Vad jag älskade - Siri Hustvedt
Detta, är, utan tvekan, en bra och ambitiös bok. Siri Hustvedt är gift med Paul Auster och skriver lika noggrant och perfektionistiskt, men med mer känsla och mindre postmoderna utsvävningar.
Boken påminner också om Nicole Krauss Kärlekens historia, med sin intellektuella judiska miljö och de medelålders män som står i centrum. För det handlar om konsthistorikern Leo och konstnären Bill som utvecklar en djup vänskap som utvidgas till deras familjer. Boken sträcker sig över 25 år och de båda männen skaffar familj, flyttar till samma hus, Bill gifter om sig, de får söner, en tragisk olycka händer, och någon spelar ett dubbelspel.
Samtidigt behandlas Bills konstverk i detalj, hans hustrus avhandling om självsvält och fetma, här finns tankar om tid och död och om lögner och samvete och nutidens fascination av våld. Det finns alltså mängder med saker att fundera vidare på och lära sig mer om om man vill. Det är välskrivet och intelligent.
Men jag saknar ett övergripande tema. Alla dessa utvikningar, alla vindlingar i historien känns slumpartade. Det är som om Hustvedt själv i slumpvis ordning blivit intresserad av olika saker och trycker in dem i boken. Det är som ett stilleben över ett päron, en miniräknare och ett billigt halsband. Det går inte att peka på delarna och säga, "aah vilken underbar helhet, vilka utsökt komponerade varianter av temat döden/kärleken/identiteten/konsten".
Det går inte att säga att detta är en fantastisk bok om vänskap och konst, för den är alltför spretig för det. Och när boken tar slut är det något otillfredställande asymmetriskt över hela handlingen. Leo har blivit alltmer ensam, men vad Hustvedt egentligen vill ha sagt med boken är oklart.
Det hindrar inte att jag vill läsa fler böcker av henne, men det här är en bok jag såg på bokrean för 34.50:- och kände att jag nog inte vill äga.
ISBN: 9113010921
Hej! Jag tyckte om boken. Eller kanske tyckte jag om omständigheterna runt läsningen. Sommar, Koster och klippor. Ganska ofta finner jag mig vara ensam om att inte störa mig på ett ofullständigt romanbygge, där mina mer bildade vänner pekar på assymetrier o problem... Visst blev det mer fixerat runt den konstiga ungen och den familjens öde, den andra familjen självtorkade på nåt sätt (eller var det tvärt om?). Mycket märkligt - men den sommaren (2004? 2005? de går in i varandra)läste jag också Boken om Blanche o Marie. Att jag inte kände mig förföljd av hysterikorna på Salpêtrière. Blanche i boken är ju en av den där läskige läkarens superstjärnor. kram, N.
Själv tycker jag att de är en av de bästa böckerna jag läst. Kunde inte lägga den ifrån mig. Det var Nicole Krauss som skrev kärlekens historia :)
Jag tyckte mycket om boken jag med...men visst var den lite spretig. Hennes andra, b l a "Ögonbindeln" är väl värda att läsa!