lilldjurets blogg

Jag såg henne första gången i Bob and Rose för några år sedan och var omåttligt förtjust redan då. Så jag gjorde något ovanligt för mig, gick in på Amazon.co.uk och köpte Bob and Rose, en miniserie i 6 delar. Och fantastiskt nog är den lika bra som jag minns den.

Det handlar om Bob (Alan Davies), en öppet homosexuell kille med ett långt förhållande bakom sig och en del tillfälligt sex, och om Rose (Lesley Sharp), en munvig heterosexuell tjej med en ursnäll och lite tråkig pojkvän. De träffas en natt när de gemensamt väntar på taxi och blir oförklarligt kära i varandra. Sen blir det förvecklingar. Bobs kompisar tycker inte om att han sviker sin bögkrets, hans mamma som är ordförande i föreningen mot homofobi får en chock, hans kvinnliga bästis som i smyg älskat honom i åratal gör allt för att förstöra. Rose hamnar i kläm och måste dessutom såra sin pojkvän. Och allting utspelas i Manchester, med Canal Street fullproppat med homo-klubbar och heterokvarteren Deansgate. Alla pratar fina dialekter. Dialog och manus är typiskt brittiska, som i en Ken Loachfilm, samtidigt som det är lättsamt chicklit-tryggt och mysigt. Dessutom finns det riktig kemi mellan huvudrollsinnehavarna. Man förstår faktiskt att de blir kära, det är inte så enkelt som att de är de två snyggaste skådespelarna i dramat (Bobs kvinnliga bästis ser faktiskt objektivt bättre ut än Rose).

Russel T Davies som skrivit manus (och också är skaparen av Queer as Folk, en längre serie om de homosexuella kretsarna i Manchester) hade en verklig homosexuell vän, Thomas, som plötsligt blev kär i en kvinna, gifte sig och skaffade barn. I en artikel citerar Davies denna Thomas:

"Sometimes she goes to bed before me, and I sit downstairs, and I panic. I'm scared. I'm gay, I'm completely 100 per cent gay, and I wonder what the hell I'm doing to her. And I dread going upstairs. Every night. And then I go up, and I get into bed. And we talk. We talk, and she makes me laugh, and the next thing you know, we're doing it. Because I love her, I love the way she thinks, I love her mind."

En replik som förts över till TV-serien nästan ord för ord.

Så nej, det handlar definitivt inte om att "alla bögar bara väntar på att träffa den rätta kvinnan" (vilket Russel T Davies fått kritik för), men om  om fördomar och hur vi placerar människor i fack och om oväntad kärlek som har med en person och inte ett kön att göra.

Men det är en serie i sex delar och vissa sidospår och karaktärer gränsar till det klyschiga. Roses heterosexuella pojkvän som har det rörigt hemma och släpper sig i soffan, Roses kompisar, ett gäng fräcka tjejer som tycker det är kul med en bögpojkvän som kan shoppa ordentligt men som blir äcklade när de tänker på hans sexliv, Bobs bästis som är så ohyggligt ensam och lömsk. Och så vidare. Men det gör inte så mycket. Det är en njutning att titta.

Och Alan Davies som Bob är om möjligt ännu charmigare än Lesley Sharp. Stor underlig haka och larviga korkskruvar i pannan och ändå är han ljuvlig. Jag tror jag vill gifta mig med honom.