Lovesongs for Underdogs - Tanya Donelly
Nu när jag skrivit om Kristin Hersh måste jag skriva om hennes syster också. Tanya Donelly var först med i Throwing Muses, sedan tillbringade hon ett kort tag i The Breeders (som senare gjorde världens bästa indiedanslåt Cannonball) och efter det hade hon sitt eget band Belly också, som gjorde några underbara melodiösa graciösa popsånger på 4AD i början av 90-talet, Feed the Trees och Gepetto. En imponerande karriär för vem som helst. Men som om inte det räcker sjunger hon också på en av This Mortal Coils (ett studioprojekt med olika 4AD artister som gör covers) bästa sånger, You and Your Sister. Det var den första sången någonsin som jag tyckte var magisk. En kompis lånade min skiva och satte sången på repeat tills spåren liksom smälte ihop och sången inte gick att spela längre.
Men 1997 släppte Donelly sin första soloskiva, Lovesongs for Underdogs. Med tanke på hennes långa bakgrund på 4AD med experimentell rock och underliga ljud, låter den här skivan förvånansvärt lättsmält och traditionell. Mer pop än rock, mer Heather Nova vackert än Kristin Hersh aggressivt.
Donelly har en oskyldig röst, sockersöt samtidigt som hon låter aningen hes. Och precis som många sångerskor som sjungit länge kan hon utnyttja rösten på alla sätt som får henne att låta bedjande, mystisk, stark och svag, ögonblicken efter varandra. En röst som är lätt att tycka om. Sångerna är melodiösa. Acrobat har såna där körpartier man vill sjunga med i, (oooa o o oo, o oo o)och när sången tystnar och sen börjar igen med ny styrka med olycksbådande stråkar jublar jag.
Nästan varje sång känns som en hit, Pretty Deep, The Bright Light och Swoon som avslutar skivan med sin sagoaktiga rad: There's always a green door / and green gets you out, är andra favoriter. Men det är en jämn skiva som går att njuta av från början till slut som en riktigt lyckad efterrätt.
Men 1997 släppte Donelly sin första soloskiva, Lovesongs for Underdogs. Med tanke på hennes långa bakgrund på 4AD med experimentell rock och underliga ljud, låter den här skivan förvånansvärt lättsmält och traditionell. Mer pop än rock, mer Heather Nova vackert än Kristin Hersh aggressivt.
Donelly har en oskyldig röst, sockersöt samtidigt som hon låter aningen hes. Och precis som många sångerskor som sjungit länge kan hon utnyttja rösten på alla sätt som får henne att låta bedjande, mystisk, stark och svag, ögonblicken efter varandra. En röst som är lätt att tycka om. Sångerna är melodiösa. Acrobat har såna där körpartier man vill sjunga med i, (oooa o o oo, o oo o)och när sången tystnar och sen börjar igen med ny styrka med olycksbådande stråkar jublar jag.
Nästan varje sång känns som en hit, Pretty Deep, The Bright Light och Swoon som avslutar skivan med sin sagoaktiga rad: There's always a green door / and green gets you out, är andra favoriter. Men det är en jämn skiva som går att njuta av från början till slut som en riktigt lyckad efterrätt.
Kommentarer
Trackback