Flytten

Nu går det bra att titta på lilldjuret.blogspot.com i stället. Jag flyttar över denna blogg lite i taget ("repris") men om man bara vill läsa nya saker ska man titta på det som står taggat med "Nytt".

Flytt!

Jag håller på att ge upp om blogg.se, plötsligt kan man inte söka upp gamla inlägg i Google och läsa dem. Och statistiken dalar såklart drastiskt då. Jag är på gång med en flytt av alltihop.

Mer info om detta inom kort.

Att läsa om

Just nu läser jag bara sånt som känns riktigt roligt. Precis som när jag står och gnäller i videobutiken om att jag bara vill titta på sånt som är "fjäderlätt", på det sättet väljer jag böcker nuförtiden.

Det innebär en hel del omläsningar: mina två största läsupplevelser i år är ironiskt nog samma som mina största läsupplevelser 2006 och 2007.

Jag älskar att läsa om. Det finns de som tycker en bok är ointressant när de vet hur den slutar, för att de har läst den innan eller för att de har sett filmen (som ju inte alls behöver sluta likadant!). Jag tycker nästan tvärtom. När man vet hur boken slutar kan man riktigt njuta av de enskilda passagerna. Är det en "fin" bok kan man hitta nya nyanser i skildringen. Är det något mer lättsamt är det tillfredställande som att se "Fyra bröllop och en begravning" på TV för femtielfte gången och upptäcka att man blir underhållen av den fast man kan varenda replik utantill.


Så just nu blir det mycket omläsningar, i samma anda som att jag älskar att alltid gå på samma caféer och restauranger och beställa just det jag vet är godast.


Lite mer äventyrligt blir det att läsa nya böcker av gamla favoritförfattare. Lite som att gå på favoritcafét och beställa tonfiskmackan i stället för den pålitliga pastrami-cantadou. Jo det är gott också, men ofta blir man besviken.

Eller så ger man sig på genrer man kan riktigt bra, som chicklit eller skräck, som följer formler och regler och är lätta att följa med i.

Men något helt nytt? Mja lite motigt just nu, jag väntar på ett riktigt lockande boktips.


Skulden - Jodi Picoult

Jag tycker egentligen inte att Picoult är en lysande författare. Hon skriver romaner som inte är språkligt märkvärdiga, och det är inte särskilt psykologiskt djuplodande heller, fast hon verkligen försöker. Fast sluten ska vara oväntade och liksom skruvade är det ofta märkligt förutsägbart ändå. Det ordnar sig oftast på slutet.

Men något som är gemensamt för alla romaner jag läst av henne är att de har ett sug i sig som gör att man gärna vill läsa vidare sådär på en gång. Därför tyckte jag att det verkade som en bra idé att ta med en oläst Picoult under den långa tågresan hem från semestern.

Skulden handlar om en ung amish kvinna som är anklagad för att ha dödat sitt eget nyfödda barn. Här blir det lite fånigt när Picoult ska få läsaren att tycka att det är otroligt konstigt att någon som är så ordentlig och kristen skulle kunna göra något sånt har hon inte sett "Agnes of God"?). Men om man bortser från det är det ju alltid ett spännande upplägg med någon som är väldigt misstänkt för ett brott och där alla bevis pekar på just den personen.

Så det blir liksom spännande ändå. Och här finns samma driv som vanligt. Man vill veta hur det går. Picoult släpper rutinerat små avslöjanden i slutet av kapitlen och de flesta karaktärerna är tillräckligt sympatiska för att man ska heja på dem.

Bra tågbok, eller kanske strandbok helt enkelt. Och om ett år har du glömt tillräckligt mycket för att kunna läsa om den.

ISBN: 9170016291