Bredband igen
Tack Comhem. Jag är så lycklig.
Vashti Bunyan
Jag läste om Vashti Bunyan väldigt länge innan jag fick tillfälle att lyssna. Och det är en underbar historia: en kvinna som gjorde en skiva 1970, Just Another Diamond Day, som skulle kunna vara en syskonskiva till Nick Drakes, med tidlösa arrangemang och texter. Skivan slog inte, men har nått kultstatus och var tills nyligen oerhört eftertraktad och dyr. Nu är den återutgiven. Och sen har hon gjort en skiva i år, Lookaftering, med favoriter som Joanna Newsom som medhjälpare, och inte minst Simon Raymonde från splittrade Cocteau Twins, en person som likt Midas förvandlar all musik till guld. Skivan får toppbetyg överallt.
Nu har jag lyssnat, och ja, det är jättefint, och jag vill verkligen verkligen bli alldeles förtrollad. Men det är någonting med Bunyans röst som känns, ja jag måste säga det, tillgjort, och lite käringaktigt. Usch jag är en hemsk åldersrasist, men det låter lite som att en 70-åring försöker låta som Kathryn Williams. Men kanske är det en vanesak. Jag måste lyssna mer.
Just Another Diamond Day däremot låter mer som en folkrockig Kathryn Williams, eller kanske till och med en Sandy Denny. Så mjukt så mjukt, som att ligga på en sommaräng med en mammaklänning. Den ska jag lyssna på och spela på ljusa sommarfester.
Nu har jag lyssnat, och ja, det är jättefint, och jag vill verkligen verkligen bli alldeles förtrollad. Men det är någonting med Bunyans röst som känns, ja jag måste säga det, tillgjort, och lite käringaktigt. Usch jag är en hemsk åldersrasist, men det låter lite som att en 70-åring försöker låta som Kathryn Williams. Men kanske är det en vanesak. Jag måste lyssna mer.
Just Another Diamond Day däremot låter mer som en folkrockig Kathryn Williams, eller kanske till och med en Sandy Denny. Så mjukt så mjukt, som att ligga på en sommaräng med en mammaklänning. Den ska jag lyssna på och spela på ljusa sommarfester.
Vita Arkivet - Fonus
På Fonus hemsida kan man ladda hem Vita Arkivet. Där skriver man i allting som är viktigt för ens anhöriga att veta när man dör: hur man vill ha begravningen, om man vill donera sina organ, var man har lagt sina viktiga papper och vilka pengar man har på banken.
Allt är så trevligt formulerat att jag för ett ögonblick tror att jag själv ska få vara med på begravningen ("Vill du bjuda alla dina vänner, eller bara ha en ceremoni för de närmaste?"). Vilken musik ska spelas, ska någon sjunga solo? Ska man välja en traditionell psalm, eller ska det vara något modernare? Är det trevligt med en riktig middag efteråt, eller ska man ha traditionell smörgåstårta? Det kan ju bli lite mäktigt med all den där majonäsen och jag har lite känslig mage. Men visst ja, jag kommer inte vara med.
Och var vill man helst ligga? Är det lite som med bostadsrätt, att det är billigare att välja en kyrkogård i förorten? Blir det budgivning om man vill ligga i centrum, och är det lättare att få plats om man kan tänka sig kremering? Två kvadratmeter är ju inte så stort, men man vet aldrig. Man får tänka på takhöjden också. Är det sex fot under marken det ska vara? Svårt med utländska måttsystem.
Och det är ju käckt att ordna upp i hemarkivet. Är man bekymrad över begravningskostnaderna går det bra att teckna en begravningsförsäkring står det. Det kan ju vara bra att ha, om man skulle visa sig tillhöra de 100 procent som dör vid slutet av livet.
Kontaktannons
Ibland läser jag kontaktannonser. Mest för att det är roligt. Jag undrar också vilka det är som publicerar vanliga kontaktannonser i tidningen, nu i informationsåldern och allting.
Sist såg jag en rolig: en 39-årig man som ”söker kontakt på detta sätt p.g.a. tidsbrist”. Det är alltså en man som närmat sig 40 utan att bli gift eller skaffat barn, men nu du, nu ska det ske, och då måste det då snabbt. Ungefär som att köpa lägenhet. In med annons, visning, och sen snabba beslut, och så har man klarat av det här med kärlek också.
Observera den tidseffektiva förkortningen "p.g.a." Han sparade en halv minut bara där.
The Life Aquatic with Steve Zissou
Jag var inte jätteimponerad av The Royal Tenenbaums. Som min kusin sa: ”Alla pratade så mycket om den och man trodde att den skulle vara helt fantastisk och sen var det bara en vanlig bra film”. Mmm, ungefär så. Men ibland är det som att man måste lära känna en filmskapare för att verkligen tycka om honom eller henne (I det här fallet Wes Anderson). Som Paul Thomas Anderson: Jag tyckte att Magnolia var jättebra, men när jag hade sett Boogie Nights också, var det som att båda filmerna fick en ännu större lyster. Då kände jag ju skådespelarna och formspråket, och kunde börja se tematik och genomgående tankar. Det var som att filmerna riktade varsin lampa mot varandra.
När jag ser The Life Aquatic känns det som att The Royal Tenenbaums belyser den lite, även om filmen syns bra ändå.
Så här är det: Bill Murray och en del andra skådespelare från The Royal Tenenbaums (Fast Gwyneth fick ersättas av Cate Blanchett på grund av schema-problem) åker båt och u-båt, och så filmar dem, och så har de fina röda mössor på sig, och ljusblå kläder och ibland roliga dykardräkter, och det finns en man som sjunger Bowie-låtar på portugisiska. Det finns en handling också, men den är inte så känslomässig att jag blir berörd. Möjligtvis lite undertryckt känslomässig, a la Kazuo Ishiguro, men det är för distanserat ironiskt och skruvat för att jag ska uppleva det som ett drama.
Det gör inget. Det är finurligt och vackert, och ovanligt, och det finns en massa scener man vill se om och om igen. Det är som ett konstverk alltihop.
Bredband
Det märks nog att jag inte skriver så ofta längre. Det beror på att jag inte har bredband nu. Det är oerhört jobbigt. Jag läser om en ny skiva i tidningen, men jag har inte möjlighet att lyssna på den på en gång. Jag kan inte MSNa tokigt länge på kvällarna. Jag kan inte titta på mycket stora bilder på Hemnet. Jag kan inte göra nödvändiga saker som att prata i telefon samtidigt som man tittar slötittar på Ebay.
Eller prata i telefon samtidigt som man surfar tillsammans med personen i telefonen. Kolla in den tokiga frisyren på AFTONBLADET och sånt.
Och jag upplever dessutom att jag inte har tid att skriva långa inlogg på denna blogg som jag faktiskt tycker mycket om. (Tråkigast av allt är att jag inte känner att jag kan skriva långa mail till mina vänner.) Men det kommer att bli ändring. Till dess blir det inlägg lite då och då.
Eller prata i telefon samtidigt som man surfar tillsammans med personen i telefonen. Kolla in den tokiga frisyren på AFTONBLADET och sånt.
Och jag upplever dessutom att jag inte har tid att skriva långa inlogg på denna blogg som jag faktiskt tycker mycket om. (Tråkigast av allt är att jag inte känner att jag kan skriva långa mail till mina vänner.) Men det kommer att bli ändring. Till dess blir det inlägg lite då och då.
Ett fönster i New York - Ethan Hawke
Jag märker mer och mer att det jag skriver här lutar åt det man skulle kunna kalla pretentiöst. Eller nej, inte riktigt så, men ändå allvarligt, bort från det tokroliga och ironiska. Distans är bra när man skriver, men ibland kan det bli som att författare alltid tittar på känslor som genom en kikare. Att de med närsynt blick försöker gissa sig till vad deras karaktärer går igenom, eller ännu värre: berövar sina karaktärer känslor för att slippa det pinsamma i att beskriva dem.
Jag hörde en gån en författare säga att dagens debutanter inte vågar skriva engagerat. Det finns i nyutkommen litteratur en förkärlek för berättelser om emotionellt avskärmade personer, oförmögna till starka känsklor, uppvuxna i sterila anonyma medelklassmiljöer, som står utanför världen, främmande för sig själva och för varandra. Nick Hornby, Douglas Coupland, novellister från Biskop-Arnös skrivarlinje. De är inte dåliga, en del av dem är favoriter, men ibland vill jag ha något annat.
Jag blev glad när jag hittade Ethan Hawkes (ja, skådespelaren) Ett fönster i New York (The Hottest State). Om William som blir kär i Sarah, och hur det krossar honom.
På Amazon.com tycker nästan ingen om boken. ”Man förstår inte hur Sarah är, varför han blir kär i henne, varför hon gör inte vill ha honom, dessutom har boken ett dåligt slut” skriver läsarna. ”Det är klyschigt, det är inga riktiga miljöbeskrivningar.”
Men det är precis det jag fastnade för. Det handlar om en pojke/man som blir så kär att miljösbeskrivningar inte spelar någon roll. Han åker till Paris med Sarah, men det enda han beskriver är hur hon ser, vad de gör, vad de pratar om.
Och när de gör slut är det precis så obegripligt och jobbigt som det brukar vara i verkligheten. Och bokens slut är lika otillfredsställande som slut alltid är.
Det kanske ÄR klyschigt och pretto, men det är så skönt att läsa en bok där huvudpersonen inte rationaliserar eller träffar en ny på slutet. Det är ärligt och plågsamt och så där rakt in i hjärtast och träffande distanslöst att man blir nästan generad.
iPod video
Nu har det kommit nya iPoddar med video-funktion. Man kan alltså titta på musikvideos på pyttesmå skärmar. Det kanske är roligt.
Jag har en iPod Shuffle, utan färgskärm, utan skärm överhuvudtaget.
Men det roliga är väl videorna man skapar själv? När det kommer en Manu Chao sång till exempel, då ser man sig omkring på spårvagnen, och förväntar sig att dendär farbrorn ska börja stampa takten, tanten med regnskyddet på håret ska sjunga med, den unga tufsiga killen med flyende haka ska börja dansa på något oväntat coolt sätt. Det gör inte så mycket att det inte händer, bilderna finns där ändå.
Eller om det kommer en sorglig Beth Orton sång, då kan man spegla sig i ett tågfönster med sin sorgsnaste min, och tänka sig att man är bländande vacker, eller åtminstone så där indiepopsöt, och att man kan stjäla alla hjärtan runtomkring en, och ändå vara ljuvt olycklig.
Eller så promenerar man längs en neonupplyst gata och lyssnar på Madonnas nya hit, och inbillar sig att man skulle kunna springa fram med jazzdanssteg.
Eller så kan man lyssna på Martha Wainwright och för sin inre syn återuppleva de mest smärtsamma ögonblicken i sitt eget liv, som i en film. Konstigt att det är det som känns bäst.
Kanske borde jag köpa en ny iPod och titta på lite normala popvideosar ändå.
Jag har en iPod Shuffle, utan färgskärm, utan skärm överhuvudtaget.
Men det roliga är väl videorna man skapar själv? När det kommer en Manu Chao sång till exempel, då ser man sig omkring på spårvagnen, och förväntar sig att dendär farbrorn ska börja stampa takten, tanten med regnskyddet på håret ska sjunga med, den unga tufsiga killen med flyende haka ska börja dansa på något oväntat coolt sätt. Det gör inte så mycket att det inte händer, bilderna finns där ändå.
Eller om det kommer en sorglig Beth Orton sång, då kan man spegla sig i ett tågfönster med sin sorgsnaste min, och tänka sig att man är bländande vacker, eller åtminstone så där indiepopsöt, och att man kan stjäla alla hjärtan runtomkring en, och ändå vara ljuvt olycklig.
Eller så promenerar man längs en neonupplyst gata och lyssnar på Madonnas nya hit, och inbillar sig att man skulle kunna springa fram med jazzdanssteg.
Eller så kan man lyssna på Martha Wainwright och för sin inre syn återuppleva de mest smärtsamma ögonblicken i sitt eget liv, som i en film. Konstigt att det är det som känns bäst.
Kanske borde jag köpa en ny iPod och titta på lite normala popvideosar ändå.
Year of Meteors - Laura Veirs
Nu har jag blivit lurad igen. Att lyssna på något som nämnts i ett Martha Wainwright sammanhang. Den här gången var det bara en recension som påpekade att det är synd att dåliga artister säljer när det är Martha wainwright och Year of Meteors som är årets verkliga topp album.
Mja, som vanligt håller jag inte riktigt med. Men Laura Veirs har gjort en trevlig skiva, med en harmlös allmän kvinnlig indieröst, en del bra refränger och så vidare.
Kompetent och lättlyssnat får nog bli mitt omdöme tills vidare. Om man tycker om Suzanne Vega, Liz Phair, Aimee Mann är det svårt att tycka illa om Laura Veirs.
Mja, som vanligt håller jag inte riktigt med. Men Laura Veirs har gjort en trevlig skiva, med en harmlös allmän kvinnlig indieröst, en del bra refränger och så vidare.
Kompetent och lättlyssnat får nog bli mitt omdöme tills vidare. Om man tycker om Suzanne Vega, Liz Phair, Aimee Mann är det svårt att tycka illa om Laura Veirs.
Hemnet
På Hemnet kan man söka lägenhet att köpa. Det är en hel vetenskap. Hur mycket dyrare än utropspriset kan en lägenhet bli till exempel? Det får man aldrig veta.
Och varför är bilden på köket så konstig? Döljer de något? Är de dåliga fotografer?
Vad är köpeskilling? Och vad är stambyte? Tur att det inte kom på högskoleprovet.
Är det viktigare med trägolv än balkong? Och är det uthärdligt med en tre meter lång tarm till hall? Kan man fråga det? Klarar man sig med en spis med två plattor?
Står du ut här, och hur mycket billigare blir den här lägenheten än en fin?
Nja. Kanske måste man gissa ibland.
Och varför är bilden på köket så konstig? Döljer de något? Är de dåliga fotografer?
Vad är köpeskilling? Och vad är stambyte? Tur att det inte kom på högskoleprovet.
Är det viktigare med trägolv än balkong? Och är det uthärdligt med en tre meter lång tarm till hall? Kan man fråga det? Klarar man sig med en spis med två plattor?
Står du ut här, och hur mycket billigare blir den här lägenheten än en fin?
Nja. Kanske måste man gissa ibland.