lilldjurets blogg

Usch det här är verkligen uselt. Premisserna är lovande: Äntligen ska man få veta mer om Hannibal Lecters bakgrund, hur blev han som han blev, vem var den första han mördade och så vidare.

Boken börjar med att Hannibal föräldrar dödas och hans lillasyster blir uppäten av nazister under kriget. Han får sedan bo hos sin farbrors vackra japanska fru som lär honom allt om god smak och förfining. Men Hannibal kan inte glömma sin lillasyster och letar upp de som dödade henne och dödar i sin tur dem och äter upp valda delar.

Men hela boken är skriven som scener, direkt för (den sågade) filmen. Man får fortfarande ingen inblick i Hannibals tankevärld. Han som är så omänskligt smart och vet allt om filosofi, hur motiverar han sitt eget mördande? Och om han nu är så oerhört insiktsfull när det gäller psykologi, hur ser han på sig själv? Fanns det tecken på att han var psykopat redan innan systern dog? Man får inga svar, och boken är som en död sten.

Och det är märkligt att Thomas Harris som indirekt skryter så med sin goda smak och sina litteraturkunskaper kan släppa ifrån sig något som är lika illa skrivet som Sidney Sheldon, och lika tråkigt som en oläslig klassiker.

ISBN: 9137131117

Hannibal är en tunn och liksom slumpmässig historia som driver hit och dit, med en ganskla rörig grundintrig. När lammen tystnar är bra som bok och fantastisk som film, med en historia som tål att ses om hur många gånger som helst och där varje namn och symbol tycks laddad med Jungiansk symbolik. Parallellt eller liksom under historien om massmördaren Jame Gumb finns berättelsen om Clarice Starlings inträngande i det egna självet, ledd av Hannibal Lecter som är både monstret och kanibalen (Hannibal/cannibal) och lektorn, den lärde psykologen och humanisten (Lecter/lector).

I slutet av När lammen tystnar så rymmer Hannibal Lecter. När Harris då ska skriva en fortsättning har han egentligen inte så mycket att välja på när det gäller handling. Det blir en ytlig spänningshistoria om Hannibal som är på fri hot och jagad av både polis och sitt enda överlevande offer. Clarice får upp spåret på honom igen, och bindningen dem emellan är lika stark som förr. När Hannibal på slutet tillfångatar Clarice och blir hennes terapeut och vän genom att hålla henne konstant drogad med olika preparat, har berättelsen helt tappat tråden och blir till en psykedelisk tripp, som en dröm. 

Samtidigt finns det fortfarande precis tillräckligt mycket skräckel och magi för att man ska vilja läsa färdigt. Skildringen av övermänniskan Hannibal Lecter är definitivt mer fantasieggande än samtliga andra massmördarskildringar jag läst.

ISBN: 9137131222

Lite av en mellanbok av Edelfeldt. Det är det vanliga temat, med medelålders kvinna som söker meningen med livet, inte alls olikt handlingen i Finns det liv på Mars? Helena är 46 år med en vuxen son, hon målar och småjobbar och får vardagen att gå ihop på ett ungefär, men hon längtar efter kärleken och är inte riktigt beredd att kompromissa. Hon lever också med en hemlighet, ett hemligt namn hon bar som barn, Ilona. Helena kommer nämligen från ett annat land, och hennes mamma är inte alls död som hon ofta säger, utan lever kvar där, hon och systern som Helena inte tänker på. Eller gör hon det?

En roman om identitet och ensamhet, och som vanligt skoningslöst berättat, när Helena förnedras (förnedrar sig?) med olika älskare innan hon till slut träffar någon som är snäll och hjälper henne att hitta sin bakgrund. Det är rörande och komiskt när hon beskriver sig själv som den magiska prästinnan och sedan blir chockad när hon ser bilder av sig själv med förgrämt ansikte och hennafärgat hår som vilken sur kulturtant som helst.

ISBN: 9113007327

Björk ska komma med en ny skiva i maj, Volta, och som vanligt har hon samarbetat med en mängd personer, som Antony Hegarty och Timbaland och afrikanska trummare och kommit på en ny grej att experimentera med: blås. Jag är inte alls förtjust i blåsinstrument, men på första singeln slipper man dem i alla fall.

Men Earth Intruders är precis fantasilös ändå. Den är ett samarbete med Timbaland, som inte känns sådär stekhet längre, men som ändå kunde varit en nyskapande kombination. Men det låter gammalt, precis som Björk lät förr, och det kanske vissa tycker är bra, rytmiskt och melodiöst och, med dagens mått, väldigt konventionellt. Texten är barnslig som en anonym danslåt. Sången skulle kunna varit en B-sida från Post. Björk tar i från tårna som under Sugarcubes-tiden och refrängen är inte helt olik Army of me. Och däri ligger det riktigt tråkiga, att det inte ens låter som en förstasingel, utan som något gammalt, kvarglömt och trist som hon har dammat av.

Kanske är det ett försök att ge sig in på topplistorna igen. Men för mig låter det mest som ett indiedansgolv från 1995, komplett med barnsliga hårspännen och glittersmink.

Jag blir så besviken.

Det här verkade så roligt, en kärlekshistoria mellan en high school flicka och en vampyr. Och moderna vampyrvänner som går i skolan och kan vara ute på dagarna, lite Anne Rice, lite Buffy the Vampire Slayer liksom.

Men det är så tråkigt! Huvudpersonen Bella är så charmlös och som jagberättare har hon ingen fantasi. När hon ska beskriva sin middag skriver hon att de åt "kött och potatis" och hela boken är präglad av samma totala frånvaro av målande beskrivningar. Precis som en typisk karaktär i en dålig ungdomsbok har hon slentrianmässiga känslor för sina föräldrar, hon har i princip ingen bakgrund, när hon i början av boken flyttar till sin pappas stad är det som om hon är nyfödd. Hon verkar inte ha haft några vänner tidigare, och definitivt inga romantiska erfarenheter, och egentligen inga intressen heller.

Så blir hon oerhört förälskad i Edward som flinar och ler ett snett underbart leende på varje sida i hela boken. Edward är vampyr och alldeles fantastisk, helt utan brister. Men han är sugen på Bellas blod, hur mycket han än avgudar henne. Alla sekvenser där han trånar och anstränger sig att stå emot henne är slarvigt förklädda bilder av ett tonårigt sexuellt uppvaknande och i spänninsväg bokens enda behållning.

Förutom möjligtvis slutet när det kommer en ond vampyr och jagar Bella och det blir lite slentrianmässig vampyr action. Gäsp gäsp.

ISBN: 91-7130-200-X

Gardell kan vara tröttsam i sitt heterofamiljsförakt och hysteriskt svarta humor. Men början av fru Björks äventyr är välskriven och bittert underhållande. Vivian som är en oansenlig flicka blir utbjuden av drömmannen Börje och kan knappt tro sin lycka när det blir de två och de till och med gifter sig. Men Börje är en självisk streber som iskallt lämnar Vivian efter 17 år. Förtvivlad gifter hon om sig med herr Björk, en odräglig och stel överklassman som beter sig som om han äger henne.

Men en dag får fru Björk nog och rymmer till Italien. Och här går berättelsen utför. Italien blir inte som hon har tänkt sig och när hon kommer tillbaka inser hon att hon aldrig kommit över Börje. Hon börjar stalka hans nya familj i bästa Farligt begär-tradition och tänker en massa hämndtankar som tar upp sida efter sida.

Jag kan förstå att Gardell inte ville skriva ett lättköpt slut om att Fru Björk efter att ha blivit så illa behandlad i alla år, plötsligt skulle hitta sig själv och bli lycklig. Men att hon skulle bli halvpsykotisk och vilja köra ihjäl sig själv och Börje i en snabb bil, känns faktiskt också ganska larvigt.

ISBN: 9172637463

Ååh jag blir så glad så glad, så glad. Ys från förra året har bivit en av mina älsklingsskivor någonsin, och precis som om Joanna Newsom nu är inne i ett kreativt stim så släpper hon redan en skiva till!

En EP med tre sånger som börjar med C, och ett tokroligt namn (Ys uttalas som is på svenska), tyder på en lekfullhet och en avvikelse från Ys, som var mer av en allvarlig klassiker.

Nu är det alltså turnébandet som spelar med henne. En sång är ny, Colleen, en sång är från debuten, Clam Crab Cockle Cowrie, och en är en ny version av Cosmia från Ys.

Colleen är en charmig och pigg sång som låter keltisk och Fairport Convention, som något man skulle kunna dansa river dance till, med små roliga "hepp". Clam Crab Cockle Cowrie är lågmäld med en man som sjunger stämmor, och är egentligen inget stort avsteg från originalet. Men Cosmia är ljuvlig. Med full orkester, och mängder med instrument jag inte ens kan identifiera som ersätter stråkarna från Ys version, snirklar sig sången i krumbukter kring originalet, det är som om den är översatt till ett nytt musikaliskt språk, alla melodier och krumsprång är kvar, men förändrade, sången och texten är kvar, men låter ändå helt annorlunda. Det är hisnande bra, som den mest fantastiskt oväntade och trogna cover på samma gång. Och Cosmia som inte ens var min favorit på Ys, är kanske nu Joanna Newsoms mest genialiska infall.

Det här är kanske den mest ambitiösa av Waters romaner, men det hjälps inte. Minutiöst researchad och urtråkig som en blandning av gammal journalfilm och vardagsdrama i stil med Coronation Street.

Det börjar i efterkrigstidens England 1947 med i vanlig ordning ett tretal lesbiska kvinnor, en kvinna som har en deprimerande affär med en gift man, och hennes bror. Alla känner sig rotlösa, fråntagna något.

Sedan snurras berättelsen tillbaka några år och man får veta mer om vad som ligger bakom allt. Och sen snurras allt tillbaka ytterligare, till 1941, där man får veta hur allt började.

Så det är ett intressant upplägg, men det är totalt oengagerande. Enda anledningen till att jag läste vidare var att jag tyckt så mycket om Waters andra böcker och att jag hela tiden hoppades på att historien skulle vända och att jag skulle komma in i den.

Men den evighetslånga 1947-sekvensen blir ju tråkig eftersom man vet för lite och det händer för lite (Waters sa själv i en intervju att hon var rädd att ingen skulle komma igenom den). När man väl börjar få veta bakgrunderna är man redan för trött på karaktärerna som bara flyter ihop med varandra.

Det är för många personer och intensiteten i Waters andra böcker som mycket berodde på karismatiska första personsberättare, försvinner helt när allt ska berättas i tredje person. Det blir en massa intetsägande dialog om te och ransoneringskuponger, och en del frossande i äckel (en av kvinnorna arbetar som ambulansförare och det är mycket beskrivningar av bombade likdelar och sargade familjer). Man får en känsla av att det hela ska vara lite småputtrigt med mycket igenkänning för de som var med.

Tiden som sådan är gråare och torftigare än det 1800-tal Waters brukar beskriva och det finns ingen stark historia som för berättelsen framåt. Men jag har ju inte direkt läst Waters för hennes trovärdiga och nyanserade personskildringar så när det ska handla bara om psykologi och människors sinnesstämningar i stället för bedrägerier och dekadens, så håller det helt enkelt inte. Så går den ju också baklänges i stället.

Boken har fått priser och fina recensioner men nej, jag kan inte rekommendera den om man inte är oerhört intresserad av andra världskriget. Blitzen, blä.

ISBN: 9127114406