lilldjurets blogg

Jag vet inte varför jag inte skrev om fulboken på en gång. jag läste den för flera månader sen. Den gjorde verkligen intryck på mig, och är en av de där böckerna som jag kommer referera till i samtal en lång tid framöver.

Ottar annonserade om att få ta del av fula personers (eller snarare, människor som upplever sig som fula) berättelser. Resultatet blev en bok med intervjuer, egna berättelser, berättelser om andra och också en del essäer om skönhet och fulhet.

Berättelserna tar upp den vindögda äldre kvinnan, som i intervjusituationen inser att andra kanske tror att hon är synskadad och att det kan vara därför de inte möter hennes blick. Kanske beror det inte på att hon är ful? På fotot ser hon riktigt bra ut.

En annan ung kvinna har känt sig ful och osynlig hela livet och sedan gift sig med en man som kallar henne ful. 

 

Ytterligare en kvinna berättar att hon aldrig haft en romantisk relation trots möten med ett 40-tal olika män genom tidningsannonsering och brevväxling. Hon ställer inte upp på bild, men som läsare undrar man ändå om någon verkligen kan vara så ful, att den andre inte kan se någon skönhet trots att det finns gemensamma intressen, och en relation som odlats genom brev och telefonsamtal.

 

Essäerna tar upp olika aspekter på fulheten. Det finns en föreställning om att det inte finns några fula människor, i alla fall får man inte säga det. Samtidigt översvämmas media med artiklar om skönhet, mode, skönhetsoperationer, bantning, frisyrer, forskning kring skönhet och så vidare i det oändliga. Och genom att peka ut något som ideal säger man ju att motsatsen är just fult, även om ingen vill låtsas om det. Skamligt är det att vara ful i en tid när man förväntas ägna timmar varje dag åt sitt utseende.

Fulhet i ett historiskt perspektiv är också tankeväckande. Nuförtiden får fulheten inte finnas till. Verkligt gamla, fysiskt avvikande och handikappade göms undan på olika institutioner, på TV får man inte ens presentera vädret utan att se ut som en fotomodell. En ful Fröding hade fått gömma sig på sin kammare idag, en ringare i Notre Dame hade aldrig varit med i folklivet.

Kulturella skillnader diskuteras också. Extra intressant idag kan jag tycka, när det västerländska skönhetsidealet hyllas som om det var kulturellt obundet. Som om ungdom, stora ögon, stora bröst, smal midja, liten näsa är ideal överallt, som om hyllandet av denna skönhet är medfödd och primitiv. Det är självklart inte sant, men ibland behöver man bli påmind.

 

Men det som underligt nog känns mest banbrytande med boken är dess definition på skönhet. Den första definitionen är att man måste vara älskad för att vara attraktiv. Det har jag aldrig sett någon våga skriva innan. Det brukar i vanliga fall vara massa prat om självkänsla och älska dig själv, något som jag alltid tyckt verkar orimligt. Bara en galning skulle kunna älska sig själv innan någon annan gör det. En person som ingen tyckt om någonsin, har ytterst små möjligheter att få god självkänsla på egen hand.

Det andra är att själva det fysiska inte är så viktigt. Tvärtemot all forskning i Illustrerad vetenskap och alla andra artiklar man har läst där det går att räkna ut skönhet med speciella formler och datorprogram (ansiktshalvorna ska vara lika varandra, dragen ska vara arrangerade enligt gyllene snittet, inre ögonbrynsgränsen ska vara i linje med näsvingen, kindbenen står för 75% av utseendet, midjan ska vara till höfterna i relation som 7 till 10), så poängteras här andra egenskaper. Och inte det där luddiga ”inre skönhet” som också det kan vara väldigt vagt i medias värld, handlar det om självkänsla, styrka eller påklistrad godhet liksom? Nej, snarare något slags helhetsintryck av utseende, hälsa, utstrålning, livlighet, intelligens, intresse för omvärlden. Det är ju helt sant. Man träffar massor av bildsköna människor som verkar helt själlösa, och efter fem minuter ser man inte ens att de är snygga längre. Vad skönt att få se det i tryck. Och likadant är det väl ingen som bli överraskad av att charmtroll med dubbelhakor och kroknäsor kan vara hur snygga som helst.

Jag läste att en elak recensent kallade De kanske lämpade, för Fem och klockan. Det är en misslyckad förolämpning, för i kontrast med en fembok framstår De kanske lämpade, som än mer genial än den kanske är. Eller nej, den är genial ändå.

På ytan skulle den kunna vara oerhört ung och sorglig självbiografisk aka-porr. Internatskola, en huvudperson med oväntad mognad, och ett namn som till både för- och efternamn stämmer överens med författarens. Detta är alltså berättelsen om Peter Höeg som ung, föräldralös, inlåst på den mest rigida privatskola du kan tänka dig, älskad av ingen, utom kanske Humlum, hans vän som tagit livet av sig men som ändå deltar i händelserna, tyst, ödmjukt som en skugga.

Peter dras, inte till de vanliga barnen, utan till Katarina, föräldralös liksom honom, och August som dödat sina egna föräldrar efter år av misshandel. Tillsammans, Peter, "kvinnan" och "barnet" iscensätter de en revolt mot skolan, ett omkullkastande av de lagar den står för.

Det är också en berättelse om tid. En besatthet av begreppet tid, i en omgivning där varje minut är schemalagd. Katarina förklarar att när hon tänker bakåt kan hon se händelserna linjärt och kronologiskt men bara till en viss punkt. Bakom den breder tiden ut sig som ett fält och man minns inte i vilken ordning allting fanns. Sådana tankar är boken full av.

Man måste läsa uppmärksamt. Viktiga skeenden kan avhandlas i en enda mening i ett långt stycke av andra tankar. Slappnar man av får man strax vända tillbaka en sida för att kunna följa med igen.

Men Peter Hoeg är inte svårläst. Orden i sig är lätta, varje mening genomtänkt. Men det är koncentrerat, destillerat till ett smärtsamt nödvändigt.

Det är inte alls olikt Per Olov Enquist. Här finns samma sanningssökande och ständiga utvärderande, och samma nattsvarta barndomsskildring som i Kapten Nemos bibliotek.

Så någon fembok är det inte, inte någon charmig aka-porr med kloka lärare heller. Det är något helt unikt. Dystert, men ändå med tillräckligt många ljuspunkter och ett triumfatoriskt slut, för att man ska känna sig berikad mer än betryckt när boken slås igen för sista gången.

ISBN: 9172976160

I taket lyser stjärnorna är en underbar bok. En debut som fick Augustpris, och en fulländad ungdomsroman, med innovativt språk och äkta känslor, om Jenna som förlorar sin mamma i cancer samtidigt som puberteten river i själen.

Så förväntningarna är uppskruvade inför Det fattas en tärning, som handlar om Puck som också förlorat en förälder, pappan som är opålitlig och dricker och till slut försvinner. I vartannat kapitel är Puck 11 år och lever fortfarande med båda föräldrarna, i vartannat kapitel är det bara 16-åriga Puck med mamman, nerbitna svarta naglar och relationsproblem, en känsla av att inte räcka till, att vara oälskad, att vara rädd för att bli lämnad.

Men nej, och det här kanske är orättvist, det är inte lika bra som debuten. Det är fortfarande bra dialog, och ungdomarna upplevs som äkta. Det är inte inställsamt, utan precis det där hånglet på toaletten, drickandet, de sura kajaltjejerna, tepåsen man delar på café, precis som det var och förmodligen fortfarande är, att vara 16 år.

Men överlag berör boken mindre, den är lite spretigare, lite tråkigare, kärlekshistorien mindre trovärdig. Det känns som en mellanbok, och hade detta varit första boken jag läste av Johanna Thydell hade jag nog inte sett henne som en av de blivande stora svenska författarna.

Men det här kan vara lite skönt. Nu är förväntningarna inför nästa bok mer normala, och det finns en möjlighet för Johanna Thydell att utveckla ett långt författarskap som står sig.

ISBN: 9127105318

Det verkar finnas en ny typ av kvinnlig humor. Eller snarare som att någon har bestämt vad som är kvinnlig humor. I Sverige representeras denna humor av Martina Haag, Emma Hamberg, Kajsa Ingemarsson och några till. Det ska vara vardagligt, igenkänningsbart, med mycket självdistans. Författaren ställer sig själv i kontrast till filmens och veckotidningarnas ideal och förklarar att hon är tankspridd, att hon inte orkar hänga med och läsa kultursidorna eller några dagstidningar alls, att hennes lår inte alls ser ut som Kate Moss lår och att hon blir tokig på sina barn när de skriker och tigger glass och gör bort henne i snabbköpet.

Det ska alltså vara väldigt verkligt, mänskligt och genomsnittligt, och som folk är mest så att det ska vara lätt att identifiera sig.

Sen spelar det inte så stor roll om det är en roman eller om det är en samling krönikor, som det här är.

I Kajsas värld finns ett kapitel om när Kajsa var fotomodell. Det är väldigt distanserat skrivet. Kajsa gjorde några reklamjobb och fick åka till Italien, men var långt ifrån någon toppmodell. Läppstiftet var dåligt och hon var tvungen att fotograferas med en sko på huvudet. Så hahaha. ”Det är ju som en parodi på en modellkarriär, och inte ens i närheten av Kate Moss” ska man tänka. ”Och Kajsa är så himla vanlig och jag kan verkligen identifiera mig med henne.” Fast egentligen, när man tänker efter så var det väl ganska glamoröst ändå. De allra flesta kvinnor skulle aldrig få betalt för att fotograferas med en sko på huvudet.

Sen kommer ett kapitel om när Kajsa ska signera böcker och det inte kommer någon. Det är lite rörande och komiskt, tills man kommer på att det står på framsidan att Kajsa Ingemarsson var Sveriges bäst säljande författare 2005. Då blir det lite svårt att tycka synd om henne, eller ens tro på henne.

Och så känner man, mitt bland snoriga barn och sjaskiga sommarstugor och ensamma boksigneringar, att det här är ju en väldigt lyckad människa som ska låtsas vara lite vanlig. Kajsa är gift med friska barn, hon har sommarstuga, hon är snygg nog att arbeta som fotomodell och hon har en strålande karriär.

Ungefär som Martina Haag. Skillnaden är väl att Martina skrev om Reine Brynolfsson i sin sista bok, och eftersom min pappa är så lik honom känns det som att hon skriver om ett internt skämt, så då skrattar jag jättemycket.

Kajsa Ingemarsson är också rolig när hon driver med kvinnoidealet i franska filmer, inredningsreportage där till och med skärbrädan är en fantasifullt omgjord gammal brygga och pinsamheten i att reklamera något man har köpt.

Men när det ska handla om hennes alldagliga liv blir det lite krystat. Det ska vara så genomsnittligt och normalt och äppelkäckt att det känns onormalt.

Kajsa Ingemarsson var Sveriges mest sålda författare år 2005. Hon är också en mycket uppskattad krönikör i bland annat Damernas Värld och, tidigare, Stockholm City. Nu har hon samlat sina vassaste och roligaste krönikor från 2003-2006 i Kajsas värld. Hon bjuder frikostigt på sig själv och berättar om sitt liv som småbarnsmamma, bestsellerförfattare, modell, diplomat, men framför allt - en alldeles vanlig kvinna.

Här får alla Kajsas läsare chansen att lära känna henne som hon egentligen är, och igenkänningsfaktorn är stor när hon avslöjar sina nojor, fobier, fixa idéer och drömmar. För egentligen är vi ju alla rätt lika. Alla pusslar vi för att få vardagen att gå ihop och drömmer ibland om ett liv i lyx där man lever i total harmoni med sig själv och sin omgivning. Tyvärr är verkligheten oftast ganska långt därifrån ... Välkommen till Kajsas värld!

I tre olika böcker har Marian Keyes skrivit om tre olika systrar Walsh. Vattenmelonen, En oväntad semester och Änglar.

Nu är det dags för Anna, hippiesystern som tog sig samman och skaffade sig ett jobb. När boken börjar är hon hemma hos familjen efter en allvarlig olycka och i tillbakablickar får man veta hur det gick till när hon fick ”världens bästa jobb” (på sminkföretaget Candy Girrl, med hur mycket gratis produkter som helst) och hur hon fick världens bästa man Aidan. En tredjedel in i boken förstår man att något är fel med Aidan och sen blir allting väldigt sorgligt.

Det här är typisk Marian Keyes. Det är älsklingsfamiljen igen, det är amerikanska glamourmiljöer, det är den fräcka kompisen med det vilda sexlivet, det är massa skojiga sidokaraktärer inklusive snälla bögkompisen, det är fjompiga mamma och pappa och farliga lillasystern Helen. Helen får dessutom en en lite större roll än vanligt genom att hon e-postar kontinuerligt om sitt samröre med den irländska maffian. Kanske är det ett förspel till Helens egen bok, hon är den enda som är kvar.

Samtidigt är det en mer allvarlig bok än vanligt, eftersom det handlar om sorg. I 600 sidor sitter jag och undrar hur Keyes ska få ihop det obligatoriska lyckliga slutet. Ska hon låta flera år förflyta, ska hon ge Anna en ovanligt kort sorgeperiod, ska hon låta Anna träffa en ny underbar man omedelbart, eller hur ska det bli? Hon har ju precis presenterat Aidan, den perfekte mannen, och giftermålet har redan varit. Hon kan ju inte smutskasta honom sen, och säga att det finns en bättre man för Anna. Det passar inte in i genrens logik.

Men Marian Keyes kan beskriva sorg på ett övertygande sätt. Det är lätt att inse att hon är genrens drottning. Hon är rolig och träffande och sympatisk och gripande och historierna följer en viss logik. Men en definitiv svaghet är att hon beskriver alla systrarna på samma sätt. Rachel som hade missbruksproblem i En oväntad semester, dyker nu upp och är otroligt tillrättalagd, hon har utbildat sig och ska snart gifta sig med en underbar man. Claire från Vattenmelonen har också klarat sig bra och Maggie från Änglar blir knappt nämnd.

Men Anna som levt ett kringflackande liv med långa mönstrade kjolar och som blivit omnämnd som den flummiga, mest annorlunda systern tidigare, är nu exakt likadan som dem. Trots att hon utomlands under långa perioder och förmodligen provat på både det ena och det andra är hon i denna bok förvandlad till en klon av sina systrar som bara avhandlar sitt förflutna i några meningar. Nu är hon minsann trendigt klädd och skäms för sina gamla klädvanor. Hon har inte heller några moraliska invändningar mot att arbeta för en ytlig utseende industri. Det känns tråkigt att Keyes bara kan skriva om den här typen av tjej och att hon inte kunde låta Anna arbeta för en hjälporganisation med kjolar med speglar. Fegt.

Bihandlingarna med skojig e-post från Helen och mamman är inget vidare heller. Boken är lång nog som den är, mailen kan med fördel hoppas över. Förmodligen är de till för att lätta upp en i övrigt sorglig bok.

Och hur löser Marian Keyes det lyckliga slutet då? Jodå, det går ganska bra. Man får snörvla en sista gång och sen känner man att världen är gemytlig och snäll ändå. Boken blir säkert lika populär som de andra om familjen Walsh.

ISBN: 0718147634

Nu ska jag göra något jag aldrig gjort innan. Jag ska skriva om en bok som jag inte just har läst.

 

Däremot har jag läst Blonde. Tre gånger. Det är en bok som jag tycker så mycket om att jag inte riktigt vågar skriva om den. 

 

Först och främst formen. Det är en biografi, men ändå inte en biografi. Den bygger på Marilyn Monroes liv, Oates har läst en mängd biografier och kan förmodligen allt om Marilyn. Men Oates tar sig friheter. Hon byter ut namn, hon byter ut händelser. Hon tar detta, ett av världens mest omtalade och fascinerande livsöden, och stöper ändå om det i en mer litterär form. Det är en roman som står i ett fritt förhållande till en verklighet som ändå alltid var mystisk.

Oates återger vissa detaljer ur Marilyns och framför allt Norma Jeanes liv korrekt, medan andra stora skeenden är uppdiktade och gissade. Det är till exempel sant att Norma Jeane kallades för ”Musen” på barnhemmet där hon växte upp, det är inte sant att hennes livs kärlek var Cass Chaplin, det är oklart om de ens kände varandra i verkligheten.

Blonde var också den första Joyce Carol Oates bok jag läste, och jag såg inte då vad som var typiskt för Marilyn och vad som var typiskt för Oates. Blonde blev på det sättet en helt fristående berättelse. Biografierna om Marilyn och Oates andra böcker har jag läst efteråt.

Läser man mer än en biografi om Marilyn Monroe förstår man varför det går att fantisera om henne. Alla beskriver henne olika, hon ändrar också sina egna historier varje gång hon berättar dem, dokument är försvunna, hennes egen död är oklar. Precis som i filmen är Marilyn föränderlig, gäckande, inte en verklig människa utan åskådarnas projektioner av henne.

Oates demonstrerar detta mästerligt. När Norma Jeane går in i sin skådespelarkarriär mister hon sitt namn och sin identitet. Hon blir ”Marilyn Monroe”, och ibland bara ”Den Blonda Skådespelerskan” och även hennes män förlorar sina namn, blir avpersonifierade som ”Den före detta idrottsmannen” och ”Dramatikern” och ”Presidenten”. Förvandlingen från den osäkra flickan Norma Jeane, till ikonen, narkomanen, divan som alltid var omöjligt försenad men som aldrig glömde sina anställdas födelsedagar och gav dem presenter, sexbomben som kallade alla sin älskare för ”pappsen” och alltid saknade sin riktiga pappa som inte ville veta av henne, blir trovärdig hos Oates.

Norman Mailer avskyr henne i sin biografi, men avslöjar aldrig att han ville träffa henne medan hon levde och att hon alltid avböjde. Anthony Summers försöker ge en nyanserad bild i gudinnan. Otaliga andra har skrivit biografier, dokumentärer har filmats, det skrivs till och med böcker om böcker om Marilyn. Marilyn själv skrev en självbiografi. Vem hon verkligen var är kanske oviktigt. Mytologin omkring henne är det hon till slut blev.

Boken är ett mästerverk på 850 sidor som ständigt skiftar perspektiv, från Marilyns ständigt skiftande jagform, till betraktare, till totalt utomstående, dialoger och dikter. Boken är också en meditation över skådespeleri som sådant och över en skådespelerska som, trots att hon aldrig fått ett riktigt erkännande som just skådespelerska, aldrig slutade ta lektioner ens när hon var kändast i världen, som alltid ville göra om sina scener för att hon visste att hon kunde bli bättre.

ISBN: 91-00-58091-0

Det här är som att läsa en lång Veckorevyartikel om personlig stil, bra basplagg, hur man väljer perfekta jeans, var man köper snyggaste väskorna och så vidare. Det är glättigt, rosa, mycket bilder, små faktarutor, som är lätta att ta sig igenom, enkla punktlistor med tips och råd, mängder med lyckade bilder på Ebba själv, och mängder av bilder på kändisar med blandade snälla och elaka kommentarer till. Det är väldigt mycket just nu, eller kanske till och med några månader gammalt. Det är glättigt och ytligt och man behöver inte tänka alls när man läser boken.

För när man gör det och börjar fundera lite på undertexterna och vad det egentligen är som blir sagt blir man lite rädd.

1. Det är okej att värdera sig själv och andra utifrån utseende. Det är helt naturligt att kläder är avgörande vid till exempel en anställningsintervju.
2. Har man skinhandskar i stället för stickade vantar som ”en riktig fashionista”, och om man lärt sig alla moderegler, så har man lyckats bättre, man är mer värd.
3. Att ha åtminstone några riktigt dyra (en semesterbudget styck ungefär) kvalitetsplagg är ett måste för en fullständig garderob.
4. En bra garderob består av vissa basplagg som ska hålla god kvalité och ett klassiskt snitt som aldrig blir omodernt.
5. Det är viktigt att vara feminin.
6. Det är viktigt att vara smal, eller åtminstone försöka se smal ut.
7. Dessa regler är tidlösa.

Jag kanske är naiv eller aningslös, men jag minns det inte som att Sverige alltid varit så här modefixerat.

Varannan blogg handlar om mode, ofta på ett helt okritiskt och okreativt sätt: ”Titta här vilken söt kofta Mischa Barton har på sig i dag i Aftonbladet, och idag tänkte jag ha på mig den här outfitten.” – kompletterat med läskigt foto på modeoffer med huvudet bortklippt.

När man går ner på stan ser en mängd tjejer ut som små Ebba-kopior. Alla ska ha jeans instoppade i stövlar (för några år sedan hade detta varit dödligt töntigt), och i övrigt vara nästan lite tantiga. Och det verkar som att alla unga tjejer vill jobba med mode och styling. Ebba von Sydow tar över Veckorevyn och gör om det till en modetidning, på Tv stylas folk om av modepoliser och Söndagsöppet.

Men när jag gick ut gymnasiet hade alla midjelångt hår och sunkiga flanellskjortor från UFF. Det är inte tidlöst med ett klassiskt tantigt mode. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att det inte kommer att bli en revolt mot det här genompräktiga chica dammodet. Jag tror inte på att jag måste offra min semester för att köpa en kashmirkofta, som är mycket mer smickrande än ”en hemsk bylsig okvinnlig stickad tröja”. Jag tror inte på att halvkorta svarta finshorts och wrapklänningar alltid kommer att vara moderna. 

Jag tror att det här är en bok för flickor på Stureplan som vill vara kompisar med prinsessan Madeleine och att alla andra kan läsa det här med lite distans. Jag hoppas i alla fall att det är så.