The Brightness - Anaïs Mitchell
Egentligen tycker jag att Anaïs Mitchell är mellanbra. Hon har en röst som är snarlik Joanna Newsoms (jag brukar avsky såna jämförelser, men i det här fallet är det ibland så snarlikt att det vore svårt att höra skillnad om de sjöng varsin version av samma sång), texterna är tveklöst intellektuella, om politik och grekiska gudar, men det är aldrig genialiskt. Melodierna och arrangemangen är fina men inte direkt något man tar med till en förfest.
Ändå är hennes sång Cosmic American min mest lyssnade på iTunes någonsin. Enligt iTunes har jag lyssnat på den nästan 50 gånger. Jag kan inte riktigt förklara varför. Jag har aldrig haft någon period när jag dyrkat den och lyssnat på den på repeat, men jag har aldrig klickat bort den heller. Den har funnit i iPoden i ett halvår, för jag tröttnar aldrig, och varje gång den kommer lyssnar jag igenom den.
Jag vet inte ens vad den handlar om riktigt (förlorad kärlek och radio?), men den är kort, alla rader verkar ha sin egen melodi och Mitchells röst är oändligt melankolisk och vacker när hon varierar temat "Do you blame me?" på slutet. Det finns några textrader som går rakt in och som jag aldrig tröttnar på. Jag tycker om "Still I never knew love so tender" också.
Så nu när hon släppte en ny skiva på Righteous Babe Records, (Ani DiFrancos skivbolag) och förmodligen har fått lite mer resurser än vanligt, hade jag höga förväntningar. Men här finns ingen ny Cosmic American.
Här finns nog ingen sång jag kommer att lyssna på 50 gånger, men precis som innan är det kanske just detta att man inte omedelbart faller, som gör sångerna till vinnare i längden. Visserligen finns här inget som ger gåshud, men det finns inget som känns oändligt tråkigt eller tjatigt eller fult heller. Så jag kommer lyssna igen och igen tills det börjar fastna. Jag tycker om sången Hades & Persephone just nu och det räcker kanske så.