lilldjurets blogg

De sista veckorna har jag lämnat många böcker oavslutade. En baksidestext som verkar lovande, en rekommendation från någon man träffar. Allt har varit platt, varken underhållande eller välskrivet. Böckerna blir liggande och jag läser i dem av plikt. Jane Austen-klubben är en av dessa böcker, och det är mest en slump att jag läste ut just den.

Ett mindre sällskap med vitt skilda personer, fem kvinnor i olika åldrar och en man, beslutar sig för att träffas en gång i månaden och diskutera en Austen-bok varje gång. Under tiden utvecklas och återberättas naturligtvis bokklubbmedlemmarnas liv också. Sylvia har blivit lämnad av sin man efter ett långt äktenskap, hennes dotter Allegra har blivit sviken av sin älskarinna, den unga Prudie drömmer om sex med yngre män.

Alltihop är som ett ljummet teparty. Lika hemtrevligt och oförargligt som Damernas detektivbyrå. Ingenting känns riktigt på allvar.

Läsaren kan smickra sig med att ha läst alla Austenböcker och kan med lite ansträngning följa med i alla bok-konversationer. Är Emma sympatisk eller osympatisk, vilka Austen-par passar bäst ihop och så vidare.

På slutet finns dessutom en resumé av alla Austenböcker, en liten Austenbiografi, en samling citat från Austens familj och hennes kritiker, och dessutom diskussionsfrågor kring boken Jane Austenklubben, märkligt nog. Min gissning är att Fowler skrivit dem själv även om hon skriver om sig själv i tredje person: ”På vilket sätt påminner Jane Austenklubben om en Austenbok?” ungefär.

Det här skulle kunna vara en bra första bok om man vill börja en bokcirkel, just för att diskutera värdet med en bokcirkel. Risken är väl bara att medlemmarna tappar intresset med en så här stillsam början.

Tja. Gäsp. Om ett år kommer jag knappt minnas om jag har läst det här eller inte.

Min iPod Shuffle är en skatt. Hela poängen med den är att den inte har någon display, vilket gör den billig, och att den spelar alla sånger slumpmässigt. Ja, och så kan den användas som USB-minne också.

Sen CD-spelaren kom har jag använt shuffle-funktionen. När man är oförberedd på vilken ordning sångerna ska spelas i, blev skivorna som nya.

När man gjorde blandband på kasettspelaren var det viktigt med fina övergångar, att slutet på en sång passade ihop med början på nästa. Men så fort mini-discen kom köpte jag en sån och började spela med shuffle i stället. Ibland spelade man in alla sina favoritsånger med en och samma sångerska, ibland bara en skiva rakt av, ibland en helt vild blandning av sånger och genrer. Man fick plats med 74 eller 80 minuter på en mini-disc. Och jag använde alltid shuffle, både hemma och i MD-spelare ute.

Och sen kom iPod Shufflen, som tar drygt 100 sånger på en gång. Precis lagom. Det får plats några nya skivor i helhet som man vill lyssna in sig på (Catherine Feeny och My Brightest Diamond), några eviga favoritsånger som nästan aldrig lämnar spelaren (Neko Cases Hold On, Hold On och Be Good tanyas When Doves Cry, hela Joanna Newsoms Ys), några nya otippade favoriter (Siobhan Donaghys Ghosts), kanske lösa spår man fått skickade till sig och som man är nyfiken på (Billie Holiday), några gamla favoriter man glömt bort och hittat igen (Teardrop med Massive Attack och Liz Fraser och Kate Bushs Running up that Hill) och några man tar ur partymixen i iTunes som är en funktion för att plocka fram helt slumpmässiga spår ur hela samlingen (oftast tar jag snabbt bort dem igen, det brukar räcka med en lyssning).

Jag tycker om slumpmässigheten, kommer det en sång man inte känner för att höra är det lätt att trycka fram en sång. Knapparna är så tydliga att jag inte behöver titta utan det räcker att stoppa ner handen i fickan och trycka till så många gånger det behövs.

Man kan dessutom låta slumpmässigheten avgöra beslut åt en, som Tärningsspelaren. Inte så stora beslut utan små. Som "Om nästa sång är av Martha Wainwright så hoppar jag av bussen och köper takeaway".

En till bra sak är att den laddar sig i USB-porten och sen jag laddade hem Sharepod i den kan jag dessutom ladda upp sånger till vänner när jag är på besök. Eller bära omkring typsnitt och viktiga word-filer. Allt utan någon extra sladd, så det fungerar även om jag är oförberedd.

Nu har det kommit en ny iPod Shuffle. Dubbelt så mycket minne, hälften så stor som min. Och med en klämma så att man kan fästa den på kragen om man vill. Men den behöver en liten dockningsstation som man alntagligen inte kommer att vilja bära med sig vart man går. Jag tror jag ska köra slut på min gamla vita innan jag köper ny.

Och jag tror att min spellista i Shufflen kan fungera väldigt bra som en åretsbästaskivor-lista. Jag ska se om jag kan importera den hit.

Jag fick en fråga på om det är bra eller dåligt att drömma fram sina berättelser i stllet för att medvetet skriva dem, och jag blev tvungen att tänka över det.

En dröm är som en bild av det undermedvetna, förbundet med den andliga välden långt mer än den fysiska. Människor byter ansikten, rummet byter form och tiden styckas upp som en linjal splittrad med en hammare.

Det finns inga hinder eller lagar som strukturerar handlingen utan allt kan hända.

Just här är svagheten. En dröm kan uttrycka mycket om personen som drömmer men är sällan intressant för någon annan. När jag läste skrivprov till skrivarlinjen på en folkhögskola, såg man ofta två misstag. Skribenten kunde vara för privat och skickade in reflektioner om det egna livet helt okamouflerat, så att man generad kände sig som om man tittat i någons distanslösa dagbok. Eller det motsatta, skribenten var så livrädd att lämna ut sig själv att texterna var nonsensberättelser, ordexperiment utan botten. Drömredovisningar är en märklig blandning av dessa två: olidligt privata och samtidigt ospännande nonsenstexter.

I en text där allt kan hända vill man inte veta hur det ska gå. Spänning byggs av regler och klausuler: "kommer kvinnan att berätta sin hemlighet trots konsekvenserna?" Om konsekvenserna kan utebli, är det inte spännande att läsa vidare.

Drömsekvenser i romaner kan vara inbyggda för att visa något om karaktärernas själstillstånd, men är ofta olidliga att läsa. Berättelser som känns inspirerade av drömmar, slumpmässiga och absurda, kan också vara olidliga. Paul Auster är en briljant författare, men jag kan uppleva honom som drömsk och tråkig också. Feg nästan, som om han i sina identitetsglidningar inte vågar kalla sina karaktärer vid deras rätta namn och att de i sin känslomässiga avstängdhet signalerar en känslomässig feghet hos författaren.

Fast kanske finns det inga regler, kanske är litteratur helt enkelt bra eller dålig oavsett tema.
 
Även bra och dåligt är osäkert, kanske finns det bara vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, bortom gott och ont.

Så har jag äntligen läst Låt den rätte komma in, som alla säger är John Ajvide Lindqvists bästa bok.

Ja kanske. Det handlar om vampyrer i en förort till Stockholm år 1981, och kanske allra mest om Oscar, en mobbad tolvåring som får en ny och annorlunda vän: Eli som bara är ute på nätterna.

Förutom skräckberättelsen är detta ett porträtt av 80-talets Sverige med välbekanta händelser, Rubriks kub, ryska ubåtar och typisk svensk förortstristess. Splittrade hem, alkisar, unga limsniffare.

Som vanligt tycker jag att det är väldigt mycket Stephen King över berättandet. Samma vilja att ta ett stort grepp om ett samhälle och skildra en mängd olika personer i korta sekvenser, i skilda åldrar och olika samhällsklasser. Lite för många personer kan jag tycka. Dessutom heter många ungefär samma namn vilket gör att det blir svårt att följa med, för en namnblind som jag. Det finns Joakim, Jimmy, Jonny och Johan till exempel. Det finns Lacke och Larry. Lite onödigt krångligt.

Vampyrmytologin som är olika för varje bok som skrivits om vampyrer, har lite vetenskapliga inslag blandat med det som mer liknar gammal folktro och en del känns influerat av Anne Rices vampyrkrönika. Även om dödandet inte är lika romantiserat som hos Rice, finns ändå ett element av förmildrande. Ingen som dör är överdrivet sympatisk, vilket gör det lätt att identifiera sig med den som dödar.