lilldjurets blogg

reservoarpenna, pennskaft med behållare (reservoar) för bläck och fast skrivspets i metall. Bläcket rinner vid skrivning automatiskt ner i skrivspetsen. Behållaren är vanligen en gummiblåsa, som fylls genom att den först hoptrycks mekaniskt och därefter suger upp bläcket. Den första reservoarpennan tillverkades i Storbritannien i början av 1800-talet. Amerikanen L.E. Waterman lyckades 1884 kombinera skrivspets, pennskaft, behållare, fyllningsmekanism och bläck till en väl fungerande reservoarpenna. Under 1950-talet började utbytbara bläckpatroner användas.

Källa: Nationalencyklopedin Multimedia 2000 Plus© Bokförlaget Bra Böcker AB 1997-2000.

Jo jag nämnde det innan. Jag är inne i en pennperiod, det är förmodligen därför jag är dålig på att blogga nu.

Så fort jag kan så tittar jag på reservoarpennor på nätet och ju mer jag lär mig om dem desto mer besatt blir jag.

Jag tror det började med en Rotring art pen i högstadiet eller gymnasiet. En lång smal penna med stålspets som jag fyllde med alla möjliga färger bläckpatroner. Och det är en väldig skillnad på reservoarpennor och andra pennor. Bläcket liksom flyter ut utan ansträngning, handstilen blir snyggare, man får ingen kramp i handen, linjerna blir mer varierade, mer organiska och charmiga.

Men linjen den skriver är lite statisk och det var svårt att skriva utan att få bläck på fingrarna, så för ett par år sen fick jag för mig att titta på Ebay efter "Fountain pen" för att leta upp en bättre penna, och ett helt universum öppnade sig. I en svensk bokhandel finns det på sin höjd några olika Parker pennor, några blanka Waterman, några Cross, två sorters bläck och kanske en hemsk Lamy (med "modern" look och clips som en ögla). På Ebay finns tusentals pennor och på nätet finns hundratals sajter med analyser av spetsstorlekar ("motsvarar en medium Parker en fine Pelikan?") och diskussioner om färger (vilken M200 färg är finast?"), modeller ("vilken är Parkers bästa modell någonsin?"), märken ("Är en okänd Reform mer prisvärd än en liknande Waterman?"), bläckflöden ("föredrar du en våt bred linje eller en fin med lite tänder i?".

Jag tyckte Parker pennor var finast. Det fanns ett otroligt utbud och jag lärde mig snabbt att deras flaggskeppsmodell heter Duofold: skruvkork, guldspets och underbara färger med gulddetaljer. Tyvärr kostar en ny Duofold flera tusen kronor, men det går att hitta en antik betydligt billigare. Så jag började med en billig Duofold i plast från 50-talet, med ultrapålitlig aerometriskt fyllningssystem, en slags gummiblåsa på insidan som man trycker ihop och sedan släpper när spetsen är i en bläckburk.

Det är roligare med riktigt bläck, dels får det plats mycket mer bläck i en bra penna än i en patron, bläcket är av bättre kvalitet och det finns mer att välja på. De riktigt avancerade blandar egna färger. (En rolig sak jag lärt mig är också att det är riktigt svårt att blanda till ett kolsvart bläck, så alla märken av svart bläck har färgskiftningar åt något håll om man tittar noga.)

Men sen ville jag ha en Parker Lucky Curve från 20-talet också. Knallröd och i juniormodell och en knapp på sin "blinda" sida som trycks in när spetsen är i en bläckburk. En sådan måste man köpa reparerad, även om Parker garanterar livstids hållbarhet på alla sina pennor så klarar de sig tydligen inte i 80 år. Det gick att hitta en sådan på Ebay. Men den skrev inte så bra så jag skickade tillbaka den. Säljaren skulle reparera igen men tappade spetsen i golvet och blev tvungen att ersätta den med en "Vacumatic" spets, som kompensation fick jag en Vacumatic penna (30-tal) av honom också. Och de är ljuvliga. i en slags sammanpressad strimmig halvgenomskinlig plast tillverkades de i flera olika färger. Min är blå men glänser i violett och nästan rött i vissa ljus. Dessutom är Vacumatic pennorna kända för att ha stora bläckbehållare.

Efter detta trodde jag att jag var botad och lite trött på alltihop. Men nejdå. Jag började om, fastnade för en modern Parker Sonnet Chiseled Tartan, med ett tjockt lager rutigt och gnistrande silver runt hela pennan, med gulddetaljer och en spets i guld och rhodium. De moderna pennorna har ofta konverterare som gör att man kan använda både vanligt bläck och patroner. Och ja jag köpte den, men för att göra en lång historia kort ska man inte lita på alla på Ebay.

Sen blev jag sugen på en billig, pålitlig, tålig och liten penna att ha med i handväskan utan att bekymra sig för om man rispar den eller tappar den. En Parker Jotter dög bra till detta. Helt i rostfritt stål och mindre än en hundralapp inklusive frakt. Men nu när jag använt den ett tag tycker jag ändå att den är lite trög. En billig stålspets är väldigt stel och Jottern är gjord för moderna händer som är vana från kulspetspennan att trycka hårt på pappret. Guld däremot är böjligare och formas efter en tid efter sin ägares skrivstil (därför ska man aldrig låna ut sin reservoarpenna, och egentligen inte köpa begagnade pennor heller, vilket är svårt om man vurmar för de tidiga 1900-talspennorna).

Dessutom började jag läsa i pennforum och olika pennsajter om flexibla spetsar. Namiki Falcon är en modern modell med flexibel spets, men enligt experterna går det inte att jämföra den med en antik flexibel spets som tydligen ska vara alldeles underbar att skriva med. En flexibel spets delar sig i mitten vid tryck och skriver då en bredare linje, men en flexibel spets ska också vara så elastisk att den utan problem återgår till sitt vanliga läge när man lättar på trycket. Är man riktigt avancerad kan man skriva snirklig "Spencerian" kalligrafi med en sådan spets. Den billigaste och bästa antika flexibla spetsen finner man på en Waterman 52 läste jag vidare. En svart penna från 20-talet i hårt gummi. Den fylls med "lever fill", en liten spak på sidan som dras ut och fälls ihop medan spetsen är i bläckhornet. Ännu en funktion som måste vara reparerad, vilket såklart kostar extra (det går att lära sig att reparera de flesta fyllningssystem själv, men då måste man nog ha en läromästare). Efter idogt sökande hittade jag en sådan på Ebay också. Jag hoppas att den kommer snart.

Men allt letandet efter Waterman pennor på olika sajter gjorde att jag blev intresserad av nya märken. Och nu är det Pelikan som upptar alla mina tankar. Pelikan 100 är en antik modell som, tydligen, har en semi-flexibel guldspets, är mycket liten men genialisk eftersom huven är halva pennans längd och förlänger därför pennan när den sätts fast på blindsidan vid användning (och jag som föredrar små pennor! De stora är dyrare, har högre samlarvärde, men de verkar så manliga och opraktiska, mer som något man tar fram när man signerar kontrakt. Men alla penntillverkare gör sin pennor i flera storlekar, Parker t ex har junior, senior, maxima osv.). Dessutom har den en genomskinlig grön sektion närmast spetsen där man kan se hur mycket bläck som finns kvar. Tyvärr är de fruktansvärt dyra och ofta lite trasiga. Men Pelikan gör en ny nostalgisk serie med moderna pennor med det gamla utseendet. Åh himmelrike.

Så det finns en modell m150 med rimligt pris, som påminner om den gamla Pelikan 100, fast med guldpäterad stålspets. Klart jag vill ha en sån! Det finns också en mer ovanlig modern Pelikan 100 i vitt med svart spets! Det har jag aldrig sett innan. Det är lite coolt för den får ett iPodutseende, men jag föredrar ändå vintage stilen.