lilldjurets blogg

Tony Parsons började sin bana som musikjournalist och skrev också en del politiska, Thatcherkritiska krönikor i sin roll som journalist. Senare skrev han relationsromaner, som Mannen och pojken och Mannen och hustrun. Personliga romaner, ladlit, med lite större tyngd och ambition än mycket annat i samma genre. Döden, äktenskapet, monogami, förmågan eller oförmågan att vara en god förälder. Allt med en exakt balans av humor och allvar.

I den nya romanen Saker vi kunde berätta, sammanförs allt det som Parsons brinner för, musiken, kärleken, politiken. Den 16:e augusti 1977, dagen då Elvis dör, befinner sig tre unga musikjournalister från ”The Paper” i London, med tre olika uppdrag. Terry ska träffa en idol och vän, Dag Wood, som visar sig vara mer än behagligt intresserad av Terrys flickvän, Ray som fortfarande har utsvängda byxor och långt hår trots att det är ”Summer of hate” (sommaren-77 nådde punken sin topp i England), måste hitta John Lennon och få en intervju för att inte förlora jobbet, Leon är politiskt engagerad och fortfarande blåslagen efter kravaller med nazister när han av en slump hamnar på ett disco och blir motvilligt imponerad av rytmerna och änglakörerna.

Det är alltså en turbulent natt, en turbulent tid. Flower Power, aggressiv punk, Bowies androgynitet, glamourös disco och ett våldsamt politiskt klimat där Thatchers popularitet redan anas, ska samsas under den natt då kungen av rock har dött och lämnat scenen fri för alla som vill träda in. En tid när man ännu inte visste vad som var framtiden. Det märks att Parsons njuter av att låta sina karaktärer säga aningslösa saker som att ”alla kommer att ha glömt Beatles om några år” och ”Johnny Rotten kommer inte att leva tills han blir 40”.

Tiden och musiken är briljant skildrade. Punkstället Western World med sitt mörker, sönderslagna handfat och babblande langare, ställs i kontrast mot discot The Goldmine där alla ser nybadade ut med vita kläder. Alla karaktärerna är våldsamt unga, veteranen Skip på The Paper visar sig på slutet vara endast 25, de andra är långt yngre. Skildringen av en natt där allt kan hända känns just ung, alla tre huvudkaraktärerna är förälskade, de har sex, de tar droger, de känner att hela deras framtid står på spel.

Så långt allt väl. Men romanen har brister. Greppet att låta merparten av handlingen utspela sig under en kort tid är sällan helt lyckat. Jag tänker på Mess och Ta vad man vill ha, som jag läst relativt nyligen. För att det inte ska bli för tråkigt måste karaktärerna gå på flera olika ställen, det måste vara våld, droger, kriminalitet, svartsjuka och långa tillbakablickar. Att samtliga tre huvudpersoner är unga manliga musikälskare gör också att de blir för lika varandra för att riktigt engagera som individer.

Men även om detta inte är Parsons starkaste roman blir man ändå, mitt i alltihop, lite sorgsen över att man inte var med då, när allt var nytt och osäkert, när tiotalet klassiska artister gjorde sina storverk och det fortfarande uppfanns nya musikgenrer, när det fortfarande var möjligt att bli musikjournalist fast man bara var 15 år och hade ett brinnande intresse för musik, en tid när det kändes som att allt fortfarande kunde hända.

ISBN: 915184706X

På The Letting Go uppnår äntligen Will Oldham sin potential och han sjunger lika engagerat som på sina mästerverk. Han låter hoppfull, varm, melodiös och nästan tillfreds. Ingen kan säga att han har en dålig sångröst här.

Dessutom sjunger Dawn McCarthy på nästan varje spår. I vanliga fall sjunger McCarthy i Faun Fables, ett lite galet band med mycket experimentell 60 och 70-talskänsla och dramatik. Tänk Grace Slick.

Tillsammans med Oldham är hon mer nedtonad men fortfarande sin egen. Mer som en duettpartner än en körsångerska.

Men trots att det verkar så bra och låter så bra, känns skivan som helhet mer diffus än mina favoriter. Jag sätter på den, jag lyssnar. Telefonen ringer, jag skruvar ner, och sen glömmer jag att skruva upp. Eller så sätter jag på den, skruvar upp tills högtalarna nästan säger nej till mig, och ändå fastnar den inte riktigt.

Med ett undantag: Strange Form of Life. Kanske är den egentligen inte annorlunda de andra spåren men när Oldham med skärande vacker röst sjunger ”the softest lips ever / 25 years of waiting to kiss them”, låter det som 25 års längtan i en enda rad.

Suede var den första skiva jag föll handlöst för, under en tid när jag fortfarande trodde att ”indie” hade något med Indien att göra.

Suede var väldigt hypade, ett annat ord jag inte visste vad det betydde. Men det stod om dem överallt, det pratades om dem, och när jag gick till Skivhugget för att lyssna stod killen bakom disken och sa att skivan var fantastisk, speciellt sista låten. Jag lyssnade och jag lyssnade på sista låten. Sådär, minns jag att jag tyckte.

Men så småningom måste jag ha köpt den för den finns fortfarande kvar i min samling. Och det måste varit då jag föll handlöst. För jag minns det som månader när jag bara lyssnade och lyssnade så många gånger jag hann mellan skola och läggdags, när jag längtade hem för att kunna lyssna på Suedeskivan och alla texter om Svenssonförakt och perverst sex och narkotika och förtvivlad ungdom slog an någonting allra längst in. Brett Anderson var outsägligt cool, även om jag chockades över att han var så elak i intervjuer (han föraktade sin finniga tonårspublik! Och jag lade handen på min egen rödflammiga hy och hoppades att jag skulle vara ett undantag), jag imponerades över att han sa att han var bisexuell ungefär som Bowies publik en gång måste ha imponerats, och när jag var på fest loopade jag musiken kring Brett Andersons desperata ”Does your love only come in a Volvo?” någonstans mot slutet av spåret Breakdown (bara CD-spelaren var tillräckligt avancerad).

Men förälskelsen gick över till slut. Dog Man Star kom jag mig aldrig för att köpa, sen lämnade Butler bandet, de blev ännu tråkigare, plötsligt spelade Suede i Bingolotto och när Anderson otippat återförenades med Butler för ett par år sen var allt för sent. Jag har inte ens hört någon sång från det projektet (oinspirerat och klyschigt döpt till The Tears).

Och debuten, den som jag älskade, har jag inte ens överfört till iTunes förrän nu när jag har extra hårddiskutrymme.

Men faktiskt, när jag lyssnar kommer allt tillbaka, textrader, gitarrkaskader, lite av allt det där känslosvallet från tonåren. Om man aldrig hört inledningen ”Because we’re young, because we’re gone” på So Young, som börjar skivan, med teenage angst koncentrerad i varje ord, borde man nog göra det. Oavsett ålder.

1873 mördades två norska emigrantkvinnor på ön Smuttynose och en man hängdes för morden. En tredje kvinna klarade sig, Maren.

1995 åker en fotograf, Jean, dit i båt för att dokumentera ön och göra ett reportage. Med sig har hon sin dotter, sin man, hans bror och broderns nya flickvän. På båten blir stämningen alltmer förtätad med sexuell spänning och svartsjuka i alla möjliga parkonstellationer, och båtfärden får ofrånkomligen ett dramatiskt slut. Samtidigt läser Jean en skrift som Maren författade mot slutet av sitt liv. Maren är en djupt olycklig kvinna som hållit sig uppe genom att arbeta hårt och hålla sina känslor inom sig. Också i Marens berättelse figurerar två par där två av parterna är syskon. Incest, svartsjuka och sexualitet blir grogrunden till det brutala mord som avslutar Marens berättelse.

Boken ger alltså två växelvis berättade historier som båda beskriver en stegrande inre spänning, som till slut leder till en yttre dramatik. Den ena är insprierad av verkliga händelser, den andra helt fiktiv.

Marens historia förmedlas genom hennes egna anteckningar på klassiskt maner och i separata kapitel, men mycket av rättegången är också insprängt direkt i Jeans kapitel utan speciella anföringstecken. Direkt efter ett stycke om Jean kan det komma ett stycke om rättegången och det är bara genom att hålla reda på namnen man vet i vilken tid det ena eller andra stycket utspelar sig. Men medan Jeans och Marens berättelse berättas i första person, återberättas rättegången helt ur Jeans perspektiv med Maren som ”hon”, en främmande kvinna. Kanske är det tänkt som en ytterligare sammanflätning av de båda kvinnornas öden. Kanske ska det ge en känsla av att tiden slätas ut och bara rummet, området omkring och på Smuttynose, finns kvar.

Samtidigt får man inte veta hur Jean reagerar på Marens berättelse. Sympati förmodligen, mot slutet identifikation: ”Ibland tänker jag att om det vore möjligt att berätta något tillräckligt ofta så att smärtan lindrades, så att orden slank nedför armarna och rann av mig som vatten, då skulle jag berätta samma sak tusen gånger.” Både Marens och Jeans berättelser får formen av bikt, som något som måste berättas i ett tröstlöst försök att mildra det som redan har inträffat.

"Beatrice sa till Shipley att han fick ligga med henne, och sedan slocknade hon. När hon vaknade nästa morgon sa han att han hade gjort det ändå. Han klädde på sig och bad om skjuts till polisstationen så att han kunde anmäla sig för våldtäkt, men hon sa att det inte gjorde någonting."

Så börjar denna brutala novellsamling och fortsätter i samma stil. Det snuddar vid tokroligt, men är konstant tragiskt. En värld där unga kvinnor till synes nonchalant avsagt sig tron på kärleken och faller in i destruktiva mönster av glädjelöst sex, maktdrivna relationer och giftermål som man underkastar sig snarare än väljer. 

 

Allt lite lagom torrt berättat som om ingenting spelar någon roll. Utom just det, det spelar roll att inget spelar roll, men den moraliska kartan, alternativen till huvudpersonernas liv, finns bara hos läsaren, aldrig i texten.

De första novellerna suger in mig i den totala cynismen. Det är välskrivet och övertygande. Sen tappar novellerna i fart och de sista nästan skummar jag igenom. Det är synd, för det kunde ha varit en perfekt liten bok i sin genre.

ISBN: 9188748502

Jag tycker fortfarande att John Ajvide Lindqvist känns som en svensk Stephen King. I ena stunden tycker man att man känner igen varenda berättarknep stephen King använder sig av, sättet att låta en berättelse spåra ur detalj för detalj. Man börjar med något relativt ”verkligt” som en förmåga att känna på sig vem som döljer något, en nära-döden-upplevelse som gör den nästan-döde halvt vansinnig, ett ovanligt vackert lik, sådant som skulle kunna inträffa. Sen ökas antalet obehagliga detaljer på och helt plötsligt har alla gränser till det ”overkliga” passerats och det finns monster, levande döda, troll och ihåliga människor. Man får det övernaturliga som till hälften förklarat, men precis som man får veta mer, uppstår det fler frågor. Just det okända, det irrationella, ondskans inneboende kaos, är det som gör att berättelserna kan ge upphov till mardrömmar.

Novellerna i Pappersväggar påminner också om Roald Dahls noveller som alltid avslutas med en knorr, något oväntat och ohyggligt.

Men här finns också något genuint svenskt, som är trevligt på ett sätt men som också förtar mystiken lite grand om man är van vid anglosaxisk skräck. Svenska skogar, svenska förnamn som Roland och Berra, svensk byråkrati, något svenskt och vardagligt i historier om att snatta på Åhlens, ordet ångest insprängt i en text i kursiv stil, kvinnan som tillverkar korsord till Kamratposten. Det blir charmigt och liksom bonnigt på samma gång.

Här får läsaren alltså ta del av ett antal noveller med olika grader av skräckfaktor. Som bonus får man också en lång och fristående fortsättning på Hanteringen av odöda, där man får veta vad som hände sen. Det är spännande och underhållande, fyllt med populärkulturella referenser, sångtexter (”Shoplifters of the world unite” får en egen novell), referenser till filmer och TV. Det är så mycket ”just nu” att man undrar hur väl det kommer att åldras. Pappersväggar kommer förmodligen inte att bli en klassiker. Men den är lite lagom läskig läsning på en resa.

Sen är det kanske en konstig sak att irritera sig på i en novellsamling, där berättelserna ändå är fristående, men jag tycker inte om att novellerna motsäger varandra. Att döden fungerar på ett sätt i Evig/kärlek och ett annat i Sluthanteringen. Jag skulle vilja att författaren byggde upp en konsekvent världsbild. Men men. Det är kanske bara jag.