lilldjurets blogg

Åh ibland vill jag bara säga såhär: detta är en jättebra bok! Hurra hurra.

Som en modern (om än placerad i samma tid som) Oliver Twist, växer Susan Trinder upp i ett riktigt tjuvnäste i London. Hennes riktiga mamma blev hängd men hon uppfostras av Mrs Sucksby, änglamakerska och falskmyntare. När hon blir erbjuden ett uppdrag att vara kammarjungfru hos den rike Maud för att övertala henne att gifta sig med en bedragare som kallas Gentleman, har hon inga moraliska skrupler, trots att Gentleman tänker spärra in Maud på mentalsjukhus efter bröllopet och fly med hennes pengar. Susan börjar sin anställning men är inte beredd på att få en känslomässig relation till Maud, som visserligen är naiv och förvirrad, men också ganska ljuvlig.

Oliver Twist-miljöerna och motiven är, som alltid hos Waters, spännande och precis lagom detaljrikt beskrivna. Londons äventyrliga slum, lyxen i det stora huset på landet, tjänstefolket, Mauds mystiska morbror, den luriga Gentleman med smycken av falskt guld, gruvliga mentalsjukhus, falska mynt, falska brev, falska härkomster, äkta kärlek, testamenten och en mängd oväntade vändningar. 

Halvvägs in i boken blir intrigen lite väl otrolig och invecklad, men ändå så genialiskt genomtänkt att man ryser. Det är underhållande och spännande och lika njutbart som en nyöppnad ask Aladdin med alla de bästa bitarna kvar.

ISBN: 912709684X

Alexander McCall som i vanliga fall skriver om Damernas detektivbyrå kommer här med en samling noveller om kärlek i olika länder och i olika former.

Det mysiga med McCall är att han skriver så oengagerande. Mma Ramotswe är tjock och snäll och klok men det går inte att identifiera sig med henne. Inte mer än man skulle kunna identifiera sig med Muminmamman. Det blir som att läsa en serie med stereotypa men hemtrevliga karaktärer, en slags utslätad variant av muminböckerna, utan psykologisk trovärdighet eller djup. Agatha Christie kan vara trevlig att läsa av samma anledning.

Karaktärerna är totalt overkliga, miljöerna med engelsk landsbygd och te i bersån är hemtrevliga och man vet att morden kommer vara helt oförargliga. Det är böcker som är förutsägbara och snälla.

I novellform blir det urtråkigt. Speciellt när det ska handla om kärlek. Man får inte ta del av de karaktärer och miljöer man är van vid, det är inga kriminella mysterier, det är bara urtråkigt. Jag orkar igenom novellen om en man som köper sig en minderårog prostituerad och novellen om ett äldre par i början av sin förälskelse (de bo i Österrike, är stenrika, och pratar precis som Mma Ramotswe om hur härligt deras land är när de promenerar iväg och ska köpa Mozartkulor). Resten bläddrar jag bara igenom. Det är så platt, så helt utan budskap eller insikter eller underhållningsvärde. Blä.

ISBN: 9185267937

Baksidan avslöjar alldeles för mycket. Så då kan jag lika gärna göra det också.

Nancy växer upp i en trygg familj med en ostronrestaurang i 1800-talets engelska landsbygd. Men när hon får se Kitty Butler i en föreställning där hon är utklädd till man blir hon vettlöst förälskad och flyttar med henne till London. Hon blir Kittys partner både på scen och utanför. Men kärleken tar slut och Nancy blir prostituerad, först på gatan och sedan i en sapfisk överklassmiljö. Men även detta tar slut och Nancy hittar till slut kärleken igen i radikala politiska kretsar. Ungefär så står det på baksidan och jag tyckte först att det var komiskt med så mycket handling och olika miljöer inklämda i en bok. Det är ju lite komiskt tycker jag nu också.

Samtidigt är det en så härlig bok just därför. Det är så mycket som händer, så många miljöer och personer som skildras. Det är lika dekadent och mustigt som en Jackie Collins, samtidigt som karaktärerna har mer djup, språket mer karaktär och den historiska miljön med ett turbulent London skakat av klasskillnader är betydligt mer intressant än lyxvillor i USA.

Det lesbiska temat går som en röd tråd genom de tre Sarah Waters jag har läst och här är det mer i centrum än någonsin. Bara titeln antyder en del. Nancys uppväxt bland ostronen, Nancys fiskluktande händer och en minnesvärd scen i början av boken där Nancy bjuder Kitty på hennes första ostron är nästan övertydligt lesbiskt symboliska.

Nancy som karaktär är spännande. Jag vet inget om attityden till homosexualitet i slutet av 1800-talet. Med de socialistiska strömningarna var det kanske inte fullt så tabubelagt som under strikt viktoriansk tid. Ändå är det svårt att föreställa sig någon så frimodig och befriad från skam som Nancy, som aldrig ifrågasätter sin kärleks riktighet. Hennes förvandlingar i boken är också väldigt drastiska. Från alldaglig lantlolla till glamorös music hall artist till manlig prostituerad till den lesbiska förförerskan till den socialistiska arbetaren. Hon är, på sitt sätt, en riktig hjältinna. Kompromisslös, ständigt på jakt efter njutning och nya sätt att förverkliga sig själv. Hon kanske inte är fullständigt trovärdig, men hon är en lysande romanfigur.

Förmodligen en av de mest underhållande och oupphörligt spännande böcker jag läser i år. Som en sådan där BBC dramaserie på TV man bänkar sig framför, och blir alldeles lycklig av.  Boken är filmad som just en sådan och jag lutar åt att göra ett inköp.

ISBN: 9127097927

Nu har Lina blivit lite äldre och börjar gymnasiet mängder av mil hemifrån och mängder av mil från Ivar. På gymnasiet finns nya kompisar, Zinat med jättemycket smink och världens största och trasigaste hjärta, Joel som bara ligger med Zinat och kissar i hennes juicepaket, och Kevin som är strulig och underbar på samma gång. Lina slits mellan finaste Ivar och snyggaste Kevin. Hur ska det sluta?

Det märks att Lina är lite äldre i den här boken. det är inte längre lika självklart vad som är rätt och vad som är fel.

Kevin haschar och skolkar och knullar runt, men är inte automatiskt ett svin. Lina har känslor för två killar på samma gång. Zinat älskar sin missbrukande mamma. Och Linas värld har blivit lite större, lite mer intensiv och lite mer komplicerad. Men även om det är mer svärta i uppföljaren är inte heller denna bok nattsvart. Allting ordnar sig till det bästa. Man kan lära sig att det är bra att sluta knarka, gå i skolan och att ha pojkvänner som tycker om en på riktigt.

ISBN: 9100109037

Lina går i nian och är sådär supervanlig, inte jättepopulär, inte mobbad, en sån som hänger på de snyggare och coolare tjejerna och önskar att hon också fick hångla någon gång. Och när Danne som är ett år äldre och går fordon tycker att hon är ok snygg har hon ju liksom inget val utom att bli ihop med honom. Fast det egentligen bara pirrar i magen när hon tänker på Ivar, en skitsjua med hopplösa gröna manchesterbyxor.

Det är ingen jätte originell handling direkt, men en väldigt charmig ungdomsbok. Lina som berättare är rolig, självutlämnande och hon ritar gulliga bilder på alla hon känner och allt som händer. Man känner igen sig i skolkortshysterin, i skolhierarkin och i rädslan och nyfikenheten på sprit och killar.

Man blir lite trött på Linas självupptagna "bästis" Thea, lite matt på den urtråkiga Danne och lite förtjust i Ivar med det burriga håret. Boken blir aldrig outhärdligt deprimerande, Lina är en i grunden trygg person, men det är inte heller överdrivet tillrättalagt. Lina och kompisarna blir verkligen fulla och de ligger med varandra på riktigt. Den enda pekpinnen är att man ska vara sann mot sig själv och andra, annars blir man olycklig.
 
"Blir jag inte kysst i år, blir jag det aldrig. Och jag vill inte vara körd. Jag vill vara den som kör. Vroom, vroom."

Snabbläst och mysigt. Precis när jag trodde att jag var färdig med ungdomsböcker.

ISBN: 9100104647

Jo, jag läser och ser på film, lyssnar till och med lite på musik (men iPoden är för tillfället bortslarvad). Men av någon anledning hinner jag aldrig skriva här.

Jag känner mig väldigt okreativ och lovar uppryckning. Eller hoppas i alla fall.

Jag tror att jag var för förkyld. Boken ser underbar ut, klassisk titel, beröm från Ali Smith på framsidan. Olika och spännande baksidestexter i olika upplagor och översättningar. Allting utlovar en stor amerikansk roman om kärleken, det judiska folkets historia, om språkets förtrollning och mer.

Så det är synd att jag läste den i en feberdimma (även om jag bara hade 37 grader så kunde jag inte öppna ögonen ordentligt på flera dagar och gjorde massor med feberyriga misstag, lade ifrån mig nycklar och telefoner och blev irriterad på oskyldiga) med en strid och otäck ström pappersnäsdukar i höger hand. (Trots balsamnäsdukar och mängder med Idomin lyckades jag snyta mig så mycket att huden runt näsan började fjälla). Jag tror att jag blev alltför sentimental också och tyckte vissa avsnitt var outhärdliga trots att jag nu känner mig betydligt mer kallsinnig till karaktärernas öden. 

I Kärlekens historia har Leo Gursky skrivit en bok som heter Kärlekens historia som handlar om Alma, hans stora kärlek som födde hans son men i tron att Leo var död gifte sig med en annan. Det handlar också om Leos vän som, också i tron att Leo var dör, skrivit av och översatt boken och gjort den till sin. Sen handlar det om flickan Alma, en ung flicka som är döpt efter karaktärerna i Kärlekens historia, vars mamma får i uppdrag av en okänd man att översätta romanen Kärlekens historia.

Ja, det var alltför mycket information och paralleller för den förkylda. Men det är ingen dålig bok. Men det jag minns bäst just nu är hur sorgligt det var med Leo Gursky som bor ensam och varje dag beter sig besvärligt i en affär eller i en park för att någon ska ha lagt märke till honom den dagen han dör. I fickan har han en lapp där det står: I rockfickan har han en lapp där det står: "MITT NAMN ÄR LEO GURSKY JAG HAR INGEN FAMILJ VAR SNÄLL OCH KONTAKTA PINELAWKYRKOGÅRDEN JAG HAR EN PLATS DÄR I DEN JUDISKA DELEN TACK FÖR HJÄLPEN." Bara om utifall.

ISBN: 9185251747

Kanske har varje generation har sin bok om att vara ung och att fly och att hitta sig själv. Jack av Ulf Lundell i Sverige kanske. Räddaren i nöden och På drift som självklara utländska exempel.

Hello Love av Charlotta Cederlöf handlade om att sticka till London på 80-talet och var en mer flickig betraktelse och nu 2006 kom Sen tar vi Berlin som handlar om Lou, en vilsen tjej som tar sin bästis Julia med sig till Berlin.

Allra mest är detta en kärlekshistoria. För när de kommer fram tar de in på ett ockuperat hus för kvinnor och Lou träffar Sarah, den första människa hon verkligen blir kär i efter otaliga dåliga ligg och trista förhållanden med killar. Men Sarah mår inte heller bra och boken blir en skildring av två väldigt rädda och ledsna människors försök att nå fram till varandra.

Att Lou "visar sig vara" lesbisk eller bisexuell tas aldrig upp. Det är inget hon förvånas över själv och lillasystern, som hon skriver till, ställer inte heller några sådana frågor. Det är faktiskt väldigt skönt. Det här är inte alls en bok om att komma ut eller att finna en sexuell identitet, utan bara en bok om kärlek. Ovanligt komplicerad sådan, när det är två människor som inte kan lita på andra och som inte kan tycka om sig själva som ska älska varandra.

Det är känsligt beskrivet, med typiskt "ovanligt nyskapande och ungdomligt" språk med en del pop och rockreferenser. Så långt allt väl.

Det tråkiga är ungdomsromanens spretiga form. Romanen börjar som en roadmovie med Lous uppbrott från hemmet och jobbet i malmö, sen följer resan till Berlin, människorna i kollektivet och vad som händer där. Sen är det som att kärlekshistorien tar vid och allt tappar fokus. Det blir lite slumpmässigt som livet kan vara på riktigt. Det är olika fester och olika kvällar. Det är en utflykt och en skivinspelning, systern kommer på besök och det blir som att läsa någons dagbok. Det saknas riktning och det klassiska öppna slutet känns mest fantasilöst.

Det är också lätt att irritera sig på Lou och Julia som bara driver runt och verkar helt ointresserade av Berlin och Tyskland. Miljöskildringen är obefintlig, ingen anstränger sig att prata tyska, Lou som ska föreställa musikintresserad verkar aldrig fundera på vad det finns för rockhistoria i staden (David Bowie till exempel?), de gör inget försök att få arbete, de ifrågasätter inte vem som äger huset de bor i. De beter sig helt enkelt som amerikaren på semester i "Europa". Men som en bild av ungdomlig självupptagenhet fungerar det ju utmärkt.

Psykologiskt har jag också svårt att få ihop Lou. Johanna Thydells Det fattas en tärning som jag nyligen läste och blev besviken på, innehöll långa sekvenser från huvudpersonens barndom som skulle förklara varför hon blivit som hon blivit. Här är det likadant. Läsaren får långa tillbakablickar på Lous uppväxt, svartsjukan på och våldet mot lillasystern, de jobbiga samtalen med psykologer och socialarbetare. Men jag vet inte om det är så psykologiskt trovärdigt. I vuxen ålder verkar ju Lou mest ha problem med män (det finns inte en sympatisk man i hela boken)och med relationer och med sitt självförtroende. Det hade känts mer logiskt om hon hade problem med pappan, inte systern, som barn. Men kanske är jag bara amatörpsykologisk. I alla fall vet jag inte om den här psykologiska diskrepansen och de långa tillbakablickarna (som är ganska tråkiga, man läser inte en sådan här bok för att få en barndomsskildring) tillför något.

ISBN: 9150107925

Jag hade bara hört talas om detta av engelska vänner men misstänkte att det skulle vara roligt. Lånade en DVD-box med åtta avsnitt på biblioteket och, ja, det är roligt. Kanske inte sådär så man viker sig av skratt och krampaktigt ligger på golvet, men absolut så man sitter och småfnittrar och vill härma de roligaste replikerna.

Engelsmän är liksom alltid roligare än amerikaner.

David Walliams och Matt Lucas är två roliga kontraster i sig, en mörk och lång och ganska stilig, en kort och tjock och skallig och väldigt fjollig. I god Monty Pythonstil klär de ut sig till alla möjliga karaktärer, ungefär lika många kvinnor som män, och så porträtterar de "Lillbritannien", ett Storbritannien i koncentrat med alla de typer av människor som finns där. Fast extremt och helgalet.

Vicky, tonårsligisten, som pratar så extremt fort och slangigt att översättaren bara får med hälften i textremsorna. Emily, väldens minst övertygande transvetit. Den hemska bantningsklubben Evil fatfighters där ledaren är tjockast och elakast av alla. Daffyd som vill tro att han är den ende bögen i byn, fast alla bevis pekar på motsatsen (han är inte ensam och inte så mycket bög heller). Och så vidare. Det roligaste är såklart när man lärt känna alla karaktärer och längtar efter att återse dem. Och att man med ett barns förtjusning gillar just upprepningarna. När den odräglige rullstolsbundne Andy för tionde gången lurar sin personlige assistent att han vill ha något som han egentligen inte vill ha, bara för att ångra sig så fort det är klart, är det ju egentligen repetitivt, men också frustrerande roligt. 

England och 1800-tal är bra ämnen i sig. När Sarah Waters precis som Michel Faber skriver en modern bok på temat blir det riktigt ljuvligt. .

Livstråden är en gotisk, lesbisk, spökig historia om Margaret Prior, en alldaglig kvinna som när hon närmar sig 30 fortfarande är ogift och vars far nyligen gått bort. Deprimerad och med en känsla av att står utanför samhället, börjar hon besöka Millbank, ett kvinnofängelse där "fina damer" kan hälsa på för att utgöra ett föredöme för de intagna, som ett slags välgörenhetsarbete.

Där träffar Margaret ett medium, Selina Dawes, intagen för misshandel för att en kvinna, hennes välgörare, dött av skräck efter en seans. Selina utgör en märklig lockelse för Margaret. De utvecklar en intensiv vänskap och när Margaret alltmer fördjupar sig i spiritismen och sin förälskelske i Selina uppstår också frågan om hur de ska kunna leva tillsammans.

Margaret berättar den största delen av historien i dagboksform, men det finns också många kursiva kapitel ur Selinas dagbok, som utspelar sig före hennes tid i fängelset.

Boken är alltså relativt nyskriven men Waters skriver med en (kanske bedrägligt) ålderdomlig stil, eftersom de två berättarna verkligen befinner sig i sin tid. De sexuella lesbiska övertonerna är till exempel bara antydda, ordbruket och berättandet är typiska för äldre böcker. Dagboksgreppet är i sig gammeldags i det att det verkligen är en uttalad dagbok Margaret skriver i, där man får tydligt redovisat varför dagboken används, hur det ser ut omkring henne när hon skriver, och de typiska dagboksaktiga inläggen i stil med "Idag var mor på ett ovanligt stingsligt humör, och jag tänkte...". Detta innebär inte att boken är dåligt skriven, tvärtom. Dagboksformen lämnar ju också mycket utrymme för berättarens reflektioner, och det är alltid intressant med en opålitlig berättare. Läsaren har möjlighet att ligga steget före.

Selina som berättare har inte funnit en helt egen röst. Hennes utdrag är också mer praktiska, med exakta redovisningar för vad som sagts och gjorts utan reflektioner.

Ofta är skildringen av förbjuden kärlek tråkig. Som Romeo och Julia. Deras familjer hatar varandra, men mellan dem finns det inga hinder. Båda är lika förälskade, åldersskillnaden är obefintlig, de är vackra och har framtiden för sig. Jag har alltid velat läsa om förbjuden kärlek med ännu mer förhinder. Den vita kvinnan som förälskar sig i en svart slav som egentligen inte vill ha henne. Något sånt.

I Livstråden skriver Margaret: "jag vet inte vad som skrämmer mig mest, att hon är ett medium, att hon är straffånge eller att hon är en kvinna". Och läsaren, som inte är fullt lika förblindad som Margaret anar att Selina dessutom döljer något. Ooooh, Impossible love. Förhinder och själens obotliga ensamhet.

Boken är, precis som en äldre bok, trög i början. Här finns inte det moderna greppet att kasta en läsare rakt in i handlingen, utan berättelsen börjar makligt med mycket redovisad research av förhållandena vid Millbankfängelset. Det gör ingenting, det är gotiskt mysigt ändå.  

Det finns mycket att säga om Harry Potter och mycket har också sagts.

Jag kan tycka att det är tråkigt att det är just böckerna om Harry Potter som blivit så otroligt populära att de fått många icke-läsare att stanna uppe hela nätterna och kasta sig över böcker på över 500 sidor. Det finns mycket bättre barnböcker, mycket bättre fantasy och mycket bättre förebilder.

Det är något väldigt ytligt över Harry Potters värld. Harrys mamma och pappa är döda och hans moster och ingifta morbror som han får bo hos i stället, är så genuint och onyanserat onda att de skulle förstört vilket barn som helst. Ja till och med den jämnårige kusinen Dudley verkar vara född genuint ond och har inget av barns inbyggda empati eller ens nyfikenhet. Ändå är Harry ett riktigt mönsterbarn som har lätt för relationer med både barn och vuxna på Hogwart (så länge de inte är onda).

Harry plågas ibland av ambivalenta känslor och besitter ett visst mörker, men ingen av hans vänner gestaltas med tillstymmelse till djup. Hermiones föräldrar och hemliv nämns aldrig överhuvudtaget i de sex tegelstensböckerna. Rons familj är visserligen med, men förutom gulliga syskongnabb och aningens föräldratjat är hela familjen ett mönster av harmoni.

I hela serien är motsättningen mellan ont och gott kristallklar. Harry och hans vänner är goda och deras fiender onda. Det blir lite orealistiskt och som läsare undrar man varför det är så många som sluter upp kring Voldemort. Här får man lite förklaringar som rädsla och makt, men på det stora hela är det svårbegripligt att någon skulle välja den mörka sidan.

Här finns också lite antirasistiska budskap. De goda i serien bryr sig inte om ifall man kommer från renblodig trollkarlssläkt, medan de onda föraktar de "muggelfödda" och kallar dem smutsskallar.

Men på det stora hela är det ytterst lite att fundera vidare på här: det handlar om att vara lojal mot sina vänner, att vara modig, att göra det rätta. Handlingarna påminner om pusseldeckarens: i flera hundra sidor får man små ledtrådar utsprida (Hagrid har konstiga blåmärken, harry drömmer märkliga drömmar medan ärret värker) bland det vanliga skolårets aktiviteter, utflykter, lektioner, prov och lov. Först på slutet presenteras en förklaring som kastar ett nytt sken över allt. Oftast helt omöjlig att gissa, men påfallande ofta går den ut på att läraren i försvar mot svartkonster inte är den han/hon har utgett sig för.

Harry Potters närmsta vänner är en pojke och en flicka, men överlag dominerar männen och pojkarna i Harry Potter böckerna: Harry, Ron, Hagrid, Dumbledore, Draco Malfoy, Sirius och Harrys pappas övriga vänner (mammans vänner nämns aldrig) Voldemort själv, spökena på Hogwarts. Visst finns det flickor och några kvinnor också, men av de dominerande karaktärerna är det definitivt en manlig övervikt trots att författaren är kvinna och böckerna riktar sig till båda könen. 

Språket är enklast möjliga. Om någon säger något får man veta i vilket tonläge det sägs, när någon blir glad uttrycks det alltid som "beaming" (ler ett strålande leende), och nästan allt rör sig kring yttre handlingar. Dialog, förflyttning, beskrivningar av föremål.

Men om man ska säga mer om det positiva: Rowling har en förmåga att skriva spännande. Upptrappandet av kampen mot ondskan kan liknas vid Sagan om Ringen eller Sagan om Isfolket. Just för att Harry har slagits mot Voldemort i alla böckerna har hans makt trappats upp för läsaren också. Det här är ingen bov som går att besegra i en enda bok, det tar tusentals sidor!

Rowling har också lyckats med att bygga upp en alternativ värld som är oerhört detaljerad. det förvånar mig inte alls att hon säger att det finns hundratals sidor med anteckningar med detaljer om trollkarlsvärlden som inte ens får plats i böckerna. Det märks att allt är genomarbetat, och att planen för alla sju böckerna var klar när den första skrevs. Ledtrådar från första boken följs upp i den sjätte. Den sjunde och sista boken som kommer i sommar kommer förhoppningsvis att binda ihop samtliga lösa trådar från hela serien.

Med allt detta sagt (och himmel, vad mycket det fanns att säga redan innan jag kom in på rätt bok) har jag precis läst om Harry Potter and the Order of the Phoenix, som ett led i att vänta på den sista boken. Det är förmodligen den svagaste i serien och jag undrar verkligen hur filmatiseringen kommer att bli.

Den är dystrare än de tidigare böckerna av flera skäl. I slutet av Harry Potter och den flammande bägaren, den fjärde boken i serien, återuppstår Lord Voldemort i fysisk form och Harrys skolkamrat Cedric blir mördad. Det råder alltså stor oro redan från början i boken. Me vad värre är, är att Rowling verkar vilja beskriva en slags pubertet för Harry. Han är konstant surmulen och missnöjd, kritisk mot sina vänner, misstror Dumbledore, trotsar hans önskemål, blir förtjust i en flicka men förstår sig inte på henne. Mitt i allt detta blir han också misstrodd och baktalad av övriga trollkarlsvärlden som inte vill tro att Voldemort kommit tillbaka.

Det är tydligt att både den onda och den goda sidan rustar för krig och att det inte kommer att avslutas den här gången. En mellanbok helt enkelt, utan varken riktig början eller slut.

Ron och Hermione är frustrerade (men såklart oförändrade) över Harrys tjurande och det är en lång transportsträcka fram till den obligatoriska klimaxen i slutet när Voldemort ska konfronteras. Jag misstänker att filmen kommer att gå i mörkare färger än de tidigare och jag hoppas att den inte blir alltför lång.

ISBN: 0-7475-5100-6