Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
Nu känner jag att jag inte är riktigt värdig att skriva om denna bok. Visst, jag har rekommenderat den till vänner, sagt att den "jättebra", men det är inte alls samma sak som att göra den rättvisa.
Om man säger så här: När jag började lyssna på Cat Power var det tystnaden som mest fascinerade. Saknaden av det storslagna, det perfekta, det producerade. Musiken påminde mig om halsband av genomskinliga nylonlinor och ofärgade glaspärlor.
Ungefär så är det att läsa Never Let Me Go. Det är allting som inte står där som är vackrast, mest fantasieggande, sorgligast.
Boken handlar om Kathy, hennes uppväxt, hennes vuxna liv och hennes triangeldrama med bästa vännerna Ruth och Tommy. Samtidigt är det en Science fiction historia. Kathy och hennes vänner är kloner, tillverkade för att donera organ till "riktiga människor".
Trots detta utspelar sig romanen i England på 90-talet, en tid utan Internet och mobiltelefoner. Så det här blir aldrig något tekniskt frosseri, eller spektakulära framtidsscenarion. Boken utspelar sig snarare i en parallell tid, eller nästan ett förflutet , i något som kunde ha hänt.
Ishiguro har också skrivit Återstoden av dagen, och om man har sett den filmen eller läst boken förstår man lite hur Never Let Me Go är. Ibland står handlingen nästan stilla, men ändå finns det något där, ljuset faller plötsligt in från en annan vinkel och man ser nylonlinan glittra, även om den sekunden innan inte gått att se.
Det är de outsagda känslorna som dominerar, det som aldrig sägs är det som verkligen händer. Det viktigaste i boken står mellan raderna. Kathy berättar helt lugnt om hur hon fogar sig efter de regler som har ställts upp för henne, att först vårda andra kloner, och sedan donera organ till hon är "avslutad", den kliniska omskrivningen för klonernas död.
Hon älskar Tommy, men hon berättar det inte, varken för läsaren eller någon annan. Ändå framgår det. Hon beskriver inte några starka känslor, allt är berättat i gemener, i underdrifter, i mellanrummen mellan orden.
Det är alltså ingen klassisk Science fiction, trots yttre likheter i handling tvivlar jag på att boken ens påminner om The Island-filmen (som jag visserligen inte sett).
Frågan om kloningen, om människovärde, finns där, men känns inte som det viktigaste, vilket ofta är fallet med experimentella handlingar, där det känns som att karaktärerna är uppbyggda kring en moralisk problematik, likt pappfigurer som lutar sig mot ett berg.
Never Let Me Go är en berättelse om tre människor, trovärdiga och mänskliga, och den lämnar en avgrund av tankar efter sig. Utan att vara en smula sentimental är den det mest rörande och upprivande jag läst på flera år. Den är lika smärtsam som min senaste kärlekshistoria, och lika enigmatisk som ett oöppnat brev.
Om man säger så här: När jag började lyssna på Cat Power var det tystnaden som mest fascinerade. Saknaden av det storslagna, det perfekta, det producerade. Musiken påminde mig om halsband av genomskinliga nylonlinor och ofärgade glaspärlor.
Ungefär så är det att läsa Never Let Me Go. Det är allting som inte står där som är vackrast, mest fantasieggande, sorgligast.
Boken handlar om Kathy, hennes uppväxt, hennes vuxna liv och hennes triangeldrama med bästa vännerna Ruth och Tommy. Samtidigt är det en Science fiction historia. Kathy och hennes vänner är kloner, tillverkade för att donera organ till "riktiga människor".
Trots detta utspelar sig romanen i England på 90-talet, en tid utan Internet och mobiltelefoner. Så det här blir aldrig något tekniskt frosseri, eller spektakulära framtidsscenarion. Boken utspelar sig snarare i en parallell tid, eller nästan ett förflutet , i något som kunde ha hänt.
Ishiguro har också skrivit Återstoden av dagen, och om man har sett den filmen eller läst boken förstår man lite hur Never Let Me Go är. Ibland står handlingen nästan stilla, men ändå finns det något där, ljuset faller plötsligt in från en annan vinkel och man ser nylonlinan glittra, även om den sekunden innan inte gått att se.
Det är de outsagda känslorna som dominerar, det som aldrig sägs är det som verkligen händer. Det viktigaste i boken står mellan raderna. Kathy berättar helt lugnt om hur hon fogar sig efter de regler som har ställts upp för henne, att först vårda andra kloner, och sedan donera organ till hon är "avslutad", den kliniska omskrivningen för klonernas död.
Hon älskar Tommy, men hon berättar det inte, varken för läsaren eller någon annan. Ändå framgår det. Hon beskriver inte några starka känslor, allt är berättat i gemener, i underdrifter, i mellanrummen mellan orden.
Det är alltså ingen klassisk Science fiction, trots yttre likheter i handling tvivlar jag på att boken ens påminner om The Island-filmen (som jag visserligen inte sett).
Frågan om kloningen, om människovärde, finns där, men känns inte som det viktigaste, vilket ofta är fallet med experimentella handlingar, där det känns som att karaktärerna är uppbyggda kring en moralisk problematik, likt pappfigurer som lutar sig mot ett berg.
Never Let Me Go är en berättelse om tre människor, trovärdiga och mänskliga, och den lämnar en avgrund av tankar efter sig. Utan att vara en smula sentimental är den det mest rörande och upprivande jag läst på flera år. Den är lika smärtsam som min senaste kärlekshistoria, och lika enigmatisk som ett oöppnat brev.
Martha Wainwright igen
Det känns som att jag inte förklarade tillräckligt varför jag tycker Martha Wainwright är så bra förra gången jag skrev.
Så här är det: Jag har några favoritsångerskor (ja sångerskor, jag föredrar kvinnlig sång). När jag upptäckte dem första gången var det som förälskelser. Här är tecknen: Jag köper samtliga skivor, inklusive singlar med exklusiva b-sidor. Jag läser noga igenom alla texter, och alla intervjuer jag kan hitta på nätet. Jag köper eventuellt en t-shirt, eller funderar på att göra det. Jag lyssnar också på relaterad musik som släktingar (se Rufus Wainwright från igår), före detta pojkvänner, vänner och så vidare.
Det händer inte så ofta att jag hittar någon jag tycker så mycket om. Sist var det nog Björk när hon kom med Vespertine 2001. Och innan det var det Cat Power 1999. Och nu, kanske, Martha Wainwright 2005.
Nu hör jag inte ens att Marthas röst påminner om Chrissie Hynde och Mary Margaret O'Hara, nu tycker jag snarare att de påminner om henne.
Och trots att jag verkligen fastnat för massvis med skivor, bara i år: The Magic Numbers, Frida Hyvönen, Bright Eyes, Jenny Wilson, Antony and the Johnsons, Khonnor, och ännu fler, så är det Martha Wainwright jag blivit besatt av. Sådär att jag jagar brusiga bootleg mp3or, bara för att höra om hon betonar orden på ett annat sätt live.
Skivan släpps i oktober i Sverige. EPn Bloody Mother Fucking Asshole är också bra. Och singlarna, och låten Year of the Dragon från mammans skiva The McGarrigle Hour. Ja ni förstår.
Så här är det: Jag har några favoritsångerskor (ja sångerskor, jag föredrar kvinnlig sång). När jag upptäckte dem första gången var det som förälskelser. Här är tecknen: Jag köper samtliga skivor, inklusive singlar med exklusiva b-sidor. Jag läser noga igenom alla texter, och alla intervjuer jag kan hitta på nätet. Jag köper eventuellt en t-shirt, eller funderar på att göra det. Jag lyssnar också på relaterad musik som släktingar (se Rufus Wainwright från igår), före detta pojkvänner, vänner och så vidare.
Det händer inte så ofta att jag hittar någon jag tycker så mycket om. Sist var det nog Björk när hon kom med Vespertine 2001. Och innan det var det Cat Power 1999. Och nu, kanske, Martha Wainwright 2005.
Nu hör jag inte ens att Marthas röst påminner om Chrissie Hynde och Mary Margaret O'Hara, nu tycker jag snarare att de påminner om henne.
Och trots att jag verkligen fastnat för massvis med skivor, bara i år: The Magic Numbers, Frida Hyvönen, Bright Eyes, Jenny Wilson, Antony and the Johnsons, Khonnor, och ännu fler, så är det Martha Wainwright jag blivit besatt av. Sådär att jag jagar brusiga bootleg mp3or, bara för att höra om hon betonar orden på ett annat sätt live.
Skivan släpps i oktober i Sverige. EPn Bloody Mother Fucking Asshole är också bra. Och singlarna, och låten Year of the Dragon från mammans skiva The McGarrigle Hour. Ja ni förstår.
Agnus Dei - Rufus Wainwright
Rufus är egentligen mer känd än sin syster, och kanske hade han varit en normalare ingång till hela kändisfamiljen Wainwright (Pappa Loudon och mamma McGarrigle kommer kanske inte att få egna inlägg någon gång dock). Men nu blev det Martha jag började med, och så Rufus nu.
Och jag ska erkänna, jag har inte kommit så långt. Agnus Dei är första sången på hans senaste skiva, men jag lyssnar på den oavbrutet så det känns rimligt att skriva om bara den just nu.
Först bara knarrar det filmiskt, som en dörr som står och gnider sig kring sin egen axel i ett öde vinddrag. Sen kommer en ensam fiol som påminner om Grekland.
Och sen sjunger Rufus.
Sakralt och på latin påminns jag om Lisa Gerrard från dead Can Dance.
Och det är som en psalm, översättningen går så här enligt musiktextsajterna:
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Give Us Peace
Give Us Peace
Peace
Give Us Peace.
Så bombastiskt, så mycket att jag vill yla med. Och jag som väntade mig lågmäld underproducerad lo-fi.
Som en parantes kan nämnas att "Little Sister" är med på skivan också, och den påminner helt om filmen Amadeus. Och så handlar det om Martha. Bara en sån sak.
Och jag ska erkänna, jag har inte kommit så långt. Agnus Dei är första sången på hans senaste skiva, men jag lyssnar på den oavbrutet så det känns rimligt att skriva om bara den just nu.
Först bara knarrar det filmiskt, som en dörr som står och gnider sig kring sin egen axel i ett öde vinddrag. Sen kommer en ensam fiol som påminner om Grekland.
Och sen sjunger Rufus.
Sakralt och på latin påminns jag om Lisa Gerrard från dead Can Dance.
Och det är som en psalm, översättningen går så här enligt musiktextsajterna:
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Lamb of God
You who take away the sins of the world
Give Us Peace
Give Us Peace
Peace
Give Us Peace.
Så bombastiskt, så mycket att jag vill yla med. Och jag som väntade mig lågmäld underproducerad lo-fi.
Som en parantes kan nämnas att "Little Sister" är med på skivan också, och den påminner helt om filmen Amadeus. Och så handlar det om Martha. Bara en sån sak.
iPod Nano
Den här sidan börjar bli som en reklamsida. Det beror på att det finns så många saker jag vill köpa just nu.
Nu har det kommit en ny iPod, som är pytteliten och ändå rymmer massor med musik. www.apple.com/se/ipodnano/
Den är jättefin och den har färgskärm så att man kan se skivomslaget medan man lyssnar på musiken, och det är en sån där sak som jag inte alls behöver och inte alls har pengar till.
Nu har det kommit en ny iPod, som är pytteliten och ändå rymmer massor med musik. www.apple.com/se/ipodnano/
Den är jättefin och den har färgskärm så att man kan se skivomslaget medan man lyssnar på musiken, och det är en sån där sak som jag inte alls behöver och inte alls har pengar till.
Ebay
På Ebay kan man handla på auktion. Det finns miljoner saker att köpa, och så fort jag får ett nytt intresse blir jag helt besatt av att leta efter det på Ebay. Nu med pennorna till exempel, om man söker på Parker Fountain Pen idag får man 641 träffar. Sen kan man läsa om dem, titta på dem, räkna ut vad de är värda, bjuda på dem.
Jag har nu köpt två fina pennor på mycket kort tid. Det är farligt, för man sitter hemma och då tror man inte att man gör av med pengar.
Innan har jag varit besatt av Hello kitty, och har köpt en hel del såna saker också. Söker man på hello kitty får man ca 5000 träffar. Den dyraste grejen är en elgitarr med Hello Kitty på, som jag minns det.
Efter ett tag tyckte jag att mina vänner liknade Hello Kitty. Hon är en mycket gullig katt, och ibland klär hon på sig mössor som föreställer andra djur i den kinesiska zodiaken. Och så har hon vänner som Chococat (en brun intellektuell katt), och Cinemaroll (en hund som ser ut som ett moln).
En annan period var det Emily Strange saker, det gick bra att vara besatt av det också. Hon är tretton år och allmänt lömsk och gotisk i svart och rött. Hon har också katter, en hel armé.
Jag har nu köpt två fina pennor på mycket kort tid. Det är farligt, för man sitter hemma och då tror man inte att man gör av med pengar.
Innan har jag varit besatt av Hello kitty, och har köpt en hel del såna saker också. Söker man på hello kitty får man ca 5000 träffar. Den dyraste grejen är en elgitarr med Hello Kitty på, som jag minns det.
Efter ett tag tyckte jag att mina vänner liknade Hello Kitty. Hon är en mycket gullig katt, och ibland klär hon på sig mössor som föreställer andra djur i den kinesiska zodiaken. Och så har hon vänner som Chococat (en brun intellektuell katt), och Cinemaroll (en hund som ser ut som ett moln).
En annan period var det Emily Strange saker, det gick bra att vara besatt av det också. Hon är tretton år och allmänt lömsk och gotisk i svart och rött. Hon har också katter, en hel armé.
Cykla på natten
Det finns fina saker med att bo på landet, man kan cykla genom skogen till vänner.
Men det är svårt för en storstadsflicka att cykla hem mitt i natten. Ikväll var månen full och dynamon låter spökligt klagande. Som mina vänner säger är det otäckt att ingen kan höra en skrika om det skulle dyka upp en galning. Och om man får punktering, i skogen, i natten, är det otäckt och farligt.
Men det är inte det jag är rädd för. Jag är rädd för det klagande ljudet på min dynamo, det flackande ljuset, gnället från hjulen som accelererar i backar som ett Stephen Kings ondskans maskineri. Det gnisslar rytmiskt snabbare och snabbare, sen avtar det, men det kommer igen.
Och en gång sa jag att den kommande månen var som ett kommatecken. Men nu lyser månen full, är den en punkt? Är det ett avslut på något? Är den ett tecken på en magiskt natt, eller på varulvslika inre demoner?
Kanske är den kommande månen början på en parantes, som innefattar fullmånen, och avslutas med sin högerparantes: månen i nedan.
Så att alla fullmånar utspelar sig i paranteser, sådant som kan uteslutas, gömmas i en dröm, så att hela mitt liv inesluts av skiljetecken, gjorda för att skilja dagarna från varandra, för att skilja mig från, ja vadå? Världen?
Men det är svårt för en storstadsflicka att cykla hem mitt i natten. Ikväll var månen full och dynamon låter spökligt klagande. Som mina vänner säger är det otäckt att ingen kan höra en skrika om det skulle dyka upp en galning. Och om man får punktering, i skogen, i natten, är det otäckt och farligt.
Men det är inte det jag är rädd för. Jag är rädd för det klagande ljudet på min dynamo, det flackande ljuset, gnället från hjulen som accelererar i backar som ett Stephen Kings ondskans maskineri. Det gnisslar rytmiskt snabbare och snabbare, sen avtar det, men det kommer igen.
Och en gång sa jag att den kommande månen var som ett kommatecken. Men nu lyser månen full, är den en punkt? Är det ett avslut på något? Är den ett tecken på en magiskt natt, eller på varulvslika inre demoner?
Kanske är den kommande månen början på en parantes, som innefattar fullmånen, och avslutas med sin högerparantes: månen i nedan.
Så att alla fullmånar utspelar sig i paranteser, sådant som kan uteslutas, gömmas i en dröm, så att hela mitt liv inesluts av skiljetecken, gjorda för att skilja dagarna från varandra, för att skilja mig från, ja vadå? Världen?
Vince & Joy - Lisa Jewell
Vince & Joy är en fånig bok. Huvudpersonerna är för vackra och allmänt attraktiva, lösningarna för enkla, handlingen förutsägbar. Ska Joy välja sin fula elaka pojkvän eller den ursnygge tonårskärleken Vince som fortfarande älskar henne? Kommer det att bli komplikationer och missförstånd?
Jag vet inte, jag har inte läst ut boken än, men jag har mina gissningar.
Ändå fångas jag upp, läser till frukost, på bussen, så fort jag kommer hem. Kanske hade jag smugit ner ett kapitel på jobbet också om jag hade kunnat. Och det är så dumt, dels för att det är en fånig bok, men det är inte det värsta: jag jagar alltid slut på böcker som en tvångsätare, läser sida efter sida så fort att jag ibland måste gå tillbaka för att hänga med (vem var Cass nu igen? Aha Vinces kompis), och sen är boken slut och det är bara tråkigt. En timme innan läggdags, och inget kvar att läsa och man undrade lite varför man skyndade så hemskt.
Ungefär som vissa förhållanden.
I laugh a lot / But that's just a plot / I found a way to make them not stay sjunger Martha Wainwright tvetydigt i sin "TV show" . It was Oprah / on the TV show / She told me so.
Hursomhelst jag ska läsa ut min bok, inte för att jag inte vet hur den slutar, eller för att jag absolut vill bli klar med den, utan för att det är ett inre tvång. Oprah kanske skulle kunna berätta något för mig.
Jag vet inte, jag har inte läst ut boken än, men jag har mina gissningar.
Ändå fångas jag upp, läser till frukost, på bussen, så fort jag kommer hem. Kanske hade jag smugit ner ett kapitel på jobbet också om jag hade kunnat. Och det är så dumt, dels för att det är en fånig bok, men det är inte det värsta: jag jagar alltid slut på böcker som en tvångsätare, läser sida efter sida så fort att jag ibland måste gå tillbaka för att hänga med (vem var Cass nu igen? Aha Vinces kompis), och sen är boken slut och det är bara tråkigt. En timme innan läggdags, och inget kvar att läsa och man undrade lite varför man skyndade så hemskt.
Ungefär som vissa förhållanden.
I laugh a lot / But that's just a plot / I found a way to make them not stay sjunger Martha Wainwright tvetydigt i sin "TV show" . It was Oprah / on the TV show / She told me so.
Hursomhelst jag ska läsa ut min bok, inte för att jag inte vet hur den slutar, eller för att jag absolut vill bli klar med den, utan för att det är ett inre tvång. Oprah kanske skulle kunna berätta något för mig.
Pennor
Reservoirpennor, fountain pens. Jättefina, och det finns hur mycket som helst att lära sig om dem. Snart kan jag varenda Parker modell som finns, inklusive exklusiva utgåvor. Jag skulle näsan vilja stå i affär och uttala mig om poängen med olika bläck-system, vikten av pennans vikt, fördelarna med hur en guldspets formar sig efter skrivarens (författarens) unika stil. Helst vill jag nog ha en klassisk "big red", men gissa vad, de finns i flera färger. Eller en stiligt svart och guldig duofold. Titta på Parker Pen.
The Wonder Spot - Melissa Bank
Melissa Bank är känd för att ha fått ett av världens största förskott för sin novellsamling Flickornas handbok i jakt och fiske.
Men egentligen var det mer som en varierad roman där huvudkaraktären återkom i olika skepnader och i olika perspektiv, jag-form, hon-form, till och med du-form.
Nu har hon släppt sin nya, en roman. The Wonder Spot. Det är en roman, men känns mer som en novellsamling. Underligt.
Det jag tycker om med Bank är att hon skriver om ämnen ungefär som Marian Keyes, och att hennes karaktärer är roligare och mer vältaliga än de i Sex and the City. Ändå finns det något mer, något som gör att man vill läsa högt, och citera, och härma efter. Hela tiden fnissar man, inte för att det är fånigt och tokroligt, utan för att det finns en verkligt intelligent humor i närapå varenda replik, och en kontrasterande svärta som är så gott som omöjlig att finna i annan lättsmält litteratur. Som när hon beskriver mammans affär med en gift man som inte vill lämna sin fru: Mamman är ledsen och känner sig övergiven "men anar inte att hon själv ett år senare skulle lämna oss allesammans genom att få cancer".
Jag älskade Flickornas handbok, även om det slutet var aningens lyckligt och lättköpt.
The Wonder Spot däremot känns som att den inte har ett slut, vilket i och för sig återspeglar verkligheten, så länge man lämnar sin huvudperson vid liv. Den sista kapitlet/novellen, som givit namn åt romanen publicerades ursprungligen i en samling noveller som Nick Hornby samlat ihop. Det faktum att en lösryckt novell kan tjäna som sista kapitel åt en roman säger en del om hur sammanhållen romanen är. Det känns som att Bank har skrivit på samma sätt som i sin förra bok, men sedan försökt sammanfoga delarna och perspektivet på ett tydligare sätt, vilket bara gör att man fokuserar på inkonsekvensen i berättelsera, i stället för att som i Flickornas handbok jaga efter konsekvensen. Så ja, jag är lite besviken, men rekommenderar nog läsning ändå.
Men egentligen var det mer som en varierad roman där huvudkaraktären återkom i olika skepnader och i olika perspektiv, jag-form, hon-form, till och med du-form.
Nu har hon släppt sin nya, en roman. The Wonder Spot. Det är en roman, men känns mer som en novellsamling. Underligt.
Det jag tycker om med Bank är att hon skriver om ämnen ungefär som Marian Keyes, och att hennes karaktärer är roligare och mer vältaliga än de i Sex and the City. Ändå finns det något mer, något som gör att man vill läsa högt, och citera, och härma efter. Hela tiden fnissar man, inte för att det är fånigt och tokroligt, utan för att det finns en verkligt intelligent humor i närapå varenda replik, och en kontrasterande svärta som är så gott som omöjlig att finna i annan lättsmält litteratur. Som när hon beskriver mammans affär med en gift man som inte vill lämna sin fru: Mamman är ledsen och känner sig övergiven "men anar inte att hon själv ett år senare skulle lämna oss allesammans genom att få cancer".
Jag älskade Flickornas handbok, även om det slutet var aningens lyckligt och lättköpt.
The Wonder Spot däremot känns som att den inte har ett slut, vilket i och för sig återspeglar verkligheten, så länge man lämnar sin huvudperson vid liv. Den sista kapitlet/novellen, som givit namn åt romanen publicerades ursprungligen i en samling noveller som Nick Hornby samlat ihop. Det faktum att en lösryckt novell kan tjäna som sista kapitel åt en roman säger en del om hur sammanhållen romanen är. Det känns som att Bank har skrivit på samma sätt som i sin förra bok, men sedan försökt sammanfoga delarna och perspektivet på ett tydligare sätt, vilket bara gör att man fokuserar på inkonsekvensen i berättelsera, i stället för att som i Flickornas handbok jaga efter konsekvensen. Så ja, jag är lite besviken, men rekommenderar nog läsning ändå.
Astral Weeks - Van Morrison
Van Morrisons "Astral Weeks" är en klassiker. Jag har alltid tyckt om den och den har funnits i mitt hem, men gjorde det inte längre när jag köpte den för några veckor sedan. Den är precis så bra som alla topplistor över världens bästa skivor säger. Till och med min pappa som avgudar Bob Dylan och nästan ingen annan, erkänner att den hör till världens bästa skivor.
Den är inte gubbig, inte tråkig, bara hjärtskärande vacker. Enligt myten spelades den in på några dagar av en mycket inspirerad Morrison, som musikerna fick kompa i efterhand för att det var för improviserat från början.
Breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe ... sjunger han extatiskt och det låter som att han kommit på det precis just då, när han sjunger det. Som om han måste säga till sig själv att andas eller att han hjälper dig, lyssnaren, som sitter andlös för att något kan leta sig så djupt in i ditt eget hjärta.
Den är inte gubbig, inte tråkig, bara hjärtskärande vacker. Enligt myten spelades den in på några dagar av en mycket inspirerad Morrison, som musikerna fick kompa i efterhand för att det var för improviserat från början.
Breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe in you breathe out you breathe ... sjunger han extatiskt och det låter som att han kommit på det precis just då, när han sjunger det. Som om han måste säga till sig själv att andas eller att han hjälper dig, lyssnaren, som sitter andlös för att något kan leta sig så djupt in i ditt eget hjärta.
Harry Potter and the Half-Blood Prince - JK Rowling
Det är dumt att skriva om böcker man inte är färdig med. Speciellt när själva skrivandet tar tid från att läsa ut boken. Men i alla fall, nya Harry Potter är bäst hittills, den är till och med lite tänkvärd. Vad händer om man delar en själ? Och vad kan den delas av? Och vilka paralleller kan dras till muggel-liv? Rowling påminner här nästan om Tillichs tankar om alienation. Är vårt främmandeskap inför andra människor det som orsakar synd, eller är främmandeskapet, alienationen, synden i sig?
För dig som ändå inte vill läsa boken kan det vara en idé att slå upp ordet horcrux på Google, för att få lite mer inblick i vad jag menar. Annars är det en bra idé att läsa boken. Nu ska jag läsa ut den.
För dig som ändå inte vill läsa boken kan det vara en idé att slå upp ordet horcrux på Google, för att få lite mer inblick i vad jag menar. Annars är det en bra idé att läsa boken. Nu ska jag läsa ut den.
Redbird - Heather Nova
Heather Nova kom nyligen med "Redbird", som blev fullständigt sågad i Aftonbladet. Och ok, hon upprepar sig, och texterna är lite larviga, snudd åt New Age och Mitt livs novell romantik. Och det är sant att covern på "Wicked Game" är ganska onödig. Och det är lite tråkigt efter förra skivan "Storm" som var hennes bästa på mycket länge, kanske tack vare att Mercury Rev spelade, vilket gjorde hela skivan mer personlig.
Men rösten är fortfarande himmelsk och några sånger är ändå gripande vackra. "Mesmerized" och "Singing you Through" är fina om än anonyma ballader, och "This Body" skulle nästan kunna vara tagen från hennes bästa album "Oyster" även om det där unga och uppriktiga känns borttvättat nu. Och hitten "Welcome" skrev hon med Dido. Så, man kan köpa den om man har allting annat, och vill ha mer. Annars finns det bättre skivor att börja med.
Det är som om hon blivit för vuxen nu, sångerna mindre passionerade, mer anpassade för romantiskt mys, än ett verkligt utryck för något.
Men rösten är fortfarande himmelsk och några sånger är ändå gripande vackra. "Mesmerized" och "Singing you Through" är fina om än anonyma ballader, och "This Body" skulle nästan kunna vara tagen från hennes bästa album "Oyster" även om det där unga och uppriktiga känns borttvättat nu. Och hitten "Welcome" skrev hon med Dido. Så, man kan köpa den om man har allting annat, och vill ha mer. Annars finns det bättre skivor att börja med.
Det är som om hon blivit för vuxen nu, sångerna mindre passionerade, mer anpassade för romantiskt mys, än ett verkligt utryck för något.
Extraordinary Machine - Fiona Apple
Efter 6 år ska Fiona Apple släppa en ny skiva, nu den 4:e oktober.
http://www.fiona-apple.com/
Man hade kunnat tro att det skulle skrivas mer om det. Jag trodde aldrig att hon skulle komma med något mer.
Det går att ladda hem den redan, och man kan lyssna på sajten. Det låter precis som det ska, väldigt likt "When the Pawn..." från 1999. Man hade kunnat tro att det skulle hänt något mer, att det var därför det tog så lång tid. I stället känns det lite som att jag vuxit ifrån.
Visst var det imponerande när hon debuterade som tonåring med en vuxenröst. Men nu ÄR hon ju vuxen, och även om rösten imponerar så imponerar den inte på samma sätt. Ungefär som sångskrivandet som var moget för en tonåring men som nu måste imponera på egen hand.
http://www.fiona-apple.com/
Man hade kunnat tro att det skulle skrivas mer om det. Jag trodde aldrig att hon skulle komma med något mer.
Det går att ladda hem den redan, och man kan lyssna på sajten. Det låter precis som det ska, väldigt likt "When the Pawn..." från 1999. Man hade kunnat tro att det skulle hänt något mer, att det var därför det tog så lång tid. I stället känns det lite som att jag vuxit ifrån.
Visst var det imponerande när hon debuterade som tonåring med en vuxenröst. Men nu ÄR hon ju vuxen, och även om rösten imponerar så imponerar den inte på samma sätt. Ungefär som sångskrivandet som var moget för en tonåring men som nu måste imponera på egen hand.
Cirkus-affisch
Ville bara visa en rolig affisch, hemskt gammaldags, man skulle inte kunna tro att den var tillverkad i år. Men min pappa såg tigertämjaren på riktigt, så sådär ser han ut, även om kroppen och tigern är målad.
Martha Wainwright - Martha Wainwright
Marthas självbetitlade skiva är nog årets bästa. Och "Far Away" är veckans sång. Jag vill lyssna på den hela tiden, fast jag är rädd att tröttna. Och texten: I have no children / I have no husband / I have no reason to be alive / Oh give me one.
Inte blir man gladare, men det är ändå hypnotiskt. Läste en tolkning om att det handlar om en klassåterträff, men misstänker att författaren hört fel: Whatever happened to them all? sjunger Wainwright enligt webbens textsajter. Men i den författarens tolkning var det: Whatever happened to the mall?
Å andra sidan tycker jag om hur det passar ihop med slutraderna: Annie had two young baby boys / And Jimi went crazy, crazy, crazy late last fall.
Jag vet inte. Men skivan är som en blandning av Mary Margaret O'Hara och the Pretenders (och varför har ingen lagt märke till Pretenders lånet, när hon t o m sjunger Don't get me wrong i bakgrunden på "Factory"), fast nyare och med bättre texter.
Kolla in www.marthawainwright.com, där finns länkar till jättefina t-shirtar också. Pax för den med 70-talstryck. Även om det är tuffare med texten Bloody Mother Fucking Asshole (näst bästa sången på skivan). http://www.alwaysontherun.net/martha.htm är också bra, med alla texter och mer komplett diskografi än den officiella sidan.
Har man minsta intresse för texter som förenar ärlighet med psykologi och ett poetiskt uttryck, och en röst som skimrar av sorg och ilska och passion framför ljuvliga änglakörer kan det vara värt att lyssna.
Inte blir man gladare, men det är ändå hypnotiskt. Läste en tolkning om att det handlar om en klassåterträff, men misstänker att författaren hört fel: Whatever happened to them all? sjunger Wainwright enligt webbens textsajter. Men i den författarens tolkning var det: Whatever happened to the mall?
Å andra sidan tycker jag om hur det passar ihop med slutraderna: Annie had two young baby boys / And Jimi went crazy, crazy, crazy late last fall.
Jag vet inte. Men skivan är som en blandning av Mary Margaret O'Hara och the Pretenders (och varför har ingen lagt märke till Pretenders lånet, när hon t o m sjunger Don't get me wrong i bakgrunden på "Factory"), fast nyare och med bättre texter.
Kolla in www.marthawainwright.com, där finns länkar till jättefina t-shirtar också. Pax för den med 70-talstryck. Även om det är tuffare med texten Bloody Mother Fucking Asshole (näst bästa sången på skivan). http://www.alwaysontherun.net/martha.htm är också bra, med alla texter och mer komplett diskografi än den officiella sidan.
Har man minsta intresse för texter som förenar ärlighet med psykologi och ett poetiskt uttryck, och en röst som skimrar av sorg och ilska och passion framför ljuvliga änglakörer kan det vara värt att lyssna.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
Här tänkte jag skriva mest om musik jag tycker om. Men kanske blir det lite böcker och filmer också.Jag hoppas det blir många bra tips med länkar till. Och kanske blir det något mer privat ibland också.