lilldjurets blogg

De sista veckorna har jag lämnat många böcker oavslutade. En baksidestext som verkar lovande, en rekommendation från någon man träffar. Allt har varit platt, varken underhållande eller välskrivet. Böckerna blir liggande och jag läser i dem av plikt. Jane Austen-klubben är en av dessa böcker, och det är mest en slump att jag läste ut just den.

Ett mindre sällskap med vitt skilda personer, fem kvinnor i olika åldrar och en man, beslutar sig för att träffas en gång i månaden och diskutera en Austen-bok varje gång. Under tiden utvecklas och återberättas naturligtvis bokklubbmedlemmarnas liv också. Sylvia har blivit lämnad av sin man efter ett långt äktenskap, hennes dotter Allegra har blivit sviken av sin älskarinna, den unga Prudie drömmer om sex med yngre män.

Alltihop är som ett ljummet teparty. Lika hemtrevligt och oförargligt som Damernas detektivbyrå. Ingenting känns riktigt på allvar.

Läsaren kan smickra sig med att ha läst alla Austenböcker och kan med lite ansträngning följa med i alla bok-konversationer. Är Emma sympatisk eller osympatisk, vilka Austen-par passar bäst ihop och så vidare.

På slutet finns dessutom en resumé av alla Austenböcker, en liten Austenbiografi, en samling citat från Austens familj och hennes kritiker, och dessutom diskussionsfrågor kring boken Jane Austenklubben, märkligt nog. Min gissning är att Fowler skrivit dem själv även om hon skriver om sig själv i tredje person: ”På vilket sätt påminner Jane Austenklubben om en Austenbok?” ungefär.

Det här skulle kunna vara en bra första bok om man vill börja en bokcirkel, just för att diskutera värdet med en bokcirkel. Risken är väl bara att medlemmarna tappar intresset med en så här stillsam början.

Tja. Gäsp. Om ett år kommer jag knappt minnas om jag har läst det här eller inte.