Steve Martin - Shopgirl
Då läste jag debuten också. Det är verkligen svårt att få ihop skådespelaren Steve Martin med författaren. Boken är inte rolig alls, i alla fall inte på ett sätt som förknippas med komedi. Den är inte lika bra som I eget sällskap. Men den är snabbläst och ibland tänkvärd.
Stilen påminner om Douglas Couplands också här. Ett Amerika med alienerade människor, osäkra på sin egen vilja och sina egna känslor.
Mirabelle (som skickligt skissas upp genom att jämföras med Karl-Alfreds Olivia) lever ett halvt misslyckat vuxenliv. Trots att hon är en begåvad konstnär och har avslutat sin utbildning jobbar hon i en handskdisk och har låg lön och höga skulder. Dessutom har hon problematik från barndomen med en otrogen far, och hon växlar ständigt mellan olika former av psykofarmaka (likheten med I eget sällskap gör att man undrar om Mr Martin själv har provat dessa mediciner).
Så träffar hon Jeremy, en annan misslyckad vuxen, och sedan Ray Porter, en ekonomiskt framgångsrik men känslomässigt omogen 50-åring.
Det finns vissa saker med romanen som känns typiska för genren. Trots att Mirabelle är 28 och Ray 50 är det som att deras liv börjar på bokens första sida. Jag kan förstå logiken i att vilja göra sina romankaraktärer sådana, speciellt om man inte vill skriva en lång roman. Samtidigt gör det karaktärerna lite overkliga och endimensionella, när de måste träda fram som oskrivna blad, med egenskaper, men med ett förflutet som är så luddigt i konturerna att alla verkar nyfödda. Någon av boken tre karaktärer borde ju rimligtvis ha varit djupt förälskade vid ett tidigare tillfälle?
Det ständiga påpekandet att Ray inte upplever Mirabelle som en jämlike känns också dåligt underbyggt. Visserligen tjänar han mer, men hon är ung, konstnärlig och intelligent, och ojämlikheten är inte påfallande för läsaren.
Men det är en relationsroman som fokuserar på relationer, inte miljö, politik eller ens iakttagelser om livet i stort. Det är kärlek, sex, känslor och förhållanden i koncentrat och det stramar upp romanen och gör den läsvärd.
En lysande iakttagelse är samtalet Ray har med Mirabelle för att förklara att hon kommer att vara ett sexuellt tidsfördriv medan han letar efter en jämlik kvinna, och hennes tolkning av det. Här närmar det sig faktiskt en tragisk komik, träffsäker och grym (från sidan 98):
------------------------------------------------
”Jag känner att det är några saker jag bör berätta för dig. Jag tror inte att jag är redo för ett seriöst förhållande just nu.”
Han säger detta inte till Mirabelle utan ut i luften, som om han just har insett denna sanning om sig själv och råkar uttala den högt.
Mirabelle svarar.
”Du har gått igenom en svår skilsmässa”
Förståelse. För Ray Porter är detta bra. Nu vet hon säkert att det här aldrig kan bli långvarigt. Han fortsätter:
”Men jag tycker verkligen om att träffa dig och jag skulle vilja fortsätta att träffa dig.”
”Det vill jag också”, säger Mirabelle.
Mirabelle tror att han har talat om för henne att han är på väg att bli kär i henne och Ray tror att hon har förstått att han inte tänker bli någons fästman.
”Jag reser för mycket just nu”, säger han.
Med den meningen har han förberett henne på att han skulle vilja komma till stan, ligga med henne och åka igen. Mirabelle tror att han uttrycker frustration över att behöva åka ifrån stan och att han försöker dra ner på sitt resande.
ISBN: 9132331266
100 höjdare - Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Hammar och Wikingsson har satt ihop 100 roliga ögonblick (oftast sånt som varit på TV, i tidningar eller åtminstone finns i filmad form) och beskrivit dem på ett roligt sätt i en bok.
Precis som i Två Nötcreme och en Moviebox, är igenkänningsfaktorn hög. Det är meningen att man ska oja sig, och säga Guuud, just så här var det. Så här konstigt har folk betett sig. Det är roliga TV-floppar som när Harald Treutiger skulle hålla sig vaken i 24 timmar i direktsändning, eller när Popsicle önskade livet ur Arvingarna, och så är det trailern till Tre solar, och 97 grejer till. Det är roligt, man blir påmind och så lär man sig lite. Visserligen är mycket lyteskomik, som Göran Perssons värnpliktsfoto, men det är ändå ganska snäll ton i alltihop.
ISBN: 9185015377
ISBN: 9185015377
Lighthousekeeping - Jeanette Winterson
Det här är en märklig bok.
Omslaget passar inte ihop med innehållet på något sätt. Medan boken är ett formexperiment, en poetisk betraktelse, med inspiration från Jung, Tristan och Isolde, Svindlande höjder, Dr Jekyll och Mr Hyde och muminböckerna, visar omslaget en slags tantbok om kärlek. Så ignorera omslaget.
Boken är inte linjär, och handlingen är inte central för läsupplevelsen. Men i korta drag handlar det om Silver, född på 50-talet, och tidigt föräldralös. Hon växer upp med fyrvaktaren Pew, de är båda besatta av historier. Så historien om Babel Dark tar upp en stor del av boken. En präst som gifter sig med två kvinnor och lever två parallella liv. Det är en berättelse som ifrågasätter kärleken och livet men som inte förklarar eller simplifierar.
Språket är ljuvligt. Det är enkelt och avskalat och snabbläst om man vill. Men det går att stanna upp och låta varje mening sjunka in också.
I slutet av boken finns intervjuer med författaren och författarens lästips. Hon berättar där att hon skriver mängder, i långa timmar och sen slänger hon det mesta. Allra sist sätter hon ihop allt och numrerar sidorna. Det märks. Det är som att läsa ett icke-linjärt koncentrat av olika tankegångar. En prosa som gränsar till poesi, men utan att kännas tung eller svår.
”My mother called me Silver. I was born part precious metal, part pirate.” börjar boken. Bara allitterationerna är nog för att man ska läsa boken på originalspråk.
Silver reflekterar ljus, medan Dark är mörker, men i sitt dubbelliv kallar han sig Lux, som betyder ljus. Boken är full av den sortens symbolik, och min tro är att den klarar att läsas många gånger.
ISBN: 0007181507
Livets uppkomst - Joyce Carol Oates
Jag läste nyligen en artikel om Haga-mannen. Det stod att en av anledningarna till att det tog så lång tid att hitta honom, var att han är ”en vanlig familjefar”. Alltså ingen ensam och underlig typ som bor avskilt. För tydligen är det ofta så, att personer som ägnar sig åt överfallsvåld, ofta är just ensamma, utan kontaktnät. Och grannar och kollegor beskriver de som lugna, enstöriga, väluppfostrade.
I Joyce Carol Oates bok Livets uppkomst, finns just en sådan person, Kathleen Hennessey. Som 11-åring blir hon brutalt misshandlad av sin far, och hamnar på sjukhus. Och som vuxen återvänder hon till den trygga sjukhusmiljön som vårdbiträde och dödsängel.
Kathleen har inga vänner, ingen familj, hon föraktas av sin älskare och hon är på många sätt en luddig, undanglidande figur. Även för läsaren. Överviktig, tyst och stillsam uppfattas hon som snäll och lite egen. Hon utför sitt arbete perfekt, ingen kan ha något att klaga på. Det är bara i korta och mörka passager, som vansinnet blottas.
Det här är en av Oates kortromaner. Där Oates i vanliga fall kan bli mångordig och lite långsam, är hon här komprimerad och effektiv. Meningarna är ibland mycket långa, men motsägelsefullt nog ökar det tempot i stället för att sänka det.
Och första kapitlet är fulländat i sig. Det går att läsa som en novell, men en nästan Roald Dahlsk knorr på slutet.
ISBN: 91-0-055480-4
ISBN: 91-0-055480-4
Mess - Jens Ganman
Det syns utanpå att Mess är modern lad-litt på svenska. Färgglad framsida. Dessutom med en mobil som motiv och Mess som titel.
Det handlar om Johan, bindningsfobiker, och hans tolv år yngre Rebecka, som han visserligen älskar men aldrig har kallat flickvän trots två år tillsammans. Nu är det i alla fall slut och en frenetisk sms-kommunikation pågår, där Johan försöker vinna henne tillbaka.
Som i ett romanexperiment över mobiler tar romanen också upp, förutom kärlekskranka sms, missförstådda sms och fylle-sms, alldeles galna saker som rysk telefonroulette (låna varandras mobiler och skicka iväg vidriga sms på måfå) och farorna med mms (sms med multimedia-innehåll). Och så ingår psykopatiska tvillingar, pudelrock och samurajsvärd.
Det är alltså en kärleksroman och en skruvad komedi samtidigt. Action-komedi nästan, för här finns inslag av våld och kriminalitet. Allting utspelar sig under 48 timmar, men man får gott om tillbakablickar på Johans och Rebeckas icke-förhållande, och dessutom lite flashbacks från Johans barndom, som ska förklara hans relationsproblematik.
Tyvärr tycker jag att inslagen från Johans äventyr i Stockholms krogvärld, ihop med pudelrockskompisarna är urtråkiga. Mot slutet bläddrar jag bara förbi. Det är så flåsroligt och så osannolikt, som någon slags svennig Pulp Fiction.
Och själva kärlekshistorien är väl sådär trovärdig. Är det verkligen så att killar (och tjejer för den delen) som krånglar bara har svårt att ”binda sig” men egentligen är jättekära? Är det inte snarare så att de ofta väntar på någon annan, någon bättre eller bara mer dominant? I och för sig är ju Johans beteende ett klassiskt fall av att inte sakna kon förrän båset är tomt. ”Don't know what you've got till it's gone” som Joni Mitchell sjunger i Big Yellow Taxi. (Och gjorde inte Dylan en cover på den en gång?)
Men på det stora hela är det lättläst och lättsmält. Varken mer eller mindre än vad man förväntar sig när man ser framsidan och läser baksidan. Och generationsklyftan mellan Johan och Rebecka är faktiskt träffande skildrad.
Kanske är det bara så att allt känns lite overkligare när det utspelas i Sverige. Det blir liksom för nära inpå. Precis som att TV-serierna Bachelor och Top Model känns urkrystade när de förflyttas till svensk miljö.
ISBN: 9170012512
I eget sällskap - Steve Martin
Ja det är den Steve Martin. Den som man kanske helst vill glömma från "Brudens far", men som var väldigt rolig i "Rivierans guldgossar".
Nu skriver han. Och han gör det oväntat bra.
I eget sällskap handlar om den godartade galningen Daniel Pecan Cambridge. Daniel är supermatematisk, livrädd för trottoarkanter, offentliga toaletter, anslagstavlor utan anagram, ordet äppelodling och en del annat, så han lämnar sällan lägenheten. Ändå händer det honom en hel del. Mord och kärlek till exempel.
Helt otippat påminner det här om Douglas Coupland. Roligt och välskrivet om en nutida människa som har svårt att knyta an till andra, men som ändå försöker göra det, i ett Amerika som är liksom kyligt och varmt på samma gång.
Och det är trevligt med en neurotisk huvudperson. Temat känns igen från filmen Livet från den ljusa sidan där Jack Nicholson är neurosernas och tvångssyndromens konung, och jag blir också påmind om Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som skrevs ur en autistisk pojkes perspektiv.
Det är egentligen ganska träffande att Daniel i boken vinner en uppsatstävling som heter "Den mest genomsnittlige amerikanen". Kanske vill Steve Martin ifrågasätta vem den genomsnittlige amerikanen egentligen är och om han existerar.
Sen är ju romanen ganska tillrättalagd, lite i stil med de feelgoodfilmer Steve Martin brukar vara med i. Men det är helt okej. På under 200 sidor lyckas Martin både underhålla och beröra, och till och med väcka några tankar.
ISBN: 9132331274
Nu skriver han. Och han gör det oväntat bra.
I eget sällskap handlar om den godartade galningen Daniel Pecan Cambridge. Daniel är supermatematisk, livrädd för trottoarkanter, offentliga toaletter, anslagstavlor utan anagram, ordet äppelodling och en del annat, så han lämnar sällan lägenheten. Ändå händer det honom en hel del. Mord och kärlek till exempel.
Helt otippat påminner det här om Douglas Coupland. Roligt och välskrivet om en nutida människa som har svårt att knyta an till andra, men som ändå försöker göra det, i ett Amerika som är liksom kyligt och varmt på samma gång.
Och det är trevligt med en neurotisk huvudperson. Temat känns igen från filmen Livet från den ljusa sidan där Jack Nicholson är neurosernas och tvångssyndromens konung, och jag blir också påmind om Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som skrevs ur en autistisk pojkes perspektiv.
Det är egentligen ganska träffande att Daniel i boken vinner en uppsatstävling som heter "Den mest genomsnittlige amerikanen". Kanske vill Steve Martin ifrågasätta vem den genomsnittlige amerikanen egentligen är och om han existerar.
Sen är ju romanen ganska tillrättalagd, lite i stil med de feelgoodfilmer Steve Martin brukar vara med i. Men det är helt okej. På under 200 sidor lyckas Martin både underhålla och beröra, och till och med väcka några tankar.
ISBN: 9132331274
Bläckhjärta - Cornelia Funke
Inspirerad av Philip Pullmans Mörka materia-trilogi kastade jag mig över Cornelia Funkes Bläckhjärta som skulle vara magisk barnfantasy som handlar om böcker.
Det verkade ju spännande, och framsidan var fin, boken dryga 500 sidor lång, med ett rött bokmärkessnöre i ryggen. Handlingen kretsar kring Meggie, hennes pappa Mo, förmågan att läsa fram figurer ur böcker och boken Bläckhjärta. Dessutom börjar varje kapitel med ett citat från en känd barnbok. Så jag väntade mig något i Pullmans stil, med inslag av Michael Endes Den oändliga historien, som också handlar om att gränsen mellan bok och verklighet suddas ut.
Men Bläckhjärta var en besvikelse. Det är bovar, och eldslukning och älvor, och gamla böcker. Men språket är torftigt och handlingen saknar djup. Kanske är det bara för barnsligt. Pullmans böcker är så invecklade att även en vuxen kan bli utmanad och få några nya tankar. Bläckhjärtat ett betydligt mer lättsmält äventyr, förutsägbart och tillrättalagt. Alla får vad de förtjänar, och det som ska vara spännande: att bli tillfångatagen och rymma, drar ut över hundratals sidor medan man uttråkat väntar på den dramatiska upplösningen.
Sen tycker jag att citaten är onödiga. På sina ställen är de välvalda. Det är väl tänkt att de ska locka barnen till att utforska de citerade böckerna. Men till 59 kapitel har Funke bara citerat 40 böcker och många av de har samma författare. Ur blandbandssynpunkt är det inget vidare. Idelaet vore väl 59 böcker, och helst lika många författare. Det verkar lite som att Funke inte har läst tillräckligt många böcker någonsin. Astrid Lindgren citeras ofta, men de flesta citaten kommer från Kalle Blomvist, som inte direkt är en av Astrids bästa böcker. Citaten är inte språkligt briljanta, de tillför heller inte något nytt till handlingen. Visserligen kan man alltid se sambandet mellan citatet och kapitlet, men även om man har läst de citerade böckerna, tillför inte dessa samband speciellt mycket.
Det här får mig att tänka på inspiration. Kanske är det bäst att alltid inspireras av det som är svårare och mer renodlat än det man själv gör. Alltså att man inspireras av det som kom först. Till exempel så här: Joni Mitchell var en av de första som gjorde bra kvinnlig singer-songwritermusik. Kate Bush kom senare, kanske lyssnade hon på Mitchell men hon lät helt unik. Sen inspirerades Tori Amos av Kate och Joni och gjorde också bra musik. Sen kom det massa tjejer och lyssnade på Tori Amos och gjorde musik som lät lite som hennes, och det blev mest trist. Bright Eyes är tydligt inspirerade av Bob Dylan, men det vore trist med ett band som försöker låta som Bright Eyes.
Philip Pullman är tydligt inspirerad av William Blake, och citerar honom flitigt i Bärnstenskikaren. Och även om Pullman aldrig kommer att få samma status som Blake så har han siktat högt, och gjort något bra.
Men Funke citerar andra barnboksförfattare och en hel del böcker som inte är så tänkvärda från början. Skattkammarön till exempel, som mest är ett enbottnat äventyr. Tsatsiki-böckernas författare Moni Nilsson-Brännström citeras flera gånger. Och så vidare. Inget fel, men det blir lite som att hitta sin egen soul-stil bara genom att lyssna på Mary J Blige och Angie Stone.
Men kanske är jag onödigt kritisk, kanske är jag bara för gammal för Bläckhjärta.
ISBN: 91-7299-071-6
Djävulen bär Prada - Lauren Weisberger
Lauren Weisberger jobbade ett år som assistent till Anna Wintour, chefredaktör för Vogue och modevärldens värsta bitch enligt ryktet.
Nu har hon skrivit en bok om Andrea, som ska jobba som assistent till Miranda Priestly, chefredaktör för Runway och modevärldens värsta bitch. Och ja, det finns förmodligen ett samband.
(Det här är alltså en bok om att jobba. Det låter lite tråkigt, men kan vara väldigt underhållande. flera gånger under läsningen påminns jag om en annan bra bok, Amélie Nothombs Underkastelsens sötma, om en fransk flicka som arbetar i Japan och upplever den ena kulturkrocken efter den andra. ISBN: 9185063002)
Miranda är vidrig, och kommer med helt orimliga krav. Hennes varma frukost beställs, levereras och kastas i omgångar så att Miranda säkert ska få en färsk frukost i precis det ögonblick hon behagar komma till kontoret. Hennes Kaffe latte som måste hämtas från ett kafé på taxiavstånd bort ska vara kokhett när det kommer fram annars får det hämtas nytt. Hon är konsekvent otrevlig. Hon ringer Andrea hundra gånger om dagen och tvingar henne att arbeta 14-timmarsdagar. Dessutom är det absolut förbjudet att äta i närheten av Miranda, eller att lämna telefonen en enda sekund. Svarar inte Andrea tillräckligt snabbt får hon en ironisk utskällning, svarar hon inte alls riskerar hon sparken. Detta leder till hemsk kissnödighet och hunger. Pojkvännen, bästisen och familjen blir lidande när Andreas fritid krymper till ingenting och hon förvandlas till ett magert vrak medan hon gör allt för att följa Mirandas nycker. Hon får boka restauranger och resor, utan att veta vilka restauranger och resor det ska vara, hon får skicka paket i privatchartrade plan, hon får boka om saker fast det egentligen inte går, hon får fjäska och hota för att få Mirandas vilja fram, hon får finna sig i en förnedrande slavbehandling inför modeller och filmstjärnor.
Men vid slutet av året hägrar kanske drömjobbet. Miranda är känd för att slussa sina assistenter vidare till vilka jobb de vill om de klarar ett år utan att få sparken.
Det här är roligt. Miranda påminner om Patsy i Absolutely Fabulous (Helt hysteriskt). Och i övrigt påminner omslag och miljöer och intriger om klassisk chick-lit, dessutom med en hel del mode och en del samtida kändisar som skymtar förbi. Johnny depp kommer fram och hälsar, Reese Witherspoon kastar huvudet bakåt och skrattar, och till och med Anna Wintour själv skymtar förbi. Och man fnissar och förfasar sig och undrar precis hur mycket som kan vara sant. Finns det verkligen så här bortskämda och rika människor?
Och boken är inte, tvärtemot vad många skrivit i sina bloggar, förutsägbar. Jag slukar kapitel efter kapitel, och undrar om Andrea kommer att klara av hela året. Och om ryktet stämmer, att hon kommer få hjälp att få jobb på New Yorker. Och om det kommer att hålla med den snälla pojkvännen Alex, trots att hon ideligen sviker honom och de aldrig hinner ses. Och trots att hon träffat den odrägliga och snygga Christian med en lock som faller ner i pannan. Det är faktiskt spännande, och jag tänker inte avslöja slutet här.
Nu har hon skrivit en bok om Andrea, som ska jobba som assistent till Miranda Priestly, chefredaktör för Runway och modevärldens värsta bitch. Och ja, det finns förmodligen ett samband.
(Det här är alltså en bok om att jobba. Det låter lite tråkigt, men kan vara väldigt underhållande. flera gånger under läsningen påminns jag om en annan bra bok, Amélie Nothombs Underkastelsens sötma, om en fransk flicka som arbetar i Japan och upplever den ena kulturkrocken efter den andra. ISBN: 9185063002)
Miranda är vidrig, och kommer med helt orimliga krav. Hennes varma frukost beställs, levereras och kastas i omgångar så att Miranda säkert ska få en färsk frukost i precis det ögonblick hon behagar komma till kontoret. Hennes Kaffe latte som måste hämtas från ett kafé på taxiavstånd bort ska vara kokhett när det kommer fram annars får det hämtas nytt. Hon är konsekvent otrevlig. Hon ringer Andrea hundra gånger om dagen och tvingar henne att arbeta 14-timmarsdagar. Dessutom är det absolut förbjudet att äta i närheten av Miranda, eller att lämna telefonen en enda sekund. Svarar inte Andrea tillräckligt snabbt får hon en ironisk utskällning, svarar hon inte alls riskerar hon sparken. Detta leder till hemsk kissnödighet och hunger. Pojkvännen, bästisen och familjen blir lidande när Andreas fritid krymper till ingenting och hon förvandlas till ett magert vrak medan hon gör allt för att följa Mirandas nycker. Hon får boka restauranger och resor, utan att veta vilka restauranger och resor det ska vara, hon får skicka paket i privatchartrade plan, hon får boka om saker fast det egentligen inte går, hon får fjäska och hota för att få Mirandas vilja fram, hon får finna sig i en förnedrande slavbehandling inför modeller och filmstjärnor.
Men vid slutet av året hägrar kanske drömjobbet. Miranda är känd för att slussa sina assistenter vidare till vilka jobb de vill om de klarar ett år utan att få sparken.
Det här är roligt. Miranda påminner om Patsy i Absolutely Fabulous (Helt hysteriskt). Och i övrigt påminner omslag och miljöer och intriger om klassisk chick-lit, dessutom med en hel del mode och en del samtida kändisar som skymtar förbi. Johnny depp kommer fram och hälsar, Reese Witherspoon kastar huvudet bakåt och skrattar, och till och med Anna Wintour själv skymtar förbi. Och man fnissar och förfasar sig och undrar precis hur mycket som kan vara sant. Finns det verkligen så här bortskämda och rika människor?
Och boken är inte, tvärtemot vad många skrivit i sina bloggar, förutsägbar. Jag slukar kapitel efter kapitel, och undrar om Andrea kommer att klara av hela året. Och om ryktet stämmer, att hon kommer få hjälp att få jobb på New Yorker. Och om det kommer att hålla med den snälla pojkvännen Alex, trots att hon ideligen sviker honom och de aldrig hinner ses. Och trots att hon träffat den odrägliga och snygga Christian med en lock som faller ner i pannan. Det är faktiskt spännande, och jag tänker inte avslöja slutet här.
Nu får man se fram emot filmen, där Miranda ska spelas av Meryl Streep. Jag är säker på att hon kommer att vara perfekt brittiskt odräglig.
ISBN: 91-72-63726-9
ISBN: 91-72-63761-7
ISBN: 91-72-63726-9
ISBN: 91-72-63761-7
Bärnstenskikaren - Philip Pullman
Så har jag läst tredje delen i Pullmans trilogi om Den mörka materian. Det är en märklig samling böcker. Tydligen har Pullman kritiserat CS Lewis för att ha lurat i barn kristna budskap med sina Narnia-böcker. Pullman gör precis tvärtom.
Hans trilogi är utpräglat anti-religiös, och kyrkan och alla andra auktoriteter får sig några rejäla kängor.
I tredje boken rustas det för ett krig mot Gud (eller Auktoriteten som Pullman kallar honom) och Lyra och hennes vän Will blir nyckelpersoner i dramat. Lyra är förutbestämd att bli den nya Eva, men kommer hon att motstå sin frestelse och vad kommer den att bestå av? Här presenteras också fantasifulla nya världar och gåtan med stoftet klaras äntligen ut.
Som i de tidigare böckerna finns här mängder med lån från mytologi, kristendom, och klassiska verk. I efterordet nämner Pullman Miltons Paradise Lost och William Blake som stora inspirationskällor. Dessutom inleds varje kapitel med utdrag ur dikter och andra verk av kända och ofta klassiska författare.
Jag blir också påmind om böckerna Djävulen och Gud av Mare Kandre (där Gud är en självgod tjockis utan medlidande och djävulen är sympatisk och ful), och, faktiskt, Djävulens frestelser i Anne Rices vampyrserie, som är oväntat tänkvärd (Lestat får höra skapelseberättelsen i modern och djävulsvänlig form).
Pullmans version av den religiösa historien känns stundtals dåligt underbyggd. Jag kan tycka att det övergripande budskapet är oklart. Will och Lyra dödar och räddar, de ljuger för att lyckas med sina uppdrag men är oerhört rättfärdiga när det gäller löften till personer de tycker om. Det känns lite som en gammal vikingmoral där styrka och list värdesätts, medan Jesus kärleksbudskap aldrig ens nämns i boken. Samtidigt presenteras en del intressanta tankar och berättelsen lämnar mig inte oberörd.
Dessutom är det en barnbok som inte väjer för olyckliga händelser, och som läsare är man aldrig säker på att det kommer att sluta lyckligt. Och det är ett tårdrypande slut, även om det finns spår av hopp om man läser noga.
Sammantaget är trilogin ovanligt läsvärd, med den stora fördelen att den blir bättre och bättre för varje bok. Den kan faktiskt tävla med de riktigt stora i fantasy-genren, som CS Lewis och JRR Tolkien, och min tro är att den också skulle växa vid en andra genomläsning. Den genomläsning där man vet hur det går och kan fokusera på sensmaoralen och de magiska världarnas eget regelverk.
ISBN: 9127112020
Hans trilogi är utpräglat anti-religiös, och kyrkan och alla andra auktoriteter får sig några rejäla kängor.
I tredje boken rustas det för ett krig mot Gud (eller Auktoriteten som Pullman kallar honom) och Lyra och hennes vän Will blir nyckelpersoner i dramat. Lyra är förutbestämd att bli den nya Eva, men kommer hon att motstå sin frestelse och vad kommer den att bestå av? Här presenteras också fantasifulla nya världar och gåtan med stoftet klaras äntligen ut.
Som i de tidigare böckerna finns här mängder med lån från mytologi, kristendom, och klassiska verk. I efterordet nämner Pullman Miltons Paradise Lost och William Blake som stora inspirationskällor. Dessutom inleds varje kapitel med utdrag ur dikter och andra verk av kända och ofta klassiska författare.
Jag blir också påmind om böckerna Djävulen och Gud av Mare Kandre (där Gud är en självgod tjockis utan medlidande och djävulen är sympatisk och ful), och, faktiskt, Djävulens frestelser i Anne Rices vampyrserie, som är oväntat tänkvärd (Lestat får höra skapelseberättelsen i modern och djävulsvänlig form).
Pullmans version av den religiösa historien känns stundtals dåligt underbyggd. Jag kan tycka att det övergripande budskapet är oklart. Will och Lyra dödar och räddar, de ljuger för att lyckas med sina uppdrag men är oerhört rättfärdiga när det gäller löften till personer de tycker om. Det känns lite som en gammal vikingmoral där styrka och list värdesätts, medan Jesus kärleksbudskap aldrig ens nämns i boken. Samtidigt presenteras en del intressanta tankar och berättelsen lämnar mig inte oberörd.
Dessutom är det en barnbok som inte väjer för olyckliga händelser, och som läsare är man aldrig säker på att det kommer att sluta lyckligt. Och det är ett tårdrypande slut, även om det finns spår av hopp om man läser noga.
Sammantaget är trilogin ovanligt läsvärd, med den stora fördelen att den blir bättre och bättre för varje bok. Den kan faktiskt tävla med de riktigt stora i fantasy-genren, som CS Lewis och JRR Tolkien, och min tro är att den också skulle växa vid en andra genomläsning. Den genomläsning där man vet hur det går och kan fokusera på sensmaoralen och de magiska världarnas eget regelverk.
ISBN: 9127112020
Typografisk handbok - Christer Hellmark
Typografi är intressant. Anfanger är fina. I Philip Pullmans Bärnstenskikaren som jag läser nu inleds varje kapitel med en liten svart ruta med några rader ur en dikt. Eller så kan man inleda varje kapitel med fem ord som kapitäler. Eller anfanger: en jättestor snirklig bokstav högst upp till vänster på sidan.
Och vad är en ligatur? Jo två tecken som gjutits på samma stycke bly för att få perfekt avstånd. Och mellan blyet men före datorerna använde man gnuggisar för att få precis rätt symmetri mellan bokstäverna.
Och serifer är de små fötterna längst ner på bokstäverna som finns där för att det ska vara lätt för ögat att följa raden. Sans betyder "utan" på franska, så typsnitt utan serifer heter sans-serifer. Fint va!
Christer Hellmark har skrivit en bok om allt detta och oändligt mycket mer.
ISBN: 91-7324-609-9
Och vad är en ligatur? Jo två tecken som gjutits på samma stycke bly för att få perfekt avstånd. Och mellan blyet men före datorerna använde man gnuggisar för att få precis rätt symmetri mellan bokstäverna.
Och serifer är de små fötterna längst ner på bokstäverna som finns där för att det ska vara lätt för ögat att följa raden. Sans betyder "utan" på franska, så typsnitt utan serifer heter sans-serifer. Fint va!
Christer Hellmark har skrivit en bok om allt detta och oändligt mycket mer.
ISBN: 91-7324-609-9
Skam - Karin Alvtegen
Karin Alvtegen är bra på ett underligt sätt. Förutom en del lyckade formuleringar är språket mest rättframt och lättläst, knappast vackert. Och logiken är det sådär med.
Men hennes böcker är så spännande! Sida efter sida slinker ner, som lösgodis en dag när man har lågt blodsocker. Välbekanta knep: parallella handlingar och cliffhanger-avslutningar i varje kapitelslut. Och en psykologisk trovärdighet som känns bekant från deckarvärlden. För att kunna sluta läsa bör man lämpligast bryta mitt i en sida för att inte ryckas med och läsa vidare till nästa kapitel.
Skam heter boken och det är det den handlar om. I två parallellhandlingar figurerar Monika, en framgångsrik läkare som bär på en skuld från barndomen, och Maj-Britt som är gravt överviktig och inte har varit utomhus på åratal. Hon bär på skamkänslor från uppväxten i ett frireligiöst hem. Olika händelser gör att de blir påminda om sitt förflutna, och båda reagerar på sätt som gränsar till det olagliga. Och naturligtvis möts de till slut och då ställs allt på sin spets.
Spännande och fantasifullt är det till sista sidan, men ju längre fram i boken man kommer, desto mer osannolika verkar händelserna, och plötsligt avslutas boken, när det fortfarande är trådar som hänger kvar i luften, och logiska knutar som inte lösts upp. Kanske är det ett sätt för Alvtegen att lämna lite till fantasin eller också blev det helt enkelt omöjligt att avsluta inom logikens gränser.
Följden blir att man lite snopen slår igen boken och undrar var nästa kapitel ligger gömt. Men som sträckläsning på tåget eller stranden är det en utmärkt bok.
Isbn: 91-27-10941-0
Den skarpa eggen - Philip Pullman
Vad roligt, del två i Philip Pullmans serie är bättre än den första. Spännande och tänkvärd. Lyra träffar en pojke, Will, från ”vår” värld, och tillsammans färdas de i vår värld, Lyras värld, och en värld däremellan. (Det påminner om CS Lewis Min morbror trollkarlen, där de också hamnar i en värld mellan världarna.) Och de hittar den vassa eggen, vapnet som kanske kommer att avgöra ett krig mot Gud.
Boken är svår och grym, och det gör den oförutsägbar. Det är oklart vem som är ond och vem som är god, och våra hjältar Lyra och Will är inte direkt några Kulla Gullor, mer som unga krigare. Deras vänner dör omkring dem, och det är svårt att veta vilka de bör vara lojala mot. Men mer och mer av Stofts natur avslöjas, och mysterierna får en efter en sina förklaringar.
Har börjat på del tre, och får skriva ett slutligt omdöme över trilogin när den är färdigläst.
Har börjat på del tre, och får skriva ett slutligt omdöme över trilogin när den är färdigläst.
ISBN: 9127112004
Vackra flickors lott och Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander Mccall
Det finns sex böcker om damernas detektivbyrå. Och egentligen kanske det bara hade behövts en. Men det är trevligt att läsa om feta damer som dricker te, och som alltid vet vad som är rätt och fel. Och det är hemtrevligt att läsa om människor som är sällsynt väluppfostrade och säger saker som: ”Ni har varit mycket vänlig. Jag hoppas att ni är mycket lycklig.” Det är mysböcker och tröstböcker, böcker som säger att det finns rättvisa och att allt ordnar sig bara man är snäll. Nu har jag läst trean och fyran i serien.
I Vackra flickors lott får Mma Makutse, detektivsekreteraren med fläckig hy och tjocka glasögon, en större roll, när hon ska hjälpa till att välja en värdig vinnare i tävlingen Miss Beauty and Integrity. Och Mr J.L.B. Matekoni blir deprimerad.
I Kalaharis skrivmaskinsskola för män öppnar Mma Makutse en skrivmaskinsskola, och blir förälskad i en av deltagarna. Och detektivbyrån får konkurrens av en annan detektivbyrå med en skrytsam ägare.
Det är underligt att böckerna verkar på samma gång mycket visa och mycket onyanserade. Ibland får problem överdrivet enkla lösningar, och ibland är det som att författaren glömmer bort vissa trådar i historien. När Mr J.L.B. Matekoni blir deprimerad kureras han enkelt av medicin. Att han har djupa skuldkänslor för något bortförklaras med att sådant tillhör sjukdomen depression, men att han är en så god människa att det omöjligt kan finnas något verkligt att skämmas för. Mycket riktigt hjälper medicinen utan någon terapi.
Och skönhetstävlingen avgörs lätt eftersom tre av finalisterna är dåliga flickor och en är godheten själv. Och så vidare.
Undantag finns, ett fåtal karaktärer har både goda och dåliga sidor, och det händer att det inte är helt glasklart om man ska berätta om en otrohet till exempel. Men sammantaget är det en okomplicerad värld som beskrivs. Och kanske är det just det som gör böckerna sådär mysiga och sagoaktiga.
ISBN: 9177153634
ISBN: 9177153642
Duktig pojke - Inger Edelfeldt
Ja det märks nog, jag är inne i en Edelfeldt-period. Jag har ju läst alla hennes böcker tidigare. Men så tycker jag om att läsa om.
Duktig pojke är Inger Edelfeldts debut, men mycket av hennes formula finns här redan: utanförskapet, självtvivlet, och på slutet ett hoppfullt brandtal för kärleken och livet. Duktig pojke handlar om Jim, en tystlåten och kuvad pojke med traditionella föräldrar. När han växer upp inser han att han blir kär i killar. Och trots att han försöker ”vara duktig”, ha flickvän, få bra betyg och på alla sätt passa in i mallen, måste han till slut revoltera.
Boken är från 1977, och det är slående hur attityder har förändrats sedan dess. Även om det säkert inte är lätt att komma ut idag heller, undrar jag om det är fullt så legitimt idag att peka ut homosexuella som perversa snuskisar. Och även om många fortfarande är kluvna till att homosexuella par ska få adoptera, har jag aldrig träffat någon som vill förbjuda homosexualitet helt och hållet. Jag såg Brokeback Mountain igår (som jag kommer att skriva om senare), och den filmen gör det än mer slående att vi har nått en lång bit på väg mot jämställdhet sedan 70-talet.
Duktig pojke är en fin barndomsskildring, och det är ett genidrag att inleda varje kapitel med ett stycke som Jims mamma skriver, där man tydligt kan se glidningen mellan hur en förälder uppfattat en viss situation, och hur barnet upplevt den. Och det är en fin kärleksskildring, med ett jämlikt och innerligt förhållande, olikt många av de dysfunktionella förhållanden Edelfeldt skildrat i senare böcker. Och det är en bok om att vara sig själv och att stå för den personen, även om jag kan tycka att den utvecklingen går lite overkligt fort i boken. Men det är skönt med ett lyckligt slut och en lycklig kärlek, i en annars något dyster bok. Och det är en imponerande debut.
ISBN: 91-20-06885-9
Finns det liv på Mars? : En vuxendomsbok - Inger Edelfeldt
Det är sant som en del säger att Inger Edelfeldt skriver samma roman hela tiden.
Den här gången handlar det om Joni, som är 45 år, och försöker leva vuxenliv, men är fast i charken på Vivo, och har hela garderoben full av skivor från när hon försökte göra musikkarriär men bara blev skuldsatt. Och så har hon en dotter, Mårran, som blev till efter en tillfällig förbindelse och inte har någon pappa.
Joni har tagit sitt namn efter Joni Mitchell och hon är besatt av musik. Ja på många sätt är hon fortfarande en tonåring, som vill bli sångerska, och som inte har några pengar, och som fortfarande är lite förälskad i David Bowie. Och hennes bästa vän från tonåren, Magdalena som tog livet av sig, spökar fortfarande för henne. Det är Inger Edelfeldts vanliga kontraster mellan vardagstristess och stor passion som sliter och drar i Joni. Men detta är ju en vuxendomsbok.
(Det är oerhört intressant hur Joni blir betraktad av kritikerna. De flesta nämner ”bohemisk tillvaro” och i en recension i Biblioteket i fokus (Bif-tidningen) står det präktigt att ”alla har troligen någon av den typen i sin bekantskapskrets” och ”Man orkar inte riktigt engagera sig i deras trassliga liv” medan DN menar att det är "svårt att säga att Joni är en udda figur, eller särskilt avvikande. Inte ens det faktum att hennes mamma är lesbisk och hennes pappa rehabiliterad narkoman gör henne ovanlig. Hon representerar snarare de två tredjedelar av folket som avviker från den sista tredjedelens fyrkantiga normalitetsdiktatur.” )Och så träffar hon Niklas på jobbet, som är en överdrivet normal vuxen. Det är inte den stora kärleken direkt, men något ”moget och realistiskt att bygga på”. För det är väl den typen av kompromiss man ska göra som vuxen, eller? Och Niklas dotter påminner om Magdalena, en musikälskande tonåring med färgat hår och svarta kläder. (Och påminner inte båda dessa flickor väldigt mycket om Arri från Skuggorna i spegeln?)
De stora frågorna om vad det är att vara vuxen ställs här. Och om hur mycket man ska kompromissa när det gäller kärlek. Och om hur man är en bra förälder. Och hur mycket har man rätt att förvänta sig av livet och vilka drömmar man ska ge upp.
Ja det är kanske sant att de här frågorna har ställts förut i Inger Edelfeldts böcker, och kanske får vi ungefär samma svar. Men det gör ingenting. Det är roligt och träffande, och mänskligt, och hoppingivande, och här och där blänker det till med poetiskt välskrivna rader som gör att allt det där lite löjliga med Joni förlorar betydelse.
Och det är roligt att läsa en bok med så mycket musikreferenser, speciellt när mycket av Jonis smak sammanfaller med min. Det är lösryckta citat av sånger som flätas in i vanliga textstycken. Min favorit är när Joni tänker ”I can be cruel. I don’t know why”, som kommer från en av Tori Amos bästa sånger. Och kapitelrubrikerna flirtar med kända låtnamn, precis som romanens namn. Till och med Rufus Wainwright blir omnämnd. Och en iPod mini, och en stulen mobil och en webbplats med musiklänkar. Och jag kanske är lättlurad men allt det där gör att romanen känns väldigt nutida, som om Inger Edelfeldts ”grundroman” hela tiden måste skrivas om för att angå oss just här och just nu. Och det gör den ju.
ISBN: 9113015419
Sugar: kvinnan som kom ut ur mörkret - Michel Faber
Under skinnet (som jag skrev om nyligen) är den första boken av Michel Faber som är översatt till svenska. Sugar är hans andra. Två mer olika böcker är svåra att tänka sig.
Där Under skinnet utspelar sig i nutid och är en Science Fiction- historia, utspelar sig Sugar i 1800-talets London, och skulle snarare kunna kategoriseras som en historisk roman. Båda böckerna rör sig dock kring ämnen som mäniskans villkor och lika värde.
Det handlar om Sugar, en ung prostituerad kvinna i Londons slum, som träffar William Rackham, välbärgad arvtagare till ett parfymimperium. Sugar är intelligent och ambitiös, och snart börjar hon sin resa in i en annan klass, bara för att märka att kvinnans villkor är hårda också där. Rackhams fru, bror och barn spelar också sina roller, i denna märkliga historia.
Det tog Michel Faber 10 år att skriva boken, och det märks. Dels är boken 850 sidor lång, och dels känns den minutiöst researchad. Både Londons slum och överklass är detaljerat skildrade med allt från skyltfönstrens utformning till tidens matsedel.
Karaktärerna är nyanserade, men svåra att förstå. Trots att läsaren ofta får ta del av tankar och dagböcker framstår huvudpersonernas motiv som oklara. Kanske beror det på att historien utspelar sig i en tid där det människor resonerade annorlunda än i vår, och att Faber inte velat applicera en modern dramaturgi på sina karaktärer.
Resultatet är i alla fall att boken blir oförutsägbar. De 850 sidorna är knappast motiverade för bokens innehåll. Jag skulle kunna sammanfatta hela boken handling i ett fåtal meningar, och även om boken är lång slutar den så tvärt att det känns som att författaren blivit avbruten på sin kammare.
Men trots att persongalleriet och dramatiken är relativt sparsmakade och trots att man inte kommer någon av karaktärerna riktigt in på livet, läser man hypnotiserad vidare, springer bokstavligt talat andfådd bakom Sugar i smutsiga gränder, och undrar hur det ska gå.
Detta är också ett grepp Faber använder. Likt berättaren i gamla brittiska barnböcker kommunicerar han direkt med läsaren, som här på sidan 230 ”En värld därifrån österut går Henry Rackham också omkring på gatorna. (Vilken promenaddag detta är! Du hade aldrig kunnat ana hur frisk du skulle bli av att följa efter de här människorna, eller hur?)”
850 sidor tar så lång tid att läsa att man hinner förflyttas in i en annan värld, där man tycker att man känner lukten av rackhams tvålar och slummens stinkande gator, och upplever kylan i de dåligt tätade rummen på Mrs Castaway's bordell. Och på detta sätt är boken en läsupplevelse. Den sortens bok som man längtar efter när man går ifrån.
850 sidor tar så lång tid att läsa att man hinner förflyttas in i en annan värld, där man tycker att man känner lukten av rackhams tvålar och slummens stinkande gator, och upplever kylan i de dåligt tätade rummen på Mrs Castaway's bordell. Och på detta sätt är boken en läsupplevelse. Den sortens bok som man längtar efter när man går ifrån.
ISBN: 9176089363
Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt
Arris riktiga namn är Arwen. Hon är en svartklädd tjej mitt emellan barn och vuxen, och hon hör inte hemma någonstans. Bästa kompisen har svikit, och familjen känns främmande. Men så hittar hon ett land bakom spegeln, Eidolon, med vampyrer och det svarta och allvarliga djup hon känner inom sig. Samtidigt blir hon kär i den mänskliga Oscar.
Om man skulle uttrycka det riktigt tråkigt kan man säga att det är en bok om att bli vuxen och om att finna sig själv.
Men det är ingen tråkig bok. Det är en bok som pendlar mellan högtidligt fantasyspråk och tonårsslang, litterära citat och SMS. När det börjar bli höviskt till det pretentiösas gräns, bryts handlingen av något vardagligt och komiskt, (som systern ”Såpaklonens” pojkvän Rico som är löjligt lik den omoderne popstjärnan Ricky Martin,) för att sedan kastas in i nattsvart depression som känns helt äkta.
Det är omöjligt att veta hur mycket man skulle identifiera sig om man fortfarande var tonåring, men nu känns det som att ja: Precis så här är det nog att vara 17 år idag.
Bokens svaghet är skildringen av Eidolon och vampyrerna där, som känns som ett halvhjärtat hopkok av Ann Rices vampyrböcker, och Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Det är ingen utbyggd fantasy, med en fulständig värld och historik, utan mer en skiss, med lite väl tydliga lån från andra författares världar. Vampyrgenren är svår att förnya, och det kanske hade varit bättre med någon annan sorts övernaturliga väsen. Edelfeldt har ju annars skrivit den lyckade ”Missne och Robin”, en annan klassisk fantasyberättelse med kontrast vardag/magi med en förtrollad skog som alternativ värld.
Men vardagslivet är briljant skildrat, med motstridiga känslor, upplevelsen av första kärleken som är evig och flyktig på samma gång, trista skoldagar, och en beskrivning av musik som lägger sig som ett soundtrack till hela boken.
Arri känns igen som karaktär från Inger Edelfeldts andra böcker. Här finns utanförskapet, känslan av att vara annorlunda och en inre galenskap, ett mörker som ruvar och vill bryta ut. Skuggorna i spegeln är en hoppfull bok på många sätt, och Arri är ändå en karaktär som man som läsare känner kommer att klara sig bra. Men hon har tydliga drag av huvudpersonerna i Kamalas bok och Den täta elden, som känns än mer som kvinnor som lever på gränsen till det ”normala”.
Men man känner nästan alltid att Inger Edelfeldt tycker om sina karaktärer. Att hon respekterar dem, även när hon visar upp dem i sitt tokigaste, mest skrytsamma, själviska och patetiska jag.
Isbn: 91-501-0397-0
Giraffens tårar - Alexander McCall
Giraffens tårar är fortsättningen på Damernas detektivbyrå (The No. 1 Ladies' detective agency som jag läste nyligen), och nu läser jag på svenska. Som jag trodde blir berättelsen mjukare och mindre orginell på svenska, men den är fortfarande trevlig, och mycket av orginalspråkets charm lyser ändå igenom.
Mma Ramotswe löser nya fall, och i denna bok går hennes privatliv också igenom en del förändringar.
Förutom någon enstaka bov, är alla goda, och förstående, och osjälviska, på ett sådant där sätt som värmer hjärtat, och alla historier slutar lyckligt.
Första boken var mer varierad, och man fick följa Mma Ramotswes öden i diamantgruvorna vid sidan av detektivbyrån, vilket gjorde berättelsen mer allsidig. Men som uppföljare är den ändå fullt naturlig. Som om McCall planerade den redan medan han skrev den första.
Isbn: 91-7715-362-6Kan innehålla nötter - John O'Farrell
John O’Farrell liknas på omslaget med Nick Hornby och Tony Parsons. Alla tre skulle kunna kategoriseras som ”lad-lit”, den manliga motsvarigheten till chick-lit, som skrivs av författare som Jane Green och Marian Keyes. Lättsamt och underhållande om moderna relationer, oftast i England (eller i Keyes fall, på Irland).
Jag har läst alla O’Farrells romaner på svenska och tycker att han är den mest lättviktiga av de tre lad-lit-författarna. Tony Parsons har ett förflutet som seriös musikjournalist, och har också skrivit essäer om det engelska klassamhället och Tony Blairs politik. Hans böcker är nyanserade, och ofta mer melankoliska än komiska. Han kan få stå för den ”tyngsta” delen av spektrat. Nick Hornby är mer i mitten. Hans böcker har filmatiserat tre gånger, och han har skrivit ett antal välformulerade, roliga böcker, även om hans två senaste (ofilmade) alster har varit absurda till det oengagerades gräns, utan personer att känna något djupare inför.
John O’Farrell är ytterligare mer komisk och absurd och är den lätta änden av lad-lit-spektrat. Han har skrivit två romaner tidigare som är översatta till svenska. ”Det bästa av två världar” handlade om en småbarnsfar som lever dubbelliv i London: hälften av tiden bor han som singel i ett grabbkollektiv utan sin frus vetskap. I ”Här är ditt liv” beskrivs en man som lyckas bli rikskändis på falska meriter.
Temat går igen. I ”Kan innehålla nötter” är det återigen en stor lögn som står i centrum. Alice är en trebarnsmor som är beredd till vilka ytterligheter som helst för sina barn. Hon kör sina barn från privatlärare i matematik, till fäktning, till fiol, till bokcirkel, och hennes högsta önskan är att hennes dotter Molly ska komma in på en attraktiv privatskola. Men Molly har inget läshuvud. Så Alice bestämmer sig för att klä ut sig och göra inträdesprovet i sin dotters ställe…
Det här är roligt. Boken kryllar av roliga meningar som man vill läsa upp för vänner. Brittisk vitsig och torr humor när den är som bäst. Och det är bitskt skildrade överklasstanter som skryter om sina barn, och betalar hundratals pund för att få veta om de är ”begåvade” eller ”nästintill begåvade”, eller ve och fasa ”medelmåttiga”. Curlingföräldrar är bara förnamnet på dessa överbeskyddande hemmafruar som tycker att en 11-åring är alldeles för liten för att ta bussen själv, och att det är värt 700 pund extra om året för att de inte ska åka något så farligt som en vanlig lokalbuss.
Spännande är det också, sidorna virvlar fram och jag vill absolut veta hur det ska gå. Och faktiskt, på slutet kommer en riktigt trevlig sensmoral och kanske är den, i England, till och med kontroversiell.
”Kan innehålla nötter” är välskriven underhållning, med ett sympatiskt budskap. Inte något litterärt mästerverk, eller något jag kommer fundera över, men något jag kan rekommendera.
Isbn: 9170013446
The No. 1 Ladies' detective agency - Alexander McCall Smith
Av en slump läste jag denna bok på engelska. Det var nog bra.
Boken om Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå i Botswana är skriven på ett, för mig, väldigt afrikanskt sätt. Rytmen i meningarna är speciell. Det är korthugget och inga krusiduller. I huvudet låter det på en speciell dialekt. Förmodligen tolkar jag alltihop i en slags hemmagjord indisk/afrikansk engelska som sjunger från sidorna, och som är helt fel, men det känns autentiskt för mig.
Jag vet inte hur översättningen är, men jag misstänker att vissa partier kan kännas lite väl präktiga i svensk språkdräkt.
Jag vet inte hur översättningen är, men jag misstänker att vissa partier kan kännas lite väl präktiga i svensk språkdräkt.
Boken är marknadsförd som en deckare, men det är inte någon deckare i konventionell mening, inget CSI med komplicerade brottsutredningar, inga polisjakter, eller seriemördare. Nej boken lunkar på lite hemtrevligt, nästan i novellform, med ett mysterium per kapitel och ganska enkla gåtor och slutledningar. Det förvånar egentligen inte att Mma Ramotswe ofta nämner Agatha Christie. McCall skriver på ett liknande trivsamt sätt, med mycket personporträtt, och små enkla livsvisdomar om att det är bra att dricka te och att vara väluppfostrad och att vara tacksam för det man har. Så även om det först verkar märkligt att författaren är en brittisk man och inte en afrikansk kvinna, är det vid en närmare granskning ganska logiskt.
Traditionella könsroller utsätts för kritik i boken, samtidigt är det knappast någon likhetsfeminism som förespråkas, utan snarare lite gammalmodiga idéer om att ”mannen tror att det är han som bestämmer, men det är bara kvinnan som låter honom tro det”.
Men det är trivsamt, och rytmiskt, och aningens aningens spännande.
Isbn: 0-349-11675-X