa som ska låtsas vara lite vanlig. Kajsa är gift med friska barn, hon har sommarstuga, hon är snygg nog att arbeta som fotomodell och hon har en strålande karriär.

Ungefär som Martina Haag. Skillnaden är väl att Martina skrev om Reine Brynolfsson i sin sista bok, och eftersom min pappa är så lik honom känns det som att hon skriver om ett internt skämt, så då skrattar jag jättemycket.

Kajsa Ingemarsson är också rolig när hon driver med kvinnoidealet i franska filmer, inredningsreportage där till och med skärbrädan är en fantasifullt omgjord gammal brygga och pinsamheten i att reklamera något man har köpt.

Men när det ska handla om hennes alldagliga liv blir det lite krystat. Det ska vara så genomsnittligt och normalt och äppelkäckt att det känns onormalt.

Kajsa Ingemarsson var Sveriges mest sålda författare år 2005. Hon är också en mycket uppskattad krönikör i bland annat Damernas Värld och, tidigare, Stockholm City. Nu har hon samlat sina vassaste och roligaste krönikor från 2003-2006 i Kajsas värld. Hon bjuder frikostigt på sig själv och berättar om sitt liv som småbarnsmamma, bestsellerförfattare, modell, diplomat, men framför allt - en alldeles vanlig kvinna.

Här får alla Kajsas läsare chansen att lära känna henne som hon egentligen är, och igenkänningsfaktorn är stor när hon avslöjar sina nojor, fobier, fixa idéer och drömmar. För egentligen är vi ju alla rätt lika. Alla pusslar vi för att få vardagen att gå ihop och drömmer ibland om ett liv i lyx där man lever i total harmoni med sig själv och sin omgivning. Tyvärr är verkligheten oftast ganska långt därifrån ... Välkommen till Kajsas värld!

I tre olika böcker har Marian Keyes skrivit om tre olika systrar Walsh. Vattenmelonen, En oväntad semester och Änglar.

Nu är det dags för Anna, hippiesystern som tog sig samman och skaffade sig ett jobb. När boken börjar är hon hemma hos familjen efter en allvarlig olycka och i tillbakablickar får man veta hur det gick till när hon fick ”världens bästa jobb” (på sminkföretaget Candy Girrl, med hur mycket gratis produkter som helst) och hur hon fick världens bästa man Aidan. En tredjedel in i boken förstår man att något är fel med Aidan och sen blir allting väldigt sorgligt.

Det här är typisk Marian Keyes. Det är älsklingsfamiljen igen, det är amerikanska glamourmiljöer, det är den fräcka kompisen med det vilda sexlivet, det är massa skojiga sidokaraktärer inklusive snälla bögkompisen, det är fjompiga mamma och pappa och farliga lillasystern Helen. Helen får dessutom en en lite större roll än vanligt genom att hon e-postar kontinuerligt om sitt samröre med den irländska maffian. Kanske är det ett förspel till Helens egen bok, hon är den enda som är kvar.

Samtidigt är det en mer allvarlig bok än vanligt, eftersom det handlar om sorg. I 600 sidor sitter jag och undrar hur Keyes ska få ihop det obligatoriska lyckliga slutet. Ska hon låta flera år förflyta, ska hon ge Anna en ovanligt kort sorgeperiod, ska hon låta Anna träffa en ny underbar man omedelbart, eller hur ska det bli? Hon har ju precis presenterat Aidan, den perfekte mannen, och giftermålet har redan varit. Hon kan ju inte smutskasta honom sen, och säga att det finns en bättre man för Anna. Det passar inte in i genrens logik.

Men Marian Keyes kan beskriva sorg på ett övertygande sätt. Det är lätt att inse att hon är genrens drottning. Hon är rolig och träffande och sympatisk och gripande och historierna följer en viss logik. Men en definitiv svaghet är att hon beskriver alla systrarna på samma sätt. Rachel som hade missbruksproblem i En oväntad semester, dyker nu upp och är otroligt tillrättalagd, hon har utbildat sig och ska snart gifta sig med en underbar man. Claire från Vattenmelonen har också klarat sig bra och Maggie från Änglar blir knappt nämnd.

Men Anna som levt ett kringflackande liv med långa mönstrade kjolar och som blivit omnämnd som den flummiga, mest annorlunda systern tidigare, är nu exakt likadan som dem. Trots att hon utomlands under långa perioder och förmodligen provat på både det ena och det andra är hon i denna bok förvandlad till en klon av sina systrar som bara avhandlar sitt förflutna i några meningar. Nu är hon minsann trendigt klädd och skäms för sina gamla klädvanor. Hon har inte heller några moraliska invändningar mot att arbeta för en ytlig utseende industri. Det känns tråkigt att Keyes bara kan skriva om den här typen av tjej och att hon inte kunde låta Anna arbeta för en hjälporganisation med kjolar med speglar. Fegt.

Bihandlingarna med skojig e-post från Helen och mamman är inget vidare heller. Boken är lång nog som den är, mailen kan med fördel hoppas över. Förmodligen är de till för att lätta upp en i övrigt sorglig bok.

Och hur löser Marian Keyes det lyckliga slutet då? Jodå, det går ganska bra. Man får snörvla en sista gång och sen känner man att världen är gemytlig och snäll ändå. Boken blir säkert lika populär som de andra om familjen Walsh.

ISBN: 0718147634

Nu ska jag göra något jag aldrig gjort innan. Jag ska skriva om en bok som jag inte just har läst.

 

Däremot har jag läst Blonde. Tre gånger. Det är en bok som jag tycker så mycket om att jag inte riktigt vågar skriva om den. 

 

Först och främst formen. Det är en biografi, men ändå inte en biografi. Den bygger på Marilyn Monroes liv, Oates har läst en mängd biografier och kan förmodligen allt om Marilyn. Men Oates tar sig friheter. Hon byter ut namn, hon byter ut händelser. Hon tar detta, ett av världens mest omtalade och fascinerande livsöden, och stöper ändå om det i en mer litterär form. Det är en roman som står i ett fritt förhållande till en verklighet som ändå alltid var mystisk.

Oates återger vissa detaljer ur Marilyns och framför allt Norma Jeanes liv korrekt, medan andra stora skeenden är uppdiktade och gissade. Det är till exempel sant att Norma Jeane kallades för ”Musen” på barnhemmet där hon växte upp, det är inte sant att hennes livs kärlek var Cass Chaplin, det är oklart om de ens kände varandra i verkligheten.

Blonde var också den första Joyce Carol Oates bok jag läste, och jag såg inte då vad som var typiskt för Marilyn och vad som var typiskt för Oates. Blonde blev på det sättet en helt fristående berättelse. Biografierna om Marilyn och Oates andra böcker har jag läst efteråt.

Läser man mer än en biografi om Marilyn Monroe förstår man varför det går att fantisera om henne. Alla beskriver henne olika, hon ändrar också sina egna historier varje gång hon berättar dem, dokument är försvunna, hennes egen död är oklar. Precis som i filmen är Marilyn föränderlig, gäckande, inte en verklig människa utan åskådarnas projektioner av henne.

Oates demonstrerar detta mästerligt. När Norma Jeane går in i sin skådespelarkarriär mister hon sitt namn och sin identitet. Hon blir ”Marilyn Monroe”, och ibland bara ”Den Blonda Skådespelerskan” och även hennes män förlorar sina namn, blir avpersonifierade som ”Den före detta idrottsmannen” och ”Dramatikern” och ”Presidenten”. Förvandlingen från den osäkra flickan Norma Jeane, till ikonen, narkomanen, divan som alltid var omöjligt försenad men som aldrig glömde sina anställdas födelsedagar och gav dem presenter, sexbomben som kallade alla sin älskare för ”pappsen” och alltid saknade sin riktiga pappa som inte ville veta av henne, blir trovärdig hos Oates.

Norman Mailer avskyr henne i sin biografi, men avslöjar aldrig att han ville träffa henne medan hon levde och att hon alltid avböjde. Anthony Summers försöker ge en nyanserad bild i gudinnan. Otaliga andra har skrivit biografier, dokumentärer har filmats, det skrivs till och med böcker om böcker om Marilyn. Marilyn själv skrev en självbiografi. Vem hon verkligen var är kanske oviktigt. Mytologin omkring henne är det hon till slut blev.

Boken är ett mästerverk på 850 sidor som ständigt skiftar perspektiv, från Marilyns ständigt skiftande jagform, till betraktare, till totalt utomstående, dialoger och dikter. Boken är också en meditation över skådespeleri som sådant och över en skådespelerska som, trots att hon aldrig fått ett riktigt erkännande som just skådespelerska, aldrig slutade ta lektioner ens när hon var kändast i världen, som alltid ville göra om sina scener för att hon visste att hon kunde bli bättre.

ISBN: 91-00-58091-0

Det här är som att läsa en lång Veckorevyartikel om personlig stil, bra basplagg, hur man väljer perfekta jeans, var man köper snyggaste väskorna och så vidare. Det är glättigt, rosa, mycket bilder, små faktarutor, som är lätta att ta sig igenom, enkla punktlistor med tips och råd, mängder med lyckade bilder på Ebba själv, och mängder av bilder på kändisar med blandade snälla och elaka kommentarer till. Det är väldigt mycket just nu, eller kanske till och med några månader gammalt. Det är glättigt och ytligt och man behöver inte tänka alls när man läser boken.

För när man gör det och börjar fundera lite på undertexterna och vad det egentligen är som blir sagt blir man lite rädd.

1. Det är okej att värdera sig själv och andra utifrån utseende. Det är helt naturligt att kläder är avgörande vid till exempel en anställningsintervju.
2. Har man skinhandskar i stället för stickade vantar som ”en riktig fashionista”, och om man lärt sig alla moderegler, så har man lyckats bättre, man är mer värd.
3. Att ha åtminstone några riktigt dyra (en semesterbudget styck ungefär) kvalitetsplagg är ett måste för en fullständig garderob.
4. En bra garderob består av vissa basplagg som ska hålla god kvalité och ett klassiskt snitt som aldrig blir omodernt.
5. Det är viktigt att vara feminin.
6. Det är viktigt att vara smal, eller åtminstone försöka se smal ut.
7. Dessa regler är tidlösa.

Jag kanske är naiv eller aningslös, men jag minns det inte som att Sverige alltid varit så här modefixerat.

Varannan blogg handlar om mode, ofta på ett helt okritiskt och okreativt sätt: ”Titta här vilken söt kofta Mischa Barton har på sig i dag i Aftonbladet, och idag tänkte jag ha på mig den här outfitten.” – kompletterat med läskigt foto på modeoffer med huvudet bortklippt.

När man går ner på stan ser en mängd tjejer ut som små Ebba-kopior. Alla ska ha jeans instoppade i stövlar (för några år sedan hade detta varit dödligt töntigt), och i övrigt vara nästan lite tantiga. Och det verkar som att alla unga tjejer vill jobba med mode och styling. Ebba von Sydow tar över Veckorevyn och gör om det till en modetidning, på Tv stylas folk om av modepoliser och Söndagsöppet.

Men när jag gick ut gymnasiet hade alla midjelångt hår och sunkiga flanellskjortor från UFF. Det är inte tidlöst med ett klassiskt tantigt mode. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att det inte kommer att bli en revolt mot det här genompräktiga chica dammodet. Jag tror inte på att jag måste offra min semester för att köpa en kashmirkofta, som är mycket mer smickrande än ”en hemsk bylsig okvinnlig stickad tröja”. Jag tror inte på att halvkorta svarta finshorts och wrapklänningar alltid kommer att vara moderna. 

Jag tror att det här är en bok för flickor på Stureplan som vill vara kompisar med prinsessan Madeleine och att alla andra kan läsa det här med lite distans. Jag hoppas i alla fall att det är så.

Som Rosamond Smith utforskar Joyce Carol Oates tvillingskapet, dubbelnaturens fysiska form.

I brudgummen står fotografen Matt McBride i centrum, som i sin ungdom älskade ”den försvunna flickan”, en flicka från hans skola som försvann och återfanns våldtagen och mördad. Som vuxen är han framgångsrik och gift med två barn. Men han har historier vid sidan av sitt äktenskap och en ung kvinnlig konstnär, Duana Zwolle, han har träffat några gånger, försvinner plötsligt. Trots att han inte kunde älska henne, knappt ens minns om de någonsin delat säng, blir hon efter sitt försvinnande ”den försvunna flickan” och växer till en besatthet hos McBride som riskerar sitt äktenskap, sitt liv, för att hitta hennes mördare.

Och Duana Zwolle har en tvillingsyster, identisk till utseendet, raka motsatsen i personligheten. Här fördubblas alltså Duana Zwolle, dels med ”den försvunna flickan” från förr, dels med sin egen tvillingsyster.

Parallellt med detta får vi följa mördarens tankar, en sjuk man som dödat tidigare. Här ligger kanske romanens största svaghet. Precis som när man läser Inger Frimanssons traditionella deckare drar man djupa uttråkade suckar när en mördares psyke ska penetreras i annorlunda typsnitt (i brudgummen används en sans serif som till råga på allt är svårläst). Här gäller det dessutom en seriemördare som ska fullborda ett konstverk med delar av lik. Man har läst liknande passager allt för många gånger. 

Men Oates har ändå en viss finess och avsnitten ur mördarens perspektiv tangerar ändå den konstnärlighet, den kreativitet, som både Zwolle och McBride också funderar över. Konstnärskapet blir en tematik som går igen, hos mördare, offer och den som söker rättvisa. När Matt McBride gissar hur mördaren tänker och kommer kusligt nära verkligheten understryks också romanens cirklande kring tvillingskapet och dubbelheten. Skulle McBride och mördaren kunna vara samma person?

Jag är inte van vid franska böcker. Men jag såg en intervju med Anna Gavalda på TV nyligen. Hon sa att hon inte är nöjd med recensenter som säger att hon har skrivit en trevlig bok, men att det får duga för tillfället. Jag tyckte det var sympatiskt att erkänna att man vill ha mer smicker.

Och nu har jag läst boken. Jag har bara läst franska i skolan, men ändå känns det som att jag känner igen språket i översättningen. Det är ovant.

Handlingen i korthet: fyra väldigt ensamma människor med goda hjärtan kommer att dela lägenhet. Kärlek växer fram och alla mår bättre. Men nej, jag vill inte banalisera. Det är en varm bok, och på många sätt ganska annorlunda läsning.

Oerhört mycket dialog, där man oftast får gissa vem som pratar utifrån sammanhanget. Det finns alltså inga ”sa Camille melankoliskt”, utan det är bara repliker rakt av. Tack vare att man läser i översättning är det omöjligt att avgöra om dialogen är naturlig, om den ligger nära ett verkligt fransk talspråk. Det är skönt, man kan koppla av och hitta på egna röster. En annan ovan sak är att de flesta replikerna huggs av med tre punkter. Så här…

Oftast är detta oerhört irriterande, dessa skiljetecken ska väl egentligen användas för att visa att något i texten är utelämnat. Eller när det gäller repliker, att repliken på något sätt är avklippt, att talaren har kvar ord i munnen som aldrig blir sagda. Kanske är detta ett franskt sätt att prata, kanske är det bara Gavaldas egen berättarteknik. Men det tar tid att vänja sig och jag är fortfarande osäker på om jag tycker att det fungerar.

Utöver dialogen är det mycket mustiga miljöbeskrivningar, städ och restaurangmiljö skildras med inlevelse och det är välskrivet, nästan filmiskt.

Sammantaget en fin läsupplevelse, men samtidigt känner jag mig mätt när bokens dryga 500 sidor tar slut och vill inte leta upp några fler Gavalda-böcker på ett tag.

ISBN: 9100110205

Jag har länge trott att Små citroner gula är en ”fin bok”, bara för att titeln har en konstig grammatik. Ungefär som Ett öga rött.

Men det är helt vanlig svensk chick-lit, och titeln är bara namnet på en restaurang.

Agnes har en odräglig musikerkille, en fartfylld kompis, en rekorderlig syster och mamma och pappa som jobbar på fabrik. Dessutom dyker det upp en snäll granne, en restaurangrecensent som heter Lola, en snygg kollega och så vidare. Förvecklingarna är inte särskilt oväntade, den odrägliga killen är verkligen odräglig, kompisen har verkligen alkoholproblen, systern är verkligen rekorderlig, och den snälla killen blir snyggare och snyggare för var sida som går ungefär.

Skillnaden mot de anglosaxiska motsvarigheterna i samma genre är att det finns små inslag av socialrealism när föräldrarnas fabrik säljs till amerikaner och stängs ner och att det händer något verkligt sorgligt, vilket jag inte ska avslöja här.

Perfekt strandlitteratur, lite skratta, lite gråta, aldrig behöva oroa sig för att det ska sluta olyckligt, eller behöva tänka efter en enda gång för att hänga med i handlingen. Inte någon fin bok, inte något jag kommer fundera på, men trevlig på sitt sätt.

Köper man Damernas Värld får man den här deckaren gratis. Jag är inte mycket för deckare, framför allt inte svenska, men tyckte ändå att det verkade som en bra affär.

Men jo, det här är precis så tråkigt som jag misstänkte.

Hilja är 50 år och kuvad. Hon bor med sin dominanta storasyster Karla. Deras bror är fastighetsmäklare och när han får nycklarna till deras gemensamma barndomsväns, den numera kände Jenny Ask, börjar saker hända.

Insprängt mellan kapitlen finns enstaka sidor av en slags Haga-man, en ondsint typ som jagar och våldtar oskyldiga kvinnor och beskriver det hela lite psykopatiskt. Inte kursivt, men det behövs inte, man känner igen greppet ändå. Läsaren får alltså spekulera i vem av bokens karaktärer som står bakom dessa anteckningar, eller kan det vara någon helt annan?

Det är lättläst, det är lite olika karaktärer, tillbakablickar på en sorglig barndom och så vidare. Nu var det en dryg vecka sen jag läste den och jag har redan glömt det mesta. Det känns som att det hela går på slentrian och jag störde mig på små ologiska detaljer hela tiden. Pytt i panna på burk, finns det verkligen? Och om det nu gör det, är det inte ett klyschigt sätt att beskriva någon som äter dålig mat?

"ger läsaren obehagskänslor av det riktiga, insiktsberikande, ickespekulativa slaget." Göteborgs Posten

står det på baksidan. Så kanske är det jag som inte kan ta till mig dessa insikter. Eller så är detta helt enkelt en deckare enligt formulär 1A som bara förströr för stunden och lämnar lika lite intryck som en veckotidningsnovell.

ISBN: 9170011818

Mma Ramotswe har fått konkurrens. Nu skriver Alexander McCall om Isabel Dalhousie, en intellektuell överklasskvinna i Skottlands Edinburgh, som råkar bli vittne till en ung mans död. Isabel anar att det inte var en olyckshändelse och hon börjar undersöka vad det är som kan ha hänt.

På ytan är detta alltså en helt annan slags detektivhistoria än de som presenteras i Damernas detektivbyrå-serien av samma författare. Nu skriver McCall om sin egen hemstad

(författarens eget band "The Really Terrible Orchestra" figurerar till och med i boken som en kul cameo) och om sina egna mer intellektuella miljöer, Isabel är redaktör på en filosofisk tidskrift. Det verkar spännande och nyskapande.

Men konstigt nog känns det precis likadant som Damernas detektivbyrå. Isabel funderar lite kring Kant och frågor om moral (är det alltid fel att ljuga till exempel?), men ändå känns det mest hemtrevligt, inte komplext och utmanande, utan filosofi på Veckorevyn-nivå (”om du får veta att din kompis kille är otrogen, ska du berätta då?”). Mordgåtan är också amatörmässigt behandlad. Isabel går omkring och pratar med folk och känner snabbt på sig precis hurdana de är, som Mma Ramotswe, eller varför inte Miss Marple? En person är snäll och lättlurad, nästa är listig och girig, nästa igen är snygg, självisk och ytlig, och så vidare. Och naturligtvis är Isabel lite sådär bondförnuftig som Mma Ramotswe. Hon håller hårt på att man ska vara snäll och artig och inte skada andra när det går att undvika.

Att Isabel till slut får veta sanningen om den unga mannens död är mest slumpen och inte resultatet av knivskarp slutledning.

Filosofiska söndagsklubben känns väldigt mycket som första delen i en serie, där många trådar medvetet lämnas lösa på slutet, trots att boken gott kunde varit lite längre. Dessutom känns det ju som en serie man redan läst, när så mycket påminner om Damernas detektivbyrå.

För att vara en bok om levande döda är detta en ganska alldaglig bok.

Några varma dagar i Stockholm flödar elektriciteten från vägguttagen, människor får en blixtrande huvudvärk, och de döda på bårhusen vaknar till liv. I centrum står David vars fru precis dött i en bilolycka, Elvy vars gamle make gått bort efter en period av sjukdom och Mahler, vars barnbarn begravdes för drygt en månad sedan.

Här finns mycket som påminner om Stephen King, hela berättelsen påminner starkt om Jurtjyrkogården där djur och människor lever upp efter att ha begravts på en speciell kyrkogård men återvänder som onda. Stephen King brukar också väva samman det moderna och det rustikt ruskiga, som elektriciteten och tankar kring apokalypsen. Huvudvärken, parallellhandlingarna, synskhet och telepati hos huvudpersonerna och sättet mysteriet klaras ut på, påminner också om Stephen King. Man får mer förklarat än man förväntar sig, samtidigt som annat är mystiskt och utanför logiken. Dessutom finns här en del formexperiment vilket drar tankarna till Carrie. Här blandas nyhetsrapportering, konventionellt berättande, artiklar på olika språk, militär kronologiskt ordnad rapportering av händelser och så vidare.

Men det som är olikt Stephen King är väldigt svenskt. Det är något i grunden odramatiskt över hela händelseförloppet. Visserligen blir folk ”upprörda”, vissa behöver psykologhjälp, men annars sker allt i en väldigt svensk tillrättalagd ordning, som i och för sig är humoristiskt och träffande återgiven. Man kallar in extrapersonal på bårhusen, man kontaktar anhöriga, man hittar på ett diplomatiskt namn, ”omlevande” i stället för ”odöda”, ungefär som att man säger lokalvårdare i stället för städare. Man gör vetenskapliga undersökningar, försöker hitta vilka juridiska rättigheter de omlevande har (gäller griftefriden?), och så småningom när det står klart att det blir för krävande för personalen att ha alla omlevande på ett ställe, förflyttas de till spritt boende i en förort.

Men jag tycker att det blir för ytligt. Idén är så stor men Ajvide Lindqvist gör inte det mesta av den. Karaktärerna är lite för många för en så kort bok och de får mest konturer av typiska svenska romankaraktärer. Det är den punkiga tonårstjejen som skär sig, den äldre mormodern som är vis och god, den hjälplösa pappan som älskar sin döda fru, stökiga mamman, trygga morfadern, pigga små grabbar som gillar djur, lego och Pokemon.

De filosofiska och religiösa aspekterna gås också igenom ytligt. Elvy får en uppenbarelse, det skrivs en ledare i tidningen om att vår syn på livet hädanefter kommer att vara annorlunda, men så mycket mer blir det inte. Det är som om författaren själv inte riktigt kunnat bestämma sig för om människan har en själ eller om det finns en gud.

Att det dessutom varvas med mer konventionella skräckinslag där det berättas i detalj om kropparnas förruttnelseprocesser, och om hur de omlevande får aggressiva utbrott (och ja, jag ska erkänna att det var lite obehagligt att släcka lampan igår kväll), gör att det ibland känns som att romanen försöker för mycket. Det ska vara otäckt, det ska vara lite samhällskritiskt, det ska vara inkännande personporträtt och odödlig kärlek, och sen lite religiösa övertoner dessutom.

Men det ska inte förnekas att det är originellt och engagerande. En bok man vill läsa ut snabbt.

Katerina Janouch svarar på relationsfrågor i Expressen, och nu har hon samlat och redigerat en mängd frågor och svar. Gissningsvis har hon valt ut någon av varje sort så att hon i denna bok kan svara på den vanligaste typen av frågor. Tonvikten ligger på kärlek och relationer, medan mer tekniska sexfrågor tar upp en mindre del. Boken är modern, personerna som skriver SMSar och träffas på nätet, de har moderna familjebildningar med omgiften och styvbarn, och svaren är inte traditionellt moraliska.

Den här typen av frågor och svar i kvällspressen och veckotidningar tror jag att alla läser. Kanske inte alltid för att man vill lära sig något, men för att man får insyn i det allra mest privata. Hur folk har det bakom fasaden, vad de egentligen känner och önskar sig. ”Såhär säger jag till min tjej, men egentligen känner jag…” ”Utåt är jag glad, men…”  Det är som att spionera i en främmande människas hjärta, men utan att göra någon illa.

Och man undrar om de verkligen förväntar sig en sanning från Katerina Janouch, som om hon skulle kunna ge svaren på deras livsproblem efter att ha läst ett kort brev om deras situation. För medan frågorna är intressanta är svaren ganska onödiga: Man får göra vad som helst sexuellt så länge man inte skadar någon, om man känner sig ensam kan man försöka hitta kärleken på nätet, utomlands, på krogen eller på kvällskurs, om en kärleksrelation är dålig är det viktigt att kunna prata med varandra, kärleken är komplicerad och oförutsägbar. Kort sagt, ingenting vi inte hört förut.

Samtidigt är det lite skönt att svaren ofta är svävande, ofta intar Janouch en förlåtande och omtänksam inställning och hon står alltid på brevskrivarens sida. Det är mycket uppmuntran och accepterade, ”Jaha så känner du och det är ok” ”Du verkar vara snygg och social”, ”Ni verkar ha starka känslor för varandra” ungefär.  Brevskrivaren får ta ställning själv till vad han/hon ska göra åt sin situation, utan pekpinnar (och varför skulle någon ha rätt att dela ut pekpinnar efter en så kort kontakt?).

Det här är en bok att bläddra i. Att låna, snarare än köpa. Man lär sig inte så mycket mer än att relationer är komplicerade, men det är gott nog.

ISBN: 9137125281

Hans hustru Dorcas är lite äldre, ännu en dominant figur, en konstnärinna som snidar nakna kvinnor på totempålar.

Det går rykten om att vissa flickor blir hembjudna till dem, och att om man blir hembjuden måste man tiga om det. Gillian avundas dessa flickor som blir hembjudna till makarna Harrow och misstänker än den ena, än den andra. Till slut blir hon en av dem. Det blir en resa in i ett brinnande helvete.

Detta är en av Oates snabbt producerade kortromaner. Den är suggestiv och går snabbt att läsa.

Men den hör till de Oatesböcker man kan vara utan. Det är som om Oates skrivit ihop den lite på slentrian och lånar friskt från sin egen produktion. Den kontroversiella konstnärinnan hittar vi i Oates Vintersolstånd, universitetsmiljön i Jag ska ta dig dit, den karismatiske och manipulerande akademikermannen i Jag ska ta dig dit, Tvillingliv och Mitt i livet, barbituraterna och drogerna i Blonde, sexuellt utnyttjande i Blonde och Våld, mord i Livets uppkomst och så vidare.

Det är inte dåligt men umbärligt.

Fenomenet kring Den vita massajen är fascinerande. Schweiziske Corinne Hoffman åkte för tjugo år sedan till Kenya med sin pojkvän. Där träffade hon massajkrigaren Lketinga och blir huvudlöst förälskad. Hon beslutade sig för att stanna i Afrika och gifta sig med honom och leva under mycket enkla förhållanden med sin mans stam, Samburu. Corinne startar en affär med livsmedel, blir vän med byborna, utstår prövningar och malaria. Lketinga får under tiden problem med sprit och droger, och när Corinne får en dotter och inser att hon inte vill att flickan ska omskäras och giftas bort som tonåring tar hon flickan med sig till Schweiz för att stanna där. Efter en tid skriver hon boken Den vita massajen, som blir en succé och översätts till 16 språk och säljs i 4 miljoner exemplar.

Och även om Corinne Hoffman inte är någon stor författare eller någon särskilt analytisk kvinna så var historien, med massajliv, kulturkrockar och stor och obegriplig (Lketinga är mest lynnig och opålitlig och en dålig älskare) passion tillräckligt spännande för att jag skulle läsa boken två gånger.

Sen kom Den vita massajens dotter, en totalt onödig bok om livet i Schweiz, Corinnes omgifte med en Schweizisk man, och det enorma genomslaget hennes bok fick.

Och nu kommer Resan tillbaka till den vita massajen (och är inte titeln oerhört missvisande, det måste ju vara Corinne som är den vita massajen?), där Corinne reser tillbaka till Kenya och träffar sin afrikanska familj på nytt. Dessutom besöker hon inspelningsplatsen för den film som nyligen hade premiär, om hennes liv med Lketinga.

Det är ju uppenbart att detta bara är ett sätt att mjölka mer pengar ur fenomenet, Den vita massajen, men samtidigt finns här stoff till en läsvärd bok. Corinne har inte varit tillbaka på 14 år, hon har inte träffat sin dotters far sedan dess, och hon vet inte heller hur livet i Kenya har utvecklats. Som läsare får man återse många personer som spelade stora roller i den första boken, Lketinga själv, hans mor, prästen i byn, barnen Corinne köpte presenter till, svågern James som hon hållit brevkontakt med i alla år (övriga familjen kan inte läsa och skriva) och ännu fler. Men Corinne Hoffman är en dålig författare helt enkelt.

Vill man vara snäll kan man säga att hon använder sig av en show-not-tell-teknik, där hon berättar om vad människor gör och inte hur de känner eller tänker. Poängen med en sådan teknik är att människors handlingar ska illustrera det inre skeendet, men så är det inte riktigt här.

Här får vi allt serverat i detalj. Vilka bilar Corinne och hennes sällskap hyr, hur de spänner upp sina tält, att de äter chips under resan, exakt hur varje toalett och dusch fungerar, hur hotellrummen ser ut när de övernattar under resan, vem som står för cateringen under filminspelningen. Men även mycket intressanta saker, som att de traditionella Samburusmyckena bytts ut mot plast för att det anses vara ett exklusivt material. Problemet är att allt bara kommer huller om buller som den mest omständliga sortens dagboksanteckningar.

Men det märkligaste är relationen med Lketinga, denna man som påverkat Corinnes liv mer än någon annan. Han var orsaken till att hon flyttade till Afrika, orsaken till att hon flera gånger riskerade sitt liv, genom att leva under farliga förhållanden och att stanna i Afrika när hon var dödligt sjuk trots att sjukvården var bristfällig, han är far till hennes dotter, han är orsaken till att hon nu är världskändis, och dessutom (antyds det) verkar han vara orsaken till att det nya kärleksförhållandet i Schweiz tagit slut.

Men så här skildras ögonblicket när hon ska kliva ur bilen och träffa Lketinga för första gången på 14 år:

”Just när jag lite omtöcknad tänker stiga ur ser jag två armar komma farande mot mig genom det öppna bilfönstret och lägga sig om min hals. Samtidigt är det någon som kysser mig häftigt. Jag hör hela tiden: ’Åh Corinne, åh Corinne!’ och vet inte vad det är som händer, för att inte tala om vem som hänger om halsen på mig. James skyndar fram och leder bort den uppenbart rörde mannen. Lketinga var det i alla fall inte!”

Vi får alltså som läsare ta del av en händelse som inte alls har med Lketinga att göra, och som stör hela tillfällets dramatik. Dessutom får man aldrig veta vem den upprörda mannen var. Men det hände säkert och därför känner sig Corinne tvingad att redovisa det.

När hon några minuter senare verkligen träffar Lketinga får man bara en objektiv redogörelse för hur han ser ut och rör sig och att de ”hälsar hjärtligt på varandra”. Man har ingen aning om hur Corinne känner sig. Längre fram när Lketinga säger att han ser det som att de fortfarande är gifta försöker Corinne skämta bort det, och mot slutet av boken skriver hon lakoniskt ”Jag älskade honom inte längre”, och därmed är ämnet avklarat. Relationen till Lketingas mamma är desto varmare och jag undrar om Corinne överhuvudtaget reflekterar kring detta.

Ja det är en underlig bok, och de dåligt tryckta svartvita fotona är pinsamt lågbudget för en ny inbunden bok. Uselt, uselt, tänker jag, men lägger inte ifrån mig boken.

Detta är oerhört spännande, som thriller, som kärleksroman, som en studie över själva tvillingskapet. Och det är i denna studie den andra delen av briljansen ligger.

Smith tar upp alla aspekter av att vara tvilling. Att enäggstvillingar som växer upp i olika hem ofta är mer lika varandra än tvillingar som vuxit upp ihop och medvetet försökt göra sig så olika varandra som möjligt. Tvillingskapet som två delar av samma personlighet. Att den tvilling som föds först, den tvilling som från början är störst, sedan dominerar den andra hela livet. Att den dominanta tvillingen ibland suger upp sitt syskon redan i moderlivet, så att den uppslukade tvillingen senare visar sig som en cysta i den överlevande tvillingens kropp, ett hopkok av tänder och naglar och förkrympt kranium. Att tvillingar kan vara spegelvända, med ansiktshalvor som återspeglas spegelvänt i stället för identiskt. Att det verkar som att inte bara utseende och egenskaper, utan till och med öden är sammanflätade, återspeglande. Rosamond Smith blandar fakta med spekulation, myter och fantasi, och allt detta bildar en perfekt balans tillsammans med själva berättelsen, själva triangeldramat och jakten på sanningen om vad som en gång splittrade Mollys båda älskare.

Rosamond Smith är en av Joyce Carol Oates pseudonymer, en persona som verkar besatt av tvillingskap och dubbelhet, titta bara på hennes titlar: Double Delight, Soul/Mate, Nemesis. I en intervju jag nyligen läste med Oates anmärkte hon at hennes romaner under pseudonym har en tydligare struktur och ett mer drivet berättande, medan det hon skriver i eget namn är mer slumpmässigt, mer som livet.

Men det faktum att hon delar in sig själv i så många namn och dessutom olika stilar tyder på att Oates själv har sina inre tvillingar, och att Rosamond Smith är den hon utvalt att gestalta dem. 

ISBN: 91-582-1256-6