Scoop

Woody Allen har bländats av Scarlett Johansson precis som alla andra och låter henna vara med i en andra film. Men där Match Point var morbid och mångbottnad är Scoop mer en klassisk Woody Allen komedi, där han själv spelar sin vanliga neurotiska roll och där absurda och komiska händelser avlöser varandra.

Sondra Pransky (Scarlett, en vimsig journaliststuderande får ett tips av ett spöke, en avliden stjärnjournalist, att en av stadens mest attraktiva ungkarlar i själva verket är seriemördare. Till sin hjälp har hon en gammal och pratsam trollkarl (Woody Allen själv). Men naturligtvis blir Sondra och ungkarlen kära i varandra (trevligt att Allen inser sina romantiska begränsningar i denna film och inte själv dreglar över henne).


Jag är inte så förtjust i Allens komedier och det här är inget undantag. Det är pratigt och nervöst och alla karaktärer är lite korkade. Lite charmigt på sina ställen, men mest en axelryckning.


Sunshine

Alex Garland och Danny Boyle har samarbetat och sockersöta Cillian Murphy spelar i en läskig Science Fiction. Kan det bli bättre? Ja, det kan det. 


I framtiden när solen börjar slockna sänds en expedition, Icarus, för att tända en bomb inuti den och ge den nytt liv så att mänskligheten kan överleva. Expeditionen misslyckas och 7 år senare skickas Icarus II ut, jordens sista chans. Men när de fångar upp signaler från den förste Icarus och lägger om kurs för att se vad som hänt dem, börjar allting krångla, skeppet skadas, luften börjar ta slut så att besättningen måste avrättas för att den ska räcka till, och dessutom har de plötsligt en ny passagerare.


Alltså lånas det från Solaris och Alien och det är tidvis riktigt spännande. Men det finns ingen riktigt spännande grundproblematik, inget filosofiskt innehåll, utan det blir mest lite SF-fluff samlat kring rymdactionscener. Karaktärerna är märkligt platta, Cillian Murphys fysiker Capa ser mest förvirrad ut och den övriga besättningen får aldrig några konturer.

Och ingen vettig människa skulle kalla jordens sista chans att rädda solen, för Icarus, det är ju att be om bekymmer. Det känns som en larvig intellektuell blinkning till det fåtal amerikaner som vet vad namnet betyder.


SPOILER (läs inte om du tänker se filmen): det framgår ganska tidigt att ingen kommer överleva äventyret, spänningsmomentet består snarare i om uppdraget kommer lyckas eller inte. Därför blir det väldigt konstigt med de moraliska spörsmålen a la "Ska vi döda Trey, så att vi andra får tillräckligt med syre att slutföra uppdraget?" och "är det rätt att döda en människa så att hela mänskligheten får leva?". De ska ju ändå dö allihop inom några dygn, det tar onekligen udden av frågorna. Och när de får in en solskadad psykopat som försöker mörda besättningen, tappar det också i spänning, speciellt efter det att uppdraget redan lyckats. Vad gör det för skillnad då om de blir mördade av ett monster eller om de dör av hetta/kyla/syrebrist några minuter senare?


Och plötsligt kommer jag ihåg att Danny Boyles tidigare filmer (Shallow Grave, Trainspotting, The Beach), visserligen var charmiga och klyftiga men tröttsamt ytliga, och att jag visserligen tyckte om Alex Garlands The Beach-bok, men att jag inte minns så mycket från 28 Days Later.


Little Britain

Jag hade bara hört talas om detta av engelska vänner men misstänkte att det skulle vara roligt. Lånade en DVD-box med åtta avsnitt på biblioteket och, ja, det är roligt. Kanske inte sådär så man viker sig av skratt och krampaktigt ligger på golvet, men absolut så man sitter och småfnittrar och vill härma de roligaste replikerna.


Engelsmän är liksom alltid roligare än amerikaner.


David Walliams och Matt Lucas är två roliga kontraster i sig, en mörk och lång och ganska stilig, en kort och tjock och skallig och väldigt fjollig. I god Monty Pythonstil klär de ut sig till alla möjliga karaktärer, ungefär lika många kvinnor som män, och så porträtterar de "Lillbritannien", ett Storbritannien i koncentrat med alla de typer av människor som finns där. Fast extremt och helgalet.


Vicky, tonårsligisten, som pratar så extremt fort och slangigt att översättaren bara får med hälften i textremsorna. Emily, väldens minst övertygande transvetit. Den hemska bantningsklubben Evil fatfighters där ledaren är tjockast och elakast av alla. Daffyd som vill tro att han är den ende bögen i byn, fast alla bevis pekar på motsatsen (han är inte ensam och inte så mycket bög heller). Och så vidare. Det roligaste är såklart när man lärt känna alla karaktärer och längtar efter att återse dem. Och att man med ett barns förtjusning gillar just upprepningarna. När den odräglige rullstolsbundne Andy för tionde gången lurar sin personlige assistent att han vill ha något som han egentligen inte vill ha, bara för att ångra sig så fort det är klart, är det ju egentligen repetitivt, men också frustrerande roligt. 


The Blue Light (Ao no hono-o)

När jag läste om filmen blev jag missledd. Jag tror att jag missledde mig själv. Det är en japansk film om Shuichi, en tonårspojke med en elak alkoholiserad styvfar. När styvfadern angriper hans syster och mamman vägrar kasta ut honom, blir Shuichi en mördare. Han är skicklig och polisen misstänker honom inte, ändå blir konsekvenserna ödesdigra.


Mycket fördomsfullt trodde jag att detta betydde att det skulle vara en Ringu-aktig film med Japanska spöken, alltså att styvfadern skulle bli ett läskigt spöke med blått ansikte och darriga händer.


Men så var det ju inte alls. Det är mer en drama-thriller-collegefilm. Lite socialrealism, lite ung kärlek, lite genialiska mord, lite ungdomspsykologi. En ganska märklig filmupplevelse som är väldigt svår att genrebestämma. Huvudpersonen är ju en mördare = ond och osympatisk i en amerikansk film. Samtidigt som han är en vanlig tonåring med kärleksliv och skolmatsalar = komedi om det vore amerikansk film. Och mördare + komedi i amerikansk film = skruvad komedi. Skricklig mördare = thriller i amerikansk film. Och så vidare.


Men The Blue Light är stämningsfull och behagligt annorlunda.


Vanity Fair

Biografiska filmer är urtråkiga. Riktiga människors liv har inga övergripande intriger som gör filmen spännande. Åren går, karriären går upp och sen ner, de blir kära, gifter sig, gifter om sig, och så vidare.


Vanity Fair bygger på William Makepeace Thackerays roman (som jag inte läst) men trots detta känns den precis som en film om en historisk människa.


Den handlar om Becky Sharp (Reese Witherspoon), som växer upp som väldigt fattig i 1800-talets England, men som tack vare sin charm, sitt utseende och sin brist på moral klättrar upp till de allra högsta adliga kretsarna. Genom att arbeta som gubernant träffar hon en rik Miss Crawley och får arbete som hennes sällskapsdam, och tack vare detta träffar hon Miss Crawleys brorson som hon gifter sig med i smyg, och hon nöjer sig inte där utan skaffar en älskare som bidrar med mer pengar och kontakter.


Jag tror i alla fall att det är så man ska tolka filmen. Det är nämligen så mycket händelser och så mycket tid (Becky åldras från ca 5 år till ca 40 under filmens gång) att alla händelser behandlas fort och slarvigt och Mira Nair som har gjort filmen har inte vågat göra Becky så osympatisk och beräknande som hon skulle behöva vara för att ge filmen någon spänning. I stället ska man som tittare se berättelsen i ett något socialistiskt perspektiv: Becky växte upp som fattig och tar alla chanser att slippa bli fattig igen, men hon mår dåligt av att såra andra. Samtidigt är inte filmen socialistisk på något samhällskritiskt sätt, här finns inga spännande paralleller till vår samtid.

Nej det är bara ett ovanligt slätstruket kostymdrama, utan Jane Austens kvicka dialog, utan Valmonts kluriga intrig, utan budskap, utan någon fördjupning i karaktärer eller tematik. Om man är intresserad av klassvandringar i 1800-talets England är det bättre att läsa Michel Fabers Sugar.


Bob and Rose

Jag följde Afterlife som gick på torsdagskvällarna till nyligen, mest för att jag är tokig i Lesley Sharp. I Afterlife spelar hon ett plågat medium, medelålders och egentligen ganska ful, men oemotståndligt sympatisk, vilket får henne att stå i centrum i varje scen.

Jag såg henne första gången i Bob and Rose för några år sedan och var omåttligt förtjust redan då. Så jag gjorde något ovanligt för mig, gick in på Amazon.co.uk och köpte Bob and Rose, en miniserie i 6 delar. Och fantastiskt nog är den lika bra som jag minns den.


Det handlar om Bob (Alan Davies), en öppet homosexuell kille med ett långt förhållande bakom sig och en del tillfälligt sex, och om Rose (Lesley Sharp), en munvig heterosexuell tjej med en ursnäll och lite tråkig pojkvän. De träffas en natt när de gemensamt väntar på taxi och blir oförklarligt kära i varandra. Sen blir det förvecklingar. Bobs kompisar tycker inte om att han sviker sin bögkrets, hans mamma som är ordförande i föreningen mot homofobi får en chock, hans kvinnliga bästis som i smyg älskat honom i åratal gör allt för att förstöra. Rose hamnar i kläm och måste dessutom såra sin pojkvän. Och allting utspelas i Manchester, med Canal Street fullproppat med homo-klubbar och heterokvarteren Deansgate. Alla pratar fina dialekter. Dialog och manus är typiskt brittiska, som i en Ken Loachfilm, samtidigt som det är lättsamt chicklit-tryggt och mysigt. Dessutom finns det riktig kemi mellan huvudrollsinnehavarna. Man förstår faktiskt att de blir kära, det är inte så enkelt som att de är de två snyggaste skådespelarna i dramat (Bobs kvinnliga bästis ser faktiskt objektivt bättre ut än Rose).


Russel T Davies som skrivit manus (och också är skaparen av Queer as Folk, en längre serie om de homosexuella kretsarna i Manchester) hade en verklig homosexuell vän, Thomas, som plötsligt blev kär i en kvinna, gifte sig och skaffade barn. I en artikel citerar Davies denna Thomas:


"Sometimes she goes to bed before me, and I sit downstairs, and I panic. I'm scared. I'm gay, I'm completely 100 per cent gay, and I wonder what the hell I'm doing to her. And I dread going upstairs. Every night. And then I go up, and I get into bed. And we talk. We talk, and she makes me laugh, and the next thing you know, we're doing it. Because I love her, I love the way she thinks, I love her mind."


En replik som förts över till TV-serien nästan ord för ord.


Så nej, det handlar definitivt inte om att "alla bögar bara väntar på att träffa den rätta kvinnan" (vilket Russel T Davies fått kritik för), men om  om fördomar och hur vi placerar människor i fack och om oväntad kärlek som har med en person och inte ett kön att göra.


Men det är en serie i sex delar och vissa sidospår och karaktärer gränsar till det klyschiga. Roses heterosexuella pojkvän som har det rörigt hemma och släpper sig i soffan, Roses kompisar, ett gäng fräcka tjejer som tycker det är kul med en bögpojkvän som kan shoppa ordentligt men som blir äcklade när de tänker på hans sexliv, Bobs bästis som är så ohyggligt ensam och lömsk. Och så vidare. Men det gör inte så mycket. Det är en njutning att titta.


Och Alan Davies som Bob är om möjligt ännu charmigare än Lesley Sharp. Stor underlig haka och larviga korkskruvar i pannan och ändå är han ljuvlig. Jag tror jag vill gifta mig med honom.


The Squid and the Whale

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår´


"Pojkarne" av Anna Maria Lenngren talar nostalgiskt om en ljuv barndom fri från laster och bekymmer. Och The Squid and the Whale, börjar, om än inte idylliskt, så i alla fall fridfullt. Familjen Berkman, mamma och pappa och två söner, sitter samlad kring middagsbordet och det mest dramatiska som händer är att lillebror stoppar in en nöt i näsan och sedan lugnt tar ut den när han blir tillsagd. Allt i ett långsamt tragikomiskt tempo och ett gråmulet 80-tal. Stilen är typiskt alternativt amerikansk, som Sideways och The Royal Tenenbaums utan den stilmässiga bravadon.


Men snart informeras pojkarna om att föräldrarna ska skiljas, och pappan i familjen har redan, i smyg, hunnit köpa ett nytt hus. Nu ska det bli demokratiskt delad vårdnad, till och med katten ska fördelas rättvist. Men som det står på affischen: "Joint custody sucks" och så fort den mogna polityren skavts av (pappans hus är billigt och sjaskigt och pappan kan inte laga mat, mamman visar sig ha haft flertalet långvariga älskare) tvingas pojkarna att välja sida.


16-åriga Walt tar pappans parti och förfäktar alla hans litterära åsikter utan att egentligen själv någonsin läsa en bok. När han får sin första flickvän, blir han övertalad av sin pappa att göra slut för att kunna ligga med snyggare och framför allt fler tjejer. Lillebror Frank trivs bäst hos sin mamma i sitt gamla hem och försvarar hennes affärer med att hon har mått dåligt. Samtidigt börjar han dricka öl på kvällarna och medan han själv börjar upptäcka sin sexualitet blir han psykologiskt alltför indragen i sina föräldrars vuxna sexliv. I stället för att som sin bror söka sig till jämnåriga flickor börjar han bete sig underligt, provar sin pappas kondomer och smetar sperma över böckerna i skolbiblioteket.


Oskulden och friden är långt borta.


Det är ett skilsmässodrama ur barnens perspektiv. Pappan är en grov karikatyr av en självisk man, oförmögen att tänka på någon annan än sig själv. Mamman är mjukare, mer undanglidande. Det är en modern Kramer mot Kramer utan försonande sentimentalitet. En bruten familj som bara rundas av med  deadpan humor och lysande dialog.


Bläckfisken och valen är två stora skrämmande djur på ett museum, som bara går att smälta och avvärja genom att prata om dem. Men trots att mamman och papppan pratar och pratar om sig själva och sina egna behov, blir allting bara mer och mer otäckt.


En välgjord film som inte är öppet känslosam utan stillsamt humoristisk och lätt absurd. Inte tårdrypande sorglig men inte iskallt ironisk heller.


Casino Royale

Hmmm, jag är kluven.

Bond är inte blond, han ska inte mörda människor på ett våldsamt och realistiskt sätt, och han ska inte göra larviga saker som att säga "du har rivit alla mina murar" till någon han känt ett par dagar. Och det ska spelas Bond-musik omkring honom.

Men det här är ganska okej ändå. Mindre tillkrånglad intrig än vanligt (om än trist realistiskt, boven är småsympatisk och vill inte ens ha världsherravälde). Modigt att börja om berättelsen och ändra på genren i
Casino Royale, men om man ska vara objektiv finns det bättre actionfilmer. Mission Impossible 3 till exempel.

Om ödet får bestämma

Min vän Ylva skrev också om den här filmen som gick på TV i helgen.

Den handlar om pojke möter flicka men båda är upptagna på annat håll, så det blir bara en enda magisk kväll.

Sju år senare när de båda står i grepp att gifta sig med nya människor har de fortfarande inte glömt varandra och så ger de sig på varsitt håll ut jakt efter den andre. Hur det slutar behövs kanske inte sägas.

Superromantiskt, men som Ylva påpekar, kanske inte så realistiskt. Frågan är väl om huvudpersonerna bara har kalla fötter inför bröllopen och håller fast vid varsin romantisk önskedröm som knappast går att bygga ett förhållande på. Dessutom är de vidriga mot sina riktiga partners.

Eller också är filmens miss bara att den inte lyckas förmedla vad det är som är så speciellt med den där magiska kvällen. De slåss om en handske först, sen fikar de, och åker skridskor och tittar på stjärnorna. En amerikansk standarddejt hade jag trott.

Tacka vet jag Richard Linklaters Bara en natt och Bara en dag.

Nära & kära

Hon är 37. Han är är 23. Hans mamma är hennes terapeut.


Så står det på affischen och det är detta som ska fånga intresset. Det är alltså ett problematiskt kärleksförhållande å ena sidan, med en kvinna med biologisk klocka och en ganska omogen man. Å andra sidan är hans mamma hennes terapeut vilket bäddar för roliga och pinsamma förvecklingar. Hur ska terapeuten förstå sambandet, hur ska det avslöjas och på vilket sätt?


Redan här hittar vi filmens problematik. Den kan inte riktigt bestämma sig för om det är drama eller komedi som gäller. Det är meningen att det ska vara välskrivet och välspelat med Meryl Streep och Uma Thurman i huvudrollerna. Det ska vara allvarliga frågor, det ska vara lite sorgligt och djupt samtidigt som det ska vara tokroligt när terapeuten börjat förstå sambanden och får andnöd samtidigt som hon ska gömma fotot på sin son. Och det fungerar inte.


Det sexiga samspelet i kärleksrelationen som ska övertyga publiken om att paret hör samman trots åldersskillnaden är mest krystat. Allt är modellerat efter den typiska formeln, gemensam lustig humor, oj vi har gemensamma intressen och oj vad vi är fysiskt attraherade av varandra och vi kan ligga i en säng och se upphetsade ut i lite motljus och smäktande musik.


Meryl Strep som brukar vara så bra är någon slags låtsaspsykolog som glatt pratar om sin egen familj under terapin och kommer med goda råd som "trassla till ditt liv lite, så att det känns att du lever!".


Det här är alltså romcom som inte är särskilt rolig, många scener ställer jag mig helt frågande till. Som när kärleksparet omfamnar varandra så passionerat att en stege intill faller i golvet. De blir rädda först och sen fnissar dem. Är det roligt?


Och det är ett drama som inte är särskilt dramatiskt. Man blir aldrig berörd.


Marie Antoinette

Marie Antoinette har fått kritik för att vara en historisk film som placerar sig utanför en historisk kontext, dels genom att vara ytlig, dels genom att tonsättas med modern musik, dels genom att behandla den franska revolutionen styvmoderligt. Som om Frankrikes viktigaste historia är mindre viktig än bakelser och klänningar.

Men om man vänder på det och tänker sig att Sofia Coppola egentligen ville skildra ett tonårsliv, en ung tjej som är osäker på sin identitet, som är osäker på sin sexuella attraktionskraft, som tycker att killar är söta men hundvalpar sötare och som mest i världen tycker om godsaker och överdådiga klänningar i ljusblått och rosa och att skvallra med sina kompisar, och först efter det valde en miljö och en historisk kontext, så upplever man historien annorlunda.

Marie Antoinette fnissar och gråter, hon blir avvisad av sin tonårige make, hon frossar i allt som kan köpas för pengar, omger sig med gulliga barn och hundar, hon lyckas till och med leva över sina tillgångar trots att hon har nästan obegränsat med pengar. Hon är oerhört barnslig och flickaktig samtidigt som hon har ett stort ansvar. Hon vet inte vem hon är, om hon ska uppträda österrikiskt eller franskt, om hon ska kramas eller niga, vem som ska tilltalas och i vilken ordning.

Marie Antoinettes öde passar perfekt ihop med skildringen av att bli vuxen i en ytlig miljö. Hade berättelsen varit placerad i nutid hade det blivit för mycket Paris Hilton över det. Egentligen kan jag tycka att det lilla vi får se av revolutionen mot slutet av filmen hade kunnat strykas helt.

Ser man filmen i det perspektivet är den inte så ytlig. Men den är kanske inget mästerverk heller. I jämförelse med Lost in Translation är filmen en bagatell.

Men precis som i Lost in Translation är det något hypnotiskt vackert och exotiskt över bilderna och musiken. Lite som en musikvideo man vill titta på om och om igen. Det är sådan fingertoppskänsla och sådant underhållningsvärde i allt överdåd att det inte gör något att det inte finns någon drivande intrig. När Marie Antoinette står med vit spetsklänning med sin dotter som ser ut som en utblommad maskros och ett litet ulligt lamm i trädgården ser det ut som ett sånt där oerhört gulligt bokmärke som man inte kan se sig mätt på.  

The Omen

De tre klassiska Omen-filmerna från 70-talet är inte alls dumma, men amerikaner satsar gärna pengar på att göra om filmer som redan är gjorda av någon anledning. Nu har ettan filmatiserats igen med populära och nutida skådespelare, som Julia Stiles och Liev Schreiber.


Det här är alltså exakt samma historia som i originalet, om ett par vars baby dör och som, utan att veta om det, i stället adopterar djävulens son, en ondskans motsvarighet till Jesus. När barnet växer upp och är märkligt avtrubbat, blir inblandat i otäcka dödsfall, drar till sig en otäck hund och en underlig barnsköterska (spelad, naturligtvis, av Mia Farrow, som spelade Djävulens sons mor i Rosemary’s baby) börjar pappan väcka misstankar om att allt inte är som det ska.


Vi pratar traditionell skräckis. Ondska, obehaglig stämning, läskiga drömsekvenser, chockeffekter, till och med blod och slams.


Allt ganska stiliserat filmat, mycket svart och vitt med små intensivt röda färgpunkter, ungefär som mäklarna på M2 gör när de ska fotografera en lägenhet.


Och slutet bäddar för att det kan bli remakes på tvåan och trean också.


Kramer vs Kramer

En sorgsen kvinna i närbild. Medan kameran dröjer kvar på henne hinner tittaren registrera en vigselring, en tvekan, ett känsligt ansikte. Det är Joanna Kramer, strax innan hon ska lämna sin man och sin femårige son.


Jag kan inte komma ihåg något amerikanskt drama från 2000-talet. I alla fall inte ett drama utan pistoler, död och otrohet. Det är som om allting skruvats upp sedan 70-talet. Det räcker inte längre med en helt vanlig vårdnadstvist. Det räcker inte med ett helt vanligt barn som verkligen är ett barn, inte en förkrympt vuxen som pratar lillgammalt.


 

Men här är det ändå så, här är det ganska vanligt. Ted Kramer kommer hem från en bra dag på jobbet där Joanna Kramer står med packad väska och går ifrån honom. Ted som tidigare mest tänkt på sin karriär tvingas ta hand om sin son Billy som blir lämnad kvar. Och när han äntligen lärt sig det, kommer Joanna tillbaka och vill ha vårdnaden.


 

Filmen är från 1979. Dustin Hoffman är ung och snygg (men redan 42! Det är märkligt), Meryl Streep har röda ögon i hela filmen. Utan bådas medverkan hade det kanske inte blivit en klassiker. Men det är det. Välspelat, välskrivet, perfekt avvägt i varje scen. Visst, gråtmilt ibland, men aldrig tillgjort. Det var ett annat tempo i filmerna förr. Skådespelarna pratade långsammare, allting behövde inte vara så himla smart, berättelserna fick färdas långsamt i scen efter scen. 


Efter kvinnans frigörelse på 60- och 70-talet kom den här filmen om moderskap och faderskap som ifrågasätter vilket som är mest ”naturligt”, men det finns inget entydigt rätt eller fel i filmen. Alla försöker bara göra så gott de kan med de förutsättningar som finns. Och Justin Henry (som tydligen är med i Lost, nu som vuxen) som spelar Billy är ljuvlig. Bångstyrig och trumpen, arg och ledsen, glad och förväntansfull och precis som på riktigt.

Kramer vs Kramer är lika sorglig som Ömhetsbevis. Bara en sån sak.

Kairos röda ros

I denna Woody Allen film är Cecilia (Mia Farrow) en olyckligt gift kvinna med ett dåligt jobb som servitris. Den enda tillflyktsort hon har är filmen och hon går på bio nästan varje kväll. När filmen Kairos röda ros kommer till staden blir hon förtjust i en av filmens personer, Tom Baxter och hon ser om den gång på gång, tills Tom magiskt kliver ut ur filmduken för att vara med henne.


 

Tom är verkligen den perfekte mannen, förutom att hans pengar är filmpengar som inte går att handla med och att han inte vet vad som ska hända efter att man kysst varandra och ljuset släcks. Han älskar Cecilia, är obrottsligt trogen, rättfärdig och oskyldig. Men han är inte verklig.


 

Det är däremot Gil Shepherd, skådespelaren som spelat Tom Baxter (som i sin tur spelas av Jeff Daniels i verkliga livet). Gripen av oro beger han sig till Cecilias hemstad, rädd för att Tom Baxter, med hans utseende och fingeravtryck, ska ställa till med något som kommer att förstöra hans karriär. Han träffar också Cecilia.


 

På ytan är detta en rolig film. Vardaglig och absurd på samma gång. Tom Baxter är lustig och naiv i sin lilla tropikhatt, filmproducenterna som våndas över sina biljettintäkter när de kvarvarande skådespelarna i filmen slår dank och spelar kort i väntan på att Tom ska komma tillbaka, Gil Shepherd är skrattretande fåfäng och hela filmen påminner om just de svartvita lättsamma komedier som Cecilia älskar.


 

Samtidigt finns ett långt mörkare stråk i berättelsen. I Cecilias verklighetsflykt och fiktionens inträde i verkligheten ifrågasätts själva livets verklighet. När Cecilia frågar om Tom tror på Gud och definierar Gud som alltings skapare, får hon svaret att Tom tror på manusförfattarna till sin egen film, det är ju de som har skapat honom och hans värld. (Samtidigt vet vi som tittare att det är Woody Allen som skapat Cecilias värld.) Och i Cecilias slutgiltiga val mellan den overkliga perfektionen och den ofullkomliga verkligheten finns filmens verkliga kärna och det som dröjer sig kvar.


 

Detta är en Woody Allen film utan Woody Allen. På något sätt fyndigare och klurigare än hans övriga filmer, med en sensmoral att bita i.


A love Song for Bobby Long

Scarlett Johansson är så vacker, har så mörk röst och hon spelar nästan alltid cool, avmätt och sårbar på samma gång. Man måste tycka om henne. Och John Travolta som var så tuff i Saturday Night Fever och sen lyckades med det omöjliga att göra comeback och vara ännu coolare i Pulp Fiction, fast han var tjockare och äldre och grövre och förlorat sin pojkighet, måste man också tycka om, trots att han varit med i så många bottennapp till filmer.

 

Här spelar Scarlett en flicka som heter Pursy. När hon får veta att hennes missbrukande mamma dött beger hon sig till mammans hus i New Orleans där det redan bor två män, Bobby Long (Travolta) och Lawson. Hon flyttar in hos dem, trots att de är otrevliga och har uppenbara alkoholproblem.

 

Låter det underligt och vagt? Låter det som att den ena mannen kan vara Pursys pappa som hon inte tidigare vetat något om? Verkar det märkligt att man aldrig riktigt får veta vad det kommer sig att Bobby Long och Lawson bor i mammans hus? Eller att mamman aldrig är i bild, inte ens på foto och att man aldrig får veta hur hon dog eller hur hon var?


Jo, det är mycket som inte riktigt stämmer. Det känns som att filmen vill vara alternativ med ganska osympatiska huvudpersoner, lite underligt lantliv i New Orleans, en dialog kryddad med litterära citat och ett riktigt hyfsat soundtrack (Nathan Larson, Trespassers William, Thalia Zedek). Men det fungerar inte riktigt. Allting känns lite på låtsas, som om allt utspelar sig framför kulisser som kan fällas ihop som en solfjäder, personerna är överdrivna på fel sätt, skådespeleriet är krystat trots att man verkligen vill tycka att Johansson och Travolta är lika egna som de kan vara och handlingen hänger inte riktigt ihop. Det är ologiskt och förutsägbart på samma gång. Om man kan lära sig något av filmen så är det högst konventionella visdomar, som att ”en familj kan se ut på olika sätt men det är viktigt att man har varandra” eller ”även elaka alkoholister kan vara goda innerst inne” eller ”det kan hända att man blir ledsen som vuxen om man har haft det ensamt som barn”.

Filmen bygger på en bok och kanhända var den omöjlig att överföra till film, kanhända var även boken insmickrande och traditionell bakom fasaden av originalitet.

Guds stad

Det är skillnad på våld och våld. I Guds stad är det fler vapen, fler skjutscener och kallblodiga mord än i någon annan film jag sett, ändå är det inte glamoriserat. Varje scen tjänar ett syfte och syftet är inte att uppmuntra våld, tvärtom.

 

Guds stad (Cidade de Deus) är en kåkstad nära Rio De Janeiro där polisen är maktlös och knarkkungar regerar. Det är gatans lag som gäller, den som är hårdast och mest samvetslös får makten. I centrum står ”Raketen”, en kille som drömmer om att bli fotograf och sådan är också hans roll i handlingen. Han iakttar, berättar och reflekterar men driver egentligen inte handlingen framåt. Däremot berättar han om Lill-Ze som är ond och ful och som dödar hela stadens knarklangare för att själv ta över, hans kompis Benny, playboyen som är den trevligaste gangstern, Fenan som egentligen inte vill döda, men som efter att flickvännen blivit våldtagen och hans familj skjuten startar ett krig mot Lill-Ze, där alla blir tvungna att välja sida. Respekten för ett människoliv är så liten att det är ett mirakel att någon överlever till vuxen ålder.

 

Berättartempot är uppskruvat, Raketen berättar med Voice-over, filmen rullar ibland snabbare än normalt, ibland långsammare, ibland stelnar den för att tittaren ska kunna se någon mer noggrant. Färgerna är oerhört intensiva och varma. En av inledningsscenerna där Raketen snurrar ett varv och plötsligt flyttas bakåt i tiden och står i vidvinkel på en bländande orange fotbollsplan sätter stämningen för filmen. Fotot är förförande vackert hela filmen igenom, trots vapnen ser allt ut som vykort.

 

Flera av skådespelarna är amatörer som verkligen kommer från Guds stad, till exempel Raketen själv och Lill-Ze. Men även om man inte vet det känns alla karaktärer autentiska, skådespeleriet nästan dokumentärt på sina ställen.

 Vissa scener är så våldsamma att det vänder sig i magen, som där ett litet barn tvingas skjuta ihjäl ett annat barn. Livet i kåkstaden är så farligt och miserabelt och ingen verkar kunna ta sig därifrån. Barnen kan inte skriva och räkna. De vuxna gangstrarna klarar knappt av sina egna vapen. Ändå är det bestående intrycket att det är en vacker film, en hoppfull film.

North Country

I North Country är Josey Aimes ensamstående med två barn i Minnesota. Hon har flytt sin man som slagit henne, och får bo hemma hos sina föräldrar. Hon träffar en gammal kompis som tipsar henne om att ta jobb i gruvan, men i samhället och i gruvan är det ingen som tycker att kvinnor borde få jobba i gruvan. Följden blir att kvinnor som ändå jobbar där trakasseras, tafsas på och blir förnedrade varje dag. Dildosar i lunchboxen, bajsklotter på väggarna, obehagliga fysiska närmanden, bajamajor som välts när man sitter i dem, och så vidare.


Och cheferna står på männens sida. Till slut stämmer Josey hela gruvan. ”Inspirerat av en sann berättelse.” Årtalen är lite vaga men det hela verkar utspela sig under tidigt 80-tal.


Detta är precis som det låter. Lite Erin Brockovich parat med en slags Thelma och Louise känsla av att alla män är usla. För usla är dem, i kvadrat. Som om det inte var nog med att gruvarbetarna var usla, är också Joseys pappa usel och anklagar Josey för att vara slampig när han ser att hon är slagen av sin man, dessutom visar det sig att hon har fler ännu uslare karlar i sitt förflutna.


Det blir så överdrivet att det hela blir inaktuellt. Visst finns det sexuella trakasserier idag också, men ofta är det subtilare än att en kvinna blir omkullvräkt och klämd i skrevet av sina medarbetare. Det är väl meningen att biobesökaren ska bli så upprörd att hon (för det är självklart en hon) ställer sig upp i fåtöljen och skriker att alla män borde dö. Det finns inget utrymme för gråskalor eller reflektion.


Sen ska naturligtvis allting vända i rättegångsscenerna också. Det blir inte heller trovärdigt. Plötsligt kan nästan alla erkänna att de har haft fel.


Det här bekräftar alla ens fördomar om amerikaner. Det är svartvitt, sentimentalt och man säger egentligen inget nytt. Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är dåligt, överfallsvåldtäkt är fel, det är inte rätt att slå sin fru. Jaha.


Men det spelas bra Bob Dylanmusik, Dylan har till och med skrivit en sång speciellt för filmen, och allra sist spelas Cat Powers cover på Paths of Victory!

V for Vendetta

V for Vendetta är regisserad av James McTeigue som också jobbat med Matris-filmerna.

Och det här är inte helt olikt. Det är intelligent action med mycket dialog och litterära referenser.

Filmen utspelas i ett framtida England där det vimlar av poliser, och allt som är avvikande är förbjudet. På kvällarna råder utegångsförbud, och nyheterna är hårt censurerade, samtidigt som folket matas med tomma slagord. Det går lätt att dra paralleller till 1984, Kallocain och något i filmens stämning som drar åt Clockwork Orange.


Men in på scenen kommer V, en mystisk figur i mask som vill befria England, och utkräva en personlig hämnd, genom att mörda regeringen och spränga regeringens byggnader, inspirerad av Guy Fawkes som 5 november 1605 skulle ha sprängt parlamentet om inte komplotten avslöjats i tid. (Lustigt nog har jag läst en del om det här innan, tack vare Edith Nesbits barnböcker med tidsresor. I Huset Ardens gåta färdas huvudpersonen Elfrida tillbaka till just denna dag och råkar avslöja Guy Fawkes genom att sjunga sången ”Please to remember the 5th of November” utan att inse att det ännu inte hänt.) Dessutom blir en ung flicka, Evey, som också har dåliga erfarenheter av regeringen, indragen i Vs planer.


Det är oerhört mycket dialog, med lån från litterära verk som Faust, McBeth och Trettondagsafton och Greven av Monte Christo (ännu en hämndhistoria), och ändlösa allitterationer på bokstaven V. Miljön är mestadels mörk, men lustigt nog inte alls science fiction-aktig. Bilar och kläder ser ut som vanligt, korridorer är vanliga och grå, jag tror inte ens att man får se någon mobiltelefon i filmen.


Men alltihop spretar åt för många håll, det ska handla om demokrati, personlig hämnd, kärlek, förföljelse av homosexuella, personlig utveckling, regeringens mörkläggande av läger som påminner starkt om Nazismens koncentrationsläger, och allt levererat med så många blinkningar åt film och teater och litteratur att det är som att titta på film under stroboskoplampa. De starka känslor som ska porträtteras och de djupa band mellan människorna som ska uppstå blir tvetydiga och otroliga. Både Vs och Eveys motiv är oklara och metoden att befria ett land med terrorism och våld i glättad slowmotion och blod som glittrar i kaskader känns tveksam. Filmens sätt att förhålla sig till tortyr kan också diskuteras.


Men som underhållning betraktat är det inte en dålig film. Den är tillräckligt annorlunda för att väcka intresse, tillräckligt vacker och spännande för att fängsla och tillräckligt intelligent för att väcka tankar som stannar kvar när filmen är slut.


Transamerica

Bree är en medelålders transexuell kvinna (spelad av Felicity Huffman från Desperate Housewives) som veckan innan sin slutgiltiga operation får veta att hon har en son, resultatet av en kort förbindelse hon hade som man. Tvingad av sin psykolog och sitt samvete tar hon på sig att rädda den socialt utslagne sonen Toby, som inte ens förstår att Bree har ett förflutet som man. Filmen utvecklas till en roadmovie med en ovanlig far och en bångstyrig son.


Transamerica är en ganska typisk ”alternativ” amerikansk film. Lugnt tempo, relativt okända skådespelare, en sinnesstämning som ligger precis på gränsen mellan det komiska och tragiska, karaktärer som är lätt överdrivna, uppskruvade versioner av sig själva, skarpa färger. Brees mamma är lite för elak och välsminkad, den unge killen som liftar med dem lite för hippieaktig (”jag äter inget som kastar en skugga” är en ganska extrem diet), Toby knarkar och prostituerar sig, Bree själv är urtypen för en plågad transsexuell kvinna, superkvinnlig, isolerad och känslig. Och man vet att det inte kommer att vara ett förskräckligt olyckligt slut, men att det inte heller kommer att bli fullt så Hollywoodperfekt som det skulle vara i en vanlig amerikansk film.


Jag tycker om de små detaljerna i den här filmen, dialogen är genomtänkt och känns ändå naturlig, Felicity Huffman är övertygande trots att hon egentligen är en ”riktig” kvinna. Jag tycker om att man stör sig lite på Brees uppfostrande stil, tills man får se hennes föräldrar och förstår sambandet. Det är skickligt gjort. Och Kevin Zegers som spelar Toby kommer säkert att bli en stor flickfavorit. Han ser ut som Leonardo DiCaprio minus baby hullet. Perfekt film med feel good känsla som inte lämnar en kvalmig eftersmak. En film man vill se om, så fort eftertexterna rullar.


Men att det står på DVD-baksidan att Bree är transvestit är beklämmande (speciellt som Bree till och med poängterar i en scen, att hon är just transsexuell och inte transvestit). Den som skrivit det borde slå upp orden transvestit och transsexuell i ett lexikon och skämmas.

Välkommen till familjen

Ibland kan man inte riktigt säga vad det är som gör en film dålig. Men det här är en dålig film.

Det är bra skådespelare som gör så gott de kan, Sarah Jessica Parker, Diane Keaton, Luke Wilson kämpar på i den här filmen (
The Family Stone) om en man som tar med sig ny flickvännen Meredith hem till familjen. Meredith är stel och blyg och konservativ, medan resten av familjen är härligt okonservativa. På pappret.

I verkligheten tycker man bara att familjen är otrevlig i all sin uppsluppenhet och när Meredith dessutom uttalar sig fördomsfullt mot homosexuella är det svårt att känna verklig sympati med någon. Det är meningen att det ska vara en romantisk komedi, men mest känns det långsamt och obehagligt, och det är inte ofta man skrattar.

Manuset är oerhört förutsägbart. Meredith släpper ner sin hårda knut, tar några drinkar, och voila! Hon är inte så tillknäppt under ytan ändå. Dessutom kryllar det av sidohandlingar. Mamman i familjen är döende, storasyster är gravid och ligger i skilsmässa, lillebror röker på för mycket, lillasyster är aggressiv.

Det är som om manusförfattarna själva förstått att de håller på en lövtunn intrig och därför har försökt trycka in en mängd sidohistorier för att det ska verka som att filmen behandlar en mängd olika ämnen.

Men sensmoralen är ytterst oklar. Och när man varken får skratta, gråta eller lär sig något, eller ens upplever något nytt i foto eller upplägg. Då är det inte mycket att ha.

Samtidigt kan man tycka att just den här typen av film, med en familj, bra skådespelare, koncentrerad tid (hela filmen utspelar sig över en julhelg), skulle kunnat bli bra, subtilt och välspelat. Här blir det bara platt. Dessutom har de gjort en så lång trailer (som jag sett innan) att jag i början trodde att jag sett filmen förut.

Tidigare inlägg