The Brightness - Anaïs Mitchell

Egentligen tycker jag att Anaïs Mitchell är mellanbra. Hon har en röst som är snarlik Joanna Newsoms (jag brukar avsky såna jämförelser, men i det här fallet är det ibland så snarlikt att det vore svårt att höra skillnad om de sjöng varsin version av samma sång), texterna är tveklöst intellektuella, om politik och grekiska gudar, men det är aldrig genialiskt. Melodierna och arrangemangen är fina men inte direkt något man tar med till en förfest.

Ändå är hennes sång Cosmic American min mest lyssnade på iTunes någonsin. Enligt iTunes har jag lyssnat på den nästan 50 gånger. Jag kan inte riktigt förklara varför. Jag har aldrig haft någon period när jag dyrkat den och lyssnat på den på repeat, men jag har aldrig klickat bort den heller. Den har funnit i iPoden i ett halvår, för jag tröttnar aldrig, och varje gång den kommer lyssnar jag igenom den.


Jag vet inte ens vad den handlar om riktigt (förlorad kärlek och radio?), men den är kort, alla rader verkar ha sin egen melodi och Mitchells röst är oändligt melankolisk och vacker när hon varierar temat "Do you blame me?" på slutet. Det finns några textrader som går rakt in och som jag aldrig tröttnar på. Jag tycker om "Still I never knew love so tender" också.


Så nu när hon släppte en ny skiva på Righteous Babe Records, (Ani DiFrancos skivbolag) och förmodligen har fått lite mer resurser än vanligt, hade jag höga förväntningar. Men här finns ingen ny Cosmic American.


Här finns nog ingen sång jag kommer att lyssna på 50 gånger, men precis som innan är det kanske just detta att man inte omedelbart faller, som gör sångerna till vinnare i längden. Visserligen finns här inget som ger gåshud, men det finns inget som känns oändligt tråkigt eller tjatigt eller fult heller. Så jag kommer lyssna igen och igen tills det börjar fastna. Jag tycker om sången Hades & Persephone just nu och det räcker kanske så.


iTunes EP, eMusic EP - Cat Power

Cat Power har släppt två mp3-EPs på varsitt e-musikställe. 4 sånger var. På iTunes kan spåren köpas lösa för 9 kronor styck, på eMusic krävs en sorts abonnemang. I båda fallen är det en blandning av egna sånger och covers. 


Och jag känner igen Cat Power igen. Det är avskalat och nyskapande. Till och med de egna sångerna (bland annat "The Greatest") är drastiskt omgjorda. Det är som om Marshall har så lätt att distansera sig från sitt eget material, att döda sina egna darlings, att hon kan uppfinna sina egna sånger på nytt i det oändliga. Till och med "Wild is the Wind", som redan finns i två förvillande olika versioner med David Bowie och Nina Simone och som Cat Power själv gjort tidigare i en långsam Nina Simone-liknande version, är här omgjord ännu en gång, med nya vinklingar, melodier och betoningar. Sandy Denny-sången "Who Knows Where the Time Goes" har tidigare framförts live, men finns här som ytterligare en något tillskruvad version. Kanske var det nödvändigt när både sången i sig och originalversionen annars ligger för nära Cat Powers egen stil.


Marshall sjunger bättre än någonsin, noggrant fraserat, nästan självutplånande känslosamt i varje ord. Jag kan förstå de nya jämförelserna med Billie Holiday och Nina Simone, som faktiskt verkar mer träffande än några referenser till indie-ikoner.


Så kanske är jag otacksam när jag säger att jag inte blir så alldeles tagen som jag skulle vilja.

Men det är långt mer spännande än "The Greatest"-skivan och nu ser jag fram emot de nya skivorna. En ryktas komma redan till hösten, en ny coverskiva, förmodligen med några av sångerna från dessa EP. Ytterligare en med nyskrivet material, "Sun" ska komma senare. Hoppas, hoppas att jag kommer att bli slagen till marken av beundran då.


Ghosts - Siobhan Donaghy

Det här är en skiva jag längtat efter länge. Siobhan Donaghy var med i Sugababes, men medan de blivit mer och mer slätstrukna sedan Siobhan hoppade av (fler medlemmar har bytts ut och jag tror inte att de nya varken skriver sångerna eller direkt tycker om dem), gjorde Siobhan en fantastisk skiva själv med Revolution in Me. Läs lite mer.

Sen tog det många år, medan Siobhan blev äldre, fick fler influenser, lysnade på Cocteau Twins och funderade på vänsterpolitik. Hon släppte en sång, Ghosts, på sin Myspacesida, som lät som var en perfekt hybrid av kommersiell pop och experimentell shoegaze, med baklängessång och sugande ljudeffekter och en melodislinga som var nästan hypnotisk.


Men nu har hela skivan kommit och tyvärr tyvärr, den är inte lika bra som Ghosts, och den är inte lika bra som Revolution in Me.


I klassisk kommersiell tradition inleds skivan med en framtida singel, Don't Give it Up, som ska väcka intresset. Andra spåret är So You Say, första singeln som verkligen ska få folk att tycka att "ja, det är ju den här, den är ju bra" och övertala dem att köpa skivan. Och sen kommer en massa oförarglig kommersiell radiopop. De låter som utfyllnadsmaterial från en Sugababes skiva.


Och först på slutet kommer de mer experimentella spåren, de som skivbolaget tycker är svåra och som kommer skrämma bort eventuella köpare. Där ligger Medevac, Halcyon Days och Ghosts, som jag misstänker är Siobhans personliga favoriter. Kluriga och nyskapande, tydligt inspirerade av Liz Fraser och Massive Attack och kanske Kate Bush räddar de skivan. Tillsammans med de två inledande spåren som skulle kunna varit tagna från debuten är det här betydligt bättre än man skulle kunna förvänta sig av en ung tjej som hoppat av en MTV-produkt som Sugababes. Men med tanke på hur lång tid Siobhan har haft och vilka förutsättningar hon har haft (ypperlig musiksmak, fantastisk röst, skickliga samarbetspartners) är det en besvikelse.


Oh My Darling - Basia Bulat

Allting med Basia Bulat tyder på att hon är ännu en ung tjej som skriver låtar, har en bra röst, massa kreddiga vänner som hjälper henne med musiken (typ Great Lake Swimmers) och dessutom är hon söt, med isblont hår och svart slokhatt, som en vän snusmumrik.


Och eftersom hon kommer från Kanada ska alla säga att hon låter som Joni Mitchell och Feist. Men det är inte riktigt sant. Basia Bulat har en djup röst, mer Beth Orton eller till och med Tracy Chapman, än sina ljushåriga kollegor. Och sångerna är inte ledsamma hjärtat-på-manchetten-sånger. Nej det mesta är drivet, oerhört melodiöst och liksom framåtrusande även om man kanske inte kan dansa till det.


Snakes and Ladders sjunger man med i nästan första gången man hör den, och sång efter sång är som små sköna sommarpärlor, om än inga melankoliska mästerverk.


Faran är väl om det är så lättillgängligt och melodiöst att man kommer tröttna jättefort, men än så länge känns det inte alls så.

Och ja, jag missade henne på Pustervik för några veckor sen.


Mütter - Maria Doyle Kennedy

Maria Doyle Kennedy spelade den bästa sångerskan i The Commitments-filmen, men privat tycker hon nog om samma musik som jag, Cat Power och Nina Simone i alla fall. Och hennes egen musik låter just så, som musik jag tycker om. Inte direkt någon renodlad genre, som country eller lo-fi, men väldigt långt från tråkig gubbrock också. Som Feist lite, fast mörkare i tonen, som Heather Nova men mindre kommersiell och med en mer mänsklig röst. Många av sångerna är mörka, spöklika på sina ställen, med ekon från brittisk shoegaze och regniga parker i skymningen.

I fredags spelade hon i Dublin och var så passionerad och sympatisk att jag blev helt tagen. På skivan (som jag naturligtvis var tvungen att köpa) är hon lite mer utslätad, de rockiga sångerna är lite snällare, de desperata kärlekssångerna är lite prydligare, utan de vildsinta toner i rösten som var så gåshudsframkallande live.

Men det är ändå en ganska ljuvlig skiva, Doyle Kennedy har en varm och känslig röst, texterna är rörande om än inte alltid möjliga att urskilja och tolka. Men ofta tycker jag nästan mest om just det, när man hör fragment, och får fylla i med det man själv vill att sångerskan ska mena och sjunga. Det man faktiskt hör är kanske lite banalt, "Why don't you just call me" och "There's no shame in giving more than you receive" och "There's no better you" till exempel, men fungerar fantastiskt bra i de ibland nästan gotiska inramningarna. Unbelievable, Call Me och Stuck är originella, vackra och rörande. 

Men jag misstänker att skivan aldrig kommer hit ändå.

image14

The Reminder - Feist

Feist brukar nämnas i samband med Cat Power och Joanna Newsom och andra sångflickor. Jag lyssnade en del på hennes förra skiva Let it Die, med den sockersöta hitten Mushaboom (som motsägelsefullt både användes i en färgglad Lacostereklam och tolkades av bright Eyes i en stökig version). Jag tyckte om skivan men kände ändå att hon tillhörde de tråkigare artisterna i sin genre. Lite svag röst, lite meningslösa texter, inget av Cat Powers nerv, eller Newsoms originalitet.

Nu kommer hon med en ny och den känns mycket mer lovande. ?The reminder spelades in på en vecka och låter spontan och omedelbar. Traditionell i formatet med 13 låtar på 3-4 minuter var, med mycket variation, från släpiga ledsna kärlekssånger (So Sorry) till gospelsvängig Nina Simone cover (Sealion), till försiktigt rockande (Past in Present). Trots den Stina Nordenstamtunna rösten har Feist mer sväng och framåtdriv i sina sånger, mer lättsam poppighet och lättillgänglighet än de flesta hon liknas vid. Man ska nog lyssna på Feist på hennes egna villkor och inte jämföra så mycket. Det känns som en somrig skiva att hitta små guldkorn i. Något att sätta på när man sitter på mjuka kuddar av plysch och dricker söta söta drinkar. Redan efter första genomlyssningen längtar man tillbaka till vissa spår (1234 och My Moon My Man) och det bådar gott.

Och The Limit to your Love är en underbar sång som går på repeat hemma på högsta volym.

American Doll Posse - Tori Amos

Efter förra skivan Beekeeper kände jag att jag fått nog av Tori. Visst hon spelar piano underbart och man kan alltid lita på att hon är kompetent, allting är ju "bra". Bra melodier, bra texter, bra sång, men inte kändes det som någon utveckling längre. Bara som att hon blev mer och mer pretentiös. Beekeeper var 18 spår lång, indelat i symboler av sex olika trädgårdar som i sin tur kom igen som sexhöringen i bikupans vax. Inget fel med detta, men det var ingen sång som grep tag eller kändes spännande.


Sen läste jag en intervju om den nya skivan och den verkade om möjligt ännu mer ambitiös/pretentiös. Amos ikläder sig där rollen av 5 olika kvinnor inspirerade av grekiska gudinnor, alla fem talar olika dialekter, sjunger olika slags sånger, skriver varsin blogg, ser olika ut med olika kläder och peruker. Dessutom ska hon uppträda som alla fem på framtida konserter. Och skivan har 23 spår.

MEN, American Doll Posse är bra. Amos tar ut svängarna och låter rockig och Kate Bushig som i fornstora dagar. Big Wheel är en klockren hit, men av albumets 23 spår är det säkert 10 till som är blandbandsmaterial, och ingenting är tråkigt. Allt har fastnat, jag nynnar med i varenda en av de 23 spåren. 


Och plötsligt blir jag faktiskt lite intresserad av de fem gudinnekvinnorna och deras bloggar. Det verkar inte alls pretentiöst utan genialt.

Här står lite mer om Beekeeper och Scarlet's Walk som också är en bra temaskiva.


Release the Stars - Rufus Wainwright

Rufus Wainwright är alldeles obegripligt begåvad som sångare, musiker och låtskrivare. Det hjäper ju att han är bror till Martha, men Want-skivorna hade jag nog spelat sönder i vilket fall.


Och nu kom skiva nummer fem. Först blev jag besviken på Release the Stars. Bara titeln är jolmig, hela skivan än mer pompös än vanligt, med gigantiska orkestrar och självironin och galenheten och variationen från Want-skivorna är borta. Rufus röst drunknade bland alla stråkar och jag hittade inga fyndiga eller berättande texter. Dessutom kände jag att jag tröttnade lite redan innan jag hann vänja mig. Sångerna gled ihop. Vissa skivor slutar man lyssna på innan melodierna ens fastnat. Men så lade jag sångerna ihop med de gamla sångerna i min iPod shuffle. Och plötsligt upptäckte jag att de nya sångerna är ju i klass med de gamla ändå. Kanske är de lite mognare, lite mer medelålders bara. Kanske måste jag bara titta lite mer i texthäftet.


Det är ändå en självklarhet att gå på konserten 1 juli.


Volta - Björk

Joanna Newsom ska spela förband till björk på ett par konserter. Det måste vara en stor sak för Newsom när Björk är en sådan ikon och förnyare.


Men vad pinsamt för Björk att Newsom som är så mycket yngre och mer oerfaren totalt har gått om henne.

För medan Newsoms Ys är genialisk är Björks nya Volta det sämsta hon någonsin gjort. Jag tyckte att singeln Earth Intruders kändes gammal och halvdan men hemskt nog är den bäst på skivan ändå. Möjligtvis tillsammans med Innocence som också är tillräckligt dansant för att åtminstone underhålla.


Sen kommer en massa mediokra sånger som bara driver omkring utan glöd eller riktning. Antony Hegarty är med och sjunger men det är ändå mest släpigt och ointressant. Som de där märkliga utfyllnadssångerna från de tidiga skivorna, The Anchor Song och All is Full of Love innan de mixade till den för videon. Och när Björk lite rockigt skriker "Declare independence" genom hela Declare Independence låter det bara pubertalt och pinsamt, som om Björk gjort en ansträngning att låta ung och alternativ men bara blivit enerverande.


Jag tycker fortfarande att Vespertine är en av mina bästa skivor någonsin, men från och med Volta slutar jag samla på Björk.


Earth Intruders - Björk

Björk ska komma med en ny skiva i maj, Volta, och som vanligt har hon samarbetat med en mängd personer, som Antony Hegarty och Timbaland och afrikanska trummare och kommit på en ny grej att experimentera med: blås. Jag är inte alls förtjust i blåsinstrument, men på första singeln slipper man dem i alla fall.


Men Earth Intruders är precis fantasilös ändå. Den är ett samarbete med Timbaland, som inte känns sådär stekhet längre, men som ändå kunde varit en nyskapande kombination. Men det låter gammalt, precis som Björk lät förr, och det kanske vissa tycker är bra, rytmiskt och melodiöst och, med dagens mått, väldigt konventionellt. Texten är barnslig som en anonym danslåt. Sången skulle kunna varit en B-sida från Post. Björk tar i från tårna som under Sugarcubes-tiden och refrängen är inte helt olik Army of me. Och däri ligger det riktigt tråkiga, att det inte ens låter som en förstasingel, utan som något gammalt, kvarglömt och trist som hon har dammat av.


Kanske är det ett försök att ge sig in på topplistorna igen. Men för mig låter det mest som ett indiedansgolv från 1995, komplett med barnsliga hårspännen och glittersmink.


Jag blir så besviken.


Joanna Newsom and the Ys Street Band EP

Ååh jag blir så glad så glad, så glad. Ys från förra året har bivit en av mina älsklingsskivor någonsin, och precis som om Joanna Newsom nu är inne i ett kreativt stim så släpper hon redan en skiva till!


En EP med tre sånger som börjar med C, och ett tokroligt namn (Ys uttalas som is på svenska), tyder på en lekfullhet och en avvikelse från Ys, som var mer av en allvarlig klassiker.


Nu är det alltså turnébandet som spelar med henne. En sång är ny, Colleen, en sång är från debuten, Clam Crab Cockle Cowrie, och en är en ny version av Cosmia från Ys.


Colleen är en charmig och pigg sång som låter keltisk och Fairport Convention, som något man skulle kunna dansa river dance till, med små roliga "hepp". Clam Crab Cockle Cowrie är lågmäld med en man som sjunger stämmor, och är egentligen inget stort avsteg från originalet. Men Cosmia är ljuvlig. Med full orkester, och mängder med instrument jag inte ens kan identifiera som ersätter stråkarna från Ys version, snirklar sig sången i krumbukter kring originalet, det är som om den är översatt till ett nytt musikaliskt språk, alla melodier och krumsprång är kvar, men förändrade, sången och texten är kvar, men låter ändå helt annorlunda. Det är hisnande bra, som den mest fantastiskt oväntade och trogna cover på samma gång. Och Cosmia som inte ens var min favorit på Ys, är kanske nu Joanna Newsoms mest genialiska infall.


2006 års bästa skivor

Så var det dags att summera skivåret och samtidigt blev det lite summering av bloggen. De flesta länkarna går till lilldjuretrecensioner, några enstaka går till myspace. Givetvis kan man leta upp alla på myspace om man vill lyssna, men jag orkade inte göra alla länkarna dit. Eller så kan man lyssna på Amazon, eller CDbaby.


Blivande klassiker


Joanna Newsom
- Ys

Joanna Newsoms debut var orginell och nyskapande och jag tyckte mycket om den. Men att uppföljaren skulle bli så svindlande fantastisk och fullständigt unik kunde jag inte ana. 2006 gick Joanna Newsom från att vara en av många charmiga låtskrivare och musiker till att göra en av mina 10 favoritskivor någonsin. Fem oändligt långa sånger med texter lika genomtänkta och fyndiga som Lewis Carrols.

 

Fionn Regan - The End of History

Snudd på en perfekt singer-sonwriterdebut. Jeff Buckley, Bright Eyes, Damien Rice, Nick Drake och Fairport Conventionfantaster nästan måste älska det här.

Neko Case - Fox Confessor Brings the Flood

Den är bra redan vid första genomlyssningen men man är oförberedd på hur mycket den kommer att växa. Hela skivan är beroendeframkallande på samma sätt som att vissa sånger på radion gör det omöjligt att byta kanal även om man hört dem tusen gånger förut. Samtidigt är allt genuint välskrivet, välsjunget, välgenomtänkt. Ukrainska folksagor, country twang, spöklika 4AD-ekon och melodier någonstans mellan radioplåga och det obskyra. Läs om när hon var i Göteborg.

 


Charmiga favoriter som tål många lyssningar:

 

My Brightest Diamond - Bring me the Workhorse
Cortney Tidwell - Don't Let Stars Keep Us Tangled Up

Catherine Feeny - Hurricane Glass

Anais Mitchell - Hymns for the Exiled

 

Dessa fyra är precis sådana jag brukar lyssna på. Kvinnliga låtskrivare med vackra röster. My Brightest Diamond och Cortney Tidwell är åt det gotiska experimentella hållet, medan Anais Mitchell är mer traditionell och Catherine Feeny egentligen inte är särskilt orginell alls, utan låter som en snällare Fiona Apple. Ingen av dem har gjort en sådan där skiva man tar med på fester och entusiastiskt letar upp favoritspår på och sedan skriker "Tysta nu, ni bara måste höra det här!". Man vet att det inte är något som alla kommer att falla pladask för.

Men det är musik som är som skräddarsydd för mig just nu och som har väldigt höga lyssningstal i min iTunes.

 

Laleh - Prinsessor

Lika ojämn och stundtals tråkig, pinsam och barnslig som debuten, men spåret "Closer" påminner om Joanna Newsom med Lalehs mest fängslande melodi och sång någonsin. Lätt det bästa svenska jag hört i år. 

 

Midlake - The Trials of Van Occupanther

Förmodligen min mest otippade favorit i år. Manliga, skäggiga och nästan gubbrockiga och omöjliga att sluta lyssna på. Man blir glad och känner sig stark när man hör dem. Jag kan inte förklara varför.

 

Be Good Tanyas - Hello Love

Inte en skiva som har fångat mig helt. Men "For the Turnstiles" och "When Doves Cry" går på repeat i iPoden fortfarande.

 

 

Besvikelser som ändå var ganska bra:

 

Cat Power - The Greatest

Titelspåret är ljuvligt och det finns några sånger till som påminner om Cat Powers storhetstid. Ändå är det något charmlöst över hela skivan och jag kände aldrig att jag ville lyssna på den om och om igen.

 

Damien Rice - 9

Debuten 0 var hårresande känslosam, nästan Jeff Buckleyesque. Lisa Hannigans sång och mörkt romantiska texter fulländade O. Men uppföljaren 9 är märkvärdigt anonym i jämförelse. Lite smutsigare, lite rockigare, Damien Rice sjunger "fuck you" med andfådd stämma och det är dödtråkigt. Det är ett fåtal spår som påminner om hans bästa stunder och allra bäst är B-sidan "Rat within the Grain" som doftar Fionn Regan. Den kom inte ens kom med på 9.

 

Joan as Police Woman - Real Life

Trots samarbeten med Antony och Rufus Wanwright är det här ganska intetsägande. Man lyssnar och lyssnar men det beror mest på att man letar efter något spännande, inte så mycket att man verkligen vil lyssna. Men singlarna Eternal Flame och Christobel kan faktiskt förtjäna sin plats på ett blandband 2006.

 

Regina Spektor - Begin to Hope

Fidelity var en helt fantastisk sång, med hip-hopaktigt intro, betvingande melodi och klurig text. Resten av skivan var ungefär lika konstlad och lite pubertal som Reginas övriga skivor. Intressant men inte oumbärligt. 


iPod Shuffle

Min iPod Shuffle är en skatt. Hela poängen med den är att den inte har någon display, vilket gör den billig, och att den spelar alla sånger slumpmässigt. Ja, och så kan den användas som USB-minne också.


Sen CD-spelaren kom har jag använt shuffle-funktionen. När man är oförberedd på vilken ordning sångerna ska spelas i, blev skivorna som nya.


När man gjorde blandband på kasettspelaren var det viktigt med fina övergångar, att slutet på en sång passade ihop med början på nästa. Men så fort mini-discen kom köpte jag en sån och började spela med shuffle i stället. Ibland spelade man in alla sina favoritsånger med en och samma sångerska, ibland bara en skiva rakt av, ibland en helt vild blandning av sånger och genrer. Man fick plats med 74 eller 80 minuter på en mini-disc. Och jag använde alltid shuffle, både hemma och i MD-spelare ute.


Och sen kom iPod Shufflen, som tar drygt 100 sånger på en gång. Precis lagom. Det får plats några nya skivor i helhet som man vill lyssna in sig på (Catherine Feeny och My Brightest Diamond), några eviga favoritsånger som nästan aldrig lämnar spelaren (Neko Cases Hold On, Hold On och Be Good tanyas When Doves Cry, hela Joanna Newsoms Ys), några nya otippade favoriter (Siobhan Donaghys Ghosts), kanske lösa spår man fått skickade till sig och som man är nyfiken på (Billie Holiday), några gamla favoriter man glömt bort och hittat igen (Teardrop med Massive Attack och Liz Fraser och Kate Bushs Running up that Hill) och några man tar ur partymixen i iTunes som är en funktion för att plocka fram helt slumpmässiga spår ur hela samlingen (oftast tar jag snabbt bort dem igen, det brukar räcka med en lyssning).


Jag tycker om slumpmässigheten, kommer det en sång man inte känner för att höra är det lätt att trycka fram en sång. Knapparna är så tydliga att jag inte behöver titta utan det räcker att stoppa ner handen i fickan och trycka till så många gånger det behövs.


Man kan dessutom låta slumpmässigheten avgöra beslut åt en, som Tärningsspelaren. Inte så stora beslut utan små. Som "Om nästa sång är av Martha Wainwright så hoppar jag av bussen och köper takeaway".


En till bra sak är att den laddar sig i USB-porten och sen jag laddade hem Sharepod i den kan jag dessutom ladda upp sånger till vänner när jag är på besök. Eller bära omkring typsnitt och viktiga word-filer. Allt utan någon extra sladd, så det fungerar även om jag är oförberedd.


Nu har det kommit en ny iPod Shuffle. Dubbelt så mycket minne, hälften så stor som min. Och med en klämma så att man kan fästa den på kragen om man vill. Men den behöver en liten dockningsstation som man alntagligen inte kommer att vilja bära med sig vart man går. Jag tror jag ska köra slut på min gamla vita innan jag köper ny.

Och jag tror att min spellista i Shufflen kan fungera väldigt bra som en åretsbästaskivor-lista. Jag ska se om jag kan importera den hit.


Cat Power live

Här ligger en hel livespelning som spelades in för bara några dagar sedan. Det är jätteroligt för Chan Marshall att hon har slutat dricka och att hon verkar må bättre, men väldigt sorgligt att det som var unikt och gripande med hennes konserter är helt borta nu.

För det här är absolut urtråkigt, med en evigt lång presentation där Chan definitivt inte låter som sig själv när hon presenterar alla bandmedlemmar. Bandet blåser på precis lika proffsigt och själlöst som på The Greatest skivan och Chan sjunger slarvigt och oengagerat som på vilken slentrianmässig storbandsshow som helst.

Jag får konstiga associationer till Rhapsody in Rock och hade detta varit det första jag hört med Cat Power hade jag garanterat aldrig köpt någon skiva.

When Doves Cry - The Be Good Tanyas

Det är en så oväntad cover. Prince funk omvandlat till ett slags unplugged med banjo. Men det är inte en typisk lo-fi/country cover heller, där tempot är bantat till hälften och sången ett tillbakalutat sorgligt mässande.

Nej Samantha Parton låter precis lika cool och hård som originalet. Det är som en helt egen genre. Och jag älskar hur hon gjort den unisex genom att byta "Maybe I'm just like my father 2 bold / Maybe you're just like my mother / She's never satisfied" till "Maybe I'm just like my father 2 bold / Maybe I'm just like my mother / She's never satisfied".

Och en briljant låt. Patti Smith har också gjort en fin version. Damien Rice har gjort den i precis en sådan känslosam, långsam version man kan tänka sig. Och huu! Jag hörde den med Ani DiFranco också och kom på varför jag aldrig riktigt fastnat för henne.

Men jag skulle vilja att alla orginella sångare i världen sjöng in varsin version av When Doves Cry.

Don't Let Stars Keep Us Tangled Up - Cortney Tidwell

Cortney Tidwell är från Nashville men förutom någon enstaka steelguitar och ekon av Neko Case (Tidwell har turnerat med New Pornographers) är detta långt mer shoegaze/goth/electronica än vad det är country.

Och det är varierat. Inledande Eyes at the Billions börjar som en nästan schablonmässig kombination av kvinnlig Hope Sandoval-aktig sång och gitarr (och kanske en orgel?), men stegras efter 2 minuter till något nästan My Bloody Valentineskt. Pictures on the Sidewalk låter skrämmande likt The Sundays, både till melodi och sång (Harriet Wheeler får akta sig, när Tidwell sjunger lika vackert men aldrig tippar över mot det skräniga). La la la är traditionellt mjukpoppig, nästan Concretesdrömsk. Titellåten, Don't Let Stars Keep Us Tangled Up, är stillsamt rytmisk i electronicastil, som ett av de mer spöklika spåren från This Mortal Coils ”Blood”. I Do Not Notice med sin väna baklängessång och sina stämmor låter Björk-inspirerad. Illegal är så lik Björks Undo från Vespertine att det tillsammans med Tidwells röst, som plötsligt slår över till en exakt Björk-kopia, blir snudd på plagiatkänsla.

Tidwells röst är ljuvlig men påminner om lite för många andra sångerskor för att jag skulle kunna känna igen den i ett annat sammanhang. Arrangemangen och melodierna är njutbara men inte unika.

Don't Let Stars Keep Us Tangled Up låter som om någon kört stora delar av min skivsamling (förutom de jag redan nämnt låter skivan som alla Cocteau Twins-inspirerade band jag någonsin köpt: Devics, Orange, Siddal, Underflowers, An April March, Halou) genom ett sinnrikt datorsystem som sedan spottat ur sig ett hopkok av alltihop, med 4AD-känsla. Och det pinsamma är att datorprogrammet hade helt rätt. Jag tycker om det.



The Letting Go - Bonnie "Prince" Billy

På The Letting Go uppnår äntligen Will Oldham sin potential och han sjunger lika engagerat som på sina mästerverk. Han låter hoppfull, varm, melodiös och nästan tillfreds. Ingen kan säga att han har en dålig sångröst här.

Dessutom sjunger Dawn McCarthy på nästan varje spår. I vanliga fall sjunger McCarthy i Faun Fables, ett lite galet band med mycket experimentell 60 och 70-talskänsla och dramatik. Tänk Grace Slick.


Tillsammans med Oldham är hon mer nedtonad men fortfarande sin egen. Mer som en duettpartner än en körsångerska.

Men trots att det verkar så bra och låter så bra, känns skivan som helhet mer diffus än mina favoriter. Jag sätter på den, jag lyssnar. Telefonen ringer, jag skruvar ner, och sen glömmer jag att skruva upp. Eller så sätter jag på den, skruvar upp tills högtalarna nästan säger nej till mig, och ändå fastnar den inte riktigt.

Med ett undantag: Strange Form of Life. Kanske är den egentligen inte annorlunda de andra spåren men när Oldham med skärande vacker röst sjunger ”the softest lips ever / 25 years of waiting to kiss them”, låter det som 25 års längtan i en enda rad.


Pusterviksbaren lördag

M Ward spelar. Och Jeff Hanson som låter som en kvinna.

Suede - Suede

Suede var den första skiva jag föll handlöst för, under en tid när jag fortfarande trodde att ”indie” hade något med Indien att göra.


Suede var väldigt hypade, ett annat ord jag inte visste vad det betydde. Men det stod om dem överallt, det pratades om dem, och när jag gick till Skivhugget för att lyssna stod killen bakom disken och sa att skivan var fantastisk, speciellt sista låten. Jag lyssnade och jag lyssnade på sista låten. Sådär, minns jag att jag tyckte.


Men så småningom måste jag ha köpt den för den finns fortfarande kvar i min samling. Och det måste varit då jag föll handlöst. För jag minns det som månader när jag bara lyssnade och lyssnade så många gånger jag hann mellan skola och läggdags, när jag längtade hem för att kunna lyssna på Suedeskivan och alla texter om Svenssonförakt och perverst sex och narkotika och förtvivlad ungdom slog an någonting allra längst in. Brett Anderson var outsägligt cool, även om jag chockades över att han var så elak i intervjuer (han föraktade sin finniga tonårspublik! Och jag lade handen på min egen rödflammiga hy och hoppades att jag skulle vara ett undantag), jag imponerades över att han sa att han var bisexuell ungefär som Bowies publik en gång måste ha imponerats, och när jag var på fest loopade jag musiken kring Brett Andersons desperata ”Does your love only come in a Volvo?” någonstans mot slutet av spåret Breakdown (bara CD-spelaren var tillräckligt avancerad).


Men förälskelsen gick över till slut. Dog Man Star kom jag mig aldrig för att köpa, sen lämnade Butler bandet, de blev ännu tråkigare, plötsligt spelade Suede i Bingolotto och när Anderson otippat återförenades med Butler för ett par år sen var allt för sent. Jag har inte ens hört någon sång från det projektet (oinspirerat och klyschigt döpt till The Tears).


Och debuten, den som jag älskade, har jag inte ens överfört till iTunes förrän nu när jag har extra hårddiskutrymme.


Men faktiskt, när jag lyssnar kommer allt tillbaka, textrader, gitarrkaskader, lite av allt det där känslosvallet från tonåren. Om man aldrig hört inledningen ”Because we’re young, because we’re gone” på So Young, som börjar skivan, med teenage angst koncentrerad i varje ord, borde man nog göra det. Oavsett ålder.


Hymns for the Exiled - Anaïs Mitchell

En del romaner läser man inte för att de är unika. Utan för att de är underhållande, förutsägbara, precis det man är sugen på. 
 

Och så är det med musik också. Det finns massor av musik att tycka om, som inte är speciellt unik, utan bara precis det man är sugen på, något i en genre man gillar och som man inte redan lyssnat sönder.

 

Som Anaïs Mitchell. På CDBaby står det att hon är den största sedan Joni Mitchell och Bob Dylan och det är en överdrift man kan skratta åt. Men vad som är sant är att hon har en speciell röst som påminner om Joanna Newsoms i den nya tappningen, men som också har något eget. Melodierna är behagliga, går att nynna omedelbart utan ansträngning, texterna är småcharmiga även om de inte skulle hålla som fristående litteratur (en sång till farmodern om den ärvda klänningen hon har på sig ibland, en sång som heter 1984 med lite politisk bitterhet och så vidare), soundet är indie med fioler och gitarrer som aldrig låter överpolerade eller överproducerade. Det är kvinnlig singer-songwriter-tradition och ny-folk utan överraskningar.
 

Det är helt igenom behagligt att lyssna på. Det tog 10 sekunder att räkna ut att jag skulle tycka om det och förhoppningsvis många lyssningar tills jag kommer att tröttna. Kanske kommer det till och med att växa.


Tidigare inlägg