lilldjurets blogg

Ständigt på jakt efter ny favoritmusik kunde jag inte motstå en lång artikel om Kate Bush och en entusiastisk femstjärnig recension av hennes dubbelskiva Aerial som tog 12 år att bli klar med.

Och jo självklart, jag har lyssnat på henne innan detta. Wuthering Heights, Running up That Hill, Army of Dreamers och så vidare. Det går inte att undvika Kate Bush om man är intresserad av originella kvinnliga röster, pampiga arrangemang och självutlämnande texter. Men jag har inte varit så intresserad av hennes senare verk och jag har aldrig trott att hon gjorde några jämna skivor.

Men Aerial skulle innehålla en text med hundratals siffror Pi, en text om att tvätta sina kläder tillsammans med en mans kläder, en text om hur mycket hon älskar sin son, två skivor som skulle forma två fulländade sviter, A Sea of Honey och A Sky of Honey, inspelat fågelkvitter och ljuvlig sång. Mojo's reporter var förvirrad, fascinerad och längtade efter att lyssna sönder den.

Så den hamnade i min iPod shuffle såklart. Och nu kommer det märkliga: nej det är inget mästerverk, den är precis sådär lite småtråkig och medelålders och mogen som jag alltid misstänkt att Kate Bush nya skivor skulle vara. Och det är klart, hon har redan gjort sina spännande skivor och sånger och nu har hon familj och hon tycker om att vara i sitt hus och umgås med sin son. Det blir inte så mycket passion och motstridiga känslor att gestalta då.

Och det ännu märkligare: jag har ändå inte tröttnat på den. Trots att jag aldrig blev sådär galet förtjust och ville lyssna om och om igen, trots att jag aldrig identifierade mig gråtfärdig eller ens berörd, trots att jag inte ens har valt någon favoritsång eller lärt mig titlarna, så är varenda sång kvar i iPoden och jag brukar aldrig hoppa över dem när de kommer.

Det är inte gåshudsbra, men det är vackert, behagligt, tillräckligt intressant för att man ska vilja höra det igen, välgjort och kompetent. Kanske börjar jag också bli gammal.

Tim Buckley var en begåvad musiker och sångare som dog ung i en överdos. Han gifte sig som tonåring men lämnade sin fru redan innan födseln av deras son Jeff, och träffade honom bara några gånger innan han dog. Jeff Buckley växte upp, visade sig vara en begåvad musiker och sångare och gav ut en skiva, Grace 1994, innan han också dog ung, i en drunkningsolycka.

Jag är kluven till Jeff Buckley. Stökiga gitarrer och falsettröst som antyder Heavy Metal. Influerad av sin tids hårdaste grungeband och av samma soul som sin far. Av de tio sångerna på Grace hade han bara skrivit 7 och hans mest kända sång är Hallelujah, en cover av Leonard Cohens original. De live konserter och EPs som utkommit efter hans död är också fullastade med covers. The Smiths, Nina Simone, Van Morrison, Cocteau Twins, till och med någon enstaka av hans egen far. Precis som Sylvia Cassedy framstår han som mer av en duktig sångare än en låtskrivare och sann talang, har jag tänkt.

Om det inte vore för de sånger han faktiskt skrev. Lover you Should've Come Over är en av de sorgligaste nu-är det-slut-sånger jag någonsin hört med sitt "She's a tear that hangs inside my soul forever", titelsången Grace har en orgiastisk refräng som får håret att ställa sig på huvudet, i "So Real" med textraden "Love, let me sleep tonight on your couch / and remember the smell of the fabric of your simple city dress" låter han rörande uppriktig, och Jeffs röst är tveklöst den vackraste manliga röst jag vet.

Och två män med sådana öden är naturligtvis intressanta att läsa om. David Browne har pratat med en mängd personer som kände Tim och/eller Jeff och beskriver deras liv parallellt i boken Dream Brother (sista sången på Grace, som delvis handlar om förhållandet mellan far och son). Jeff Buckley vägrade alltid att prata om sin biologiska far, men det går inte att förneka likheterna mellan de två männen. Bara omslagsfotot visar upp en förbryllande fysisk likhet, och musikaliskt och känslomässigt gick de också samma vägar. Både Tim och Jeff satte musiken först i sina liv och letade ständigt efter nya influenser och sätt att utvecklas. Båda männen var populära bland kvinnor men verkar ha haft svårt att anpassa sig till verkliga monogama förhållanden.

Greppet att varva kapitel om far och son är inte helt lyckade. Meningen är väl att man ska kunna jämföra männen bättre genom att placera de sida vid sida i ålder, så att man direkt efter att ha läst om Tim som barn ska få läsa om Jeff som barn och så vidare, men det är sällan övergångarna känns helt genomtänkta. Det skevar i både ålder och karriär, när Tim ger ut sin första skiva dröjer det flera Jeff-kapitel innan Jeff släpper sin första skiva. När Tim dör i Jeffs kapitel är han på höjden av sin karriär i Tim-kapitlet som följer. Tims änka introduceras i ett Jeff-kapitel, långt innan hon figurerar i Tim-kapitlen. Det känns mest rörigt.

För den skivnördiga är texten fullastad med information, varenda musiker och producent som Tim och Jeff någonsin talade med, tycks nämnd med fullständigt namn och detaljer, medan flickvänner och vänner och personliga relationer ofta flimrar förbi på någon enstaka rad. 

De stora frågorna om arv och miljö som jag tycker är mest intressanta: "hur kunde Jeff bli så lik Tim när de nästan aldrig träffades? Var det gener eller var Jeff långt mer fascinerad och besatt av sin far än han lät påskina?" får man egentligen inga svar på. Tim verkar ha varit flyktig, olycklig, karismatisk och ointresserad av andra människors känslor. Jeff verkar ha varit mjukare, mer tillbakadragen, men med samma förmåga att få främmande människor att känna sig förstådda och invigna i hans värld, trots att han egentligen aldrig verkar ha varit riktigt ärlig. Till och med utdragen ur hans dagboksanteckningar verkar tillrättalagda, vackra och välskrivna som om de skrivits för andra och inte honom själv.

David Browne kunde ha gjort mycket mer av sitt material. Enstaka strofer i texter analyseras och han gör några försök att fånga upp de poetiska detaljerna i Buckleys båda liv, men det blir många oförstående redogörelser av skeenden och en hel del långtråkig namedropping. Boken är skriven i samarbete med Jeffs mamma Mary Guibert och det kan ju vara så att hon medvetet har tonat ner det som är av mer personlig karaktär. Det är synd, för det är alltigenom intressanta människor som skildras, Tim som har så få försonande drag och Jeff som verkar ha varit så rotlös och identitetslös, oförmögen att ens komma fram till slutgiltiga versioner av sina egna sånger. Men berättelsen räcker långt. Nu ska Jeff Buckleys liv filmas och det ska bli intressant att se en mer fri tolkning av honom.

ISBN: 038080624X

En familj. Fyra människor, mamma, pappa, son, dotter. Fyra vitt skilda röster rakt ur fyra medvetanden.

Dotterns förpubertala babblande meningar om allt som händer, ett envist upprepande av sammansättningen dvs, en snabbhet i tanken som får meningar att kapas på mitten för att de inte hinns tänkas till slut. Sonen som ofrivilligt bidragit till en klasskamrats självmord tänker i stackato och ettordsmeningar runt händelsen. Mamman, en författare av fiktiva intervjuböcker, frågar sig själv frågor i kursiv text. Och pappan som övertygad av sin egen betydelse och den eviga beundran från sina unga attraktiva studenter tänker i storvulna sonetter om sig själv.

(Framsidan har ingen bild utan bara ett långt utdrag text från boken i rött på svart, och just så är det, varje karaktär karaktäriseras av sitt eget språk, långt mer grafiskt än en bild.)

Och in i denna familj kommer Amber, en kvinna i 30-årsåldern som, när familjemedlemmarna ändå aldrig riktigt talar med varandra och därför aldrig förstår att ingen av dem känner Amber, flyttar in i huset och förändrar allting. Och vem är Amber egentligen, vem är denna kvinna som påstår att hon kört över ett barn av misstag, som slänger dotterns ohyggligt dyra videokamera i gatan utan att be om ursäkt, som badar familjens tonåriga son och tvättar honom grundligt mellan benen? Som hon skriver själv, med ännu ett eget språk: "Från min mor: elegans i trångmål; bruket av gåtor; förmågan att skaffa det jag åstundar. Från min far: förmågan att försvinna, att inte existera."

Egentligen är berättelsen inte så unik. Det är kärnfamiljen som välts omkull när det okända, den okända, träder in. Den som ifrågasätter och får samtliga familjemedlemmar att känna och tänka nya saker. Den okända, som varken är ond eller god, utan bara en katalysator för något som kan vara en katastrof eller befrielse.

Jag är allt du drömt bjuder ett visst motstånd. Det finns inget konventionellt med boken. Tvärtom kräver varje berättare i boken sin egen lästakt och ingång till texten. Samtidigt finns ett driv i berättelsen som många författare med samma ambitionsnivå inte kan förmedla. Man är nyfiken på Amber, man vill veta vad som ska hända och man sitter inte bara i förströdd beundran över författarens skicklighet med orden. Det är ovanligt.

En bok som är både genialisk och spännande. En av årets bästa böcker redan nu.

Och precis som en smärtsam kärlekshistoria måste den återupplevas för att förstås. En månad har gått sedan jag läste den. Snart måste jag läsa om den.

ISBN: 9100107123

För första gången tvivlar jag på att Joyce Carol Oates verkligen står bakom alla Rosamond Smiths böcker. Du kan inte ta mig är på många sätt mer som en Paul Auster bok.

För det första är huvudpersonen en man, Tristram Heady (vilket i sig känns som en Austers referens till Tristram Shandy). För det andra är berättelsen surrealistisk och osannolik på ett sätt som är olikt Oates. Tristram Heady tar in på ett hotell och blir där misstagen för en Angus Markham som han tydligen är mycket lik. Men i stället för att framhärda i sitt insisterande att personalen har misstagit sig börjar Heady alltmer att känna sig som Markham, en framgångsrik man med stort själförtroende och ett våldsamt drag. Markhams älskarinna Fleur söker upp honom och ser inte heller skillnad på de två männen. Och också Fleur är tvådelad, när hon somnar träder en annan kvinna fram i henne, Zoe, sexuellt utmanande och rå, och hon visar sin nakna kropp som är täckt av färggranna tatueringar.

Så vem är egentligen Fleur? Och vem är egentligen Markham, finns han på riktigt eller är han Headys alter-ego? Allt är oklart, drömlikt, privatdetektiver anlitas och Headys identitet börjar lösas upp. Likheterna med Paul Austers Stad av glas är så uppenbara att man måste misstänka att Oates varit starkt inspirerad av den. Eller, som jag trodde i början att Auster till och med varit inblandad i författandet.

Och precis som Austers böcker känns detta kyligare än Oates övriga produktion. Visst är det smart och fantasieggande, men karaktärerna får inte riktigt fäste i verkligheten utan svävar förbi som typer, som representanter för den förföriska kvinnan, den identitetssvage mannen, psykopaten, den jovialiske detektiven. Mycket märkligt.

ISBN: 91-27-05647-3

Amélie Nothomb har skrivit en bedrägligt enkel berättelse om en destruktiv vänskap.

Blanche är en blyg och osäker 16-åring som aldrig haft en vän. När den jämnårige och karismatiska Christa tilltalar henne och börjar sova över hos henne blir hon först lycklig. Men hon märker snabbt att Christa är en Antichrista. Totalt självupptagen förnedrar hon Blanche, ignorerar henne på dagarna och stjäl hennes föräldrar ifrån henne på kvällarna med sin konstlade charm. Medan Blanche faller allt djupare och allting tas ifrån henne väcks också en vilja att ta kontroll över det egna livet igen.

Nothomb har tidigare skrivit Underkastelsens sötma, en bok om en fransk flicka som tar jobb på ett japanskt företag och totalt misslyckas att följa de sociala koderna. Steg för steg blir hon degraderad och städar till slut på toaletterna utan att ens förstå vad hon har gjort fel.

Lika oförstående som denna toalettstäderska är Blanche. Hon kan inte de sociala koderna för vänskap, hon vet inte var gränserna går och hon förstår inte Christas motiv. Och läsaren förstår lika lite av Christa som av de japanska företagsreglerna.

På det sättet är boken absurd. Men den är också föredömligt kort och lättläst, med ett språk så avskalat att den närmar sig en skoluppsats från mellanstadiet, samtidigt som Nothomb inte gör avkall på mer filosofiska tankar. Så här:

 "Jag visste mycket väl att vi aldrig skulle bli vänner. Jag vågade inte gå fram till henne. Jag väntade alltid på att alla andra skulle gå fram till mig, vilket de aldrig gjorde."

Det är snabbläst, ofta snudd på officiellt lättläst, och välskrivet på samma gång. På 169 sidor är boken en kvick utflykt i en annorlunda litterär värld. Det man saknar är ett slut som knyter ihop fler trådar. Blanche och läsaren är lika förbryllade i slutet som i början, vilket gör boken otydlig. Det skulle kunna vara en bok om lögner och maktkamp och om vad som händer med en människa som blir tillräckligt pressad, men den absurda upplösningen och de lösa trådarna gör en djupare tolkning omöjlig.

ISBN: 91-7028-051-7

Nej jag kan inte förklara det. Eller kanske. Varför väljer jag så ofta ytliga och förutsägbara böcker när det finns så många bra olästa böcker att välja?

Det är som med sockersug. Ibland vill man bara ha något sött och färgglatt och onyttigt. En snäll bok där alla är i grunden snälla och får vad de önskar sig. En påse lösgodis oavsett kvalitet.

Babysug är en mellanbra bok i denna genre. Emma har träffat den rätte och varit gift i ett par år när hon bestämmer sig för att skaffa barn. I början har hon full tillförsikt och räknar med att ha fött och vara tillbaka i form igen till följande sommar. Men månaderna går utan att det händer något och snart har hon hysteriskt börjat med ägglossningsstickor, naturpreparat och olika medicinska undersökningar, alltmedan hennes man tycker att babysuget blir svårare att förstå.

Allting utspelar sig i Dublin och ska alltså vara genuint Marian Keyes charmigt, komplett med viljestark och crazy lillasyster, den eviga singelkompisen som motvilligt låter sig charmas av en grov rugbyspelare, och bästisen som är inne på sin andra graviditet och känner sig helt utschasad. Just det, Emma arbetar som sminkös också. Det är nästan så man tror att Keyes har skaffat sig en pseudonym.

Men det är omöjligt att ta Emmas ängslan på allvar. Jag har till och med svårt att tro att en läkare skulle gå med på att göra en utredning innan man har försökt bli gravid ett helt år. Hon grälar med sin man, sexet blir tråkigare och mer mekaniskt men som läsare är man aldrig det minsta bekymrad.

Det som ändå tar udden av myskänslan är att Emmas man inte är fullt så drömprinsig som man skulle kunna önska. Han verkar inte ta Emma på allvar och verkar tycka att hela familjebildandet är hennes ansvar. Vid ett tillfälle går han till och med och lägger sig när Emma storgråter. Det är nästan så att man tror att det kommer att visa sig finnas en annan och mer fertil drömprins någonstans.

Hursomhelst är detta en bok som är precis som man väntar sig. Varken mer eller mindre.

ISBN: 91-71-30442-8

Olika genrer har olika kriterier för vad som gör de bra. En underhållningsroman ska vara underhållande, en spänningsroman spännade, ett drama ska vara trovärdigt och helst välskrivet/berörande/omskakande, formexperiment ska vara klyftiga.

Novellsamlingar är en egen kategori. Noveller måste vara antingen oerhört komprimerade fyndiga berättelser, eventuellt med knorr på slutet, eller knivskarpa iakttagelser, som fotografier: en situation eller stämning, urklippt ur verkligheten med varken början eller slut.

Frida Boisen har nog tänkt sig det senare. 78 mininoveller som alla på något sätt berör klockslagen 01.15. En smart idé, lite som en skrivövning men ändå med möjlighet till ändlösa variationer. Vad händer på natten? Är man på en klubb, en pub eller i sängen, grälar man med någon? Sover man dåligt, är man på väg någonstans, är man hemma hos någon?

Dessutom utspelar sig många noveller i Göteborg, och det är alltid roligt med lokalanknytning. En lägenhet i Masthugget, en spårvagn ut till Majorna.

MEN, det är ändå helt misslyckat. Det finns inget skarpt med de här novellerna. De flesta är två sidor långa, och även om man får gatunamn och sådant som ska ge lokalfärg inga övriga miljöbeskrivningar som gör att man känner igen sig. Handlar det om stadsdelar man inte känner till, får man ingen känsla för omgivningen. Boisen kunde lika gärna bara ha kollat upp gatunamn och stadsdelar på Eniro utan att någonsin besöka dem (och jag misstänker att det är så hon gjort). Årstiden nämns inte heller ofta, man vet inte om klockslaget gäller en specifik natt eller om det är en mängd olika nätter. Personerna har inga karaktärer överhuvudtaget utan presenteras bara med förnamn. Fler än hälften av novellerna utspelar sig i krogmiljö och handlar om otrohet. Samtliga personer i boken verkar fundera på sex med någon annan än sin partner, eller om de är singlar, med någon annans partner. Språket är andefattigt som i Mitt Livs Novell, och dialogen är typiskt veckotidningsstoff, även om det förmodligen är ett försök att skriva "som folk pratar". Många noveller hade tjänat på att stryka de sista meningarna där budskapet basuneras ut övertydligt. (Till exempel i novellen om tjejen som inte får hångla på festen hon är på och går hem 01.15 och tänker "Nyårsfest! Revansch!").

Det fungerar helt enkelt inte att skriva som en underhållningsroman i mininovellform. Karaktärer och miljöer blir fullständigt anonyma, handlingarna är ytliga och förutsägbara, språket platt.

ISBN:  9185023108