The Beach
Underlig film och underlig bok. Richard är en ung amerikan som backpackrar i Thailand. Av en slump får han en karta till en hemlig strand, ett paradis på jorden.
han tar sig dit tillsammans med ett franskt par, och stranden är allt han önskat. Där lever en liten grupp människor från hela världen i perfekt harmoni på en underskön strand, och det finns hur mycket röka som helst eftersom ön där stranden finns i själva verket är en hemlig marijuanaodling vaktad av thailändska beväpnade män. Gruppen är självförsörjande och har inga regler, bara en ledare, Sal. Så långt hänger jag med.
Men sen uppstår en massa frågor. Det här är alltså en amerikans uppfattning om paradiset? En skön strand, oändliga mängder knark och vattenlekar? Richard påpekar själv att det inte finns någon filosofi bakom alltihop, det är helt enkelt ett turistparadis för folk som inte vill kalla sig själva turister. De spelar gameboy, de fångar fisk, de leker med bollar och lär varandra språk på kvällarna. (Hmm, ungefär som jag tänkte om krabbmakakerna häromdagen.)
Men det finns alltså ingen ambition att förstå någonting, att skapa någonting, att bli klokare eller en bättre människa. Och Sal, som inte ens är demokratiskt vald, bestämmer allting.
Och egentligen, är det inte precis som i TV-programmet Robinson? De bygger sina egna hus, de lagar sin egen mat, de har lite konflikter, och de flesta verkar mest tråkiga och enkelspåriga.
Förmodligen reagerar jag på helt fel saker i filmen. För det är ingen superbra film, i sina stunder är den nästan lite kalkonartad. Leonardo DiCaprio är överlag väldigt överskattad och ser mest barnslig och babyhullig ut. Och det är tråkigt att de ändrade kärlekshistorien från boken (i boken får Richard aldrig tjejen, men i filmen lyckas han). Det är väl tänkt att bli mer rafflande, men i stället tappar historien i logik. Men jag har tänkt en hel del på den, och det är ju ett bra betyg ändå.
han tar sig dit tillsammans med ett franskt par, och stranden är allt han önskat. Där lever en liten grupp människor från hela världen i perfekt harmoni på en underskön strand, och det finns hur mycket röka som helst eftersom ön där stranden finns i själva verket är en hemlig marijuanaodling vaktad av thailändska beväpnade män. Gruppen är självförsörjande och har inga regler, bara en ledare, Sal. Så långt hänger jag med.
Men sen uppstår en massa frågor. Det här är alltså en amerikans uppfattning om paradiset? En skön strand, oändliga mängder knark och vattenlekar? Richard påpekar själv att det inte finns någon filosofi bakom alltihop, det är helt enkelt ett turistparadis för folk som inte vill kalla sig själva turister. De spelar gameboy, de fångar fisk, de leker med bollar och lär varandra språk på kvällarna. (Hmm, ungefär som jag tänkte om krabbmakakerna häromdagen.)
Men det finns alltså ingen ambition att förstå någonting, att skapa någonting, att bli klokare eller en bättre människa. Och Sal, som inte ens är demokratiskt vald, bestämmer allting.
Och egentligen, är det inte precis som i TV-programmet Robinson? De bygger sina egna hus, de lagar sin egen mat, de har lite konflikter, och de flesta verkar mest tråkiga och enkelspåriga.
Förmodligen reagerar jag på helt fel saker i filmen. För det är ingen superbra film, i sina stunder är den nästan lite kalkonartad. Leonardo DiCaprio är överlag väldigt överskattad och ser mest barnslig och babyhullig ut. Och det är tråkigt att de ändrade kärlekshistorien från boken (i boken får Richard aldrig tjejen, men i filmen lyckas han). Det är väl tänkt att bli mer rafflande, men i stället tappar historien i logik. Men jag har tänkt en hel del på den, och det är ju ett bra betyg ändå.
Kommentarer
Trackback