Harry Potter and the Order of the Phoenix - JK Rowling

Det finns mycket att säga om Harry Potter och mycket har också sagts.


Jag kan tycka att det är tråkigt att det är just böckerna om Harry Potter som blivit så otroligt populära att de fått många icke-läsare att stanna uppe hela nätterna och kasta sig över böcker på över 500 sidor. Det finns mycket bättre barnböcker, mycket bättre fantasy och mycket bättre förebilder.


Det är något väldigt ytligt över Harry Potters värld. Harrys mamma och pappa är döda och hans moster och ingifta morbror som han får bo hos i stället, är så genuint och onyanserat onda att de skulle förstört vilket barn som helst. Ja till och med den jämnårige kusinen Dudley verkar vara född genuint ond och har inget av barns inbyggda empati eller ens nyfikenhet. Ändå är Harry ett riktigt mönsterbarn som har lätt för relationer med både barn och vuxna på Hogwart (så länge de inte är onda).


Harry plågas ibland av ambivalenta känslor och besitter ett visst mörker, men ingen av hans vänner gestaltas med tillstymmelse till djup. Hermiones föräldrar och hemliv nämns aldrig överhuvudtaget i de sex tegelstensböckerna. Rons familj är visserligen med, men förutom gulliga syskongnabb och aningens föräldratjat är hela familjen ett mönster av harmoni.


I hela serien är motsättningen mellan ont och gott kristallklar. Harry och hans vänner är goda och deras fiender onda. Det blir lite orealistiskt och som läsare undrar man varför det är så många som sluter upp kring Voldemort. Här får man lite förklaringar som rädsla och makt, men på det stora hela är det svårbegripligt att någon skulle välja den mörka sidan.


Här finns också lite antirasistiska budskap. De goda i serien bryr sig inte om ifall man kommer från renblodig trollkarlssläkt, medan de onda föraktar de "muggelfödda" och kallar dem smutsskallar.


Men på det stora hela är det ytterst lite att fundera vidare på här: det handlar om att vara lojal mot sina vänner, att vara modig, att göra det rätta. Handlingarna påminner om pusseldeckarens: i flera hundra sidor får man små ledtrådar utsprida (Hagrid har konstiga blåmärken, harry drömmer märkliga drömmar medan ärret värker) bland det vanliga skolårets aktiviteter, utflykter, lektioner, prov och lov. Först på slutet presenteras en förklaring som kastar ett nytt sken över allt. Oftast helt omöjlig att gissa, men påfallande ofta går den ut på att läraren i försvar mot svartkonster inte är den han/hon har utgett sig för.


Harry Potters närmsta vänner är en pojke och en flicka, men överlag dominerar männen och pojkarna i Harry Potter böckerna: Harry, Ron, Hagrid, Dumbledore, Draco Malfoy, Sirius och Harrys pappas övriga vänner (mammans vänner nämns aldrig) Voldemort själv, spökena på Hogwarts. Visst finns det flickor och några kvinnor också, men av de dominerande karaktärerna är det definitivt en manlig övervikt trots att författaren är kvinna och böckerna riktar sig till båda könen. 


Språket är enklast möjliga. Om någon säger något får man veta i vilket tonläge det sägs, när någon blir glad uttrycks det alltid som "beaming" (ler ett strålande leende), och nästan allt rör sig kring yttre handlingar. Dialog, förflyttning, beskrivningar av föremål.


Men om man ska säga mer om det positiva: Rowling har en förmåga att skriva spännande. Upptrappandet av kampen mot ondskan kan liknas vid Sagan om Ringen eller Sagan om Isfolket. Just för att Harry har slagits mot Voldemort i alla böckerna har hans makt trappats upp för läsaren också. Det här är ingen bov som går att besegra i en enda bok, det tar tusentals sidor!


Rowling har också lyckats med att bygga upp en alternativ värld som är oerhört detaljerad. det förvånar mig inte alls att hon säger att det finns hundratals sidor med anteckningar med detaljer om trollkarlsvärlden som inte ens får plats i böckerna. Det märks att allt är genomarbetat, och att planen för alla sju böckerna var klar när den första skrevs. Ledtrådar från första boken följs upp i den sjätte. Den sjunde och sista boken som kommer i sommar kommer förhoppningsvis att binda ihop samtliga lösa trådar från hela serien.


Med allt detta sagt (och himmel, vad mycket det fanns att säga redan innan jag kom in på rätt bok) har jag precis läst om Harry Potter and the Order of the Phoenix, som ett led i att vänta på den sista boken. Det är förmodligen den svagaste i serien och jag undrar verkligen hur filmatiseringen kommer att bli.


Den är dystrare än de tidigare böckerna av flera skäl. I slutet av Harry Potter och den flammande bägaren, den fjärde boken i serien, återuppstår Lord Voldemort i fysisk form och Harrys skolkamrat Cedric blir mördad. Det råder alltså stor oro redan från början i boken. Me vad värre är, är att Rowling verkar vilja beskriva en slags pubertet för Harry. Han är konstant surmulen och missnöjd, kritisk mot sina vänner, misstror Dumbledore, trotsar hans önskemål, blir förtjust i en flicka men förstår sig inte på henne. Mitt i allt detta blir han också misstrodd och baktalad av övriga trollkarlsvärlden som inte vill tro att Voldemort kommit tillbaka.


Det är tydligt att både den onda och den goda sidan rustar för krig och att det inte kommer att avslutas den här gången. En mellanbok helt enkelt, utan varken riktig början eller slut.


Ron och Hermione är frustrerade (men såklart oförändrade) över Harrys tjurande och det är en lång transportsträcka fram till den obligatoriska klimaxen i slutet när Voldemort ska konfronteras. Jag misstänker att filmen kommer att gå i mörkare färger än de tidigare och jag hoppas att den inte blir alltför lång.


ISBN: 0-7475-5100-6



Kommentarer
Postat av: IT-mamman

Vad bra du beskriver Harry Potter-böckerna! Jag har bara läst den första, men den fick mig att inse varför så många barn älskar den. Något händer hela tiden och den är välskriven. Ont och gott, ja, så är sagorna uppbyggda (på ont och gott). Vad jag gillar är att Hagrid framstäls så fint. Han är lite speciell, men har ett väldigt gott hjärta. Ja det finns mycket att säga. Roligt att läsa det du skrev, var väl vad jag ville säga med denna kommentar.

Postat av: linnea

vet inte riktigt hur jag hamnade här men sanningen är den att du kunde inte ha mer fel om Potter böckerna. Rowling har byggt upp en otroligt nyanserad värld där inget är självklart och tro det eller ej så växer världen och värderna i tackt med att Harry blir äldre. Hans vänner befinner sig visserligen inte i centrum såsom han är men jag kan inte hålla med om att de inte också utvecklas som personer.

Hemione och Ron är precis som Harry väldigt dirvande faktorer bakom många av bokens centrala händelser även om just denna bok som du säger behandlar just Harrys pubertet. En viktig del av hans karaktärsuttveckling.

Vilka är dessa bättre fantasy och förebilder som du talar om. Nästan all fantasy jag har läst är antingen racistisk eller mansdominerad eller varför inte både och. Ta narnia eller sagan om ringen där de mörka folkslagen får stå för det onda.

I Rowling ser vi faktiskt ett tydligt budskap om accsteptance för alla även de som skulle kunna vara ett hot mot deras sätt att leva.

mvh Linnea

2007-03-08 @ 23:38:52
Postat av: lilldjuret

Roligt med lite olika åsikter, men Linnea verkar ha läst mig lite slarvigt, jag skriver ju om både det bra och det dåliga? Pullman skulle jag nog tycka är bättre fantasy, Pohl skriver bättre ungdomsböcker, men det är klart att Rowling har sin charm, annars hade jag inte läst böckerna.
Däremot kan jag inte se att Ron och Hermione utvecklas. Klart de är äldre och det är mer uppenbart att de är kära i varandra nu än i första boken, men egentligen har de väl alltid varit pluggisen och den lojala snällisen?

2007-03-09 @ 18:22:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback