iPod video
Nu har det kommit nya iPoddar med video-funktion. Man kan alltså titta på musikvideos på pyttesmå skärmar. Det kanske är roligt.
Jag har en iPod Shuffle, utan färgskärm, utan skärm överhuvudtaget.
Men det roliga är väl videorna man skapar själv? När det kommer en Manu Chao sång till exempel, då ser man sig omkring på spårvagnen, och förväntar sig att dendär farbrorn ska börja stampa takten, tanten med regnskyddet på håret ska sjunga med, den unga tufsiga killen med flyende haka ska börja dansa på något oväntat coolt sätt. Det gör inte så mycket att det inte händer, bilderna finns där ändå.
Eller om det kommer en sorglig Beth Orton sång, då kan man spegla sig i ett tågfönster med sin sorgsnaste min, och tänka sig att man är bländande vacker, eller åtminstone så där indiepopsöt, och att man kan stjäla alla hjärtan runtomkring en, och ändå vara ljuvt olycklig.
Eller så promenerar man längs en neonupplyst gata och lyssnar på Madonnas nya hit, och inbillar sig att man skulle kunna springa fram med jazzdanssteg.
Eller så kan man lyssna på Martha Wainwright och för sin inre syn återuppleva de mest smärtsamma ögonblicken i sitt eget liv, som i en film. Konstigt att det är det som känns bäst.
Kanske borde jag köpa en ny iPod och titta på lite normala popvideosar ändå.
Jag har en iPod Shuffle, utan färgskärm, utan skärm överhuvudtaget.
Men det roliga är väl videorna man skapar själv? När det kommer en Manu Chao sång till exempel, då ser man sig omkring på spårvagnen, och förväntar sig att dendär farbrorn ska börja stampa takten, tanten med regnskyddet på håret ska sjunga med, den unga tufsiga killen med flyende haka ska börja dansa på något oväntat coolt sätt. Det gör inte så mycket att det inte händer, bilderna finns där ändå.
Eller om det kommer en sorglig Beth Orton sång, då kan man spegla sig i ett tågfönster med sin sorgsnaste min, och tänka sig att man är bländande vacker, eller åtminstone så där indiepopsöt, och att man kan stjäla alla hjärtan runtomkring en, och ändå vara ljuvt olycklig.
Eller så promenerar man längs en neonupplyst gata och lyssnar på Madonnas nya hit, och inbillar sig att man skulle kunna springa fram med jazzdanssteg.
Eller så kan man lyssna på Martha Wainwright och för sin inre syn återuppleva de mest smärtsamma ögonblicken i sitt eget liv, som i en film. Konstigt att det är det som känns bäst.
Kanske borde jag köpa en ny iPod och titta på lite normala popvideosar ändå.
Kommentarer
Trackback