lilldjurets blogg

Som Rosamond Smith utforskar Joyce Carol Oates tvillingskapet, dubbelnaturens fysiska form.

I brudgummen står fotografen Matt McBride i centrum, som i sin ungdom älskade ”den försvunna flickan”, en flicka från hans skola som försvann och återfanns våldtagen och mördad. Som vuxen är han framgångsrik och gift med två barn. Men han har historier vid sidan av sitt äktenskap och en ung kvinnlig konstnär, Duana Zwolle, han har träffat några gånger, försvinner plötsligt. Trots att han inte kunde älska henne, knappt ens minns om de någonsin delat säng, blir hon efter sitt försvinnande ”den försvunna flickan” och växer till en besatthet hos McBride som riskerar sitt äktenskap, sitt liv, för att hitta hennes mördare.

Och Duana Zwolle har en tvillingsyster, identisk till utseendet, raka motsatsen i personligheten. Här fördubblas alltså Duana Zwolle, dels med ”den försvunna flickan” från förr, dels med sin egen tvillingsyster.

Parallellt med detta får vi följa mördarens tankar, en sjuk man som dödat tidigare. Här ligger kanske romanens största svaghet. Precis som när man läser Inger Frimanssons traditionella deckare drar man djupa uttråkade suckar när en mördares psyke ska penetreras i annorlunda typsnitt (i brudgummen används en sans serif som till råga på allt är svårläst). Här gäller det dessutom en seriemördare som ska fullborda ett konstverk med delar av lik. Man har läst liknande passager allt för många gånger. 

Men Oates har ändå en viss finess och avsnitten ur mördarens perspektiv tangerar ändå den konstnärlighet, den kreativitet, som både Zwolle och McBride också funderar över. Konstnärskapet blir en tematik som går igen, hos mördare, offer och den som söker rättvisa. När Matt McBride gissar hur mördaren tänker och kommer kusligt nära verkligheten understryks också romanens cirklande kring tvillingskapet och dubbelheten. Skulle McBride och mördaren kunna vara samma person?

Jag är inte van vid franska böcker. Men jag såg en intervju med Anna Gavalda på TV nyligen. Hon sa att hon inte är nöjd med recensenter som säger att hon har skrivit en trevlig bok, men att det får duga för tillfället. Jag tyckte det var sympatiskt att erkänna att man vill ha mer smicker.

Och nu har jag läst boken. Jag har bara läst franska i skolan, men ändå känns det som att jag känner igen språket i översättningen. Det är ovant.

Handlingen i korthet: fyra väldigt ensamma människor med goda hjärtan kommer att dela lägenhet. Kärlek växer fram och alla mår bättre. Men nej, jag vill inte banalisera. Det är en varm bok, och på många sätt ganska annorlunda läsning.

Oerhört mycket dialog, där man oftast får gissa vem som pratar utifrån sammanhanget. Det finns alltså inga ”sa Camille melankoliskt”, utan det är bara repliker rakt av. Tack vare att man läser i översättning är det omöjligt att avgöra om dialogen är naturlig, om den ligger nära ett verkligt fransk talspråk. Det är skönt, man kan koppla av och hitta på egna röster. En annan ovan sak är att de flesta replikerna huggs av med tre punkter. Så här…

Oftast är detta oerhört irriterande, dessa skiljetecken ska väl egentligen användas för att visa att något i texten är utelämnat. Eller när det gäller repliker, att repliken på något sätt är avklippt, att talaren har kvar ord i munnen som aldrig blir sagda. Kanske är detta ett franskt sätt att prata, kanske är det bara Gavaldas egen berättarteknik. Men det tar tid att vänja sig och jag är fortfarande osäker på om jag tycker att det fungerar.

Utöver dialogen är det mycket mustiga miljöbeskrivningar, städ och restaurangmiljö skildras med inlevelse och det är välskrivet, nästan filmiskt.

Sammantaget en fin läsupplevelse, men samtidigt känner jag mig mätt när bokens dryga 500 sidor tar slut och vill inte leta upp några fler Gavalda-böcker på ett tag.

ISBN: 9100110205

Jag har länge trott att Små citroner gula är en ”fin bok”, bara för att titeln har en konstig grammatik. Ungefär som Ett öga rött.

Men det är helt vanlig svensk chick-lit, och titeln är bara namnet på en restaurang.

Agnes har en odräglig musikerkille, en fartfylld kompis, en rekorderlig syster och mamma och pappa som jobbar på fabrik. Dessutom dyker det upp en snäll granne, en restaurangrecensent som heter Lola, en snygg kollega och så vidare. Förvecklingarna är inte särskilt oväntade, den odrägliga killen är verkligen odräglig, kompisen har verkligen alkoholproblen, systern är verkligen rekorderlig, och den snälla killen blir snyggare och snyggare för var sida som går ungefär.

Skillnaden mot de anglosaxiska motsvarigheterna i samma genre är att det finns små inslag av socialrealism när föräldrarnas fabrik säljs till amerikaner och stängs ner och att det händer något verkligt sorgligt, vilket jag inte ska avslöja här.

Perfekt strandlitteratur, lite skratta, lite gråta, aldrig behöva oroa sig för att det ska sluta olyckligt, eller behöva tänka efter en enda gång för att hänga med i handlingen. Inte någon fin bok, inte något jag kommer fundera på, men trevlig på sitt sätt.

Köper man Damernas Värld får man den här deckaren gratis. Jag är inte mycket för deckare, framför allt inte svenska, men tyckte ändå att det verkade som en bra affär.

Men jo, det här är precis så tråkigt som jag misstänkte.

Hilja är 50 år och kuvad. Hon bor med sin dominanta storasyster Karla. Deras bror är fastighetsmäklare och när han får nycklarna till deras gemensamma barndomsväns, den numera kände Jenny Ask, börjar saker hända.

Insprängt mellan kapitlen finns enstaka sidor av en slags Haga-man, en ondsint typ som jagar och våldtar oskyldiga kvinnor och beskriver det hela lite psykopatiskt. Inte kursivt, men det behövs inte, man känner igen greppet ändå. Läsaren får alltså spekulera i vem av bokens karaktärer som står bakom dessa anteckningar, eller kan det vara någon helt annan?

Det är lättläst, det är lite olika karaktärer, tillbakablickar på en sorglig barndom och så vidare. Nu var det en dryg vecka sen jag läste den och jag har redan glömt det mesta. Det känns som att det hela går på slentrian och jag störde mig på små ologiska detaljer hela tiden. Pytt i panna på burk, finns det verkligen? Och om det nu gör det, är det inte ett klyschigt sätt att beskriva någon som äter dålig mat?

"ger läsaren obehagskänslor av det riktiga, insiktsberikande, ickespekulativa slaget." Göteborgs Posten

står det på baksidan. Så kanske är det jag som inte kan ta till mig dessa insikter. Eller så är detta helt enkelt en deckare enligt formulär 1A som bara förströr för stunden och lämnar lika lite intryck som en veckotidningsnovell.

ISBN: 9170011818

Regina Spektor är jättebra. På många sätt. Men hon är jobbig också. Pippi Långstrump kallar de henne i Aftonbladet och det är nog inte helt fel. Jag missade henne på Accelerator i onsdags, men har inte ångrat mig hittills.

Hennes musik är lite som en sån där tonårig tjej som är väldigt intensiv och väldigt orginell och ganska självupptagen. Det är charmigt och uttröttande på samma gång.  Som de här raderna från That Time, en sång på nya skivan Begin to Hope, när man bara känner att man aldrig vill träffa henne (även om jag inte röker).
 
Hey remember that time when I would only smoke Parliaments
Hey remember that time when I would only smoke Marlboros
Hey remember that time when I would only smoke Camels
Hey remember that time when I was broke
I didn’t care I just bummed from my friends
Bum, bum, bum, bum, bum...
 
Begin to Hope är ljudmässigt ganska radiovänlig. Det är en jämn ljudnivå, inget som skär sig för högt eller viskar för tyst. Det är fler instrument, tydliga melodier och en oerhörd variation i sången. Ofta låter det som att Spektor är en liten flicka som precis håller på att experimentera med sin röst för första gången, härmar olika ljud, andas medan man pratar, låta som hicka och skratt och en prinsessa och ett monster.

Samson som ursprungligen var med på en tidig skiva: Songs, i mer demoaktig version, är upputsad och vacker. On the Radio är en fyndig sång med catchy refräng:
 
On the radio
We heard November Rain
That solo's really long
But it's a pretty song
We listened to it twice
'Cause the DJ was asleep

Men min favorit är definitivt öppningssången Fidelity, ett sådant där kort litet mästerverk som man vill höra på repeat hela tiden. Coolt intro, som känns nästan mer  gammeldags Hip hop än indie-singersongwriter, men sen kommer Spektors röst och avslöjar genren. Det är rytmiskt, melodiöst, hittigt och melankoliskt på samma gång. Texten är också en av de mjukaste på skivan, mer känsla än kaxig humor.

I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost, in the sounds.
 
I hear in my mind
All of these voices
I hear in my mind
All of these words
I hear in my mind
All of this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart

Det påminner mig om One Art, en dikt av Elizabeth Bishop, jag nyligen föll för. Det finns egentligen inget samband, utom kanske rytmen och en viss tvetydighet i känsla. Har Spektor en fot på marken? Tycker Bishop att det är lätt att förlora? Här kommer dikten om någon är intresserad.
 
The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster.
 
Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.
 
Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.
 
I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.
 
I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.
 
--Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied.  It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.

Mma Ramotswe har fått konkurrens. Nu skriver Alexander McCall om Isabel Dalhousie, en intellektuell överklasskvinna i Skottlands Edinburgh, som råkar bli vittne till en ung mans död. Isabel anar att det inte var en olyckshändelse och hon börjar undersöka vad det är som kan ha hänt.

På ytan är detta alltså en helt annan slags detektivhistoria än de som presenteras i Damernas detektivbyrå-serien av samma författare. Nu skriver McCall om sin egen hemstad

(författarens eget band "The Really Terrible Orchestra" figurerar till och med i boken som en kul cameo) och om sina egna mer intellektuella miljöer, Isabel är redaktör på en filosofisk tidskrift. Det verkar spännande och nyskapande.

Men konstigt nog känns det precis likadant som Damernas detektivbyrå. Isabel funderar lite kring Kant och frågor om moral (är det alltid fel att ljuga till exempel?), men ändå känns det mest hemtrevligt, inte komplext och utmanande, utan filosofi på Veckorevyn-nivå (”om du får veta att din kompis kille är otrogen, ska du berätta då?”). Mordgåtan är också amatörmässigt behandlad. Isabel går omkring och pratar med folk och känner snabbt på sig precis hurdana de är, som Mma Ramotswe, eller varför inte Miss Marple? En person är snäll och lättlurad, nästa är listig och girig, nästa igen är snygg, självisk och ytlig, och så vidare. Och naturligtvis är Isabel lite sådär bondförnuftig som Mma Ramotswe. Hon håller hårt på att man ska vara snäll och artig och inte skada andra när det går att undvika.

Att Isabel till slut får veta sanningen om den unga mannens död är mest slumpen och inte resultatet av knivskarp slutledning.

Filosofiska söndagsklubben känns väldigt mycket som första delen i en serie, där många trådar medvetet lämnas lösa på slutet, trots att boken gott kunde varit lite längre. Dessutom känns det ju som en serie man redan läst, när så mycket påminner om Damernas detektivbyrå.

För att vara en bok om levande döda är detta en ganska alldaglig bok.

Några varma dagar i Stockholm flödar elektriciteten från vägguttagen, människor får en blixtrande huvudvärk, och de döda på bårhusen vaknar till liv. I centrum står David vars fru precis dött i en bilolycka, Elvy vars gamle make gått bort efter en period av sjukdom och Mahler, vars barnbarn begravdes för drygt en månad sedan.

Här finns mycket som påminner om Stephen King, hela berättelsen påminner starkt om Jurtjyrkogården där djur och människor lever upp efter att ha begravts på en speciell kyrkogård men återvänder som onda. Stephen King brukar också väva samman det moderna och det rustikt ruskiga, som elektriciteten och tankar kring apokalypsen. Huvudvärken, parallellhandlingarna, synskhet och telepati hos huvudpersonerna och sättet mysteriet klaras ut på, påminner också om Stephen King. Man får mer förklarat än man förväntar sig, samtidigt som annat är mystiskt och utanför logiken. Dessutom finns här en del formexperiment vilket drar tankarna till Carrie. Här blandas nyhetsrapportering, konventionellt berättande, artiklar på olika språk, militär kronologiskt ordnad rapportering av händelser och så vidare.

Men det som är olikt Stephen King är väldigt svenskt. Det är något i grunden odramatiskt över hela händelseförloppet. Visserligen blir folk ”upprörda”, vissa behöver psykologhjälp, men annars sker allt i en väldigt svensk tillrättalagd ordning, som i och för sig är humoristiskt och träffande återgiven. Man kallar in extrapersonal på bårhusen, man kontaktar anhöriga, man hittar på ett diplomatiskt namn, ”omlevande” i stället för ”odöda”, ungefär som att man säger lokalvårdare i stället för städare. Man gör vetenskapliga undersökningar, försöker hitta vilka juridiska rättigheter de omlevande har (gäller griftefriden?), och så småningom när det står klart att det blir för krävande för personalen att ha alla omlevande på ett ställe, förflyttas de till spritt boende i en förort.

Men jag tycker att det blir för ytligt. Idén är så stor men Ajvide Lindqvist gör inte det mesta av den. Karaktärerna är lite för många för en så kort bok och de får mest konturer av typiska svenska romankaraktärer. Det är den punkiga tonårstjejen som skär sig, den äldre mormodern som är vis och god, den hjälplösa pappan som älskar sin döda fru, stökiga mamman, trygga morfadern, pigga små grabbar som gillar djur, lego och Pokemon.

De filosofiska och religiösa aspekterna gås också igenom ytligt. Elvy får en uppenbarelse, det skrivs en ledare i tidningen om att vår syn på livet hädanefter kommer att vara annorlunda, men så mycket mer blir det inte. Det är som om författaren själv inte riktigt kunnat bestämma sig för om människan har en själ eller om det finns en gud.

Att det dessutom varvas med mer konventionella skräckinslag där det berättas i detalj om kropparnas förruttnelseprocesser, och om hur de omlevande får aggressiva utbrott (och ja, jag ska erkänna att det var lite obehagligt att släcka lampan igår kväll), gör att det ibland känns som att romanen försöker för mycket. Det ska vara otäckt, det ska vara lite samhällskritiskt, det ska vara inkännande personporträtt och odödlig kärlek, och sen lite religiösa övertoner dessutom.

Men det ska inte förnekas att det är originellt och engagerande. En bok man vill läsa ut snabbt.