Mina hemmagjorda råd om Berlin
And now over to something completely different.
Jag har varit i Berlin och tänkte i all hast dela med mig av tips och råd.
Råd 1 är att inte ta med sig en gammal guidebok, inte ens en från 2004. Det medför nämligen att restauranger man vill gå till inte går att hitta, och att man åker 40 minuter på tunnelbana i fel riktning för att egyptiska museet har flyttat dit man precis åkte ifrån.
Råd 2 är att man bör gå till Knaack på Greifswaldstrasse. En klubb från 1952 som känns som en indieklubb i London på 90-talet. Nergånget, rökigt, Rage Against the Machine på ett dansgolv, hård rock i källaren med dystra personer, sen efter en promenad över en regnig gård där det serveras curry wurst, kommer ytterligare ett dansgolv med hysteriskt blandad musik, Prince, Oasis, tysk vals, The Roots, och på övervåningen galen tysk karaoke. Dessutom verkar det vara öppet hur länge som helst.
Råd 3 är att ta sig till Prenzlauerberg, gärna med en hel dag till förfogande. Slitna men gamla kvarter, massvis med små bohemiska caféer och restauranger, hippieaktigt klotter, magiska småbutiker.
Råd 4 är att äta så mycket som möjligt för allt är jättegott och prisvärt. Jag åt bland annat en hel grillad fisk, makrillsushi i miniformat, en egyptisk middag med olika såser, färsk kokt sparris med hollandaisesås, och mängder av ljuvlig apfelstrudel. Dessutom massa goda öl.
Råd 5 är att gå till KaDeWe, det jättestora varuhuset. Visserligen står det redan i alla guideböcker att man ska dit, och visserligen har jag aldrig brytt mig om Harrods på grund av klädkoden. Men KaDeWe är verkligen fånigt stort, allt är dyrt med bra kvalité, och det ÄR roligt att se 1400 ostar på samma gång.
Råd 6 är att gå på zoo. Visserligen verkar vissa djur lida beklämmande mycket, men jag har aldrig sett så många apor någon annanstans, eller så många kattdjur, eller pandor överhuvudtaget.
Råd 7 är att bo på hotell i Prenzlauer berg. Jag bodde visserligen jättefint vid Kurfurstendamm, men det räcker att se den gatan en gång. Prenzlauer berg däremot hade jag gärna tillbringat mer tid i. Dessutom ligger det närmare flygplatsen och Alexanderplatz.
Råd 8 är att titta på så många klassiska sevärdheter man hinner. Även jag som är ointresserad av politik tycker att muren är fascinerande. Checkpoint Charlie och den lilla bit som återstår av muren är ett måste.
Råd 9 är att åka till Friedrichshain och gå på spännande marknad på söndagen. Restaurangtätt område, och på marknaden kan man köpa lite annat än det vanliga Camdenskräpet. Till exempel secondhandtoppar med hemmagjorda tryck som ser ut som omslag på svenska 70-talsromaner.
Råd 10 är att prata så mycket tyska som möjligt och vara så vänlig som möjligt. Då är alla tyskar underbara tillbaka.
Råd 11 är att ha bra skor. Jag köpte mina på KaDeWe.
Jag har varit i Berlin och tänkte i all hast dela med mig av tips och råd.
Råd 1 är att inte ta med sig en gammal guidebok, inte ens en från 2004. Det medför nämligen att restauranger man vill gå till inte går att hitta, och att man åker 40 minuter på tunnelbana i fel riktning för att egyptiska museet har flyttat dit man precis åkte ifrån.
Råd 2 är att man bör gå till Knaack på Greifswaldstrasse. En klubb från 1952 som känns som en indieklubb i London på 90-talet. Nergånget, rökigt, Rage Against the Machine på ett dansgolv, hård rock i källaren med dystra personer, sen efter en promenad över en regnig gård där det serveras curry wurst, kommer ytterligare ett dansgolv med hysteriskt blandad musik, Prince, Oasis, tysk vals, The Roots, och på övervåningen galen tysk karaoke. Dessutom verkar det vara öppet hur länge som helst.
Råd 3 är att ta sig till Prenzlauerberg, gärna med en hel dag till förfogande. Slitna men gamla kvarter, massvis med små bohemiska caféer och restauranger, hippieaktigt klotter, magiska småbutiker.
Råd 4 är att äta så mycket som möjligt för allt är jättegott och prisvärt. Jag åt bland annat en hel grillad fisk, makrillsushi i miniformat, en egyptisk middag med olika såser, färsk kokt sparris med hollandaisesås, och mängder av ljuvlig apfelstrudel. Dessutom massa goda öl.
Råd 5 är att gå till KaDeWe, det jättestora varuhuset. Visserligen står det redan i alla guideböcker att man ska dit, och visserligen har jag aldrig brytt mig om Harrods på grund av klädkoden. Men KaDeWe är verkligen fånigt stort, allt är dyrt med bra kvalité, och det ÄR roligt att se 1400 ostar på samma gång.
Råd 6 är att gå på zoo. Visserligen verkar vissa djur lida beklämmande mycket, men jag har aldrig sett så många apor någon annanstans, eller så många kattdjur, eller pandor överhuvudtaget.
Råd 7 är att bo på hotell i Prenzlauer berg. Jag bodde visserligen jättefint vid Kurfurstendamm, men det räcker att se den gatan en gång. Prenzlauer berg däremot hade jag gärna tillbringat mer tid i. Dessutom ligger det närmare flygplatsen och Alexanderplatz.
Råd 8 är att titta på så många klassiska sevärdheter man hinner. Även jag som är ointresserad av politik tycker att muren är fascinerande. Checkpoint Charlie och den lilla bit som återstår av muren är ett måste.
Råd 9 är att åka till Friedrichshain och gå på spännande marknad på söndagen. Restaurangtätt område, och på marknaden kan man köpa lite annat än det vanliga Camdenskräpet. Till exempel secondhandtoppar med hemmagjorda tryck som ser ut som omslag på svenska 70-talsromaner.
Råd 10 är att prata så mycket tyska som möjligt och vara så vänlig som möjligt. Då är alla tyskar underbara tillbaka.
Råd 11 är att ha bra skor. Jag köpte mina på KaDeWe.
Lovesongs for Underdogs - Tanya Donelly
Nu när jag skrivit om Kristin Hersh måste jag skriva om hennes syster också. Tanya Donelly var först med i Throwing Muses, sedan tillbringade hon ett kort tag i The Breeders (som senare gjorde världens bästa indiedanslåt Cannonball) och efter det hade hon sitt eget band Belly också, som gjorde några underbara melodiösa graciösa popsånger på 4AD i början av 90-talet, Feed the Trees och Gepetto. En imponerande karriär för vem som helst. Men som om inte det räcker sjunger hon också på en av This Mortal Coils (ett studioprojekt med olika 4AD artister som gör covers) bästa sånger, You and Your Sister. Det var den första sången någonsin som jag tyckte var magisk. En kompis lånade min skiva och satte sången på repeat tills spåren liksom smälte ihop och sången inte gick att spela längre.
Men 1997 släppte Donelly sin första soloskiva, Lovesongs for Underdogs. Med tanke på hennes långa bakgrund på 4AD med experimentell rock och underliga ljud, låter den här skivan förvånansvärt lättsmält och traditionell. Mer pop än rock, mer Heather Nova vackert än Kristin Hersh aggressivt.
Donelly har en oskyldig röst, sockersöt samtidigt som hon låter aningen hes. Och precis som många sångerskor som sjungit länge kan hon utnyttja rösten på alla sätt som får henne att låta bedjande, mystisk, stark och svag, ögonblicken efter varandra. En röst som är lätt att tycka om. Sångerna är melodiösa. Acrobat har såna där körpartier man vill sjunga med i, (oooa o o oo, o oo o)och när sången tystnar och sen börjar igen med ny styrka med olycksbådande stråkar jublar jag.
Nästan varje sång känns som en hit, Pretty Deep, The Bright Light och Swoon som avslutar skivan med sin sagoaktiga rad: There's always a green door / and green gets you out, är andra favoriter. Men det är en jämn skiva som går att njuta av från början till slut som en riktigt lyckad efterrätt.
Men 1997 släppte Donelly sin första soloskiva, Lovesongs for Underdogs. Med tanke på hennes långa bakgrund på 4AD med experimentell rock och underliga ljud, låter den här skivan förvånansvärt lättsmält och traditionell. Mer pop än rock, mer Heather Nova vackert än Kristin Hersh aggressivt.
Donelly har en oskyldig röst, sockersöt samtidigt som hon låter aningen hes. Och precis som många sångerskor som sjungit länge kan hon utnyttja rösten på alla sätt som får henne att låta bedjande, mystisk, stark och svag, ögonblicken efter varandra. En röst som är lätt att tycka om. Sångerna är melodiösa. Acrobat har såna där körpartier man vill sjunga med i, (oooa o o oo, o oo o)och när sången tystnar och sen börjar igen med ny styrka med olycksbådande stråkar jublar jag.
Nästan varje sång känns som en hit, Pretty Deep, The Bright Light och Swoon som avslutar skivan med sin sagoaktiga rad: There's always a green door / and green gets you out, är andra favoriter. Men det är en jämn skiva som går att njuta av från början till slut som en riktigt lyckad efterrätt.
Hips and Makers - Kristin Hersh
Argstarkgalen skulle man kunna säga. Och ändå inte.
För i bandet Throwing Muses gjorde Kristin Hersh punkig och skrikig rock stundtals. Dessutom lider Hersh av en psykisk sjukdom med hallucinationer, som gjorde texterna svårgenomträngliga.
Men på debuten som solo-artist kan man förledas att tro att hon är en helt vanlig tjej med gitarr förstärkt med lite piano och cello. På Your Ghost som öppnar skivan sjunger hon duett med Michael Stipe från REM och det låter nästan radiopop, fast på ett melodiöst och bra sätt.
Sen kommer ett pärlhalsband av förtjusande finurliga och korta sånger med kryptiska textrader som ”I married a boxer to keep me from fighting / I married a brewer to keep me from drinking”.
i married a brewer to keep me from drinking. Hersh har inte någon extraordinärt vacker röst. Den är inte heller så unik att man skulle känna igen den var som helst. Men sättet hon sjunger på, tydliga fraseringar där man kan höra varje ord, starka känslor, undertryckt ilska, försiktiga meningar och hungriga meningar efter varandra.
i married a brewer to keep me from drinking. Hersh har inte någon extraordinärt vacker röst. Den är inte heller så unik att man skulle känna igen den var som helst. Men sättet hon sjunger på, tydliga fraseringar där man kan höra varje ord, starka känslor, undertryckt ilska, försiktiga meningar och hungriga meningar efter varandra.
Titelsången Hips and Makers är desperat i uttryck, A Loon liksom sorglig med en arg styrka, Beestung är tjusig och så sjunger hon den traditionella The Cuckoo på ett mästerligt sätt. Som en nytolkning men ändå respektfullt.
Det är lätt att lyssna på Hips and Makers lite snabbt och tycka att det låter vanligt, nästan lite tråkigt. Men det är det inte. Det är en skiva som får tydligare konturer varje gång man lyssnar på den. En skiva man kan lyssna på och plocka fram igen många år senare och upptäcka nya saker.
Som texten till The Letter, som verkligen är ett brev. Genialt.
September 29, 1984 Dear so and so
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I might cry I won't go home
I am turning up in circles
And I'm spinning on my knuckles
Don't forget that there are circles left undone
And very close to me
Forgive me comfort me
I'm crawling on the floor rolling on the ground
There's a blanket wrapped around my head
I'm moving in a line that's shaped like this
I'm holding in my breath
I have a room
Can you tell if I am lying
Don't forget I'm living inside the space where walls and floor meet
There's a box inside my chest
An animal stuffed with my frustrations
Can you hear me?
Don't forget that I'm alone when you're away
You make me act like other people do forgive me
Comfort me You comfort me You make me die
I'm gonna cry I won't go home
Don't kill the god of sadness
Just don't let her get you down
See the man inside this book I read can't handle his own head
So what the hell am I supposed to do ?
I wonder how he died
My hands are shaking don't you love me anymore
I only need a person, keep my shoulders
Stand around lie down move your hand above the floor
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I'm gonna cry you look for me
Love Kristin
P.S. keep them coming
You make me act like other people do forgive me
Comfort me You comfort me You make me die
I'm gonna cry I won't go home
Don't kill the god of sadness
Just don't let her get you down
See the man inside this book I read can't handle his own head
So what the hell am I supposed to do ?
I wonder how he died
My hands are shaking don't you love me anymore
I only need a person, keep my shoulders
Stand around lie down move your hand above the floor
Gather me up because I'm lost
Or I'm back where I started from
I'm crawling on the floor rolling on the ground
I'm gonna cry you look for me
Love Kristin
P.S. keep them coming
Harry Potter och den flammande bägaren
Det är trevligt att de flesta skådespelare är samma som från början. Ovanligt för en del fyra i en serie. Dessutom känns det fortfarande nästan lika påkostat som första filmen, med specialeffekter som tilltalar sagoälskarna. Tack vare att boken som ligger som förlaga dessutom har en tydlig struktur är filmen logiskt och spännande uppbyggd. Att mycket har strukits är mest en fördel .
Harry Potter blir mystiskt uttagen till en tävling i magisk trekamp. Uppdrag efter uppdrag avhandlas, samtidigt som det händer andra skumma saker på Hogwarts.
Jag är trött på JK Rowlings stil att ägna hundratals sidor åt ledtrådar, för att sedan knyta ihop allting på något kapitel på slutet. Ofta har läsaren inte en chans att gissa sanningen i förväg heller.
Men i Harry Potter och den flammande bägaren finns ett tydligt spänningsmoment med de tre uppdragen. Dessutom har Harry och hans vänner blivit äldre, och den förut antydda kärleken mellan Hermione och Ron blir nu mer uttalad. Hela stämningen är överlag mörkare och mer vuxen.
Så det är fina bilder, lite småmysig magi, lite läskigt för de som är under 11 (sjuårsgränsen känns väl lågt tilltagen). Men ser inte Voldemorts platta näsa liksom klonad ut? Som någonting man själv skulle kunna göra i Photoshop. Och Ralph Fiennes ser ändå lite för snäll ut.
Harry Potter blir mystiskt uttagen till en tävling i magisk trekamp. Uppdrag efter uppdrag avhandlas, samtidigt som det händer andra skumma saker på Hogwarts.
Jag är trött på JK Rowlings stil att ägna hundratals sidor åt ledtrådar, för att sedan knyta ihop allting på något kapitel på slutet. Ofta har läsaren inte en chans att gissa sanningen i förväg heller.
Men i Harry Potter och den flammande bägaren finns ett tydligt spänningsmoment med de tre uppdragen. Dessutom har Harry och hans vänner blivit äldre, och den förut antydda kärleken mellan Hermione och Ron blir nu mer uttalad. Hela stämningen är överlag mörkare och mer vuxen.
Så det är fina bilder, lite småmysig magi, lite läskigt för de som är under 11 (sjuårsgränsen känns väl lågt tilltagen). Men ser inte Voldemorts platta näsa liksom klonad ut? Som någonting man själv skulle kunna göra i Photoshop. Och Ralph Fiennes ser ändå lite för snäll ut.
Springtime Can kill You - Jolie Holland
Jag skulle väldigt gärna tycka om Jolie Holland. Hon sjunger en lågmäld och sparsamt instrumenterad hybrid av jazz och country, och hon har en röst som är en blandning av Chan Marshall (Cat Power) och Beth Gibbons (Portishead). Något gammalt och något lånat. Med texter som kunde skrivits vilket årtionde som helst:
But like a stubborn beast when the barn is on fire
I might resist you when you try to save my life
I might resist you when you try to save my life
When the flames rise around us and I can't see the door
This is still my home and it has never burned before
This is where I've taken my solace and my peace
The walls are caving in but I am still a stubborn beast
Avskalat och naket med rösten i centrum. Nya skivan Springtime can Kill You verkar mer lättillgänglig och melodiös än de tidigare.
Och jag har lyssnat. Visst har jag lyssnat. Och visst tycker jag om det. Men den där riktiga passionen saknas. Trots den vackra rösten, trots lyckade textrader, trots att det är en genre jag älskar, blir jag aldrig riktigt gripen.
Nu spelar hon på Pusterviksbaren imorgon kväll. Jag är inte säker på om jag tycker att det är värt pengarna och den sena timmen att gå dit. Men jag skulle så gärna vilja fastna för det här. Och en dag kanske jag gör det. Kanske behövs det bara mer tid.
But like a stubborn beast when the barn is on fire
I might resist you when you try to save my life
I might resist you when you try to save my life
When the flames rise around us and I can't see the door
This is still my home and it has never burned before
This is where I've taken my solace and my peace
The walls are caving in but I am still a stubborn beast
Avskalat och naket med rösten i centrum. Nya skivan Springtime can Kill You verkar mer lättillgänglig och melodiös än de tidigare.
Och jag har lyssnat. Visst har jag lyssnat. Och visst tycker jag om det. Men den där riktiga passionen saknas. Trots den vackra rösten, trots lyckade textrader, trots att det är en genre jag älskar, blir jag aldrig riktigt gripen.
Nu spelar hon på Pusterviksbaren imorgon kväll. Jag är inte säker på om jag tycker att det är värt pengarna och den sena timmen att gå dit. Men jag skulle så gärna vilja fastna för det här. Och en dag kanske jag gör det. Kanske behövs det bara mer tid.
The Power Book - Jeanette Winterson
Kanske gör jag fel. Kanske borde jag inte kasta mig över ett helt författarskap på en gång och förvänta mig att varje bok ska kännas unik. Men the Power Book är ganska underbar.
I form är den perfekt. Nästan kvadratisk, starkt gul med författarnamnet i violett. Lagom tjock, nog för ett tungt innehåll, tunn nog för att komprimerad och intensiv. Titeln Power Book tvetydig, den syftar dels på sig självt, dels på den dator författarjaget använder. Och innehållet är en hybrid mellan novellsamling och roman.
Ali eller Alix sitter vid sin laptop och väntar på mail, och inspirerad av mailen skriver hon noveller, nästan som genom automatisk skrift. Men alla novellerna kretsar kring samma tema, samma förlorade kärlek. "I keep telling this story - different people, different places, different times - but always you, always me, always this story, beause a story is a tightrope between two worlds."
Myter, populärkultur, det vardagliga och det mest högstämda samsas i en modig bok. Det är inte alla författare som vågar använda så stora ord, och gå så nära det så många kallar pretentiöst. Men hon gör det, på nästan varje sida.
Jag slår upp ett uppslag på måfå och hittar det här:
Sex. How did it start?
In the strange dark history of evolution, there was a shift, inevitability, away from self-reproducing organisms – like bacteria – towards organisms which must fuse with one another to survive.
You see, bacteria know the secret of eternal life. They do not die unless something kills them. They don’t change, they don’t age, all they do is multiply.
Fusion allows complexity and diversity, but with it, we don’t know why, hand in hand, came death in the first of her many disguises. Death disguised as life.
It was our only chance. We took it.
So those morbid medievals and those burning Romantic poets weren’t wrong. Sex and death belong together, joined in our imagination as they are in our DNA.
Sex and death are our original parents. For some of us, the only family we’ll ever have.
Det är skräckromantiskt, det är jungianskt, det är melodiskt. Hela boken är fylld till brädden av sådana citat. För första gången på länge är jag sugen på att äga en bok.
ISBN: 0-224-06103-8
Det finns annan frukt än apelsiner - Jeanette Winterson
Det är märkligt att läsa ett författarskap i omvänd ordning. Som att uppleva en baklänges utveckling.
Detta Wintersons debut och förmodligen hennes mest kända bok. Den har vunnit mängder med priser. Här utvecklas det lesbiska temat för första gången, det som kommer att upprepas i varje bok. Huvudpersonen har också samma förnamn som författaren , men hur mycket som är självbiografiskt vet jag inte.
Det handlar om Jeanettes uppväxt med en strängt religiös mamma som avskyr onaturliga passioner, något Jeanette tror betyder att man ha kemikalier i sötsaker. "Apelsiner är den enda frukten" säger mamman, men när Jeanette börjar förälska sig i kvinnor, blir tesen ifrågasatt.
Här är känslorna svagare, orden mer försiktiga än i senare verk. Det känns som om Winterson oroligt gömmer sig bakom en ironisk och rolig fasad. Människorna är lite lösa i konturerna och komiken sker på bekostnad av realismen. Mamman förväxlar till exempel förälskelse med magsår, när hon inte vet vad som pirrar i magen.
Kanske kan Winterson anklagas för att vara pretentiös i sina nya böcker. Kanske kan man tycka att hon tar sig själv på för stort allvar nu, kanske tog hon sig själv på för lite allvar då i början.
Samtidigt ser man här fröna till Lighthousekeeping, redan här finns sidospår in i sagor om furstar och surrealistiska drömmar. Kung Arthur och Lancelot dyker upp redan här, samma historia som Winterson besatt går in i och återberättar i roman efter roman. Wintersons styrka, att hon sprider ut sitt berättande på flera historier, och inte fokuserar på en linjär och medryckande berättelse, utan snarare ett tema att associera omkring, blir här en svaghet som gör att jag tappar intresse för grundhistorien.
Jag är glad att jag inte började med Det finns annan frukt än apelsiner, risken finns att jag hade slutat där då. I så fall hade jag missat Wintersons författarskap. Och Winterson är fortfarande den klarast lysande och mest orginella författare jag funnit på länge.
ISBN: 9170280320
Detta Wintersons debut och förmodligen hennes mest kända bok. Den har vunnit mängder med priser. Här utvecklas det lesbiska temat för första gången, det som kommer att upprepas i varje bok. Huvudpersonen har också samma förnamn som författaren , men hur mycket som är självbiografiskt vet jag inte.
Det handlar om Jeanettes uppväxt med en strängt religiös mamma som avskyr onaturliga passioner, något Jeanette tror betyder att man ha kemikalier i sötsaker. "Apelsiner är den enda frukten" säger mamman, men när Jeanette börjar förälska sig i kvinnor, blir tesen ifrågasatt.
Här är känslorna svagare, orden mer försiktiga än i senare verk. Det känns som om Winterson oroligt gömmer sig bakom en ironisk och rolig fasad. Människorna är lite lösa i konturerna och komiken sker på bekostnad av realismen. Mamman förväxlar till exempel förälskelse med magsår, när hon inte vet vad som pirrar i magen.
Kanske kan Winterson anklagas för att vara pretentiös i sina nya böcker. Kanske kan man tycka att hon tar sig själv på för stort allvar nu, kanske tog hon sig själv på för lite allvar då i början.
Samtidigt ser man här fröna till Lighthousekeeping, redan här finns sidospår in i sagor om furstar och surrealistiska drömmar. Kung Arthur och Lancelot dyker upp redan här, samma historia som Winterson besatt går in i och återberättar i roman efter roman. Wintersons styrka, att hon sprider ut sitt berättande på flera historier, och inte fokuserar på en linjär och medryckande berättelse, utan snarare ett tema att associera omkring, blir här en svaghet som gör att jag tappar intresse för grundhistorien.
Jag är glad att jag inte började med Det finns annan frukt än apelsiner, risken finns att jag hade slutat där då. I så fall hade jag missat Wintersons författarskap. Och Winterson är fortfarande den klarast lysande och mest orginella författare jag funnit på länge.
ISBN: 9170280320
Blogranker och bloggtoppen
Så anmälde jag mig till två ställen i förrgår, där de ska räkna statistik på min blogg och förhoppningsvis locka hit fler besökare. Och plötsligt steg siffrorna hysteriskt. Dubbelt så många besökare som vanligt. Jag förstår inte vad det beror på, för jag kan inte ens hitta länkar till mig själv från dessa sajter än.
Så om du skriver på en blogg och vill ha fler besökare är de värda att titta på. Länkarna finns nere till höger på "länkar".
Så om du skriver på en blogg och vill ha fler besökare är de värda att titta på. Länkarna finns nere till höger på "länkar".
Jenny - Jonas Gardell
Jag tyckte om En komikers uppväxt, om Juhas djävulska uppväxt i Sävbyholm, förorternas paradis. Och uppföljaren Ett Ufo gör entré var inte dålig heller. Även om det kändes som att Gardell skrev om och gjorde om det förflutna, bröt mot de inre regler för berättelsen han själv satt upp. I En komikers uppväxt misslyckas Juha i allt han gör. Även som vuxen blir han misshandlad av klassens plågoande. Men i fortsättningen Ett ufo gör entré får han plötsligt revanch redan på högstadiet. Fint så, men romanbygget kändes glest i sömmarna. Och Juhas bästa kompis Jenny lämnades i sticket och fick aldrig uppleva någon utveckling.
Jenny är boken om henne, och den är obehagligt mycket som en del tre i en filmserie, där idéerna är uttömda, men publiken skriker efter mer och är beredda att betala för mer. De vill ha mer Sävbyholm, mer Juha, mer Jenny.
Jenny är boken om henne, och den är obehagligt mycket som en del tre i en filmserie, där idéerna är uttömda, men publiken skriker efter mer och är beredda att betala för mer. De vill ha mer Sävbyholm, mer Juha, mer Jenny.
Så Gardell ska skriva om Jenny och om den våldtäkt hon var med om i slutet av högstadiet. Men det är fortfarande Juha som berättar. Juha som återanvänder berättarteknik och fraser från de tidigare böckerna, men som ändå går på tomgång. Nya konfrontationer med de gamla klasskamraterna, nytt förakt för kärnfamiljens Sävbyholm där "alla ligger på magen och skriker in i kudden av ångest", nytt konstaterande av hur genomonda barn kan vara. Men allt har skrivits tidigare och våldtäkten förändrar egentligen inte den historia vi redan fått höra två gånger. Det är synd om Jenny. Men hur det går för henne sen få vi fortfarande inte veta.
Juha rabblar sitt "Jag har aldrig slutat gå", och kanske har Jenny nått någon försoning. Men det här är en helt onödig uppföljare som inte erbjuder något nytt.
ISBN: 9113015532Juha rabblar sitt "Jag har aldrig slutat gå", och kanske har Jenny nått någon försoning. Men det här är en helt onödig uppföljare som inte erbjuder något nytt.
Mannen under trappan - Marie Hermanson
Marie Hermanson debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten, en förtrollande novellsamling med magiska berättelser om trollkarlar, najader, talande spädbarn och underfundiga barndomsskildringar. Och novellen Honungsmåne börjar med ”Tant Kathleen är den enda kvinna jag kunnat kyssa utan en tanke i huvudet.”, en av få inledningsmeningar jag kan utantill. Det är en bok jag fortfarande håller högt.
Sen blev hon populär med Musselstranden, om en adopterad autistisk flicka. Men alla Hermansons böcker har inslag av det övernaturliga, det som går utanför det vanliga.
Så är det också i Mannen under trappan. Boken börjar i en vanlig kärnfamiljsidyll, med Fredrik, hans vackra konstnärsfru och deras två barn. De köper ett vackert gammalt hus i Kungsvik (en hybrid av Kungälv och Kungsbacka?) utanför Göteborg.
Men det visar sig att de har en oönskad hyresgäst: Kwådd, en kort, mörk och ovårdad man som bor i ett utrymme under trappan. Han vägrar flytta ut, och Fredrik blir mer och mer störd av situationen, samtidigt som hans övriga liv börjar falla isär.
Kwådd påminner mytologiskt om en hustomte, eller en faun med sitt korta mörka yttre, och sexuellt provokativa stil, eller en djävul som bor i en rödglödande underjord. Freud skulle säkert se honom som Fredriks undermedvetna, placerat i ett mörkt källarutrymme med sina våldsamma och sexuella drifter.
Berättelsen påminner också om Stephen Kings klassiska skräckuppbyggnad, där det som börjar med en obehaglig känsla går över i döda djur och sen människor, medan huvudpersonen desperat söker sanningen hos före detta husägare.
Så det finns potential i boken, men samtidigt har den stora brister. Fredriks familjs uteblivna reaktioner på inkräktaren blir nästan parodiskt overkliga. Resonemangen kring Fredriks vikariat på kommunen som ska göras om i samband med kommunens omorganisation, ligger visserligen nära verkligheten för många kommunanställda, men är knappast stoff till en betydande roman.
Det är något tråkigt och förutsägbart över boken, som en thriller där man försöker räkna ut slutet i förväg och nästan lyckas. Det som ska vara drömskt och surrealistiskt känns mest overkligt på fel sätt. Det blir för mycket tråkig kommun och krass svensk verklighet för att stämningen ska bli suggestiv.
Men visst läser man den snabbt, med korta kapitel vill man ständigt läsa nästa. Och det finns några roliga passager om konstnärsvärlden: Fredrik trodde tidigare att konstnärer var individualister men har insett att det inte finns någon yrkesgrupp där man så ängsligt sneglar och kopierar varandra. Han trodde att hans fru hade varit utsatt för övergrepp innan han insåg att alla samtida konstnärer ägnade sig åt våldsamma pornografiska motiv. Kanske är Hermanson bitter, kanske är hon bara träffande.
Mannen under trappan är godkänt underhållande, men Hermanson har skrivit betydligt bättre böcker.
ISBN: 9100108707
Bloggkartan
Nu när jag skrivit lite om lokala saker på sistone kan det vara bra att placera mig på bloggkartan.se. Jag är i Göteborg.
Viva Last Blues - Palace Music
Någonstans läste jag att Viva Last Blues skulle vara en av Will Oldhams bästa skivor, i samma toppskikt som I See a Darkness (under pseudonymen Bonnie ”Prince” Billy, en av hans många). Så jag lyssnade på den, och jag lyssnade igen. Men jag kunde inte höra det. Melodierna är svagare, hela skivan flyktigare, sången liksom skränig, precis som Cat Powers röst i American flag. Det låter som om Oldham är rädd att inte nå fram, som om han står på en kulle och ropar till någon, utan att rösten riktigt bär.
Det finns de som tycker att Will Oldham är en dålig sångare, på samma sätt som Dylan, och det är bara fånigt, för ingen av dem är dåliga sångare, inte ens traditionellt sett dåliga sångare. Dylan kan sjunga skolat, och jag skulle tro att Oldham kan det också. Men i stället sjunger han sprucket och skevt och ansträngt här, och det är tur att själva tonen i rösten är vacker, för det räddar alltihop från att bli fult och löjligt.
Oldham sjunger snuskiga surrealistiska texter som jag inte törs citera här med risk för att sökrobotar ska hitta min blogg i porrsyfte. Det är lågmält och långsamt och det är en skiva som kräver koncentration. Men nej, jag skulle inte säga att detta är en av Oldhams bästa skivor.
Samtidigt är det långt ifrån dåligt, och kanske att jag skulle lyssnat en tionde gång, men jag hann tröttna. Men New Partner är en fin sång. Mjukt och repetitivt får Will Oldham frasen ”You are always on my mind” , en fras som borde låta som ett söndertuggat rosa tuggummi, att låta helt ny och äkta.
Match Point
En Woody Allen film utan Woody själv, eller ens någon neurotisk snabbpratande karaktär. Det är inte ens en komedi. Och det är inte New York utan London.
Men visst finns här romantiska sammanträffanden på gatan, intellektuella medelklassmiljöer och ett ovanligt rutinerat manus. Här finns inga logiska fallgropar eller repliker som lämnats åt slumpen.
Chris Wilton (sockersöta Jonathan Rhys-Meyers) är en ung pensionerad tennis-stjärna som ska undervisa den rike Tom Hewett. Toms syster Chloe fastnar omedelbart för Chris, som i sin tur faller för Toms fästmö, den vackra men komplicerade Nola (Scarlett Johansson). Men det är inte bara ett relationsdrama utan något långt mörkare, en mordhistoria. Mer The Talented Mr Ripley än Closer.
I inledningen av filmen ställs hypotesen att det är slumpen som styr över våra liv. En tennisboll som nuddar nätet kan falla ner antingen på ens egen sida eller på motståndarens, och den kan så avgöra matchen. Vad är tur och vad är skicklighet? Kunde Chris ha blivit världsmästare i tennis om han bara haft mer tur?
Som en parallell, mer diskret frågeställning, antyds romanen Brott och straff, som Chris läser i början av filmen. Dostojevskijs roman om studenten Raskolnikov som mördar en pantlånerska är ambivalent i sitt motiv. Raskolnikov är i ena stunden övertygad om att han måste mörda på grund av sin filosofiska övertygelse, i nästa stund handlar det mest om pengar. Dostojevskij själv vacklade mellan de olika motiven genom boken, vilket ger läsaren en känsla av obeständighet och ambivalens.
Jag tycker mig se samma tvetydighet i Match point. Här finns de filosofiska frågorna om slumpen kontra ödet, samtidigt finns en krasshet i de faktiska mord som inträffar i filmen, och något av en vaghet i motivet. Är det kärlek, pengar, eller något annat som driver mördaren? Varför gråter mördaren?
Hur det än är, är det intressant, välspelat, vackert, o-Allenskt och ändå Allenskt. Det enda jag kan klaga på är Jonathan Rhys Meyers (Skruva den som Beckham, Velvet Goldmine), som alltid känns stel och verkar förlita sig på sitt utseende mer än sitt skådepeleri.
Neko Case - Sticky Fingers Göteborg 13/5
Det är svårt att säga vad jag tyckte så mycket om, det är inte några nya versioner av sångerna, eller något förtrollande mellansnack. Det är ungefär som man skulle vänta sig, men på allra bästa sätt.
Jag trodde inte att det kunde bli så stämningsfullt på Sticky Fingers, men med en stor upphöjd scen och människor som klappar händerna och jublar från balkonger blir det magiskt. Neko och bandet framför allt proffsigt och Neko kan verkligen sjunga. Inte en gång oroar man sig att hon är nervös eller kommer göra fel. Hon verkar så sympatisk och avslappnad. Bandet är så tacksamma för sina applåder och publiken så tacksam att hon kommit. Och efteråt kommer de in gång på gång för extranummer. Sångerna låter bättre än någonsin. Ylande och spöklika och mäktiga.
Jag glömde tipsa om hemsidan sist Neko Case. Där går det att lyssna på Hold On, Hold On och man kan se den jättefina tecknade videon till Maybe Sparrow.
Nu ska jag lyssna på min signerade Fox Confessor.
Jag trodde inte att det kunde bli så stämningsfullt på Sticky Fingers, men med en stor upphöjd scen och människor som klappar händerna och jublar från balkonger blir det magiskt. Neko och bandet framför allt proffsigt och Neko kan verkligen sjunga. Inte en gång oroar man sig att hon är nervös eller kommer göra fel. Hon verkar så sympatisk och avslappnad. Bandet är så tacksamma för sina applåder och publiken så tacksam att hon kommit. Och efteråt kommer de in gång på gång för extranummer. Sångerna låter bättre än någonsin. Ylande och spöklika och mäktiga.
Jag glömde tipsa om hemsidan sist Neko Case. Där går det att lyssna på Hold On, Hold On och man kan se den jättefina tecknade videon till Maybe Sparrow.
Nu ska jag lyssna på min signerade Fox Confessor.
Att älska som en porrstjärna: en sedelärande berättelse - Jenna Jameson
Jenna Jameson är en oerhört framgångsrik porrstjärna som skrivit denna bok ihop med journalisten Neil Strauss (som just nu åtnjuter smaskig publicitet med sin bok Spelet). Precis som man kan vänta sig har hon ett brokigt förflutet, med känslokalla män och återkommande övergrepp. Hon inledde tidigt en karriär som strippa som blev en karriär som utvikningsbrud i porrtidningar, till en karriär i renodlade porrfilmer och till slut bildandet av ett eget porrbolag och giftermål med en snäll man.
Den här typen av biografier med spökskrivare är oftast intressanta för att det handlar om öden väldigt långt ifrån ens eget liv, för att de är sanna och för att de på något sätt ger illusionen av att vara en alldeles sann inblick i någons verkliga psyke. Man ska komma så nära inpå det går utan att känna författaren i verkligheten.
Och det underliga med den här typen av biografier är att det är oftast just det man inte gör. Trots att det ska vara brutalt ärligt, trots att inget förtigs, inte sex, inte knark, inte känsloliv, så är berättelserna ofta fulla av hål, logiska luckor och känslor och händelser som aldrig beskrivs. Visst reflekterar Jenna över sitt liv, men ändå har hon helt andra referensramar än alla jag känner skulle ha.
Detta är ju oväntat nog något av en framgångssaga (om man vill se det så) och inte en berättelse om en tjej som klarat sig ur porrträsket.
Och detta är bokens stora problem: Jenna gör fortfarande pengar i porrindustrin, och boken är ett led i hennes marknadsföring. Så även om man får läsa en hel del elände vill hon fortfarande upprätthålla bilden av sig själv som en framgångsrik karriärist som håller på med porrfilm för att hon älskar sex och pengar. Resultatet blir inkonsekvent och stundtals oärligt.
I vanliga biografier brukar det finnas några högblanka sidor i mitten med färgfotografier på huvudpersonen som barn, med föräldrar och syskon, med olika pojkvänner och kändisar och så vidare. Men denna bok är i stället fulladdad med svartvita fotografier på nästan varannan sida, billigt tryckta på vanligt papper. Dels är det ofta hårdporr (vilket gör boken oerhört pinsam att läsa på bussen, man får hela tiden täcka över Jennas skrev med handen för att inte grannen ska snegla) och dels är de helt ologiskt placerade, okronologiska, oftast utan samband med texten och i inget fall står fotograf och datum. I kapitlen om när hon gick ner till 36 kilo får vi alltså se en kurvig glad tjej på bilden bredvid, i kapitlet om silikonbrösten har man ingen aning om vilka bilder som är ”före” och ”efter” om det ens fanns någon sådan tanke. Hennes första seriösa pojkvän och hennes första man finns inte med på bild överhuvudtaget, åtminstone inte med bildtext. Det finns ingen ledtråd om bilderna är från början eller slutet av hennes karriär, och det ständiga uttalandet att alla tycker att hon ser ut som tolv exemplifieras inte med någon bild. Bilderna tycks snarast finnas där för att locka presumtiva kunder att köpa fler av hennes produkter (filmer och tidningar), vilket känns väldigt obehagligt när hon i samma bok berättar om alla gånger hon blivit våldtagen och hur dåligt hon har mått i långa perioder.
Marilyn-motivet på framsidan och i de första bilderna är rörande i det att hon på något sätt verkar se sig själv som Marilyn (även om just hon inte nämns i boken som en förebild): som en framgångsrik skådespelerska som bejakar sin sexualitet. På flera ställen anspelar boken på Marilyn-myten. Jenna är blyg bland folk och kallas ”musen”, precis som Norma Jean i Blonde (Joyce Carol Oates), men kan koppla på charm och sexighet inför publik. Tävlingsinstinkten och viljan att vara unik, att ständigt bli bättre på sitt jobb påminner också om Marilyn, som fortsatte ta teaterlektioner även när hon låg på topp.
Jenna verkar inte dum, det är tydligt att hon reflekterat en hel del över sina livsval och här och där skymtas hennes terapisessioner, men hon verkar ändå övertygad om att det hon har gjort har hon gjort av fri vilja.
Det är lätt att jämföra detta med Bananflugornas herre som jag skrev om nyligen. Men medan Fredrik Eklund valde porrbranchen efter ett ”vanligt liv”, verkar det som att Jenna inte vet vad ett sådant ”vanligt liv” skulle kunna vara. Ingenstans i boken antyds att hon ens vet hur ”vanliga människor” lever sina liv. Hon är så inställd på att hon ska använda sin kropp som ett inkomstmedel att några alternativ aldrig nämns. Vanligt arbete nämns aldrig, utbildning eller böcker nämns aldrig. Och på det sättet är boken fascinerande. Det är som om Jenna Jameson lever i ett alternativt universum.
Boken är 600 sidor lång men relativt välskriven, kanske tack vare Neil Strauss. Förutom alla bilderna finns också serier, ironiska lathundar/guider och till och med en del formexperiment som autentiska samtal och en rolig sekvens där Jenna och hennes man beskriver hur de träffades i parallella spalter. Så litterärt håller denna biografi högre klass än till exempel bystdrottningen Jordans självbiografi från förra året. Den går snabbt att läsa och är underligt intressant.
ISBN: 9185453021
Mossvikenfruar: chansen - Emma Hamberg
Det här är som en svensk Vattenmelonen (Marian Keyes). Gift kvinna upptäcker att hennes man är otrogen och upptäcker sedan att hon är gravid. I Vattenmelonen hade hon redan fött i början av boken, här blir det i slutet. I övrigt är handlingarna väldigt lika.
Men kanske är Emma Hamberg ändå lite mer svenskt feministisk. Det här är ändå författaren som fick bort Fröken Sverige från Veckorevyn och som skriver Singel i Stan-serien.
Så det är roligt och snabbläst med all den igenkänningskomik man väntar sig från den här typen av bok. Och även om det är förutsägbart är det i alla fall förutsägbart med en sympatisk sorts logik. Inte riktigt så strömlinjeformat som det skulle kunna vara. Så när det dyker upp en ursnygg läkare som är snäll och dyrkande är det inte säkert att han är den rätte. Kompis-sambon i nya storstadslivet är varken en bästis eller någon helt igenom ond bitch, och den otrogne maken har också både goda och onda sidor.
Sen är det naturligtvis ingen djup eller fantastiskt välskriven bok, det hörs ju på namnet, men det är nog inte heller avsikten. Huvudpersonen finner sig själv och visar sig mer äventyrlig än hon först trodde, men något subtilt nyanserat porträtt är det ju inte. Hon är tillräckligt sympatisk för att man ska hålla på henne och önska henne väl.
Det är en perfekt läsa på stranden bok, eller när man är förkyld och trög, den tar bara några timmar att komma igenom och roar bra för stunden.
ISBN: 91-00-11025-6
Det är en perfekt läsa på stranden bok, eller när man är förkyld och trög, den tar bara några timmar att komma igenom och roar bra för stunden.
ISBN: 91-00-11025-6
Jornada 720
Igår fick jag äntligen min Jornada som jag fantiserat om och väntat på så länge! Den är ett slags mellanting mellan handdator och laptop. Klumpig för att vara en handdator när den väger ett halvt kilo. Oerhört smidig för att vara en laptop med riktigt (svenskt!!!) tangentbord och tio timmar batteritid.
De tillverkades i början av 2000-talet innan de floppade och HP lade ner produktionen. Nu får man jag dem på Tradera eller Blocket om man vill ha en. På Ebay finns det ju många, men inte med å ä och ö. Däremot finns det väskor, reservdelar och skärmskydd där, och det blir väl nästa steg, nu när jag ska skydda min dyrgrip.
Det är ett mysterium att de inte blev mer populära. Jag tittade ju på Qteks smarta telefoner med tangentbord och multifunktioner nyligen. Men dels är de dyra, dels ska de kunna göra så mycket att de är dömda att drabbas av barnsjukdomar och de flesta funktioner har man bättre på annat håll. Varför krångla med en 1.3 megapixelkamera när man redan har en 3.2 megapixel liksom?
Min Jornada kan man skriva på, man kan synka den med datorn för att ladda ner mail och kalenderuppgifter. Och så går det att surfa på den med inbyggt telefonmodem. Musik fungerar hjälpligt, som en gammal freestyle i ljudet.
Men det riktiga tangentbordet är det bästa. Nu kan jag skriva blogg överallt! Och inte som idag göra det långt efter läggdags bara för att jag vill skriva något.
De tillverkades i början av 2000-talet innan de floppade och HP lade ner produktionen. Nu får man jag dem på Tradera eller Blocket om man vill ha en. På Ebay finns det ju många, men inte med å ä och ö. Däremot finns det väskor, reservdelar och skärmskydd där, och det blir väl nästa steg, nu när jag ska skydda min dyrgrip.
Det är ett mysterium att de inte blev mer populära. Jag tittade ju på Qteks smarta telefoner med tangentbord och multifunktioner nyligen. Men dels är de dyra, dels ska de kunna göra så mycket att de är dömda att drabbas av barnsjukdomar och de flesta funktioner har man bättre på annat håll. Varför krångla med en 1.3 megapixelkamera när man redan har en 3.2 megapixel liksom?
Min Jornada kan man skriva på, man kan synka den med datorn för att ladda ner mail och kalenderuppgifter. Och så går det att surfa på den med inbyggt telefonmodem. Musik fungerar hjälpligt, som en gammal freestyle i ljudet.
Men det riktiga tangentbordet är det bästa. Nu kan jag skriva blogg överallt! Och inte som idag göra det långt efter läggdags bara för att jag vill skriva något.
Vintergatan går genom magen - Jeanette Winterson
En gift man har en älskarinna. Älskarinnan och frun möts och blir förälskade i varandra. Det är ramarna för Jeanette Wintersons polygama triangeldrama, en idealistisk historia där kärlek segrar över svartsjuka i alla fall i vissa stunder. Men allt filtreras genom tankar om kvantteorier, strängteorier, om kärleken, livet och vad man gör för att överleva. Dessutom finns inslag av magisk realism, när berättelsens fru berättar om den diamant hennes mor år under graviditeten och som sedan ligger som ett minne i hennes ryggrad, omöjlig att operera bort.
Så det är en något snårig historia, även om berättelsen är mer linjär och driven än den i Lighthousekeeping/Fyrväktaren. Det påminner om Per-Olov Enquist i de ständiga utvikningarna och avvikningarna från historien. Språket och det filosofiska står i centrum, snarare än karaktärerna. Som om Winterson velat skriva om universum, och sedan hittat på personerna som ska gestalta något av det.
Det är ingen bok att sträckläsa, kanske inte heller en bok att begrunda i månader. Översättningen drar ner boken något. Winterson är en mästare på ordlekar och alitterationer, och naturligtvis är det svårt att göra dem rättvisa i översättning. Till och med titeln, Gut Symmetries har fått en blekare svensk version. Men samtidigt är det ändå vackert och tänkvärt. Det är en mellanbok av Winterson. Men det är inget dåligt betyg. På en enda sida går det att hitta fler minnesvärda formuleringar än de flesta författare får ihop i en hel bok.
ISBN: 91-46-17333-1
Hur man lindrar en förkylning
Igår hade jag lite ont i halsen. Idag har jag mer. Det är tur att man är van vid förkylningar.
Hemma har jag: Bafucin (bedövar halsen), Aspirin (bra mot värk och feber, dåligt för magen), Alvedon (bra mot värk och feber, dåligt för levern), Aspirin-paracetamol-koffein (en specialtablett från England, bra mot allt men ger hjärtklappning), Lemsip (ett sött pulver man rör ut i hett vatten. Slemlösande, feberdämpande och C-vitaminberikat), Nezeril (hjälper näsan täppta nätter), Kleenex med balsam i (så att inte näsan blir alltför narig), Idomin (om näsan blir narig ändå), Fisherman’s friend (om man tycker att Bafucinen bedövar för mycket), Mucoangin (ett nytt supermedel mot halsont som gör att det känns som efter en tandläkarbedövning), Echinagard (för att avvärja och lindra förkylningen) och kanske borde jag köpa med mig lite färsk frukt hem.
Jag avskyr att vara förkyld. Man tror att det ska vara så mysigt att vara hemma några dagar, men i stället är man bara yr och varm och maten smakar ingenting och man orkar knappt läsa romaner.
Hemma har jag: Bafucin (bedövar halsen), Aspirin (bra mot värk och feber, dåligt för magen), Alvedon (bra mot värk och feber, dåligt för levern), Aspirin-paracetamol-koffein (en specialtablett från England, bra mot allt men ger hjärtklappning), Lemsip (ett sött pulver man rör ut i hett vatten. Slemlösande, feberdämpande och C-vitaminberikat), Nezeril (hjälper näsan täppta nätter), Kleenex med balsam i (så att inte näsan blir alltför narig), Idomin (om näsan blir narig ändå), Fisherman’s friend (om man tycker att Bafucinen bedövar för mycket), Mucoangin (ett nytt supermedel mot halsont som gör att det känns som efter en tandläkarbedövning), Echinagard (för att avvärja och lindra förkylningen) och kanske borde jag köpa med mig lite färsk frukt hem.
Jag avskyr att vara förkyld. Man tror att det ska vara så mysigt att vara hemma några dagar, men i stället är man bara yr och varm och maten smakar ingenting och man orkar knappt läsa romaner.
Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier - Fredrik Lindström och Hasse Pihl
Den här boken säljs i tidningskiosker och matvauafärer och den ser rolig ut på framsidan.
Så här står det på Adlibris:
"Hasse Pihl och Fredrik Lindström tar här upp mysterier som länge gäckat den moderna människan. Exempelvis kan stora delar av vår befolkning inte skilja Björn Ulvaeus och Benny Andersson åt. Vem är egentligen vem av de bägge skäggen från Abba? Går det att hålla isär dem, och i så fall hur? Dessutom sprider Pihl och Lindström ljus över frågor som: Varför är roliga historier inte roliga? Varför lägger man på luren utan att säga hej då i amerikansk film? Varför är det egentligen så svårt att ljuga? Vad gör de på vitamininstitutet i Schweiz? Finns det egentligen parallella universum? Varför är danskarna så glada när de inte har något att vara glada för? Och så får vi svaret på den mest olösliga frågan: Varför räknar unga familjer upp även spädbarn och husdjur på sina telefonsvarare?"
Hmmm, kan bli roligt tror man. Men om man läser igenom frågeställningarna en gång till så inser man att de inte är särskilt intresanta. Man förstår ju liksom att det tar för lång tid i film om de ska hålla på att hälsa och avsluta (dessutom har man förstått att alla amerikanska filmnummer börjar på 555). Man fattar ju att vitamininstitutet är bluff och båg. Och det känns inte alls som något mysterium att nyblivna föräldrar vill räkna upp alla familjemedlemmar på telefonsvararen.
Dessutom är förklaringarna inga förklaringar utan bara kåseriartade och klichéartade funderingar kring ämnena. Inga intressanta fakta, bara sida upp och sida ner med urtråkiga skämt om sådant som redan skämtats om i det oändliga.
Och det enda jag verkligen funderade över: hur skiljer man på Björn och Benny?, det får man inget svar på. Jag vet fortfarande inte vem som är vem.
ISBN: 9100108413
Så här står det på Adlibris:
"Hasse Pihl och Fredrik Lindström tar här upp mysterier som länge gäckat den moderna människan. Exempelvis kan stora delar av vår befolkning inte skilja Björn Ulvaeus och Benny Andersson åt. Vem är egentligen vem av de bägge skäggen från Abba? Går det att hålla isär dem, och i så fall hur? Dessutom sprider Pihl och Lindström ljus över frågor som: Varför är roliga historier inte roliga? Varför lägger man på luren utan att säga hej då i amerikansk film? Varför är det egentligen så svårt att ljuga? Vad gör de på vitamininstitutet i Schweiz? Finns det egentligen parallella universum? Varför är danskarna så glada när de inte har något att vara glada för? Och så får vi svaret på den mest olösliga frågan: Varför räknar unga familjer upp även spädbarn och husdjur på sina telefonsvarare?"
Hmmm, kan bli roligt tror man. Men om man läser igenom frågeställningarna en gång till så inser man att de inte är särskilt intresanta. Man förstår ju liksom att det tar för lång tid i film om de ska hålla på att hälsa och avsluta (dessutom har man förstått att alla amerikanska filmnummer börjar på 555). Man fattar ju att vitamininstitutet är bluff och båg. Och det känns inte alls som något mysterium att nyblivna föräldrar vill räkna upp alla familjemedlemmar på telefonsvararen.
Dessutom är förklaringarna inga förklaringar utan bara kåseriartade och klichéartade funderingar kring ämnena. Inga intressanta fakta, bara sida upp och sida ner med urtråkiga skämt om sådant som redan skämtats om i det oändliga.
Och det enda jag verkligen funderade över: hur skiljer man på Björn och Benny?, det får man inget svar på. Jag vet fortfarande inte vem som är vem.
ISBN: 9100108413
Fri fri fri
Det är inte det att jag inte har det trevligt på jobbet. Men vad ljuvligt det är att vara ledig. Även om man bara städar och skaffar sig en tvättid och ska gå ner till banken för att byta batterier i räkningsdosan.
Ändå känns det som om jag har ett ymnighetshorn av möjligheter denna dag.
Det är som den där roliga Ulf Lundqvist serien: "Jag är fri fri fri" dansar en flicka fram. "Har du alltid varit fri fri fri?" frågar pojken. "Ja, utom i tre dagar när jag var gift".
Kanske måste man känna till utseendet på hans serier för att det ska vara roligt men jag fnissar bara jag tänker på dem.
Kanske kan jag bläddra lite i ett album idag när jag är fri.
Ändå känns det som om jag har ett ymnighetshorn av möjligheter denna dag.
Det är som den där roliga Ulf Lundqvist serien: "Jag är fri fri fri" dansar en flicka fram. "Har du alltid varit fri fri fri?" frågar pojken. "Ja, utom i tre dagar när jag var gift".
Kanske måste man känna till utseendet på hans serier för att det ska vara roligt men jag fnissar bara jag tänker på dem.
Kanske kan jag bläddra lite i ett album idag när jag är fri.
På rätt sida älven
1987 gjorde Janne Josefsson ett TV-program om två niondeklasser, en i Örgryte och en i Biskopsgården. Medan eleverna i Örgryte var bräddfyllda med självförtroende och övertygade om att de skulle bli mäktiga miljonärer kunde eleverna i Biskopsgården inte ens komma på något de var stolta över.
Nu har han gjort en uppföljning, som visades i kväll.
Örgrytebarnen vägrar låta sig intervjuas eftersom de anser att det tidigare programmet var missvisande och vinklat. Biskopsgårdbarnen har hoppat av gymnasiet, hankat sig fram, blivit vuxna. Det gick inte sådär jättebra, men de verkar glada att det inte gått direkt dåligt heller. Ödmjukheten i att vara tacksam för det lilla står i skärande kontrast mot den Örgrytekvinna som låter sig intervjuas på telefon, som säger att det var ett vinklat program förra gången för att Biskopsgårdklassen "var en obs-klass". Bara det att de inte var det.
Så klyftorna har vidgats ytterligare. Älven har blivit liksom bredare.
Och en annan Örgryte-elev säger på telefon att "det kan ju inte vara helt rättvist för att alla är så olika". Så livet är orättvist för att vissa människor är värda mer än andra då?
Visst är det vinklat, visst är det tydligt på vilken sida av älven Janne Josefsson står. Och kanske är det sant att det bygger mer på känslor än på analys och lösningar. Men skillnaderna behöver pekas ut och frågorna behöver ställas. Varför tycker vissa att det är naturligt att de ska bestämma över andra, och varför tycker de i sin tur att det är naturligt att andra ska bestämma över dem? På ena sidan älven fostras de som ska bli chefer på Volvo och SKF, på andra sidan fostras dem som ska stå vid bandet och tjäna dem. När Janne Josefsson rationaliserar bort gråskalorna blir strukturen smärtsamt tydlig.
Programmet går i repris i SVT2 7/5 och i SVT1 10/5.
Nu har han gjort en uppföljning, som visades i kväll.
Örgrytebarnen vägrar låta sig intervjuas eftersom de anser att det tidigare programmet var missvisande och vinklat. Biskopsgårdbarnen har hoppat av gymnasiet, hankat sig fram, blivit vuxna. Det gick inte sådär jättebra, men de verkar glada att det inte gått direkt dåligt heller. Ödmjukheten i att vara tacksam för det lilla står i skärande kontrast mot den Örgrytekvinna som låter sig intervjuas på telefon, som säger att det var ett vinklat program förra gången för att Biskopsgårdklassen "var en obs-klass". Bara det att de inte var det.
Så klyftorna har vidgats ytterligare. Älven har blivit liksom bredare.
Och en annan Örgryte-elev säger på telefon att "det kan ju inte vara helt rättvist för att alla är så olika". Så livet är orättvist för att vissa människor är värda mer än andra då?
Visst är det vinklat, visst är det tydligt på vilken sida av älven Janne Josefsson står. Och kanske är det sant att det bygger mer på känslor än på analys och lösningar. Men skillnaderna behöver pekas ut och frågorna behöver ställas. Varför tycker vissa att det är naturligt att de ska bestämma över andra, och varför tycker de i sin tur att det är naturligt att andra ska bestämma över dem? På ena sidan älven fostras de som ska bli chefer på Volvo och SKF, på andra sidan fostras dem som ska stå vid bandet och tjäna dem. När Janne Josefsson rationaliserar bort gråskalorna blir strukturen smärtsamt tydlig.
Programmet går i repris i SVT2 7/5 och i SVT1 10/5.
Bananflugornas herre - Fredrik Eklund
Fredrik Eklund, son till kändisar, bäst i klassen och med en ekonomiskt framgångsrik karriär åkte till USA och gjorde gay porrfilm, och sen skrev han en bok om det, lövtunt kamouflerat. Klart den blir utgiven, även om han inte är någon briljant författare.
Men han är inte direkt dålig heller. Det är en del klyschor och att musiken i boken är så usel gör att soundtracket känns undermåligt också. Celine Dion på högsta volym får mig inte att associera till något bra.
Men den stora frågan, varför en framgångsrik kille känner ett behov av att bli porrstjärna är intressant, och hela boken framstår som ett försök att besvara den. Samtidigt som det nästan mystifieras än mer. Det är ingen dålig bedrift.
Det finns ett tema av utanförskap, en känsla av att inte höra hemma någonstans och absolut inte i det svenska folkhemmet. Och kanske finns det en vilja av att ingå i ett sammanhang av något som är färgstarkt och extremt, samtidigt som huvudpersonen framstår som en individualist, som någon som alltid vill vara speciell. Som läsare frågar jag mig om ett uppgående i en cynisk sexindustri verkligen är lösningen.
Dessutom är berättandet osammanhängande. En av anledningarna till att huvudpersonen vill bli porrstjärna är hans långa fascination av Ethan Moore, den största gay porrstjärnan i världen (i boken). Men när de äntligen träffas är det oklart vad som händer och vad karaktärerna känner. Huvudpersonen berättar plötsligt ett barndomsminne och i nästa stycke är mötet över.
I den här genren, med verklighetsbaserade chockerande händelser, är man van vid att åtminstone få hela händelseförloppet detaljerat skildrat, men här får man bara småbitar.
Dessutom får man som läsare bara veta alla fantasier, alla tankar kring beslutet att spela in porrfilm, men aldrig hur det verkligen går. Boken avslutas med huvudpersonens första filminspelning och det framgår aldrig hur porrlivet levde upp till förväntningarna och farhågorna. När man slår igen boken känns det som om det ligger en halva till någonstans som någon har rivit ut. Jag glömmer flera gånger att jag har läst ut boken, och undrar hur det kommer att gå i nästa kapitel.
Sex då? Jodå en hel del, men hur detaljerade sexscenerna än är känns de precis så gymnastiska och distanserade som porren själv. Behållningen är det totala utlämnandet av självet. Av en ung man med tusen viljor, som vill finna kärleken, som vill bli världens största porrstjärna, som vill ha en fettfri kropp på 100 kilo med synliga ådror, samtidigt som han vill vara liten och nätt som timotejflickan.
Titeln då? Jo, en professor har hittat en "bög-gen" hos vissa bananflugor som kan aktiveras genom att höja temperaturen. Driften att bli banaflugornas herre är ju temat.
ISBN: 9197443840
Titeln då? Jo, en professor har hittat en "bög-gen" hos vissa bananflugor som kan aktiveras genom att höja temperaturen. Driften att bli banaflugornas herre är ju temat.
ISBN: 9197443840
last.fm
Nu har jag fått tips om en ny rolig sak på internet, last.fm.
Precis som på Myspace får man skapa ett konto, men nu kommer det fiffiga: sen laddar man hem ett insticksprogram till sin mediaspelare i datorn och sen sköter det sig självt. Programmet rapporterar till sajten, och vips finns det statistik över mina favoritartister, hur ofta jag spelar dem, vilka låtar och så vidare, utan att jag behöver sitta och fylla i en massa. Hur smidigt som helst. Så småningom får man tydligen tips på musik också, och specialanpassad webbradio och så vidare och så vidare. Det är nästan för mycket.
Precis som på Myspace får man skapa ett konto, men nu kommer det fiffiga: sen laddar man hem ett insticksprogram till sin mediaspelare i datorn och sen sköter det sig självt. Programmet rapporterar till sajten, och vips finns det statistik över mina favoritartister, hur ofta jag spelar dem, vilka låtar och så vidare, utan att jag behöver sitta och fylla i en massa. Hur smidigt som helst. Så småningom får man tydligen tips på musik också, och specialanpassad webbradio och så vidare och så vidare. Det är nästan för mycket.
Fox Confessor Brings the Flood - Neko Case
En vän till mig berättade att hon träffade en kille för några månader sen. Hon tyckte om honom, de umgicks och han berättade saker för henne om sig själv som han aldrig berättat för någon annan. Sen ignorerade han hennes telefonsamtal och undvek henne på fester.
Först tyckte hon att det var underligt, tills någon sa att den största närheten kan man bara ha med sådana man inte riktigt känner.
Precis som att man bara kan säga ”Det känns som att jag har känt dig hela livet”, till någon man precis har börjat lära känna. När man verkligen lär känna personen framstår den som långt mer främmande.
Kanske var det inte så Neko Case menade när hon skrev Hold on, Hold on, men texten är precis rätt: The most tender place in my heart is for strangers / I know it's unkind, but my own blood is much too dangerous.
Det här är sången som på bara en dag klättrar högt på min iTunes mest spelade lista. Bara 2:46 lång, vilket gör att den måste upprepas gång på gång, öppnas den med föregående rader och sedan följer en ljuvlig refräng som sparsamt bara delas ut två gånger. Hold on, hold on, hold on, hold on.
Men skivan innehåller mer.
Neko Case har jag aldrig lyssnat på förut, fast hon turnerar med Martha Wainwright. Jag har trott att hon var lite medelålders country sådär. Men inte alls.
Visst finns det en Patsy Cline twang över Cases röst, men mest påminner hon om Paula Frazer. Det vilar något spöklikt 4AD-aktigt över sångerna, rösten är country på vissa sätt men samtidigt änglalik som Lush, och i vissa stunder nästan Heather Nova sirensk.
Men sångerna är starka och glada och ibland arga, festmusik mer än deppmusik. Star Witness låter nästan lite Sundays med tjocka körer. Maybe Sparrow är omväxlande längtande och vacker, ömsom argsint på gränsen till andfått gastande.
Det är 12 sånger och alla är inte lika bra. Men de räcker väldigt långt.
Dessutom spelar Neko Case på Sticky Fingers 13 maj. Innan dess ska jag nog lyssna in mig på de tidigare skivorna också.
Hjärtan i Atlantis
Jag tycker mest om Stephen King när han skriver sådant som drar åt fantasy. Visst kan han bli långrandig och överflödig, men han har en väldig fantasi, en ren känsla för skräck, förmodligen för att han själv har alla fobier och nojor som finns, och, faktiskt, ibland ett bra öga för människor. Kanske speciellt barn. Stand By Me är ett fint exempel på det.
Så när Stephen King skriver en novellsamling som Hjärtan i Atlantis som börjar med en rörande historia om Bobby som utan fadersfigur får uppleva en nära vänskap med en äldre synsk man, är det klart att någon vill göra en ny Stand By Me-film på den.
Men de börjar omedelbart med att ta bort de mest fantasifulla inslagen. Den synske mannen, Ted Brautigan (spelad av den alltid sympatiska Antony Hopkins) är förföljd av ”låga män”, i boken övernaturliga varelser som ska ta med honom till en annan värld. I filmen förvandlas det till en FBI-histora. FBI-män är ute efter Ted för att få hjälp att spåra kommunister. Ungefär lika overkligt men tråkigare.
Men annars är det en trevlig film, lagom för en TV-matiné, sentimentalt, söta barn, elaka föräldrar, uppslitande avsked, våld och hämnd.
Så när Stephen King skriver en novellsamling som Hjärtan i Atlantis som börjar med en rörande historia om Bobby som utan fadersfigur får uppleva en nära vänskap med en äldre synsk man, är det klart att någon vill göra en ny Stand By Me-film på den.
Men de börjar omedelbart med att ta bort de mest fantasifulla inslagen. Den synske mannen, Ted Brautigan (spelad av den alltid sympatiska Antony Hopkins) är förföljd av ”låga män”, i boken övernaturliga varelser som ska ta med honom till en annan värld. I filmen förvandlas det till en FBI-histora. FBI-män är ute efter Ted för att få hjälp att spåra kommunister. Ungefär lika overkligt men tråkigare.
Men annars är det en trevlig film, lagom för en TV-matiné, sentimentalt, söta barn, elaka föräldrar, uppslitande avsked, våld och hämnd.
Men boken är bättre. Där utnyttjar King novellens form, men låter olika personer återkomma. Bobbys flickvän återkommer i tonåren och har en kärlekshistoria med en ung man som åker in i Vietnam-kriget, men utan att någonsin älska honom lika mycket som sin barndoms kärlek Bobby. Den unge soldatens vän berättar i sin tur sin egen Vietnam-historia och så vidare. Det är en rörande bok, utan några skräck-inslag i traditionell mening. Och människorna är sympatiska och äkta.